55 mil smärtande glädje

Att åka bil till Göteborg är långt och tråkigt. Att cykla på lite mindre vägar till Göteborg är ännu längre, och verkar vid första tanken nästan orimligt ogörligt. Men det har gjort förr, och dom som gjort det förr gör om det. De som gör det är helt vanliga människor som gillar att färdas framåt med hjälp av sina egna ben.
Jag bestämde mig för den här utmaningen för nån månad sen, och lyckades övertala min goda cykelvän och kollega Oliver Valdes att bli parkamrat.
Det var med viss oro jag anlände till starplatsen, eftersom jag haft problem med magen hela veckan till följd av nåt jag ätit, men framförallt för att mitt högra knä återigen börjar ömma betänkligt under veckan.
Starten gick klockan 08:00 vid Preem stationen på norr mälarstrand i stockholm.

Första etappmålet var Järna utanför södertälje, och fram dit hade alla hållit ihop. Dom som hade väldigt bråttom, stack direkt vidare därifrån. Jag och Oliver trummade på med ett annat gäng, och kände oss för till lunch och kontrollplatsen i Stavsjö. Därifrån bestämde vi oss för att köra i par, och inte med någon annan grupp.

Vägarna slingrade sig mjukt och fint fram genom ett för dagen soligt sverige.

Om man tror att den här delen av landet är platt, så blir man nog besviken eftersom det är ganska rikligt med mindre backar hela tiden.

Efter Stavsjö flöt det på ganska bra ner mot Mjölby där vi fikade på statoil och åt korv med bröd. Vi satt där ensamma en stund innan vi styrde vidare mot Jönköping.

Den här delen av etappen är inte kul. Väg

32, är inte guds gåva till oss cyklister och tråkigare väg får man leta länge efter. Det kändes som om varje kilometer kändes som en mil. När vi till slut kom in på mindre vägar och natten började titta fram, fick vi nya krafter. Det är en skön känsla att färdas genom mörka och tysta små samhällen, där man passerar ko hagar och bondgårdar om vartannat. I Jönköping väntade mat och vila. Vi tog det lugnt, och sov till och med en halvtimme var c:a i bakluckan på servicebilarna. Sen var det dags igen.

Småland är kuperat. Dom här delarna av småland som vi nu cyklade i hade backar som heter duga. Den här etappen är den som var jobbigast, och det av fler anledningar. Långa backar i mörkret följdes av tröttheten som infinner sig när morgonkylan och morgonljuset tittar fram. Dessutom finns det inget stopp på vägen. Inte tillstymmelse till vattenpåfyllning eller nattöppna mackar.

Färden till Borås var en konstant kamp för att hålla sig vaken, och mitt högra knä smärtade vid varje tramptag. Jag hade klarat mig ganska bra från skavsår hela dagen, men nu var dom på gång, och då är det inte skoskav jag tänker på. Skylten kan vara ledtråd nog..........
I Borås rullade vi in på Statoil för att fylla på vårt bränsle, som där fick bli korv, kaffe, bulle och coca-cola.

Vi tog varsin "powernap" på marken utanför i 5 minuter, sen rullade vi vidare. Högra knät var nu ett skämt.

Det finns ett par rejäla backar mellan Borås och göteborg, som faktiskt kändes ganska sköna just då av nån märklig anledning. Men dom sista milen in till Göteborg var jobbigare än väntat. Mestadels berodde det på mitt högra knä, som gjorde att jag inte kunde trycka på ordentligt, och självklart för att man också blir trött av smärta.

Vi rullade in i målet på Hisingen klockan 10:15. Då hade vi cyklat i 26 timmar och 15 minuter.

I klubblokalen som användes som målplats, fanns det dricka och lite mat. Jag hällde snabbt och resolut i mig 2 st öl. Det var kanske inte riktigt "Nypan öl", men just då var dom himmelskt goda ändå, fast det var danska ful-imports öl.

Bussresan hem var en enda lång sömn, med undantag för ett stopp i Mjölby där en korv med mos slank ner.

Och när vi anlände hemma stod familjen och väntade. Härligt att se fru och barn stå där och ta emot.

Nu nån dag efteråt, börjar man summera den här utmaningen.

Svårt att säga innan vad man ska förvänta sig, och för mig som aldrig cyklat längre än 22 mil förut, var det svårt att veta var den egna gränsen går. Jag har ju "inte ens cyklat vättern", något som dom flesta har gjort både 1 och 5000 gånger, så hur 55 mil skulle kännas, hade jag ingen föraning om alls.

När jag tänker tillbaka på alla dom milen vi la under våra hjul på dom 26 timmarna, så minns jag att jag var glad varenda tramptag, även fast jag var trött i skallen och hade djävulskt ont i knät.

Benen har känts bra hela resan och rygg, armar och axlar likaså.

Jag är ofta glad när jag cyklar, eftersom cyklingen gör mig glad. Att färdas framåt med hjälp av bara sina egna ben är härligt. När man färdas från en punkt till en annan, på vägar man aldrig tidigare färdats på, och dessutom på en distans som de flesta anser vara sjukt lång, växer den härliga känslan.

Jag är övertygad om att de flesta klarar av det här, om man bara gör det av rätt anledning, och inte för att bevisa för nån annan än sig själva att man kan göra det. Det är långt, det är jobbigt, men det är framförallt en euforisk känsla att rulla i mål efter 55 mils cykling och säga till sig själv: Jag klarade det!

Jag har haft god hjälp av Johan, som kommit med bra tips, och inspirerat mig till den här turen, och självklart god hjälp av min fantastiska Man Machine, som lyfter mig för varje tramptag.

Stort tack till Oliver för bra sällskap under resan, - vi kör bra ihop. Stort tack till Jan C och hans firma Norvelo som arrangerat allt detta på ett fantastiskt sätt.

Mitt största tack går till min fru, min älskade fru som låter mig hålla på med det här, och stöttar mig i allt. Och alla mina barn, som finns i huvet hela tiden vid varje tramptag.

Och självklart kommer jag cykla nästa år igen. Men den gången tar jag hellre bara 55 mil glädje med hela knän ;-)

En god samarit med gelémage

Sista veckan före Stockholm-Göteborg.
När jag hade cyklat hem igår i ett som vanligt furiöst tempo, kom jag på den briljanta idéen att ta ut räsern på en 8 milsrunda runt Bålsta.
Mat är en lyx jag inte kan unna mig när jag har bråttom, men kanske att glas vatten.
Varmt och skönt fast med lite motvind kom jag nabbt fram till toppen av dalkarlsbacken på väg mot Kungsängen. På toppen möter jag en cyklist på väg från kungsängen som leder sin cykel i handen, och har hjälmen på styret. Luktar haveri lång väg. Frågar om han behöver reservdelar, men då svarar han "Nej, det är lugnt, jag har trasiga slangar" ?!?
Killen bryter på Polska/ ryska, och har en fin Bianchi Carbon hoj och full Bianchi mundering. Han ska till Kalhäll. Därifrån är det c:a 7 kilometer.........
Hallå, ta en slang av mig då säger jag. "Nej det är lugnt, jag har inga pengar på mig", får jag till svar. Det är en härlig kväll med sol och värme för en gångs skull. Folk brukar säga att jag är en snäll människa, och uppfattas nog som givmild. Däremot är jag ingen idiot. Men en slang kan jag nog avvara, och nästa gång är det kanske jag som står där med trasiga slangar och väntar på en god samarit.
Cyklar vidare i motvinden, och njuter av hur tankarna far omkring i huvudet. Vinkar glatt till shellmacken i Bålsta, som alltid har varma kanelbullar och gott kaffe. Här ska det cyklas, inte fikas.
På hemvägen har jag vinden från sidan och hungern börjar göra sig påmind. Nu börjar nog bränslet ta slut. Det är när jag passerat toppen på dalkarlsbacken jag bestämmer mig för att ta en "energi gel". Klockan har nu passerat 21.
Jag har tidigare testat energi gele med alltid samma resultat. Man blir lite piggare, men hela magen pajar och blir mysko i flera dar nästan. Det var ju skitsmart att jag testade det nu och inte nästa helg. Väl hemma försöker jag fixa nåt att käka. Klockan är nu 22:15. Kroppen är inte så pigg på mat, och jag börjar nästan må illa. Energi gele är djävulens påfund, och inget som funkar för mig. Dom energi gels jag har kvar hemma, ska jag bränna på bål tillsammans med ett par gamla värdelösa Continental Twister däck.
I skälby sitter jag i soffan och mår halvpyton och orkar inte ens få i mig en öl. I kallhäll sitter nog samtidigt en cyklist som bryter på polska, och garvar åt den där snubben som bjöd bort en slang "free of charge". Fan ta honom om han dricker öl samtidigt.

En svart skönhet i helfigur!

Det här med design och känsla för skönhet, är ju oerhört olika i olika länder.

Till exempel kan man inte beskylla italienare för att göra dom bästa bilarna, men dom är oftast sååååå snygga.
Dom tyska bilarna, är oftast ett under av ingenjörskonst, och i mina ögon lika tråkiga om dom är bra. Det kanske är så enkelt att konstnärer och ingenjörer inte jobbar mot samma mål, och därför levererar så olika resultat. Steve Jobs som grundade Apple, fyllde tydligen medvetet företaget med männsikor som mer var kulturelle än vetenskapliga. På nåt sätt märks det även idag.
På Cinelli har man lagt en stor del av prioriteten på design, och till och med namngivningen av de olika cykelmodellerna och tillbehören. En cykelsom anpassats för tjejer är exempelvis uppkallad efter en Jimi Hendrix låt- Little Wing. Jag gillar sånt. Jag gillar när design, hjärta och känsla får bestämma lika mycket som de tekniska egenskaperna och prestandan på slutprodukten.Jag gillar min Cinelli Man Machine. Den är snygg, svart, snabb och namngiven efter Kraftverks album med samma namn.

Jag njuter av varje tramptag på den, och efter bytet till SRAM, så längtar jag faktiskt efter att få växla upp eller ner. Den är ganska lätt, men kan lättas mer om jag vill. Men det ska jag nog inte. 7,6 kilo är helt OK och cykeln är så oerhört mycket bättre än vad jag nånsin kommer att bli.

Ska man då fundera över varför man unnar sig pylar som en del säger "är för bra"? Behöver en konstälskare försvara att han köper en svindyr tavla som han fysiskt inte kan betrakta på ett annat sätt än mig som tycker hötorgskonst är snyggt? Nej. Behöver en HIFI fantast som gillar skitmusik och har två öron preci som jag, försvara att han köper högtalarkabel som kostar 1000 kronor metern? Nej. Så vid närmare eftertanke, så kommer det säkert att hamna ett par fläskit snygga och lätta sexiga hjul på min Man Machine så småningom :-o

Stockholm-göteborg: May the force be with me

Jag bestämde mig ganska nyligen för att utmana mig själv. Man kan cykla på många olika sätt, och drivkrafterna som gör att man gillar att cykla, är ju olika för oss alla. En del gillar att cykla i skogen, andra föredrar asfalt. Många gillar soliga turer medans andra föredrar regn och rusk. Många cyklar uteslutande på somrarna medans en del cyklar året runt.
För att ta reda på hur det känns att cykla riktigt långt, har jag nu anmält mig till Stockholm-Göteborg som går av stapeln den 21 uli 2007.
Jag kommer att cykla i par med min jobbarkompis Oliver Valdez, som också var med på mallis, och cyklat med oss på vinterrundor och nattrundor. Oliver har cyklat ett par Mälaren runt och även Jotunheimen och fixar det här.
Det känns som den perfekta parkamraten för mig eftersom han är stark, envis och gansk prestigelös.
Det är lång att cykla till Göteborg. Det är till och med långt att åka bil dit och dom resorna brukar kännas mer som transport än äventyr.
Den här resan bli annorlunda. Oh yes. Den här resan blir det resan som är målet, och inte slutdestinationen.
Givevtvis funderar jag nu på hur jag kommer klara det här. Är jag tillräckligt stark? Håller kroppen ihop? Hur funkar skallen när man cyklat 20 timmar och har ett par timmar kvar? Vad ska jag packa, hur ska jag äta dagarna innan osv.
En sak som jag redan nu inser, är att Cinelli Man Machine, inte kommer göra mig besviken. Den känns för varje runda jag kör den, som ett stort lyft för min cykling, då den både är kvick och komfortabel. Jag har bytt lite delar på cykeln också. Vikten ligger nu på c: 7,6 vilket är mer än godkänt. Och med komponentgruppen som nu sitter på, kan jag faktiskt vara säker på i alla fall en sak: "The Force will be with me"

Ge mig en omgång till!

En stor skillnad mellan att vara stamgäst och att vara en i mängden när man besöker en krog, kan ju vara att man på stamkrogen inte behöver be om ännu en öl, eftersom krögaren känner på sig när man vill ha påfyllning, och heter krögaren Hanna, så vet han också vad man vill ha.

Jag känner mig lite grann som stamgäst på Lilla barkarby och besöker den lilla krogen med jämna mellanrum.

En god kollega hade berättat att han i sin tura hde en vän, som importerade öl från belgien, dock i liten skala. Efter lite mailutväxling med Lars på Belgodeli fick jag reda på att just Lilla barkarby faktiskt precis hade tagit in deras sortiment.
Hanna blev lite förvånad i måndags, när jag vid det månatliga besöket avböjde den sedvanliga törstsläckaren Belpils, och istället sa att jag skulle testa öl från Belgodeli!
Han undrade förstås hur jag kände till att han hade dom hemma, eftersom han inte gått ut med det ännu.

Nåväl. Jag hann testa av Valeir blond, Ename dubbel, Ename trippel och Ichtegem Grand Cru

Valeir Blonde

Det här var en trevlig bekant, med lite flädertoner. Passar ganska bra en sommareftermiddag. Gillar man en blond belgisk öl, ( Leffe, Maredsous 6 etc ), så gillar man Valeir. Min granne som var med ville absolut försöka få reda på hur man beställer en låda via systembolaget.

Mitt betyg blir 4 av 5

Ename dubbel

Var enligt mitt tycke helt okej, utan att sticka ut. Här finns nog många som tänker Westmalle dubbel som en sorts standard för en dubbel, och tänker man så, blir Ename dubbel lite tam. Mitt betyg blir 3 av 5

Ename Trippel.

Känns och smakar som en trippel. Här blir man inte besviken, om man lärt sig uppskatta westmalle trippel, vit chimay eller holländska Latrappe. Passar utmärkt som en avslutare, eller som den näst sista om man tänkt avsluta med en Blå Chimay eller rochefort etc.

Mitt betyg 4 av 5

Ichtegem Grand Cru.

Den här fick jag som en avslutning på kvällen. Kanske skulle haft den mellan Ename dubbel och trippeln, för att neutralisera lite. Efter att ha funderat lite efter de första 2 klunkarna, börjar man gilla dryckens karaktär lite annorlunda smak. Det är inte så ofta man dricker en Gueze i Sverige, och många som gör det, har nog svårt att placera den. Den här däremot var efter ett tag riktigt angenäm och visst känner man att den lagrats på fat. Den ska jag tveklöst hålla utkik efter när den tillfälligt kommer in på systembolaget i höst.

Mitt betyg 4 av 5 ( på gränsen till 4,5 av 5 )

Till nästa vecka ska jag på återbesök. Ge mig en omgång till!

17,5 mil - med regn tunnlar och skratt.

Klockan 07:10 drog klockradion igång. Vanligtvis så studsar man upp ur sängen med ett skratt när dcykling står på schemat. Men kvällen innan hade jag tillbringat hos Johan, där vi smakat av både nya bekanta och gamla favoriter från Belgien.
Huvet och magen ville väl allt annat än att cykla. Somna om hade funkat väldigt bra eftersom jag kom i säng vid halvtvå på natten.
Nåväl. Klockan 8 hörde jag det bekanta trippande at ett par Look Keo klossar på trallen utanför dörren. Vi drog iväg lite sen, och var väl lite osäkra på hur vädret skulle bli. Man kan säga att regnet hängde i luften.
Framme i Täby väntade Ari Ivonen på oss inne på Shell macken. Nu hade det börjat regna på riktigt, vilket gjorde valet lätt. Självklart ska vi cykla till Rimbo!
Det var ett riktigt skönt sommarregn, och eftersom värmen var okej, så blev man inte kall heller. När vi satt och käkade lunch i Rimbo, så slutade det att regna. Solen tittade fram även om det såg lite oroligt ut fortfarande och turen var med oss. Solen trängde fram mer och mer, och nåt mer regn fick vi inte.
Smävägran hem från Rimbo, slingrade sig fint fram mellan åkermark och kulliga skogsdungar. Det var nog bland de finaste vägarna jag cyklat på sen mallisresan.
Vi rundade av med en kaffe på Shell macken när vi var åter i Täby. Hemresan skulle ju bli en enkel resa, och hade det varit så, hade historien tagit slut här.
Täby kommun börjar säkert nånstans, och slutar säkert nånstans också. Frågan är bara var. Och frågan är hur ihelsike 2 st helläckra snubbar som vi, helt plöstligt är totalt desoriernterade?! Vi irrade helt plötligt omkring i Enebybergs villaområden, i tron om att vi skulle landa i Sollentuna oavsett vägval :-o
Tiden gick och oavsett vilka vägar vi tog, så blev vi bara mer och mer förbryllade. Till slut hade vi börjat få kläm på läget, och åkte en bit parallellt med den ej invigda motorvägen mellan Sollentuna och Täby. Eftersom vi redan var försenade och solen sken, var vi tvungna att testa den. Vi var också tvungan att lyfta hojarna över ett par meterhäga betongavspärrningar, och självklrt tvungna att cykal ner i den vägtunnel som inte hade grindar. Tunnlarna öppnar väl om ett år vilket innebär att det står både byggmaskiner och ligger en del bråte i tunneln. Självklart var det mörkt också, annars hade vi inte åkt in där........
Det tog väl c:a 100 meter, sen smällde framdäcket som ett pistolskott! PANG!
Jag hade troligtvis kört på nån metallstång eller plåtbit eftersom det var en reva genom framdäcket. Silvertejp och ny slang, ett par feta skratt och sen var vi iväg igen. Men inte genom tunneln.
Väl hemma kändes det milt sagt skönt, även om jag pga en biltur inte kunde knäppa den där välförtjänta ölen. Vi hade skrapat ihop 17,5 mil totalt och fått en sån där kalasrunda man kan leva länge på. Och suget efter asfalt och slingriga vägar bara ökar och ökar och ökar.

Men andan i halsen och knark som tröst

Det var en sån där härlig morgon, en sån där som man inte riktigt vet hur man skall placera vädermässigt. Skulle det blir regn? skulle det bli storm? skulle det bli sommar?

Johan var som vanligt både pigg, punktlig och så där läcker som bara vi västerortsgrabbar kan vara.

På agendan stod det Sigtuna med fika på tant brun. Mulligt värre. Och muligt värre var också det faktum att vi på ditvägen hade så pass bra fart för att vara en söndagsmorgon, att vi fick hoppa det, eftersom dom inte öppnar förräns 10:00.

Det blev en klassisk Statoil fika istället, vilket också är helt OK.

Nu till ämnet. Dagens väder var bland det äckligaste jag nånsin haft äran att andas in. Det kändes om jag andades genom ett sugrör. Svårt att få luft, och andnödd hela tiden. Benen orkar, men får man fokusera för mycket på att andas, så blir allt en del lidande. Jag vet inte om det är inbilning, men med åren har jag fått svårare med andning på vår och sommar. Hursomhelst så var det skitjobbigt att andas. Som en extra bonus fick jag punka också.

På hemvägen fick jag en invit som jag inte kunde tacka nej till, då Johan bjöd med mig på att dela lite knark med honom.

Knark III, är en dansk "imperial stout", som smakade som en stout. Lite kaffe, lite choklad, lite tjära osv. Jag är ingen stout expert, men kan väl påstå att den ialla fall har ett namn som får oss svenskar att haja till lite extra.

Så dagen blev ganska bra. Morroncykling är bland det bästa som finns, andnöd är bland det sämsta som finns, och all knark är inte av ondo.

Nu är jag styv och bara väntar.....

Från mjuk och eländig, från tung och gungig, till stel och fin, lätt och styv.
Hemkommen från en underbar helg i Paris, fick ( tog ) jag tid till att montera på den nya stela gaffeln på Avanti Hammern. Den gamla gaffeln vägde in på 2,3 kilo!!!!! Den nya vägde c:a 900 gram :-)

Jag börjar banne mig gilla den hojen mer och mer. Känns som en riktigt bra "cykla till jobbet cykel" just nu. Riktigt bra. Nu väntar jag bara på premiärturen med spänning. Jag är inte lika styv som gaffeln, men ganska spänd av förväntan........

Uppdatering 2007-06-19
Grymmeligrym och snabbelisnabb!
Jag kan lugnt påstå att det här var bland de bästa uppgraderingar ( fast många kanske skulle se det som en nedgradering ? ) jag gjort. Vive la pendlarcykel!

Jag börjar bli stel och styv - Projekt 1

Det låter nästan som titeln på en riktigt dålig film, som skulle kunna handla om en 40-åring i nån sorts kris. Skull kunna handlat om Viagra kanske? Eller en berättelse om hur gamla gubben Nyströms kropp hamnat i otakt. Men det handlar inte om nåt av det.

Jag råkade ut för ett I-landsproblem nyligen. Vevlagret på min CX-pendlare hade skurit , ( ISIS - Say no more ), vilket innebar att jag fick tänka om lite gällande cykelval för att ta mig till jobbet. Jag ville inte cykla räser, det är för lyxigt, så valet föll på min Avanti Hammer. Avantin köpte jag hösten 2005 för att börja cykla liter mer MTB. Våren 2006 köpte jag dock min Giant Anthem2, så Avantin har mest fått agera vinterpendlare.

När det väl var dags att börja klä på sig på morgonen, kom jag på att det vore grymt med slicksen på. Schwalbe Jimmy 2.0 i all ära, men på asfalt till jobbet funkar nog Conti super contact 1,3 bättre. På med däcken och iväg.

På hemvägen kom jag på mig själv med att faktiskt tycka om hojen en del. Det flöt på riktigt bra, och väl hemma insåg jag att det med tanke på CX:en s haveri, skulle bli Avantin ett tag framöver.

Johan har vid nåt tillfälle lånta Avantin som "fyllehoj" ( fråga honom gärna hur det kom sig :-), och sen snackade vi en del om bra vintercyklar, och sunkiga billiga framgafflar. Dvs dämpade gafflar som bara gungar och har sig.

Nu ska Avantin få ett nytt liv. Lite styvare än förut. lite stelare men också lite kvickare och användas lite oftare än förut. Fick tag på en billig stel gaffel med fästen för både V-broms och skivbroms. Den ska monteras snarast och efter det kommer Avantin att vara precis som sin ägare. dvs lite stel och styv, men också lite mera snygg, och snabb :-o

Mini recension av Cinellin och livet

Äntligen har jag lyckats frigöra tid!
Jag knyckte 2 timmar i lördags, och hela förmiddagen idag till att köra in Cinellin.
Så här kommer en "mini recension".
Jämfört med min gamla Cannondale Alu ram, så märker jag ett par saker som skiljer siog markant.
1. Cinellin dämpar vibrationer mer effektivt
2. Cinellin svarar bättre i backar, känns kvickare
3. Cinellin känns något stabilare nerför
4. Cinellin är svartare :-o
Men det skiljer ju 7 år mellan dom, och nån utveckling har väl hänt på 7 år.
Körde idag en 10 mils runda på svartsjölandet, där det blåste friskt mellan varven. Ganska skönt ändå, även om jag inte kände mig superstark direkt. Helt okej, men ingen "superman feeling", vilket ju i min ålder inte inträffar så ofta trots allt.
Imorron är det måndag. Det känns helt okej den här gången, eftersom helgen varit god mot mig. Life is good!

Solen skiner, vilken skithelg!

Har inte cyklat en meter på hela helgen.
Jag kommer att gå til måndag med en oerhört stor känsla av otillfredsställelse över den här skithelgen. Jag har lövsta runt hörnet, järva fältet på behörigt avstånd, asfalt i alla väderstreck, cykelcrossar, carbonräsers, heldämpade XC svetto hojar och hardtails. Och trots det, inte en meter. Jag har varit kors och tvärs, och ingenstans.
Förste man som på jobbet imorgon vågar fråga "hur helgen varit", kommer få en svart blick till mötes. Trevlig helg - in your dreams :-(

Förresten så ska det regna imorron.

Svart, sober och fin - Cinelli Man Machine

Efter nattcyklingen fredag till lördag, hade jag tänkt unna mig att sova till klockan 11:00.

Det gick inget vidare, eftersom kroppen är inställd på max 10:00.

Eftersom jag hade fått endast 2 timmars sömn i kroppen, var skallen vaken, men kroppen ganska trött. Nåväl, morgonkaffet smakade fint, och nu tänkte jag skrida till verket. Cinellin skulle en gång för alla ta steget ut ur bubbelplasten, för att bli en cykel istället för bara en ram. Jag var ju ensam hemma, och då kan man sprida ut sig som man vill och därför hade jag monterat upp mekstativet i vardagrummet. Sakta skred jag till verket, och började med att montera av vevlagret på Cannondalen. Med onsdagens resultat i bakhuvudet, bultade hjärtat lite snabbare än vanligt när jag sakta sakta började skruva in höger vevlagerskål. Jag vet fortfarande inte om det hela tog 10 sekunder eller 30, men däremot kände jag att mitt leende växte för varje varv som lagret letade sig in i gängorna. Man kan säga att det satt som en smäck!

Resten av monteringen kändes som en lång och kontrollerad njutning. Vanligtvis brukar man ju stressa fram resultatet när nåt nytt ska monteras. Den här gången var jag för trött för det, vilket kanske var bra. Allt gick som smort och i rätt ordning hela tiden. Till och med momentet att kapa ett styrrör i karbon, vilket man inte gör varje dag, kändes som ett rent rutinuppdrag.

Det var en oerhört skön känsla att till sist se cykeln klar, samtidigt som jag med 2 timmars sömn i kroppen var lite för trött för att vara euforisk.

Jag hade inte ens tänkt testa den samma dag, men ett samtal från Patrik med löfte om en öl, ändrade på dom planerna. Men fortfarande trött, och med vanliga kläder på, hade jag fullt fokus på att hålla mig vaken, snarare än att känna efter hur cykeln kändes.

På söndagen fick jag chans att testa den en halvtimme. Och vad säger man? Den är svart, sober snygg och känns väldigt snabb! Cinelli Man Machine!

Värsta språket?

Mina barn har som alla andra lagt sig till med ordet "fett", när dom ska beskriva något som är extraordinärt. Jag brukar säga till dom att dom får böta 1 SEK varje gång dom säger det, men Olle 5 år som är minst i familjen, säger det ibland ändå, för han har ju inte ens nån veckopeng ännu :-o
Jag har funderat lite över var alla "felaktiga" ord kommer ifrån, och vet nu att dom kommer ifrån Tensta Centrum.
Idag var jag fotbollsfarsa, och passade innan matchen på att besöka mina gamla kvarter i Tensta Centrum för att se om det var sig likt eller olikt.
Det som var likt var den gråa nyansen, och de röda fasaderna på husen vid centrum. Men centrumet ver numera överbyggt med tak, för att vara som alla andra förortscentrum som panikartat försöker behålla åtminstone dom boende runt centrumen som periodvis trogna besökare, i stenhård konkurrens med alla fräcka dygnet runt öppna gallerior.
I centrum såg jag utanför "Tensta Möbler", ett ställ utanför butiken med det här klippet:
Om jag inte missminner mig helt, så heter det åtminstone på svenska Välkommen, och inte Velkommen?
Så nu vet jag var alla tokiga ord kommer ifrån. Tensta möbler.
Och förresten, 80 riksdaler för en dörrmatta med norsk hälsning är ju rena klippet! Borde kanske ha slagit till på en?

Nattcykling - nästa stora grej?

Johan som är en milt sagt påhittig människa, började vid ett tillfälle snacka om att han ville cykla på natten. Det lät så totalt självklart, att vi bestämde oss för att lägga ut en inbjudan till detta på "Happy"
http://happymtb.org/forum/read.php/1/60458
På eftermiddagen samma dag, försökte jag sova ett par timmar, vilket inte är så lätt när man dels inte är van att sova klockan 17:30, och definitivt inte när man känner att man är tvungen till det.
Jag fick väl nån timmes sömn, och nån timmes vila ialla fall.
Vi började resan med en samling på Lilla Barkarby. En öl och en pizza kan ju funka före start.
Sen drog vi iväg vid 22:00. Första hejaropen kom på södermalm där dom inte verkade ha sett cyklister i trikå förr. Festligt värre. Det var också ganska festligt att vi missade första fikastoppet med 3 minuter. Shell i Södertälje stänger 0:00, och vi var där 0:03.
Vidare mot Strängnäs. Lite duggregn som aldrig blev nåt riktigt regn. Mörka vägar och bra fart hela vägen. Det är både läckert och lite läskigt att cykla i klunga i mörker. Men kroppen kompenserar det genom att vara på helspänn hela tiden känns det som. Och därför känner man inte riktigt av tröttheten då heller.
Strängnäs har inte mycket att erbjuda till 10 st trikåklädda cyklister mitt i natten. Inget förutom några som skek åt oss, troligtvis av ren rädsla eftersom dom kanske upplevde oss som "aliens".
Till sist kom vi till Enköping, även kallad sveriges närmaste stad. Det är också en av sveriges mest stängda städer, och hade således inget nattöppet på den sidan av stan där vi kom in.
Nästa anhalt Bålsta. Nu började det bli ljust på riktigt, och som en trevlig bonus hade vi också en del motvind. Eller så var det bara koffeinbristen som spelade oss ett spratt.
Bålsta är inte bara stockholms yttersta förort. Bålsta har också sveriges just den natten bästa Shellmack, som givetvis var öppen för oss! Kaffe med tilltugg har väl sällan smakat så bra. Dom lokala tonåringarna som tydligen har lite lösare regler vad gäller tider man skall vara hemma, än vad jag har för mina tonåringar, drack coca cola istället för kaffe till sina Chorizo med räksallad klockan fem på morgonen. Dom tyckte nog också att det var konstigt med trikåklädda gubbar. Nu började det vara riktigt ljust, och än man i Bålsta, så är man nästan hemma. Ett par mysiga backar skulle först klaras av, och kvart i sju bromsade vi in framför McDonalds i Barkarby för att käka frukost. Vi fick vänta utanför där en kvart innan dom öppnade, men morgonen var på sitt bästa humör så det var bara skönt att stå ute i morgonsolen en stund. När frukosten var på plats hade det börjat sömnklia ganska rejält i kroppen, och efter att ha hojat hem sista biten med Johan, stöp jag i säng för 2 timmars sömn.

En sån runda gör jag gärna om igen, och när sommarnätterna kommer, så lär vi göra om det igen. Ett av syftena med nattcyklingen, var att helt enklet testa hur kroppen klarar av att cykla den tid på dygnet då man vanligtvis sover, och hur man fungerar dygnet efter. Cyklingen på natten går jättebra. Det är dygnet efteråt som blir jobbigt.
Nattcykling är helt klart ett alternativ som den här årstiden passar ganska bra emellanåt. Kanske ingen jättegrej, men ett litet äventyr i det stora livet :-)

Dagen efter skruvade jag färdigt min nya hoj. Det kommer i ett annat inlägg.

Vad vore livet utan en antiklimax afton då och då?

Det var en sån där härlig vårvecka, när helgen liksom börjar redan på onsdan, tack vare helgdag på torsdan, och klämdag på fredan.

Det skulle mekas italiensk carbonram på onsdag kvällen. Checklistan kunde bockas av:

1. Alla delar hemma - yes

2. Alla verktyg hemma-yes

3. Käk fixat-yes

4. Polare hembjudna-yes

5. Öl i kylen-yes

Med andra ord så var allt klart och klappat för en tokfestlig kväll, med en tokklar målbild- en riktigt styggt snygg Cinelli Man Machine svart, rött och silver.

Maten slank ner i gott sällskap av ett italiensk rosévin. Pastasallad med mycket godsaker i, är både lätt att köka, och tacksam mat eftersom man kan snacka ganska mycket när man äter. Bra snackmat helt enkelt. Italiensk blev det även till maten i form av hembakt Ciabatta. Det fanns till och med några kalla ljusa italienska öl i kylen. Man kan säga att det var italiensk tema kvällen till ära.

Eefter maten var det så dags att börja skruva, men först tar man en öl. sen börjar man skruva. Men innan man börja skruva, ska man klämma på prylarna en stund, och sen tar man en ny öl.

Eftersom det går ganska snabbt egentligen, att flytta över delar från en ram till en annan, så kan man ju ta det lite lugnt.

Patrik sitter i soffan och tjatar om öl, medans Johan med van hand börjar skruva ur mitt Stronglight de luxe ISIS vevlager. Det är då jag känner mig nöjd att jag valde det lite bättre vevlagret när det nyligen införskaffades.

Jag står med vevlager delarna i mina händer, och börjar mysa. Nu börjar bygget på riktigt.

När hjärtat stannar till, blir man oftast lite stel, och får en kroppstemperatur som är svårdefinierad. Jag vet inte om man blir kall, eller varm.

Jag blev nog både och när jag påbörjade monteringen av vevlagret, och inser när det tar stopp efter 1,5 varv, att det är något som inte stämmer.

Sakta börjar minnesbilder från tonåren komma tillbaka, minnen från den tid då fyrkantsaxlar och Campagnolo regerade räservärlden. Minnen från väldigt korta men ack så viktiga frågor när man då beställde nån del til cykeln - Fransk, engelsk eller italiensk gänga? eller varför passar inte eländet?

Det var var bara till att plocka ihop originalhojen igen, eftersom natturen skulle gå av stapeln på fredags natten.

Dagen efter fick jag hjälp av Ola på Pedalogerna ( Tack och bock ), som brotchade ur lite krafs som tydligen satt kvar i gängorna. Det var engelsk gänga.

Man lär sig nåt nytt varje gång man gör nåt. Och jag lärde mig att tackla en antiklimax kväll.

Jag saknar ett erbjudande?

Jag brukar tömma brevlådan när jag kommer hem på dagarna. En bra dag, är den nästan tom, kanske ett vykort eller en cykeltidning eller nåt annat skoj. En dålig dag ligger där 3 st räkningar. En normal dag ligger där 20 st erbjudanden från alla företag som finns i västerort. Och det finns en del.
Alla säljer samma skit. Det är lågpris kyckling och billig tonfisk, som varvas med billiga collegetröjor och utemöbler som är så helrätta i år, att dom definitivt är totalt ute om ett år igen.
Jag saknar ett erbjudande om tid.
Kan någon sälja mig tid. Det går en vecka och en helg som bara flyger förbi, och där jag konsumerar allt mellan himmer och jord, och gör allt mellan himmer och jord förutom att cykla. ( bortsett från cyklingen till och från jobbet varje dag, som iof inte går av för hackor )
Jag vill ha tid. Jag vill ha mer tid att cykla, mer tid att leka med mina barn. Mer tid att cykla med Oliver i skogen, Fanny på cykelvägarna och ner tid åt att gå bakom Olles cykel.
Mer tid att sitta och snacka med tonåringarna i hemmet och mer tid att skratta och hångla med min vackra fru.
Varför kan ingen ge mig ett erbjudande om mer tid till ett bra pris?

Pyspunka?

Jag har fått pyspunka.

Det händer väl alla ibland, och troligtsvis dom som cyklar oftare än dom som inte cyklar.

Men den här pyspunkan har inte satt sig på däck och slang. det är jag som har fått pyspunka.

Luften har sakta sipprat ur mig, vilket kan bero på många saker. Kanske beror det på att jag under tidiga våren har gjort så mycket roligt, ( mallis resan, Paris-roubaix mm ), eller så är det bara våren och åren som tar ut sin rätt.

Jag vet inte om "punkalappar" fungerar för den här sortens punkteringar, men en sak som jag ska testa är en kall öl .

Det brukar funka mot det mesta :-o

En oerhört lyckad dag!

Efter en hel del planerande av mig och Johan, så var dte äntligen dags för dagen D, dvs dagen då vi skull inta Lilla Barkarby och kika på Paris-Roubaix.
Intresset var stort, ja nästan för stort, då ett 70 tal hade föranmält sig, och det finns c:a 50 platser :-o
Vi började med en ovanligt happy ride. Den i förhand rekade turen innehöll både grusvägar och lite stigar. Hög fart på asfalt och spontana spurter i varenda backe. precis som det ska vara med andra ord. Vet inte hur många vi var, men det kändes som 22-26 st totalt.
Vädret visade sig från sin bästa sida, och kunde för årstiden inte vara bättre. Vi prickade in helt rätt dag.
Tillställningen på Lilla Barkarby, var milt sagt lyckad. Sven-Åke Nilsson som gästade oss, berättade om sin karriär och livet som professionell innan tävlingen drog igång. Makalöst vilken karriär han haft. Dom resultaten är för många en dröm att bara komma i närheten av. När han berättade lite om hur det var att köra tillsammans med Eddy Mercxk, och när han berättade om sina träningspass, ökade definitivt respekten ännu mer. Här satt framför oss ett stycke svenskt stål.
Med 22 grader i skuggan, och kall öl i tappkranarna, var det faktiskt roligare att bara umgås med alla övern en kall öl, än att titta på själva loppet.
Det var som sagt en oerhört lyckad dag, som förhoppningsvis kan vara en början på nåt återkommande evenemang. Jag funderade sen en stund på varför man vill engagera sig i såna här events eftersom det inte finns nån som helst ekonomisk vinning i det. Inte ens en gratis Bel-pils. Men om uppskattningen är belöningen, så känner nog både Johan och jag oss rätt så rika vid det här laget trots allt.

Stuart O´Grady vann förresten loppet, men vi kände oss också som vinnare den dagen :-)

Åter till verkligheten

Borta bra men hemma bäst brukar man säga. Men ibland gör man resor, eller äventyr i livet, där det utrycket låter vänta på sig en stund när man väl har landat i verkligheten.

Den sedan länge planerade mallisresan, stod för dörren, och frågorna var många i skallen före resan.

Hur skulle cykeln funka? Hur skulle det vara att cykla i bergen? skulle knäna hålla? Redan den första turen som vi tog direkt när vi hade anlänt, gav mersmak. Dom nya hjulen kändes snabba. Det nya compactvepartiet verkade funka superbra i kombination med min relativt höga kadens.

Dag 2 var det dags för dom första serpentinvägarna. Det var en otrolig känsla när man insåg att man faktiskt skulle cykla uppför backar man aldrig tagit sig an tidigare. Redan efter en kort stund, kunde man höja tempot, och hitta sin egen takt. Den känslan var euforisk. efter toppen var dert nerförsåkning, ( rätt logiskt va ? ), som verkligen fick smilbanden att dra sig uppåt.

Vid återsamlingen vid första fiket nedanför backen, var det ett enda stort garv. Jag och Johan kollade på varandra och bara garvade. Och så fortsatte faktiskt hela veckan.

( Jag skrattade till och med för mig själv, när jag solokörde från Palma i ett ihällande regn).

Och cykeln funkade.

Det var en höjdare att cykla i bergen. ( Jag kunde ha kört på ännu mer tror jag) .

Och knäna höll ihop, fast jag trodde dom tagit tvärslut på torsdagskvällen.

Tack Johan och Patrik, för att det inta bara stannade vid snack i höstas. Tack alla andra som gjorde den resan till en av de bästa veckorna i mitt liv!

Imorse när jag tittade ut, hade snön lagt sig på fönsterblecket. snacka om att kraschlanda i verkligheten :-0

Triss i trubbel

Ibland fasar man för vissa dagar. Det kan vara julafton, påskafton, långfredag, eller liknande helgdagar. det kan också för många vara de traditionella firmafesterna, eller mellandagsrean.

Jag fasar ibland för de dagar då systembolaget på sin hemsida, visar nyheter i sortimentet.

Fasan ligger i att dom ofta tar hem eett på tok för litet antal till ett på tok för litet antal butiker.

Det är på gränsen diskriminering.

Vid kvällens titt på systembolagets hemsida, blev jag först glad och nästan skrek till! Sen byttes den känslan till en obehaglig, kall, och olustig känsla.

Den 2 april har dom enligt sidan säljstart på Brooklyn Brown ale.

Glädjen kommer sig av att det är en ohyggligt smarrig ale. Det olustiga ligger i att dom verkar få in endast 24 flaskor till liljeholmen?
Till min gädje kommer även aprils tillfälliga nyheter att innefatta två andra favoriter:La Trappe: en holländsk Trapist. Lite jästig, brödig och aningen sötare i smaken än ex. Chimay. Men god.

Chimay vit: den ljusaste av Chimayerna. Bra som "inkörsport" om man gillar ljusare öl, men vill dricka nåt riktigt :-O

April blir en jobbig månad. Av trippla skäl.

Ekerö punkare- finns dom?

1.Finns dom på riktigt, och hur ser dom ut i så fall?
2. Vilken tid kan man se dom, och vad kännetecknar en "Ekerö-punkare"
Jag kan nu glädjande rapportera att jag idag såg något som bör kunna klassas om Ekerö punkare.
1. Dom finns på riktigt, och ser ut som Johan ( Mollo )
2. Man kan se dom ganska tidigt på söndagsmornar, i cykeltunneln under "lindötunneln" på väg ut till Ekerö. Kännetecknas av bra humör, och orädd för regn och rusk.
För övrigt tog jag och just den här Ekerö-punkaren en 10 milare idag. Måste säga att det var bland dom bästa turerna på oerhört länge. 3-4 plusgrader, motvind, kantvind, och regn.
Vid Färentuna blev det ett kort kaffestopp hos Mamma & Roland. ( fast mamma var inte hemma ). Handskarna fulla av vatten, fötterna var iskalla och i princip döda. Men det var ändå helmulligt. Man tränar både kroppen och knoppen om man kör 10 milsrundor eller längre i sånt skitväder. Turerna på Mallis kommer man nog skratta sig igenom, och faktum var att vi båda skrattade en del idag.
Mitt knä mår bra, jag mår bra, life is good.

A sunday in hell! Men räddad av Johan.

Så heter dokumentärfilmen om 1976 års Paris-Roubaix. A sunday in hell.
Dagen idag, dvs den 11/3 2007, var planerad sen länge.
Frun hade skrivit in i kalendern att jag skulle tilbringa en hel dag på cykel, och själv hade jag beställt fint väder. Eftersom jag inte körde 20 mila breveten i västerås, hade jag tänkt mig en lång CX runda, där shell macken i Bålsta skulle agera fikastopp. Järva skulle få sitt, och fasen vad läckert det skulle bli.
I fredags på väg hem från jobbet, så börjar höger knä att knirra lite. Jag har som jag tidigare skrivit, inte lyckats få varken tid hos läkaren, eller vett i huvet att inte cykla alls. Jag har tänkt lite så, att jag kanske kan cykla ändå, men inte trycka på så mycket.
När jag kom hem möttes jag av en vattenräkning. Vi har haft en toalettstol som stått och läckt vatten. Nu såg vi hur mycket det kostar extra på ett halvår ( 2500:- )
Lördagen var redan planerad, och innehöll därför ej cykling eller besök på bauhaus.
Jag börjar nu fundera på att köpa en toalettstol på söndagskvällen, så kan jag ju cykla på förmiddagen! Jippi! vilken bra idé! Cykla cykla cykla!
På väg i bilen ut till Färentuna, ser jag JLarsson. Blir lite svart i ögat och ganska avundsjuk.
När mamma och jag fixar lunch, pratar vi lite om knän. Hon skrattar lite, och frågar om det knirrar i knäna? Javisst säger jag. Jamen då så, då är det ju bara inflammerade knäleder. Då räcker det med vila. Det är inte det jag vill höra. Jag vill att hon ska uttala något magiskt som gör att mina knän är osårbara!
Söndagmorgon. Jag vaknar och ärförkyld. En sån där som sitter i pannan och ögon och överallt!
Bauhaus öppnar klockan 09:00. Jag är där 09:15.
Jag är hemma klockan 10:00.
Klockan 13:00 har jag en ny toalettstol på plats.
Klockan 13:30 sänker jag mig i soffan och snyter mig, samtidigt som jag kikar på Paris Roubaix från 2004, när Bäckstedt vann ( Tack Johan för lånet. Det räddade min dag )
Det är det närmaste jag kommer cykling idag.
Klockan 19:00 ropar frun från övervåningen: "Älskling"- jag tror dammsugaren dog nu, det blir nog till att köpa ny!
Jag funderar på om inte den här söndan var jobbigare för mig, än vad söndan i april för 3 år sen var för Bäckstedt?

Achel -> Arsel?

Idag på lunchen tog jag en promenad. Det var en sån där härlig promenad som resulterar i att jag står på systembolaget på regeringsgatan och har svårt att välja ut vad kvällen skall erbjuda mig, i form av ett gott öl.

Systembolaget på regeringsgatan har ett svårslaget sortiment. Till min förvåning hade dom just nu dessutom som "tillfällig nyhet", Trapist ölet Achel. Både Brun och blond. Den finns vanligtvis i beställningssortimentet, och därför har det inte blivit av att jag smakat den ännu, även om den går att hitta på en del pubar / krogar med bra sortiment av belgiskt öl.

När jag snackade med Johan på eftermiddan, så garvade han, och sa"Arsel"! Det låter ju som arsel!

Det var då jag kom på att jag faktiskt inte var riktigt säker på hur man uttalar det, och hoppas innerligt att det svenska ordet "arsel" på intet sätt är förknippat med "Achel"

Time will tell, if its heaven or hell!

Nu gör det ont - ooh så ont!

Mina knän börjar må bättre. Men det kan jag inte tacka vårdsystemet för, eftersom dom inte finns till för mig. Men det gör ont ändå. Det gör förbannat ont att titta på vårbilder i allmänhet och bilder från Mallorca i synnerhet.

Som tur är, går kalenderna i år åt rätt håll. Det betyder ju att jag för var dag som går, är en dag närmare mallis resan.

Håll tillgodo med dagens bild:

Tröjan för en kille med klös!

Jag har fyndat som vanligt.
Den här gången blev det en tröja från Primal Wear, i en minst sagt mulligt röd färg. Jag gillar deras kläder. Både design, material och passform är i min smak.
Motivet passar för en kille med klös. Men jag tänker ha den ändå. För det är ju lite så, att om man är en mes, så vill man klä sig lite tufft. Dom som lyssnar på hårdrock, ( som jag ), är ganska snälla. Man är inte som man klär sig, men man kanske klär sig som man skulle vilja vara?
Så här snygg är den ialla fall. På riktigt!



















Och så här snygg blev jag i den. På riktigt!



















Vilken tur att den passade så bra. Ni ser ju själva hur glad jag blev! ( och märk väl hur tuff jag försöker vara, vilket jag ju absolut inte är )

Vem är värd att få vård?

Egentligen hade jag tänkt skriva lite om hur lätt det är att få hjälp med onda knän i sverige. Men eftersom det faktiskt är lögn, så kan jag inte skriva om det. Det är nämligen omöjligt, och har en väntetid på 1 månad. Har nu försökt med både husläkare, akutmottagningar och specialister. Lika omöjligt överallt.
Jag är både arg, och lite orolig. Arg för att jag inte kan cykla så mycket som jag vill, och orolig för vad som kan hända om jag cyklar ändå. Och om 1 månad är det dags att dra till mallis.........
Undrar om man kan köpa nya knän på e-bay, och skicka räkningen till Reinfeldt eller nån.

Vila dina ben, med ale och voltaren

Så skulle det säkert kunna stå på en reklamskylt, om det inte vore för det faktum att man inte ska blanda antiinflammatoriska tabletter och alkohol.......

Så här ligger det till.

Jag har åkt skidor. Än värre så har jag åkt skidor bakom Olle Nyström. Olle är lite mer än 4 år, och åker skidor med sele. När man åker bakom med sele, så plogar man . Jag har plogat flera kilometer nerför backarna i Lofsdalen. Jag har plogat ett par rejält inflammerade knäleder troligtvis och fick vända hemåt med slokna öron som en skamsen hund på söndagsturen. Men det finns ett talesätt som säger: tidig vila är kort vila. Hoppas det stämmer, annars ska jag stämma den som myntade det uttrycket.

Nu till något betydligt roligare.
Bland de tillfälliga nyheterna återfinns "Brother Thelonius". En amerikansk ale av belgisk "abbey" typ.
Den har jag stora förväntningar på, och säkert skulle den
passa väldigt bra till värktabletter, om det inte vore för det faktum att. .............

Underlivsreklam är det verkligen bra?

Old school är ibland bra, ibland inte. Är man för gammal, har man kanske glömt bort väsentliga delar av utförandet.

Igår morse var det kallt. Riktigt kallt. Frun tittar på mig med skeptiska ögon när jag börjar klä på mig, och det är då jag tänker på lyckan. Familjelyckan alltså.

För att inte frysa vitala delar av kroppen, kommer jag plötsligt å det gamla knepet med tidningspapper - håll kylan stången modell "old school", dvs peta in tidningspapper där kylan bråkar lite extra. Det brukar funka rätt så bra. Det funkade förr i tiden, intalar jag mig själv samtidigt som jag trycker ner konsums reklamblad i skrevet. Nu är det 2 par byxor, och ett reklamblad från konsum som ska stoppa kylan. Yeah! Skönt att man är både klipsk och erfaren tänker jag för mig själv när jag grenslar "hammarn".

Fast det är kallt, så blir man varm. Man blir varm även i skrevet. 50 minuter senare, inser jag att jag nästa gång ska lägga reklambladet mellan byxorna. Inte närmast kroppen. Närmast kroppen har jag nu ett fd. reklamblad från Konsum, som är förvandlat till en smulig, blöt pappersmassa. Det går knappt att urskilja om lockvarorna gäller kaffe eller päron.

På hemvägen fryser jag om delar av kroppen. Men det är garanterat en reklamfri plats jag fryser om.

Den här bilden passar bra just nu.

Full fräs i snön med hammarn!

Äntligen äntligen äntligen så kom snön.
Och så den kom! Det fullkomligen vräkte ner i lördags kväll, så till det milda grad att söndagsturen fick ställas in. Att försäka cykla när det är 30 cm oplogad snö, är inte cykling utan nåt helt annat.
Så det var ett nöje att grensla "Avanti Hammern" imorse, knäppa på sigma mirage lampan, och mysa av ljudet från Nokian wxc300 däcken som fräste upp den hårt packade snön.
Antagligen ser det ganska fånigt ut om man en måndagmorgon, när snön tagit staden i sitt grepp, möta en tönt på cykel, som flinar och ler som om han vore lite knäpp i kolan. Och det kanske är just det man är? Men livet är underbart, och ibland lite knäppt. Då måste man flina.

Gonatt för morroncykelturen :-(

Så var det äntligen dags.
Söndagsturen var planerad i detalj. Jag hade till och med lagt fram en Snickers bredvid hjälmen. Cykeln var sugen på en 9 milarunda, och vädret skulle bli kanon. I och för sig hade dom varnat för stormbyar, och visst regnade det. Men det är just såna rundor man älskar att genomföra. Det är en skön känsla att känna sig stark över att man utmanar det väder som många inte ens går ut i. Skönt att byta bekvämt och varmt, mot blött och blåsigt.
Det enda som egentligen krävs, är väl att man är pigg och glad.
Klockan 2 på natten vaknar jag. Magen är inte en del av en harmonisk kropp längre, utan bråkar värre än nödvändigt. Klockan 7 på morgonen har jag knappt sovit en blund.
Det är kört. Eftersom jag varken är pigg eller glad, är egentligen beslutet att inte köra söndagsturen ganska sund. Men det sunda är inte alltid det roliga. Det roliga får jag nu bli utan, och istället tillbringa söndagsförmiddagen med det tråkigaste som finns, att sova.
Gonatt.

Kul i källaren del 1

Vintertid, eller för den delen sommartid också, brukar jag försöka hinna med att sitta på trainern i brist på "riktig" cykeltid.

Med småbarn och familj, så finns det inte alltid tid över till en 3-5 timmars runda innan solen går ner. Prime time för cykel, är jus oftast prime time för familjeliv också.

Så här ser det ut när man tittar in i källaren hemma just nu:

Tanken är väl att snygga till det lite grann; ( hrrmm )

Men det är ändå en skön blandning av cyklar, däck, verktyg och gamla böcker.

Och sitter man en stund på trainern, så är ju inte den här vyn det roligaste man kan tänka sig. Här ska det arrangeras om!

Om några dagar, så följer jag upp med del 2.

10 åring sätter käppar i hjulen!

Om man inte har annat för sig en lördag i januari, så kan man ju alltid förgylla en lördag med att:

1. Cykla lilla mälaren
2. Därefter ta en ( eller två ) belgisk öl på lilla barkarby

Därför känns det lite trist att inte kunna vara med på den skrattfesten nu på lördag, den 6/1. Men Oliver fyller 10 direkt efter helgen, och det är stort. Så stort att jag inte ens har köpt nåt åt den lille luringen ännu. Vad kan man vuilja ha när man fyller 10? säkert nåt dyrt, eller stort, eller ballt.
Det kan bli vadsomhelst. Och det är ju också roligt att ha 2 födelsedagar i januari före lön!
( kära frun fyller också snart )

Håll värmen och kyl ner dig!

De flesta av oss köper nog en hel del saker, som man i efterhand kommer på inte var oerhört nödvändiga för ens fortsatta överlevnad. Om man cyklar, så kan man fördärva sin ekonomi i ett nafs, om man så vill.
Jag kom igår att tänka på dom bästa cykelrelaterade köpen jag gjort under 2006, och kom fram till att dom 2 bästa sakerna inte ens sitter på själva cykeln, och inte heller är en cykel. ( ja, jag köpte 1 ny cykel 2006- Giant Anthem 2 )

1. Icebreaker ull undertröja.
   Oerhört skön och en otrolig skillnad mot de traditionella superunderställen. Håller mig varm & glad.
2. Bordsfläkt från Bauhaus.
   som jag använder när jag sitter på trainern. Vanligtvis svettas jag som en gris och badar i svett efter 20 minuter. Nu känns det bra efter en timme!

Vilken tur att jag redan har köpt som 2 nödvändiga sakerna. Nu kan jag fokusera på att i år, 2007, bara köpa sånt som jag inte behöver för att överleva :-)

Nytt år med nya tag!

Så brukar det lite "käckt" låta varje år på dom första mötena och konferenserna. Och faktum är att jag varje år mer och mer känner det som om julhelgen bara varit en något längre vanlig helg.
Idag känns det som det är den 33 december liksom???
Men jag har ialla fall några nyårslöften, som faktiskt är lite speciella!

• Dricka mindre öl ( och bara dricka belgiskt öl )
• Äta nyttigare mat och midre portioner ( gå ner i vikt lite alltså )
• Cykla mer

Känns faktiskt kul att ha så unika nyårslöften!
Och en sak till förrsten. Jag ska blogga av mig mer i år :-)

Årets sista runda

Idag var dagen då jag tog årets sista cykeltur. Med reservation för att det kan bli en trainerrunda under morgondagen.
Vi var 2 st tappra västerortsfyllon, som riktade våra leriga och sunkiga pendlarhojar mot ekerö-svartsjölandet.
Man kan bocka av följande påståenden efter att ha genomfört den turen:

1. Motvind √
2. Segt √
3. Långsamt tempo √
4. Känsla av för mycket julfirande i kroppen √

Men om man bortser från allt detta så var det kanon. Eller egentligen så kanske det var just ovanstående som gjorde turen till en kanonrunda? Jag brukar ibland säga till mina barn: "om ni inte lär er att ha tråkigt, kommer ni inte märka när ni har roligt".
På samma sätt är det nog med cykelturer.
Dagen innebar också premiär för mitt nya Icebreaker underställ i merinoull. Jag ger det betyget 12, på en skala till 10. Känns som underställens motsvarighet till Rochefort 10, om ni nu förstår vad jag menar.

Amores perros?!!!??

Nån dag ska jag skriva om hur mycket eller lite, man som hundägare verkligen bryr sig om jyckarna. Men inte idag.
Däremot kan man konstatera att det blev jul i år igen! Och tomten var snäll och god mot mig. Jag fick en undertröja i Merino ull. Fina grejer som värmer gott om det blir nån kyla allas i vinter. Hoppas på att få tid till lite långturer också, vädret är just nu ganska gynnsamt för såna tokigheter. En glad överraskning, är det belgiska julölet Regal Christmas, som inte alls är så mörkt som vissa julöler brukar vara. Påminner en del om Affligem tycker jag.

Sura strumpor i Strängnäs belönas med Belpils

En sak man kan vara helt säker på, är att regn letar sig in. En annan sak man kan vara säker på, är att en varm november/december, oftast är en blöt sådan.
Utannonserat var en långrunda, 21 mil, med det festliga namnet "Tour de Oetzi"
Troligtvis berodde väl namnvalet på att det förra året vid samma tidpunkt, faktiskt var vinter. Ganska rejält dessutom vill jag minnas.
Vid södertälje var det dags för 2 oerhört viktiga saker för en långtur.
1. Det obligatoriska kaffestoppet på Shell
2. Det obligatoriska "nu kommer regnet"

Efter Södertälje var det dags för Strängnäs, och besök på Strängnäs pizzeria.
Visst är det trevligt när 9 blöta cyklister dundrar in, och börjar vrida ur strumpor, handskar, jackor och allt. Det trevligaste är väl när dom lämnar stället.

Men säg den strapats som ej belönas.
I detta fallet, kom belöningen i form av en iskall Belpils på lilla barkarby direkt efter hemkomsten. Jag är inte riktigt säker, men tror faktiskt att krögaren där, på allvar tror att vi är helt slut i skallen. Men vi är ju glada och dricker duktigt, så vi får väl hållas :-)
Jag längtar redan till nästa runda. Och det kommer inte göra ont om det då är torrt och varmt. ( och då kan ni ju gissa hur mycket man måste belöna sig )

"det blir så varmt om humrarna"

Det finns människor som trotsar alla moderna uttryck, och på ett sköt sätt håller kvar vid gamla uttryck och slang-ord, som för allmänheten fallit i glömska.
En kollega, vi kan kalla honom Mr G, är en sådan. Han omer sig ibland med uttryck som säkerligen är en blandning av slang och lokala uttryck.
Vid ett tillfälle, stod han vid kaffemaskinen på jobbet, och skulle ta morgonkaffet. Mr G körde alltid med engångs plastmuggarna. När en kollega frågade honom varför han tog 2 st muggar, ( alltså 2 st staplade, som forftarande satt ihop ), så svarade han helt enkelt:
"Va fan, det blir så varmt om humrarna annars"

Kom på det när jag nyligen införskaffde mina nya vintercykelhandskar, som kanske får bli julklappen från kära svärföräldrarna.
( för än är vintern långt borta känns det som )

Härmed dubbar jag dig, cykelriddare Nypan!

En sak som är säker med vintern, är att man inte kan vara säker på om det är vinter. För att försäkra sig om att åtminstoen vara säker om det blir vinter, kan man dubba sig. Ja, jag menar såklart inte att man skall dubbas till riddare för att med svärd, lans och ristning bekämpa is, snö och snorhalka. Det går nämligen inte.
Man skall möta vintern på dessa villkor, som då innebär samma princip som med bil. Matematiken är ganska enkel.
Kyla->halka->osäkerhet->cykla jättesakta->hemma sent->inge kul
På med dubbdäcken och istället blir det
Dubbdäck->säkerhet->cykal fortare->hemma vanlig tid->jättekul.
Ganska enkelt val.
Tilbringade således en kväll i helgen med att dubba mina ridderliga alu-hästar. Så nu kommer jag troligtvis ha jättekul.

Det enda negativa jag kan komma på, är att DUBBDÄCK ÄR SEGT OCH TUNGT OCH TRÖGT
och det självklara faktumet att när du väl fått på dubbdäck, så blev det torr och fin barmark igen.

Äntligen kommer vintern!

Jag kan tänka mig att tillverkarna av inomhustrainers, uppskattar en bister vinter. Det är väl då deras business är som bäst?
Det finns också tjusningar med att cykla på en trainer:
1. Man får oftast inte punktering
2. Man kan lyssna på musik ( kan = måste )
3. Man kan lite lättare köra intervaller ( om man har en dragning åt det hållet )
4. Man slipper "tanter i med cyklekorg 2 i bredd"

Det är nästan så att man tror att ovanstående argument håller för året runt bruk av trainer?
Nu är det ju inte så. Trainer är för mig ett sätt att låta benen tro att det är vår eller sommar. Jag sitter inte alls i min källare. Oh nej. Jag cyklar på serpentinvägar, genom dalar, på knixiga utförslöpor och snabba varma vägar i sommarvärmen. Åtminstone är det dom bilderna jag ser framför mig när jag sitter där i källaren.
I år har jag dessutom försett hojen med ett par speciell trainerdäck! Det finns banne mig grejer för allt - och köptorskar också :-)

En djävulsk cyklist ?

Mitt liv rymmer oerhört mycket, men är också ganska begränsat. Jag har en tendens att totalt snöa in på ett litet antal intressen, som jag vill kunna mer och mer om. Jag är inte någon utpräglad tävlingsmänniska eller idrottsutövare. Men jag älskar cykel och att cykla. Jag älskar det så in i helvete. Rent av djävulskt mycket!
Jag är inte heller någon utpräglad drickare eller festmänniska. Egentligen ganska osocial och ensamvarg. Men jag älskar att i gott sällskap eller på egen hand njuta av ett Belgiskt öl.
Belgien har traditioner och kunnighet i ölbryggningens ädla konst, som få andra.
Belgarna har öl som är gott så in i helvete, rent av djävulskt gott!
Bland de mest gångbara märkena är "Duvel", som på flamländska ( tror jag ), betyder "Djävul"

Hur mycket skulle jag vilja ha en sän här tröja?

Nu blev jag nästan punkare!

Härmed utnämner jag mina Continental Twister Kanttrådsmodellen, till världens absolut sämsta MTB däck.
Med följande motivering: Genom att på c:a 10 dagar, och framförda enbart på asfalterade cykelbanor i stockholm, lyckas med konststycket att få 3 st av varandra oberoende punkteringar, är en bedrift. Att dessutom låta ytterst små glaspartiklar ens tränga igenom gummit tyder på osedvanligt dålig kvalitet.
Stort grattis. Jag skall personligen gratulera er ( både fram och bakdäck ), genom att hälla bensin på er, och sen tända på. Må ni brinna!
Som rekoderlig snabb rockare, vill jag ej förbli punkare. Numera sitter det ett par 26x1,3 slicks på min Avanti Hammer. Fast and furious- thats my name for the moment :-O

Lennie Lättben ->Benny Blyben

Detta infann sig den 14/10.
Äntligen var hösten här. Med lite mer kyla i luften, lite fler löv på marken men torrt och fint. Vilken perfekt dag för en Lövstaride! Vi blev inte så många. Vi blev bara 2.
Min röda Giant anthem, hade dagen till ära fått på sig ett par Schwalbe Jimmy.
Efter att ha hostat och snorat sig igenom stora delar av september och oktober, kändes det ändå ganska bra. Visst var benen lite sega och på flåset märktes det att förkylningen kanske satt sina spår. Men fint var det ändå. Benen kändes ganska "lätta" periodvis. Blandat tempo till Kalhäll och på hemvägen tog vi den "hemliga stigen". Riktigt läcker stig som säkert skall upplevas igen, Med eller utan tillstånd. Ni vet när man drar ner rullgardinen? Då blir det mörkt. På samma sätt upplever man känslan när benen helt plötsligt fylls av bly. Bly är tungt. Benen blir jättetunga. Cykla blir jobbigt. Backarna blir mina ovänner. Rötterna är mina fiender.
Länge sen man hade träningsvärk dagen efter, men den 15/10 blängde jag mest åt min röda Giant Anthem som säkert flinade tillbaka åt Benny Blyben.

Man kan ju inte cykla med rostiga rör!

Det fina med hösten är att den kan vara oerhört oberäknelig. Ena dagen är det sommar, nästa dag blåser det helsicke och regnar konstant.
Lördagen var en sån där typisk höstdag, då man känner sig lite nöjd med att bara få vara inne nästan.
Söndagen skulle vikas åt mullig stigcykling var det tänkt. Stigarna är lite hala, men mjuka av regnet och rätt så sköna att rulla på.
Det som dessvärre följer med oberäkneligt väder, är ju plötsliga förkylningar som alltid infinner sig på hösten. En förkylning kan vara lindrig eller hård. Oavsett vilket, så blir jag ganska trött av dom. Den här gången kändes det nästan som om jag inte blev förkyld! Trodde jag för detta tag. Den var så lindrig och försynt så- sen drog den rakt ner i luftrören. Det känns om rost i rören. Och tyvärr biter varken 5-56 eller Sonax rostlösare på den rosten :-(

Mina likheter med Tom Boonen

När man läser om belgiska cyklister, så läser man även relativt ofta om deras förkärlek till öl. Detta verkar gälla många av deras storstjärnor, där kanske Eddy Merckx efter karriären periodvis mer liknade en michelin gubbe!
Dom gillar öl i belgien. Dom gör dessutom oerhört bra öl i belgien. Det är så bra, att jag nästan är på väg att bli mer av en Belgisk öl-drickare än en vin-drickare.
Läste att Tom Boonen gärna tar sig en öl mellan varven, och att Peter Van Petegem fått kritik för sin kärlek till "Leff" ( belgiskt öl märke ).
Själv rankar jag Trappist-ölen som kanske förmämsta. Att i lugn och ro avnjuta en Westmalle, eller blå Chimay, är ett oerhört kvalitativt liv!
Tänk att man liknar Boonen lite i alla fall. Cykelmässigt finns nog inga likheter :-)

Tour of Teraphy?

Om man cyklar fler än 1, dvs har sällskap, så brukar man ganska snart finna sig i ett samtal om något. Det kan vara ytligt, det kan vara djupt.
För en tid sedan, tog jag en 9-mila tur med 2 st ynglingar ( alla som är yngre än mig är ynglingar ), på vägarna runt svartsjölandet. Fint väder, fina vägar, nysmord kedja och allt som hör till.
Vi hade inte ens börjat trampa, förräns snacket var igång. Alla har man något som man vill snacka av sig om. Det kan vara familj, fritid, jobb eller vad fasen som helst.
Väl hemma frå den rundan tänkte jag på några saker.
1. Jag har ett grymt bra liv, det har varit värre kan man lugnt påstå
2. Hoja landsväg regerar
3. Man är inte äldre än man gör sig

Cyklister är ett trevligt släkte- flytt på dig kärring!

Om man åker till IKEA sista söndagen i valfri månad, blir man besviken om man trodde att ingen annan skulle vara där.
Om man cyklar mitt i cykelbanan, tantcykel, cykelkorg, sakta, sakta, sakta, så borde man förstå att det förr eller senare kommer någon som cyklar förbi på ena sidan. speciellt om detta inträffar under sensommarens cykelsäsong, klockan 8 på morgonen.

I tunneln gled jag obemärkt förbi den vältränade killen på pendlar racern. Jag brukar göra så. cykla förbi, fortsätta i min takt och vill dom ta rygg, så varsågod.
Tanten måste ha sovit eller nåt. Vi smyger förbi på hennes högra sida och först då vaknar hon till med ett "OOOOIII"!!!
Vad gör man när hon cyklar sakta mitt i cykelbanan? Man brukar tala om gubbar i keps som den stora trafikfaran. Dom här är värre. Och värst är dom när dom kommer 2 st i bredd, vilket dom gör ibland.
Nåväl. den vältränade killen som ligger precis bakom mig, skrattar till och ropar"undrar om hon inte sket på sig nu"?
Jag tar ett snabbt beslut, ett ovanligt beslut. Jag väntar in honom. Vi cyklar ihop fram till Norrtull och snackar om cykling, vinterdäck mm. Jävla trevlig prick. Vid Norrtull svänger jag mot sveavägen, och han tar en annan väg. Vi säger adios.

Cyklister är ett trevligt släkte. Men det finns vissa släktingar man ka nvara utan. Speciellt dom med korg som cyklar sakta mitt i cykelbanan när jag ska till jobbet.

Vända på en vända?

Kan man vända på en vända?
Idag hände det som inte ska hända under en vända, jag var tvungen att vända. Den senase tiden har haft ett innehåll som innefattar det mesta- utom just cykling :-(
Jag har bytt ut en 2 veckors resa till turkiet, mot 5 dagar på öland. Jag har åkt bil flera timmar om dagen. Jag har grävt med mina händer i chips-påsar. Jag har funderat över varför man alltid envisas med att resa bort, när det bästa finns hemma.
Idag var det dags för en lövsta-järva vända. När man kommer till skogarna kring bruket, kan man välja 2 stigar. Den ena är en helt vanlig grus väg / grus stig. Den andra, ja det är både stenar och rötter till förbannelse. Jag har på nåt konstigt sätt lärt mig att tycka om just den stigen. Jag har också lärt mig att det faktiskt går att hålla ett ganska bra spår, om man håller en distinkt fart, och cyklar med lite kraft. Då flyter man oftats på ganska bra över eländet :-)

Just idag var allt på topp. Ett tag i alla fall. Sen märkte jag att kraften inte fanns i benen. Jag fick börja kämpa mer än vanligt. Jag tappade fart och därmed balans. Jag stannade till sist cykeln.
Just då är det en del tankar som går igenom huvudet. Jag bestämde mig i somras för att "inte ge upp", och nu gjorde jag det. Det går 30 sekunder, och jag står grensle över cykeln. Med en fot kvar i pedalen, vänder jag och trampar tillbaka för att hoppa å grusvägen istället.
Jag fortsatte förvisso turen som vanligt, men kunde nog inte njuta riktigt av den.

Men en positiv sak är ju trots allt att jag nu är hemma! Då lär ju åtminstone trenden att inte kunna cykla vända!

En helt annan sak som är oerhört positiv, är systembolagets tillfälliga nyheter i ölsortimentet. Men det och mina tankar om Fritidsresor, tar jag en annan dag.

Livet som singel

Jag tänker inte själv ta reda på hur livet som singel är. Jag är alldeles för lycklig av att min fru, är just min fru.
Däremot har min gamla italienslka vän Gianni, blivit singel.
Gianni Motta, är min gamla racercykel.
Nu har den efter att fått stå och samla damm i 10-12 år, fått en liten renovering. Och det är ju lite coolt med singlespeeds!

Jag plockade bort växlar och storklingan. Satte på en vanlig "BMX" frikrans, med risk för att bli fälld av SS-stilpoliser :-)
Får se om det funkar så här, eller om jag måste slänga på en "kedjesträckare" så småningom.
Ny styrlinda, kortare klingbultar och frikransen är det jag lagt ut på den.

Columbus rör
Miche nav, vevparti, stolple och styrlager
Modolo bromsar och handtag. ( inte originalhandtagen )
Look PP65 pedaler! ( dom är ruggigt gamla. Är väl i princip deras första modell, från 1984 )
Selle Italia Super turbo sadel
Ambrosio montreal fälgar med tub

Jag hoppas att Gianni kommer uppskatta livet som singel.

*Fotnot. Jag vet inte om den "riktiga" Gianni Motta är singel eller gift?. Jag syftar bara på min cykel, inte mannen som bland annat vann girot 1966 .

Amstel Race - inte bra för formen :-(

I år vanns Amstel Gold Race av Frank Schleck, luxemburgaren i Team CSC.
Under förra veckan, deltog jag i en tävling som nästan kunde heta Amstel Race?
Efter mycket om och men, hade jag fixat en charter resa för mig, Nicole och Simon. ( mina äldsta kids, som är 17 & 15 baljor )
Resan gick till zakynthos, en grekisk ö som inte passar för cykling vågar jag påstå. Nu hade jag inga planer på att ta med mig cykel, då syftet med resan var att umgås och slappa.
Det var varmt.. Det var jättevarmt. När det är varmt kan man dricka öl. Man kan dricka lika mycket öl, som det är varmt.
På Zakynthos dricker man oftast "Mythos", eller "Amstel".
Amstel smakar piss, och Mythos smakar kiss. Belgisk öl finns faktiskt att köpa för många många pengar. När det är varmt, så duger oftast en kall lager.
Jag drack många Amstel. Många och kalla. Det blev ett race, som väl är det närmaste Amstel Gold Race jag lär komma.
I slutet av veckan kände jag mig som en bränd fett säl. Ingen cykel på en hel vecka, bara skitmat och piss-öl :-(
Om två veckor bär det av till Marmaris i turkiet, då ska jag leka att jag är ett Pro tour lag: Gerolsteiner. Dom gör mineralvatten :-)

Ny fälg ger stressig helg

Lördag morgon.
Snabbt in med det havererade bakhjulet i bilen. In till cykloteket, som tydligen hade en fälg på hyllan. Första besiktningen - går det kanske att rikta?
10 sekunder senare kom svaret - nej du. Den här fälgen är kass, den smällen visste var den tog. ( Den tog också i plånboken )
Jonte ( mekanikern på Cykloteket frestar dessutom med en något finare fälg, som jag självklart inte kan motstå. Pinsamt att man just idag glömde att släcka skylten i pannan, som blinkar "köptorsk"
"Har du tur så blir den klar före helgens slut!"
4 timmar senare ringer det.
Ditt hjul är klart!
Jag är mållös. Och jag som hade tänkt sätta mig i solsängen, sippa lemonad och läsa en blaska. Helt plötsligt måste jag åka in och hämta hjulet. För det kan ju inte vänta. det vore ju en omöjlighet.
Så ny fälg gav ändå en stressig helg.

Nu hade du tur grabben!!!!

Ibland händer saker, som när det har fått smälta in ett tag, får en att tänka lite annorlunda.
På hemväg från jobbet idag hände det en sån sak.

Det är kantvind / medvind. Det går fort. Benen hamrar på rejält på raksträckan utanför Rinkeby.
Då helt plötsligt dyker dom upp från en tunnel som korsar cykelbanan. Ett gäng grabbar i åldern 7-10 år, som fått upp hög fart i nerförsbacken och ut ur tunneln, som sen korsar cykelbanan där tjänsteman Nyström dunkar på i 35-38 km/h.
Det finns ingen chans att undvika alla, och den sista av grabbarna kör såklart in i mitt bakhjul. Den grabben är inte den snabbaste av dom, men helt klart den biffigaste. ( han är ganska överviktig för sin ålder ).
Smack! Han touchar mitt bakhjul, och kör själv omkull. Jag tvärstannar. Han skriker som en stucken gris men ligger kvar på marken. Jag kastar mig fram till honom och hjälper honom upp på fötter. Han gråter men ser ganska hel ut. Han torkar tårarna med min hjälp, och visar sen ett skrapsår på ovansidan av handen, som knappt är synligt.
Det känns bra. Grabben är OK. Nu följer en liten lektion för grabbarna i vikten av att ha hjälm, vikten av att titta till höger och vänster, och att faktiskt vara observant. Nästa gång säger jag, är det kanske ingen cykel, utan en snodd cross hoj eller moppe. Då kan det gå sämre.

När jag ska cykla därifrån märker jag det. Bakhjulet är skevt så inihelsike. Det är precis så att det går runt i ramen nästan. Och dom hjulen som varit så starka, så raka, så bra.
Jag tar mig hem med frikopplad bakbroms, och inser efter att ha monterat hjulet i riktstället att det är en orimlighet att rikta eländet. Jag är riktigt irriterad och har nog inte en enda tanke på grabben längre. Hur fasen ska jag nu ta mig till jobbet imorgon? då måste jag ju ta nån av dom andra fyra cyklarna.

Det är då jag börjar fundera över det som hänt, och börjar skämmas lite över min ilska. Tänk om det hade gått illa för grabben? Hur mår han nu? Vad lärde han sig av det här? Och vad lärde jag mig om mig själv av det här?

När jag tittar mig i spegeln kan jag faktiskt säga det till mig själv också: Nu hade du tur grabben!!!

Lurad :-(

Jag trodde på cykelsporten. Jag trodde på mirakel. Jag trodde faktiskt att Floyd Landis körde den 17:e etappen på ren vilja och j-lar anamma.
Jag trodde även efter Girot att den som synes så sympatiske, ödmjuke men ändå målinriktade Ivan Basso skulle kunna göra en dubbel iår, och ta hem både giro och touren.
Jädrar vad fel det blev, och jädrar vad lurad jag känner mig. Först Basso, som i sällskap med "Der Jan", inte ens fick ställa upp i touren, då dom figurerar i "Operation Puerto". Sen Landis, som uppenbarligen hade lite mer innaför västen än bara vilja och j-lar anamma. En sista förhoppning är väl att det finns en giltig förklaring till de oerhört höga testosteron värde hans prover visade upp.
Jag tappar lite av intresset för hela proffs cirkusen. Jag tappar min beundran helt för de killar som ligger i topp på etapploppen. Dom är nog knarkare hela bunten. Ibland verkar det så. Och det var just det jag trodde att Floyd Landis inte var. Men det innebär ju inte att jag tappar intresset för att cykla.
Nu är jag hemma från semestrar för ett tag. Var tvungen att redan igår när jag kom från T-centralen, ta en kvällsrepa via Lövsta skogarna, Görväln och ut en kortis på Järva. Fasen vad skönt. Högt tempo, och bra med tryck i vevarna. Sommaren är fantastisk i år.

Sommaren är kort........

Men den här sommaren regnar den inte bort!
Det har varit en varm sommar än så länge. Den har varit tokvarm faktiskt. Så varm, att jag inte orkar cykla på dagarna, fast jag är ledig just nu. Men desto skönare att ta en riktigt snabb 1-times runda på kvällen, när luften åtminstone går att andas, utan att man sekunden efteråt fibblar efter vattenflaskan.
För övrigt kan man säga att livet som familjefar med fem barn, är ganska behagligt.
Hur tänker du då? Jo, så här ligger det till just nu: Kära fru med minsta två barnen, är i Göteborg. Mellan sonen är med en kompis på landstället. Äldsta sonen är med kompis i skärgården, och då blir jag hemma bara med sjuttonårig dotter. Ganska behaglig :-)

Tour De France är slut för i år. Snyft. Nu kan man sälja TV:n.
Jag hoppades på Floyd Landis. Han känns som en milt sagt annorlunda kille i proffsklungan. Efter att ha läst en del om hans uppväxt, och hur ha fick smyga ut på kvällarna för att cykla i smyg, kan man inte annat göra än att fascineras av den drivkraft som troligtvis finns i många människor, men som långt ifrån alla männiksor finner uttryck för. Etappen när han kom tillbaka, var verkligen propaganda för cykelsporten.

Imorgon bitti skall jag ut och leka Floyd :-)
( mer lik kocken Floyd kanske....?)

06:30- semestermorgon

Jag har semester den här veckan. Jag brukar då belöna mig med att sova till 06:30, istälet för 06:15. Man är ju värsta hygglot mot sig själv!
Jag har försökt att klämma in ett cykelpass på morgonen. Oftats ghar det blivit 4-5 mil på FS hojen. Via Lövsta, hummelmora, görveln, kallhäll, järva fältet och tillbaka på nåt sätt.
Och jag börjar banne mig gilla stök och bök terrängen mer och mer.
En fördel med att cykla i sådan terräng, är att du snabbt märker framsteg. Man blir säkrare, stadigare, snabbare och vågar lite mer. Då blir det också roligare.
Morsning korsning.

Red Bull ger mig vingar......?

Det kan vara inbilning, och är det säkert.
Jag hade tidigare bestämt mig för att cykla "riktigt" idag, dvs landsväg :-)
( på skoj. All cykling är på riktigt, men jag brinner nog lite mer för bockstyre, asfalt, smala däck och hela det konceptet )

Nåväl, morgonturen blev istället en kvällstur. Bålstarundan verkade idealisk i min ensamhet. Det var ganska skönt väder. Behaglig temperatir, och lite kantvind ut. Hade inte höger knä fortfarande spökat lite, hade jag nästan kunnat dra på lite extra.
På hemvägen stannade jag till vid Statoil i Bro. Reflektion - Det var samling utanför ICA. Närmare bestämt så var det "sommalovstonåringar på moppe" samling utanför ICA.
Med hala skor, trippade jag fram till kylen, och plockade fram en Red Bull. Dom funkar bra till Vodka, och säkert till cykling också. Och jag undrar om inte dalkarlsbacken var lite kortare än vanligt. Och stäketbacken piskade jag nästan upp på stora klingan. Så fasen vet om det inte ligger någon sanning i deras reklam. ( Men det hade nog funkat lika bra med en kaffe )
Nåväl. det blev ungefär 7,7 mil, med snitt på strax över 31 km/h. Med vingar, fast ändå utan?!

Skaka ner sillen

Dag efter midsommarafton, är kroppen av tradition fylld av diverse elände. Man ska äta potatis, och sill och dricka snaps och dricka öl. Sen ska man äta jordgubbar med grädde. Och kaffe och kaka. Och som extra bonus, så la vi till en hel drös med ypperligt god persisk mat, i goda vänners lag. dom är från Iran, och deras kok-konst kan med lätthet få mig på fall.
Då var det kanske bra, att dagen efter, ordentligt skaka ned maten med hjälp av en Lövsta ride.
"Skogling" tog täten, och det blev bara vi två? Konstigt vad folk är veka ibland, och speciellt dagen efter.....
Bra tempo och kanonfint väder och underlag.
Det blev bitvis en skakig resa, så sillen och jordgubbarna och deb persiska maten, fick skaka om rejält. Men stökiga leder är bra för min träning, eftersom jag är urkass på stökig terräng. Men jag måste erkänna att jag dessvärre börjar gilla det mer och mer.

Han föll på knä!

Ja, det hände inte precis idag, men däremot för en vecka sen när jag körde Nick spåret för första gången. Skyller det på min otroligt dåliga XC-teknik. Att köra fort är en sak, att köra rätt är en helt annan :-(
Och jag har banne mig fortfarande ont i knät, som fick sig ett snyggt sår. Ikväll hade det varit 110% rätt, att köra runt på Lövsta stigarna. Men det blev inget av det. Och jag är lite ledsen för det, men mitt knä är lite glad för det tror jag.

AB Rot och Sten

Så har jag gjort premiär på NICK spåret. NICK spåret ( vet inte varför det heter så. Kanske har Nick Borgen eller Nick Nolte fått ge namn åt spåret? Jag passade samtidigt på att agera föda åt alla myggorna som var galna av hunger.

Hursomhelst, så var det ett spår som var både lite kul, och lite svårt. Tror att detta spår kan vara väldigt bra att använda för att träna upp sina färdigheter ( eller ofärdigheter i mitt fall ), gällande cykelteknik.......
det var med andra ord en blandning av rot och sten, toppat med lite snabba stigar. Trickiga backar, som dessutom var nyduschade av regnet. Man kan också konstatera att att mina hårt pumpade "python" däck, inte är optimala på ett nyduschat NICK spår ;-)

´Tres hombres!

När en hel nation fullkomligen kokar av feber -fotbollsfeber, valde jag ett annat sätt att tilbringa 2 timmar när sverige spelade sin första match i fotbolls VM.
Jag tog med mig mina 2 största grabbar, simon 15, och Oliver 9 år på en lövsta-görvel-bruket ride.
Ungefär 2,5 mil sammanlagt. Störtskönt väder och sällskap!
Som förälder är det alltid roligt att får göra de saker med sina barn, som man själv gillar. Man har nog en stor förhoppning om att dom skall gilla samma saker som man själv gör.
Simon är som byggd för cykel. Rätt stark i benen, smal och dessutom rätt så orädd. Kan nog "bomba" på rätt bra med litet träning. Jag tor att han är ett ruggigt råämne för cykel.
Oliver är mer som en diesel motor. Han kör på utan att gnälla eller göra nåt spektakulärt väsen av sig. Vi körde upp för rodelbananan vid brukets skidbacke. Skön runda som jag alltid lär komma ihåg som den första gemensamma rundan.
Och matchen då? Jo, sverige gjorde tydligen en plattmatch, och fick med sig 0-0. Årets fiasko.

Vin ( okourov )

Det kunde varit mitt namn - nästan. Idag firade vi sveriges nationaldag, genom att INTE cykla en meter :-(
Det blev istället 2 glas vin, vilket funkade ganska bra som substitut..........
Tror säkert att Vinokourov - originalet alltså, inte blev så bra genom att byta cykelnötande mot vinprovning.

Magiska kvällar?

Bland mina favoriter, är att dra ut med hojen ganska sent. Vid 19:30 - 20:00, för att köra ett snabbt pass på 1,5 timme ungefär. Igår kväll, blev det en snabbt pass genom lövsta skogarna, bort till brukets skidbacke, upp på toppen via rodelbanan, och hem igen.
Rodelbanan upp till toppen, är lite knixig, brant och spårig. Går säket bättre om man lägger i rätt växel :-0
Den nya cykeln är oerhört följsam och fin i terrängen, och lockar mig till att köra så fort det går på smala stigar och grusvägar. Ibland känns det som just dom intensivpassen, är dom bästa vitamininjektionerna för all min cykling.

Det känns inget -vilken känsla!

Idag har jag bombat stigar och grusvägar på Järva fältet. Ny hojen är så "smooth" att köra. Det känns knappt att man kör överhuvudtaget ibland - vilken känsla!
En annan känsla som var helt OK, var fredagskvällens besök på Saddle and Sabre på Tegnérgatan.
Det blev deras "No bean chili".
Ett extra plus för att dom hade en hel del roliga amerikanska ölsorter!
*Brooklyn brown ale
*Brooklyn pennant ale 55
*Anchor steam på fat
*Flying dog pale ale
* mm mm

Dom lär få se min nuna där igen känns det som............