onsdag, december 22, 2010

Osäkerheten är det enda som är säkert


De senaste 10 åren har jag haft det ganska bra jobbmässigt, med för det mesta bra arbetsuppgifter på ett mellanstort företag, som utvecklats väldigt mycket under de åren. Uppskattad av arbetskamrater och ledning, bra förmåner, spännande produkter och på det hela en bra arbetsplats.
Man vore ju rätt korkad om man slutar på ett sånt företag och speciellt om man inte har ett nytt arbete som väntar.
I våras fick jag välja på en ny tjänst eller att bli arbetsbefriad då den gamla tjänsten upphörde. Jag valde den nya tjänsten och började med den i september.
Det blev inte så bra. Det passade inte mig alls och den senaste tiden ohälsa var nog helt kopplad till arbetsbytet. Mitt höga blodtryck hänger tveklöst ihop med arbetssituationen, eller kanske mer specifikt i hur jag själv ser på mitt arbete.

I fredags jobbade jag min sista dag.
Kommer tillbringa det närmaste halvåret med att komma ner i varv och kanske lära mig att inse att osäkerheten är det enda som är säkert här i livet. Men varje gång nåt gammalt tar slut så börjar något nytt.
Det andra halvåret siktar jag på att komma ut i arbetslivet igen.
Ett nytt liv väntar på mig därute. Vet inte vad, vet inte när men det känns OK. ( inte ännu men snart )

måndag, november 29, 2010

Under Pressure

Jag har sen i våras känt av att kroppen inte riktigt vill lika mycket som tidigare. Kan bero på att jag blir äldre, men i somras började jag fundera på om inte blodtrycket ökat för mycket. Käkar ju medicin mot det sen några år tillbaka.
Om ett normvärde är 130/80, så brukar man säga att 140/90 är att betrakta som högt. Däremot kanske man inte känner av det.
Jag genomförde för två veckor sedan en mätning under 24 timmar, för att se hur blodtrycket ser ut över ett dygn.
Blodtrycket var inte så högt som jag trodde. Det var högre ändå :-(
Med så höga som 213/124 är det inte roligt längre. Och då känns det i kroppen att det är nåt som inte lirar riktigt.
Nu är det ny medicinering och akut få ner det till en nivå där kroppen fungerar igen.
Nästa år ska jag vara bättre än nånsin. Då ökar jag trycket, fast inte blodtrycket.


söndag, november 21, 2010

Jag och min k**, #2

Under oktober månad, och i början av november, var det många som hörde av sig med frågor om den. Frågor som ställs med både nyfikenhet och försiktighet.
Hur känns den? Hur stor är den? Hur mycket väger den?
Och jag har försökt svara så gott det går på dom frågorna men kan här till nöje för mina läsare svara på några av dom, samt visa lite nya bilder på härligheten.

Den känns bra. Inte lika bekväm som min Roubaix SL2, men betydligt bättre geometri för mig än min förra "reservcykel".
Bra med stänkskärmar, och numera försedd med 25 mm däck för lite bättre komfort och lägre rullmotstånd ( om man ska tro tester )
Storlek 54 cm, vikten däremot har jag ingen aning om. Men den är inte svinlätt med skärmar och grejer. Fast vikten spelar mindre roll på en sån cykel.
Har sen premiärturen bytt hjulen till ett par Mavic CXP33 med Ultegra nav som jag hade hängandes i källaren. Mer komfort än Mavic Ksyrium Elite hjulen som jag initialt hade på.
Även styret är bytt från ett rejsigt carbonstyre till ett aluminium styre. Bromsarna byttes efter nån dag till ett par nya, eftersom dom begagnade jag först monterade på, inte var long reach eller speciellt dugliga för bromsning.

Trivs bra i busken.

Taiwanesiskt handjobb?

Ultegra snabbkoppling

Helfigursporträtt

Sen bilderna togs har tyvärr vädret hindrat mig från att cykla mer på den i år. Nu är det crosscykel med eller utan växlar som gäller. Nästa inlägg blir säkert om nåt så fascinerande som oväxlade cyklar med dubbdäck.


lördag, november 06, 2010

En tur med två gubbar i tre timmar

Hade bestämt mig för en tre timmars cykeltur idag och Mollebjörn hade bestämt sig för samma sak. En tur med två gubbar i tre timmar stod således på dagens agenda. ( fast Johan är inte gubbe än egentligen. Han bara låtsas vara det )
Klockan 10.00 stod jag utanför hans radhusport, och kunde notera att dagen troligtvis skulle vara myggfri. Lite kallt om näbben men troligtvis soligt och fint.
Så här års finns det ingen anledning att bomba på i tre timmar så snacktempo passade oss båda ganska bra. ( och fredagens två timmars danspass satt kvar lite granna i benen )
Rullade behagligt ut mot Bålsta och vidare över "draget", Håbo-tibble, kungsängen och hem. Löste nog inte världen alla problem under snackrundan, men säkert några egna som det brukar bli.
En enkel afterbike hos Johan där jag sen länge haft en Double bastard på kylning som fick ackompanjemang av några knäckemackor.
När jag svängde in på lokalgatan hemma, la jag en sån rejäl brakskit att en villaägare som pysslade i sin trädgård ryckte till av ljudet.

Tack Johan för god tur.
( Och tack för att jag fick sno bilden fast jag inte frågade dig först )

torsdag, november 04, 2010

Tillbakablick 2010 #1

Förra veckan var det "Randonné avslutning" med medaljutdelning och information om nästa års breveter mm.
När man kört alla ordinarie distanser, ( 20, 30, 40 och 60 mil ), har man berättigande till Super randonörd medaljen också.
Eftersom jag i år körde en hel serie och med en extra 30 milare, hade jag beställt medaljer för dessa.
Och på nåt sätt känns det lite fint att titta på dom. Och när man tittar på dom kan man samtidigt fundera lite över vad som olika loppen innehöll i form av upplevelser, väder och vänner.

Det här året blev inte vad jag hade tänkt mig. Men jag tar nya tag inför 2011 och har i alla fall medaljerna som nån sorts bevis på att jag cyklat i år, om jag nu skulle förtränga det.


tisdag, oktober 26, 2010

En hösthelg i Bayern

Vi brukar försöka få till en resa per år, ner till södra tyskland, där vi har bekanta.
I år fick vi till den resan i mitten av oktober, vilket vädermässigt kan vara en chansning. Nåväl, vädret är vad det är och det finns mycket att se ändå i bayern.

Fredag morgon ut till Arlanda och flyg direkt till München med Norwegian air. Har inte flugit med dom tidigare men tyckte både pris, service och punktlighet var riktigt bra. Det var nog inte sista gången vi valde dom.
Väl nere i Landshut skulle vi på Thaimassage. Naturligtvis eftersom man är i södra tyskland.

Mimmi hade bokat en "tandem massage", vilket innebar att både jag och Kate fick massage samtidigt, på massagebänkar bredvid varandra. Passande nog hade dom thailändsk lugn musik i bakgrunden, istället för traditionell tysk umpa-umpa eller techno. Rätt skönt faktiskt och jag kan tänka mig att göra om det. Fredagskvällen bestod av middag hemma hos våra bekanta, nån god öl och diskussioner om både samhälls strukturer och politik.

Lördag morgon var det dags att packa väskorna och bege sig iväg. Vi skulle ta en flodbåt på Donau med avgång från Kelheim och med destination Weltenburg Kloster som inte bara är ett kloster, utan också rymmer enligt dom själva världens äldsta klosterbryggeri.
När vi väl skulle köa till flodbåten, förklarade Holger att trängning i köer inte är illa menat i tyskland. Man bara gör så. Och eftersom det var riktigt mycket folk det dåliga vädret till trots, tog vi fram tysken i oss. Vi fick ett ganska bra bord på båten tack vara våra nyvunna kunskaper medans många andra fick stå.
Det slank ner en liten weissbier medans båten sakta gled fram på Donau.

Väl framme på klostret hann vi gå runt en stund innan jag, Holger och Jan (Holgers son ), gick med på den guidade visningen av klosterbryggeriet, vilken leddes av bryggeriets förre bryggmästare som nu verkade vara en glad pensionär. Skoltyskan kom väl lite till nytta även om jag inte minns att vi i grundskolans tyska fick lära oss en massa ord som handlar om ölbryggning.

Nuförtiden har man förlagt den större delen av bryggandet till bryggerier utanför klostret, varav det stora ligger i Regensburg.
Men man brygger fortfarande en del öl på klostret, varav deras mörka Barock-Dunkel är en riktigt god mörk lager.

Av Weltenburgs olika sorter, är vi i Sverige begränsade till deras oktoberöl. Synd när det finns så många fler som dessutom är väldigt goda.

Provsmakning av några av bryggeriets olika sorter. F.d bryggmästaren som ledde guidningen, klarade också av att leka bartender.

Efter Weltenburg var det dags att bege sig till övernattningsstället för natten.
Klart vi skull bo på slott! Det finns rätt många slott i Bayern, och det var bokat rum på Schloss Eggersberg. Ett slott från mitten av 1600 talet som man når genom att på smala vägar ta sig igenom Riedenburg.

Tre rum och badrum var vårt rum för natten . Varje rum var stort som ett normalstort hotellrum. Det kändes som att på bo på ett slott...


Kvällen avslutade med att äta i slottets restaurang. Menyn var ganska liten men det som serverades smakade riktigt bra.
Söndagen började med slottsfrukost vilket innebar traditionell tysk frukost, fast på ett hotell. No more, no less.
Därefter tog vi oss till nästa slott, Falkenhof schloss rosenburg, som låg endast några kilometer från där vi hade bott över natten.
Falkenhof har rovfåglar visas upp under uppvisningar. Allt ifrån pilgrimsfalkar till gamar. Rätt fascinerande och lite festligt att en av gamarna sjappade. Men det var tydligen inte första gången. Dom brukar hitta rätt på honom nere i byn efter några timmar.
Därefter tog vi oss ner till Riedenburg för riktig fika med apfelstrudel. Sånt hör till en söndag i södra tyskland.

Flodbåt som stannar till i Riedenburg

Lite vyer över Donau


Måndag var det dags att resa hem igen och trots det mindre roliga vädret var det en resa som bjöd på många fina minnen.
Tack Mimmi och Holger för den fint planerade helgen, gästfriheten och det goda sällskapet.

onsdag, oktober 13, 2010

Jag och min k..

Så småningom kommer det ett mer utförligt "reportage" om en ny kompis till mig.
Men först lite kort bakgrund. Jag tänkte så här:
- Om man har en reserv räserhoj som är lite för stor och som man inte använder, gör om den.
- Skaffa en ram som du kan använda när du inte vill använda din fina hoj
- Gärna med fästen för riktiga skärmar
- Vänd blicken mot landet där regn är mer en regel än undantag - UK

Jag siktade in mig på en Kinesis Racelite TK2, från Kinesis UK. Bra pris, vettig geometri, fästen för skärmar och en jäkligt rekorderlig logga.


Återkommer senare med rapport om hur den färdiga cykeln blev.

torsdag, september 30, 2010

God (H)jul i stugan!

Fick för mig att jag behövde ett par lätta och läckra carbonhjul.
För är det nånting man inte kan få för mycket av, så är det ju hjul ( jul ).
Och mitt recept på den julstämningen lyder enligt nedan:
- Skaffa ett par skapliga carbonfälgare-bay ( 38 mm )
- Få tag på ett par skapligt lätta nav, gärna i kaxigt röd färg ( Planet-X )
- Greja fram nipplar i rätt längd
- Etablera kontakt med någon som är kompetent med att bygga hjulen, och som dessutom kan skaffa fram ekrar i rätt längd

Med fälgar, nav och nipplar tog jag mig ut till hjultomten själv, dvs Gurra Alm i Bålsta.
Han kan bygga hjul, och han bygger dom bra. Dessutom är han skoj att snacka med eftersom han har koll på både vad som händer på utrustningsfronten och på tävlingssidan.

Nån vecka senare var det klart för avhämtning.
Vikten landade på 1177 gram för paret. Hemma i källaren hade jag en uppsättning Tufo 215 grams däck, som var i princip oanvända. På med dom, och vips har man skaffat ett ganska lätt hjulpar.
Har kört en kort testrunda och höll på att skratta mig harmynt. Som ett barn på (h)julafton.


fredag, september 24, 2010

Il pompino i ny skepnad

En av mina cyklar påminner inte om dom andra.
Den har rakt styre, rullbromsar, tjock sadel, platta pedaler, är snyggt baby-blå och dessutom har den 7 växlar i baknavet.
Det är min On-One Il Pompino. Brukar ha den när jag cyklar till affären, eller cyklar med ungarna i området hemma. Och till det funkar den utmärkt. Men ramen är lite för snygg för att inte användas till fler saker kan jag tycka. Dessutom väger bara bakhjulet som en hel cykel.
Under en period har jag funderat på att göra om den till en Single-speed cross istället.
Efter att ha rotat runt en del i källaren, kunde jag konstatera att jag hade det mesta hemma bland all bråte. Ett par cantileverbromsar beställdes från Planet-X. Ett par bromshandtag fanns på hyllan hos hovleverantören ( Alviks cykel ), och till sist fick jag tag på lite småprylar för kabelstopp. Sen var det bara att sätta igång.

Before
After
Hjulen är mina gamla hjul från crossen. Baknavet är på väg att ge upp, men det håller nog ett tag till trots allt. Vevpartiet är ett Miche från min gamla italienska stålracer. Utväxlingen 42-16 till en början.
Vad ska jag ha den till? Ja, det har jag inte kommit på riktigt ännu. Men jag tänker att det kan vara en ganska underhållsfri cykel till jobbet och kanske en rolig cykel att sladda runt på järvafältets grusvägar med. Tiden ( som man oftast saknar ), får utvisa.

lördag, september 18, 2010

Ensam på landet

Resten av klubben, skulle cykla på andra sidan stan idag. Ialla fall dom som skulle cykla idag.
Men eftersom tiden inte räcker till för allt, fick jag prioritera cykling på hemmaplan.
Regnet hängde verkligen i luften när jag stack iväg, och jag funderade på om jag hade klätt mig ordentligt. Det är inte sommartemperatur i luften längre, men jag hade ändå petat ner en liten reservjacka i ryggfickan. För att se lite lagom seriös ut, tog jag CK Distanströjan som passar män i min ålder. Dessutom är den i år jäkligt snygg :-)
Hade bestämt mig för att antingen vända ute på skälbyvägen, eftersom jag egentligen var rätt osugen på att cykla, eller fortsätta och vända vid Skokloster. Jag lyckade passera skälbyvägen utan att vända, och hade väl inget val än att fortsätta mot Skokloster.
Milen flöt på och regnet höll sig undan, även om molnen emellanåt såg mer än snälla ut.
Hade nog trott att jag skulle möta en och annan cyklist. Inte en kotte ute idag. Det var så dött på vägarna att jag för en stund misstänkte att de döda djur jag såg ligga vid vägkanterna hade avlidit av ren tristess.
När man kommer ut en bit på vägarna, så byts verkligen vyerna ut och det känns som om an är på landet. Vägen ut till Skokloster är verkligen fin.
Och precis som på landet, så finns det lite hus utspridda, där det säkert bor människor.Precis som på landet.
På hemvägen valde jag att ta vägen över I1, vilket jag nästan alltid gör. Nu kom regnet.
Ett regn som till en början bara var lite duggregn, men som snart övergick i ett riktigt korrekt regn. Sånt där som man har på landet.
På med nödjackan, skratta och le och fortsätta trampa. Vid Kungsängen hade det i princip slutat regna, och den sista biten hem var det nästan så att jag torkade upp lite. Konstaterade att jag hade skrapat ihop 11,4 mil, vilket inte är så mycket att skryta med, men bättre än inget alls.
Körde hela rundan på en flaska High5 4:1, och en vattenflaska som blev orörd. Hade en energikaka i fickan, men den fick fint ligga kvar. Väl hemma var det rätt skönt med en varm dusch och en macka. Det kan man unna sig efter en ensam dag på landet.

tisdag, september 07, 2010

En milstolpe!


En av livets alla händelser, som jag tror kan kallas för milstolpar i livet, är när man börjar att gå.
Jag tror också att nästan samma euforiska känsla infann sig hos de flesta som helt plötsligt cyklar på egen hand, utan stödhjul eller en stackars förälder som springer bakom cykeln och håller i pakethållare,
I vår familj har alla lärt sig cyklat före skolåldern, och vissa cyklar ganska mycket.
Däremot har Olle som nu fyller 8 år, inte riktigt varit bästa vän med cykling. Han är väl den av oss hemma som är tänkaren, och filosofen utan större behov av att vara fysiskt aktiv hela tiden. Men man är ju olika och tur är väl det.

Olle cyklar nu utan pinne på pakethållaren och utan föräldrar som springer bakom cykeln.
Igår kväll tog hela familjen ( de som inte flyttat hemifrån eller gör lumpen ), en gemensam cykeltur för första gången. Alla på sina cyklar, och ingen som sprang bredvid. Sannerligen en milstolpe för Olle och för oss alla.

Ingen mer hjälpstång som nu säljes J

onsdag, augusti 25, 2010

Rött är sött - höst är här

Hösten kommer, som ett tåg.
Allt i livet är bluff och båg.
Minnen från förr, då kroppen var stark
Gammal och grå, sitter på bänken i en park
Tar ett andetag och hostar till
Det rycker i kroppen, kan inte vara still
Tankar om våren, som kommer på sikt
Skriver en onödigt skitkonstig dikt.

Kan också berätta att rött är sött.
Runt dom här karamellerna ska 38 mm carbon snurra i vår.
Hösten är här :-)

torsdag, augusti 12, 2010

Ett tungt beslut



Jag startade det här året med ett spännande mål i sikte. Målet var att cykla 1001 miglia italia, ett cykellopp i italien där man ska cykla 160 mil på max 135 timmar.Då det egentliga målet är Paris-Brest-Paris 2011 som är 120 mil, tyckte jag det här kunde vara ett bra tillfälle att testa sig själv.
Året har därför från början varit ganska fokuserad på att genomföra en hel brevetserie som innefattar en vardera av 20, 30, 40 samt 60 mils lopp. Dom var avverkade före juni månads start, och jag hade också klämt in en extra 30 milare.
För att säkerställa att kroppen var med, startade jag en 100 milare i början av juli. Det var väl där ungefär jag märker att kroppen inte är med som den bör och jag bröt efter c:a 18 mil.
Och efter det har det inte känts som det ska, vilket jag starkt misstänker hänger ihop med det höga blodtryck jag medicineras för sen rätt många år tillbaka.
Hjärtat får jobba mer än det ska och jag cyklar med en konstant huvudvärk. I år har jag dessutom haft ännu svårare med andningen på sommaren vilket inte gynnar cyklingen direkt. Cykling ska vara jobbigt, men också njutbart och jag tror på allvar att kroppen bör vara i gott skick när man cyklar långt.

Efter en hel del funderande bestämde jag mig i lördags morse under en ensam 9 mils runda, för att inte åka ner till italien. Den tanken har väl snurrat i huvudet ett tag, men viktiga beslut tar ett tag innan dom får mogna och falla ut i rätt riktning. Italienresan har jag sett fram emot hela året, och med det gänget som ska åka ( Johan, Jonas, Tillman, Vic, Schture, Calle, Ari, Magnus, Kalle, Bengt mfl mfl ), hade man varit i bra sällskap i fin miljö. Jag kommer givetvis att sura ett tag över beslutet, men eftersom jag kanske blir klokare och mer glömsk med åren klingar det nog av så småningom.
Nu väntar uppföljning och kanske ny medicinering, och en höst med helt vanlig avslappad cykling istället för lång cykling flera dagar i sträck. ( Hör av er för fikarundor med mycket skitsnack :-)

Målet är fortfarande Paris-Brest-Paris 2011, och till dess är jag på topp igen.

söndag, augusti 01, 2010

Double blowjobs....

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

söndag, juli 25, 2010

Omstart?

Ibland får man nog tänka om, och kanske göra en omstart.
Eftersom målet i år, är att genomföra 1001Miglia italia, i augusti, var planeringen för året inriktad på att cykla mycket. En hel brevetserie inklusive en 100 milare, kompletterad med två veckor på mallis där jag skulle kunna cykla berg varannan dag var planen.
Våren flöt på ganska bra, och breveterna avverkades i raskt takt. En 20 milare, två 30 milare, en 40 milare och en 60 milare var avverkade före maj månads slut.
Strax före mallorca började jag känna en del problem med andningen i samband med hård cykling. Har de senaste åren haft svårt att andas ordentligt vid viss lufttemperatur på våren och sommaren. Troligtvis helt vanlig ansträngnings astma, vilket jag bör utreda vid tillfälle.
mallis fick jag anledning att fundera en del på cykling, berg och värme. Den kombinationen lär man få smaka på i italien i augusti, och det var allt annat än lätt att ta sig an den kombinationen.
Väl hemma skulle jag köra Örebros 100 milare.
Dagarna före start, kände jag mig rätt dassig i kroppen och knoppen. Kände mig rätt risig på morgonen när starten gick. Klev av i Töreboda efter c:a 18 mil eftersom jag då insåg att det inte skulle bli annat än en pina att köra lite mer än 30 mil om dan i 3 dagar med den kroppen. Ont i huvudet och en mage som var upp och nedvänd.
Hem till stockholm och en vända till landet.
Hade sen tänkt köra västerås 60 milare med Johan, men mådde räv dagen innan. Den blev också inställd.
Nu regnar det ute, och imorgon börjar jag jobba igen.
Nu ska jag starta om kroppen och knoppen. Känns skönt.

söndag, juli 11, 2010

Stekt på Mallorca

En kompromiss som heter duga blev det i år, när frun tyckte att Mallorca i två veckor skulle vara en passande början på semestern.
"Du kan cykla, jag och ungarna badar på dagarna".
De andra gångerna jag åkte ner dit för att cykla, har det varit på våren, och då med boende i Palma Nova. Våren är perfekta årstiden för att cykla på mallis, då det är lagom varmt och blommigt.
Nåväl, vi skulle nu bo på Sunwing Resort i Alcudia, vilket också borgar för bra cykling och mer än väl med bad för familjen.
Cykeln skulle med även om man kan hyra där nere. Men med egen cykel där i två veckor, kan man cykla varannan dag, eller varje. Lite som man känner för det och vad vädret tillåter.
Med sedvanlig tur så kom cykeln ner dagen efter. Så dom första två dagarna innebar mest bad och semester.
Redan under dom dagarna förstod jag att det skulle bli varmt som i en bakugn att cykla på dagarna.
Men det var bara till att ge sig ut för att hitta lite nya vägar med Alcudia som utgång.

Första cykeldagen.
Siktade jag in mig på Cala Rajada. Mestadels platt, men med några backar varav en var riktigt lång. Värmen var på gränsen till obehaglig. Rätt bra runda trots allt, och lagom för att känna sig för lite. I Can Picafort bromsade jag in framför Max Hürzeler som både säljer cykeltillbehör och hyr ut cyklar ( dom har en hel drös med depåer på Mallis ), och köpte en ny cykelkarta för att få lite ideér till vägar under veckorna.

Andra cykeldagen.
Hade hört talas om det jättefina torget i Petra, där alla cyklister sitter och fikar på våren när alla samlas därnere. Var såklart intresserad av att själv ta reda på hur fint det egentligen var.
Säkert jättetrevligt på våren och i sällskap med en massa andra cyklister. Så här års var det mest ödsligt och tomt. Totalt utan charm och varmt som i en bakugn. I petra uppfanns nog labyrinten, för jag höll på att inte hitta ur den stan.

Tredje cykeldagen.
Fick för mig att Binisalem var värt ett besök, och tyckte att jag då kunde vända om vid cykelaffären La Gomila, som vi brukar besöka när vi är där på vårarna. Tog vägen via Pollenca för att se hur dom vägarna var.
Butiken stod kvar, men var ombyggd och saknade dom där fina fynden vi alltid kunnat göra tidigare. Sortimentet av kepsar var mindre än tidigare, och jag rullade tillbaka via Inca, där jag köpte på mig mer vatten och dricka. Värmen var olidlig.
Nu blev det några vilodagar eftersom vi hade bokat hyrbil, och ville se lite mer av ön.

Fjärde cykeldagen.
Bor man i alcudia, ska man cykla ut till Cap Formentor. Det är dåliga vägar, smala vägar, serpentiner upp och ner och en obetalbar känsla när man kommer längst ut till fyren och endast kan komma tilbaka genom att ta samma väg. Självklart ska man ta den turen när det är smällvarmt ute, sådär så man knappt kan andas. ( Det gjorde jag )


Femte cykeldagen
Även om Cap formentor är backar och slitigt, så var det dags att spänna ut magen lite extra och bege sig upp i bergen.
Siktade in mig på Lluc, och tog vägen via Port Pollenca och Pollenca. Det är en ganska styv klättring upp till Lluc. Det tar en stund kan man säga och det tar inte så lite extra på krafterna att göra den turen när solen steker på som värst. Det finns inte mycket till skugga om man tar den vägen upp, och vägen är ingen mullig klättring med serpentinsvängar. Jag hade kört om en styv kille på en cannondale strax innan backen började. Efter 35 minuter när jag saktar in lite, så flåsar han ikapp mig och fullkomligt sprutar av svett. Swedish right? frågar han, och visst hade han sett den lilla sverigeflaggan på klubbtröjan :-)
You were hard to catch man! säger han sen, och vi kör tillsammans upp till Llluc, där han ska vidare mot Inca. Han var där i tre veckor med sin tjej, som läste böcker på dagarna när han cyklade. Efter Llluc tog jag vägen ner mot Inca, och vidare hem.
Vägen ner till Inca från Lluc, är tvärtemot den jag cyklade upp. Fin asfalt och en väg som slingrar sig ner i dalen med träd längs sidorna. Den vägen ska man ta upp, och den andra ner tror jag.
Men jag var inte här för att mysa.


Sjätte cykeldagen.
Bestämde mig för att det var lika bra att plåga mig en gång till i värmen upp mot Lluc.
Den här gången fortsatte jag mot Sa Calobra pass där jag stannade till för att köpa mer vatten och en coca-cola. Skrev jag att det var varmt? Det var det.
Var inte ett dugg sugen på Sa Calobra stigningen i den värmen, och körde samma väg tillbaka som jag hade kört upp. Att köra backen ner mot Pollenca, var riktigt fint. Långa svepande kurvor som man kan ta i hög fart.

Sjunde cykeldagen.
Dags för sista cykelrundan för den här resan, och jag bestämde mig för att återigen köra upp mot Sa Calobra pass, men sen fortsätta upp mot toppen av Puig Maior via baksidan.
Vatten och cola i Sa Calobra pass, och sen upp för"piggen".
Vidare ner mot Soller, och sen upp för Sollerpasset där jag stannade till för vatten, cola och en muffins. Det dallrade i luften av värmen och det engelska paret som verkar driva det lilla cafeét vid Sollerpasset, tyckte det var bra dagar att hålla sig inomhus.

Efter Sollerpasset och den härliga utförskörningen, bestämde jag mig för att det var lika bra att ta vägen via Orient.
Fin väg och säkert helmysig på våren, när man inte kokar av värmen. Höll på att bonka rejält och insåg att jag snabbt måste få i mig nåt att äta. I Orient räddades jag av en macka, några oliver, en cola och en vatten på restaurangen som ligger precis bredvid vägen.
Efter Orient var det i princip bara att rulla hem mot Alcudia igen, via småvägar över Büger och Sa Pobla. Givetvis vart det fortsatt stekhett och som en extra bonus blåste det rak motvind i fejset de sista milen.
Väl hemma var det rätt skönt att duscha av sig och få i sig en macka, apelsin juice och en kall öl.

Summering
  • Jag cyklade själva varje runda, vilket är helt OK, men rätt trist jämfört med att cykla i goda vänners lag.
  • Varje runda var mellan 8 och 15 mil, vilket är lite i kortaste laget, men rätt OK med tanke på att det var en familjesemester jag var på.
  • Det var varmt som i en bakugn varje dag, vilket gör cykling jobbigare generellt, och ännu mer när man kör i backar och berg.
  • Alcudia är en bra ort att bo på för cyklister. Där finns ett bra utbud av det mesta och bra vägar för plattåkning och berg.
  • 1001miglia italia, kommer bli svinjobbigt. Är fortfarande på gränsen mentalt till om jag klarar det.
Nu fortsätter ledigheten ett tag till, innan nästa prövning, som är 100 milaren från Örebro med start den 15 juli. Då får jag möjligheten att se hur jag klarar flera dagars lång cykling. Förhoppningsvis blir det svinvarmt :-)

söndag, juni 20, 2010

Fin dag med andnöd och stockkänning

Jag hade från början planerat att köra 100 milaren från västerås den här helgen. Men för att inte slå dubbla knutar på mig själv, avstod jag från det, och fick mer tid för att jobba, umgås med familjen, och till och med klämma in en skaplig dag på cykeln.
Start från Welcome hotel klockan 10:00. Skönt att sova lite och inte stressa ihjäl sig.
Jag, Mollebjörn och Danne ( k.i.k *), stod för klungan denna dag.Tanken var från början att runda skokloster. Men Danne var mer inne på att vi skulle låta dom små gårdarna i Roslagen få se våra fina KBCK tröjor, denna härliga dag.Vad skulle dom minnas mest från den 19 juni 2010? Att vår kronprinsessa gifte sig, eller att tre stiliga KBCK:are besökte deras hoods?
Temperaturen var lagom till en början, och på gränsen till att man behövde armvärmarna som jag medvetet drog av mig precis innan jag stack hemifrån.Tempot var som väntat ganska högt efter ett tag och jag inser vid upplands väsby att jag nog måste ta tag i det där med att kontakta läkare för att kolla om jag har andningsbesvär pga allergi, eller om det helt enkelt är ansträngningsastma.Det är en fördel om man kan andas ordentligt utan att det känns som man sväljer gröt. Men nu ska jag ta tag i det och se till att jag kan få testa luftrörsvidgande medicin för att se om det hjälper.
Nåväl. Vägarna slingrade sig fram genom ett vackert roslagen, och vi siktade in oss på att passera Kårsta, för att sedan improvisera.

Danne och Mollebjörn spurtar på nån skylt, nånstans längs nån väg nånstans i roslagen.

Vi vände strax efter Kårsta, och Danne bönade och bad om kaffestopp. Han gillar att cykla fort, men är också en hejare på att fika.
I Kårsta hittade vi den lokala pärlan Kårsta Del Sol, som jag inte besökt för sista gången tror jag.
Trevlig personal bra meny och ett perfekt ställe att stanna till på.Efter Kårsta tog vi vägen via Närtuna, och såg till att Danne fick stock. Se så glad han är.

Och en riktigt bra cykeltur ska ju avslutas med en riktigt bra afterbike.
Jag hade dagen innan levererat en 75 cl Piraat blonde, till 123:an, där en afterbike var utlovad.
Värden grillade på några korvar som smakade prima, och Piraten rövade snabbt bort allt förstånd som fanns kvar.
Allting under uppsikt av 123:ans vakthund/kamphund.

Tack grabbar för en bra dag. Synd ( tur kanske ), att jag inte kunde vara med längre på afterbiken. På kvällen somnade jag i soffan framför TV:n.
Life is great :-)

måndag, maj 24, 2010

Heaven and Hell i 60 mil

Tisdagen den 18 maj 2010, fick jag besked att min far hade avlidit. Cancern hade till sist skördat ännu ett offer.
Jag tänker inte skriva så mycket mer om det, men helt klart är att ett sådant besked gör att man tappar fokus men också får ändra om sina planer.Jag hade inga planer på att cykla långt nu i helgen, men kände att det säkert kunde vara en bra terapi att sitta av en helg i cykelsadeln istället för att gå hemma med alla tankar.
Lördag morgon ringer klockradion 03:40. Packar snabbt in cykel och packning i bilen, för att ta mig till Västerås där starten för 60-milaren är belägen.En liten klunga på hela sju cyklister har bestämt sig för att köra den här 60 milaren. Peter, Jonas N, Nils ( Schture ), Vic, Jonas Larsson, Erik och jag själv. 06:00 rullar vi iväg på vägar som är blöta av ett morgonregn. Milen tickar på och vi stämplar både i Skinnskatteberg och Kopparberg utan missöden. Bergslagen är verkligen vackert, och vädret bestämmer sig för att bli riktigt bra. Vi har både sol, värme och vindstilla. Det här är cykling när det är som bäst.Lunch avklaras i Karlskoga, där det i vanlig ordning bara går att få tag i pizza.
Med knorrande pizzamagar, rullar vi vidare mot degerfors, laxå och askersund.
Mellan Askersund och Borensberg slingrar sig vägen fram genom trolska skogar och små gårdar som kantar vägen emellanåt. Det doftar sommar. Det är ett sverige när det är som bäst, och en lisa för själen.Vi hade redan före start bestämt oss några stycken för att sova några timmar i Norrköping.Jag och Nils hade ett simpelt rum på ett riktigt simpelt bed & breakfast hotell, och Jonas och Vic på ett annat. Erik hade inget hotell alls, men hade tur och fick ett rum bredvid vårt. Peter och Jonas N körde vidare för att ta sig igenom loppet över natten-morgonen.Att kränga av sig kläderna efter 43 mil, och lägga huvudet på kudden är en rätt skön känsla.
Jag somnade rätt snabbt. Nils sa dan efter att det tog 10 sekunder :-)Att vakna till ljudet av regndroppar är ibland rätt så skönt. När man har sovit 5 timmar och ska cykla 18 mil, är det ljudet inte lika välkommet.Men på nåt sätt tar man sig upp, iväg och framåt. Milen rullade fram betydligt saktare idag och hungern började göra sig påmind eftersom vi inte hade ätit frukost ännu. Men vid stavsjö fick vi anledning att njuta desto mer, då vi resolut smällde i oss bacon, ägg och potatis på vägkrogen.Två koppar kaffe och sen iväg. Det flöt på rätt bra och vi var ganska överens om att det kunde bli en bra dag i sadeln. Det är lite duggregn periodvis, men det känns nästan som om det kan vända och bli varmt och soligt. Himlen ser rätt bra ut bakom oss.Välkommen till Flen, - här vänder det.

Det är nu regnet helt plötsligt vräker ner med sådan kraft att vi i panik slänger oss in i en busskur.Det är efter Flen som det börjar blåsa motvind, kantvind och allt utom medvind. Det blåser så hårt att man börjar bli kall, och det går inte att cykla sig varm i den blåsten heller.
Det här är cykling när det är som sämst :-(Man får helt enkelt bara rulla på utan att använda för mycket energi. Det är ingen idé att försöka ta ut sig för hårt i kampen mot vinden.
Till sist tar sig vår lilla klunga i mål. Nöjda och glada över att ha avverkat den här 60 milaren, och nöjda med att vi samtliga har klarat en hel brevet serie före maj månads utgång. Nu kan man ta resten av breveterna som man känner och utan tvång.
Väl hemma var det inga problem att somna i soffan.
Eftersom jag efter den senaste 40 milaren var lite tveksam till det här med långcykling, var den här rundan värd mycket. För den innehöll allt som cykling kan innehålla, med tonvikt på det positiva. Jag fick tillbaka suget på cykling igen och är redan nyfiken på nästa runda.
Tack allihopa för en bra runda tillsammans. Tack pappa. Du fanns också med hela resan.

fredag, maj 14, 2010

En helg i lugn takt

Det blir en helg i lugn takt, med minimalt med cykling.
Hade såklart vilja köra 40 milaren på lördag också, men är hemma hela helgen då frun är i Tyskland och besöker Mimmi. Körde förvisso en 9 mils runda med Mollebjörn igår, men det får väl räknas som nån sorts "mjuka-upp-lederna" tur.
Sitter just nu och sippar på En Leffe Radieuse, som kom med från resan till paradiset i höstas. Funkar bra en lördagskväll, när Olle 8 år sitter och hejar på Indiana Jones på TV:n.
I rätt glas givetvis. Har ju annars varit med om rätt hemska händelser med just Leffe glas.
Som en paradox till fruns glada resa till Mimmi i Tyskland, är syrran på väg ner till vår far i Tyskland, som nog inte har långt kvar att leva. Sist jag pratade med honom, för två veckor sedan, lät det inte nåt vidare. I går hade han blivit riktigt dålig, såpass att syrran bestämde sig för att åka ner till honom.
Hoppas hon hann fram.

tisdag, maj 11, 2010

Visioner


Visioner är bra att ha. Och man tar fram dom för att gå på skiten igen liksom.
Efter helgens 40-milare var jag rätt tveksam till det här med långcykling. Eller egentliga var det inte efter, utan snarare under helgens långcykling. Kan bero på flera saker, men säkert är att en trött kropp, regn och kyla hjälpte till att sänka motivationen en del.
Man glömmer fort. Och man blir stärkt av motgångar och några enkla ryggklappar.
Så nu är jag lika sugen som innan, eller egentligen ännu mer sugen :-)

söndag, maj 09, 2010

Vatten över huvudet?

Ni minns säkert den gamla godingen "Raindrop keep falling on my head"?
Lördagen den 8 maj 2010, bjöd på ett väder där man verkligen fick vattendroppar på huvet.
Det var dags för en 40 mils brevet. Kanske den svåraste distansen av alla breveter, och för en gröngöling som jag, vet man inte vad som väntar. Uppladdningen hade väl inte varit optimal, med mycket jobb, mycket stress och för lite sömn dagarna före. En släng av illamående, huvudvärk, ledvärk och feberkänning gjorde att jag tvekade till start så sent som en kvart innan jag åkte hemifrån på morgonen.
Start vid 06,15 i Tumba där ett 30 tal morgonpigga cyklister samlats för att förenas i ett långt lidande.
Regnet hänger i luften, men bestämmer sig för att bara hänga. Efter c:a 10 mil bestämmer sig himlen för att inte hålla igen längre. Och så var det resten av dagen mer eller mindre. Den här breveten skulle ta oss från Tumba, via Sillekrog, färja över bråviken, Söderköping, Rejmyre, Hälleforsnäs, Gnesta och åter Tumba.Ganska snabbt splittrades det upp i fältet. I första gruppen jobbade vi på ganska bra, även om det som vanligt blev lite tokigt i backarna och kurvorna i vanlig ordning.
På det hela kändes det ganska bra, åtminstone i 22 mil. Sen bestämde sig benen för att helt plötsligt tappa tryck och kraft - igen :-(
Så nu befann man sig i ett mellanläger, där förstagruppen försvann framför mig, och jag själv hittade ett eget tempo. Ibland gör nån sketen kilometer lägre tempo en stor skillnad.
Väl i Rejmyre, hade förstagruppen precis anlänt när jag kom fram, och det var lunchdags.
Klungan väl samlad efter Rejmyre på väg mot Hälleforsnäs. Mellan dom metropolerna slår jag av på tempot igen, och kör själv till Hälleforsnäs.
Därifrån körde jag i sällskap med "Evo" och "Superape", eller Stelios och Kaj, som dom heter i sina pass. Vi höll ihop hela vägen in till Tumba, där vi var eniga om att det nog var vettigt att försöka hålla ihop under såna förhållanden. Blött, kallt och jobbigt, är nog de tre orden jag vill beskriva den här rundan med. I särklass den jobbigaste rundan jag varit med om, och faktiskt så slitigt för psyket, att jag på allvar funderade en del på om jag verkligen vill fortsätta med att försöka cykla långt. Italiens 160 mil i augusti, känns oerhört långt borta för mig just nu. Har jag tagit mig vatten över huvudet? Är jag tillräckligt sugen på det här? Vad behöver jag korrigera för att det ska kännas bättre?
Det finns en del att fundera över just nu, men jag tar en vecka i taget och känner efter. Kanske att suget kommer tillbaka, och att kroppen börjar svara bättre.
Som en liten bonuskaramell, bjuder jag på den här snutten, där KBCK:s PR ansvarige kortfattat berättar om situationen.

söndag, maj 02, 2010

Upp och ner i 30 mil


Så hade det dragit ihop sig till ännu en 30-milare, denna gång med start från Täby.
Något mindre antal än den från Tumba, och också en del nya ansikten. KBCK ställde upp med en skaplig delegation, men hade också en del frånfall pga trilskande väckarklockor, stökiga magar mm.
Denna 30 milare tar oss upp till Grisslehamn på bitvis slingriga fina vägar. Vägen tillbaka går över Gimo och stora delar av hemvägen kan väl knappast kallas slingriga.
Full fart från start, då kantvinden hjälpte till att hålla upp farten riktigt bra.
Benen var precis som på 30 milaren inte riktigt med hela tiden. Eller så är dom inte bättre än så? Kan bero på mycket, men den bristfälliga riktiga träningen sista tiden spelar säkert in.
Nåväl. Efter en helt onödig hamburgarlunch i Grisslehamn, möttes vi av den sura kantvinden snett framifrån. Man kan väl påstå att det inte gick lika fort längre, och vår c:a 12 man starka klunga fick till en belgisk kedja som jag tror blev räddningen för många i vinden ner mot Almung där sista kontrollen var.
Nån mil efter Almungen tackade jag för kaffet och bestämde mig för att slå av lite på tempot och trampa själv de sista 6 milen i den sura mot/kantvinden. Det fanns en klunga bakom mig, och ytterligare en bakom dom osv. Men jag tyckte det var bättre träning att trampa själv. Fick ta en del tid till navigering eftersom jag aldrig lyckas få cykeldatorer att funka tydligen.
( köpte en ny några dagar innan. Den la av efter 10 mil ). Humöret var väl inte på topp, och jag funderade på om det här verkligen är så kul att hålla på med? Men man glömmer ju snabbt som tur är. Så man är ju snart sugen på skiten igen :-)
Det var en 30 milare som både var upp och ner, både gällande själva kartrutten och motivationseffekten.

Tack alla för gott sällskap. Gäller även mig själv de sista milen till Täby.