tisdag, juli 24, 2007

55 mil smärtande glädje

Att åka bil till Göteborg är långt och tråkigt. Att cykla på lite mindre vägar till Göteborg är ännu längre, och verkar vid första tanken nästan orimligt ogörligt. Men det har gjort förr, och dom som gjort det förr gör om det. De som gör det är helt vanliga människor som gillar att färdas framåt med hjälp av sina egna ben.
Jag bestämde mig för den här utmaningen för nån månad sen, och lyckades övertala min goda cykelvän och kollega Oliver Valdes att bli parkamrat.
Det var med viss oro jag anlände till starplatsen, eftersom jag haft problem med magen hela veckan till följd av nåt jag ätit, men framförallt för att mitt högra knä återigen börjar ömma betänkligt under veckan.
Starten gick klockan 08:00 vid Preem stationen på norr mälarstrand i stockholm.

Första etappmålet var Järna utanför södertälje, och fram dit hade alla hållit ihop. Dom som hade väldigt bråttom, stack direkt vidare därifrån. Jag och Oliver trummade på med ett annat gäng, och kände oss för till lunch och kontrollplatsen i Stavsjö. Därifrån bestämde vi oss för att köra i par, och inte med någon annan grupp.
Vägarna slingrade sig mjukt och fint fram genom ett för dagen soligt sverige.
Om man tror att den här delen av landet är platt, så blir man nog besviken eftersom det är ganska rikligt med mindre backar hela tiden.
Efter Stavsjö flöt det på ganska bra ner mot Mjölby där vi fikade på statoil och åt korv med bröd. Vi satt där ensamma en stund innan vi styrde vidare mot Jönköping.
Den här delen av etappen är inte kul. Väg
32, är inte guds gåva till oss cyklister och tråkigare väg får man leta länge efter. Det kändes som om varje kilometer kändes som en mil. När vi till slut kom in på mindre vägar och natten började titta fram, fick vi nya krafter. Det är en skön känsla att färdas genom mörka och tysta små samhällen, där man passerar ko hagar och bondgårdar om vartannat. I Jönköping väntade mat och vila. Vi tog det lugnt, och sov till och med en halvtimme var c:a i bakluckan på servicebilarna. Sen var det dags igen.
Småland är kuperat. Dom här delarna av småland som vi nu cyklade i hade backar som heter duga. Den här etappen är den som var jobbigast, och det av fler anledningar. Långa backar i mörkret följdes av tröttheten som infinner sig när morgonkylan och morgonljuset tittar fram. Dessutom finns det inget stopp på vägen. Inte tillstymmelse till vattenpåfyllning eller nattöppna mackar.
Färden till Borås var en konstant kamp för att hålla sig vaken, och mitt högra knä smärtade vid varje tramptag. Jag hade klarat mig ganska bra från skavsår hela dagen, men nu var dom på gång, och då är det inte skoskav jag tänker på. Skylten kan vara ledtråd nog..........
I Borås rullade vi in på Statoil för att fylla på vårt bränsle, som där fick bli korv, kaffe, bulle och coca-cola.
Vi tog varsin "powernap" på marken utanför i 5 minuter, sen rullade vi vidare. Högra knät var nu ett skämt.
Det finns ett par rejäla backar mellan Borås och göteborg, som faktiskt kändes ganska sköna just då av nån märklig anledning. Men dom sista milen in till Göteborg var jobbigare än väntat. Mestadels berodde det på mitt högra knä, som gjorde att jag inte kunde trycka på ordentligt, och självklart för att man också blir trött av smärta.
Vi rullade in i målet på Hisingen klockan 10:15. Då hade vi cyklat i 26 timmar och 15 minuter.
I klubblokalen som användes som målplats, fanns det dricka och lite mat. Jag hällde snabbt och resolut i mig 2 st öl. Det var kanske inte riktigt "Nypan öl", men just då var dom himmelskt goda ändå, fast det var danska ful-imports öl.
Bussresan hem var en enda lång sömn, med undantag för ett stopp i Mjölby där en korv med mos slank ner.
Och när vi anlände hemma stod familjen och väntade. Härligt att se fru och barn stå där och ta emot.
Nu nån dag efteråt, börjar man summera den här utmaningen.
Svårt att säga innan vad man ska förvänta sig, och för mig som aldrig cyklat längre än 22 mil förut, var det svårt att veta var den egna gränsen går. Jag har ju "inte ens cyklat vättern", något som dom flesta har gjort både 1 och 5000 gånger, så hur 55 mil skulle kännas, hade jag ingen föraning om alls.
När jag tänker tillbaka på alla dom milen vi la under våra hjul på dom 26 timmarna, så minns jag att jag var glad varenda tramptag, även fast jag var trött i skallen och hade djävulskt ont i knät.
Benen har känts bra hela resan och rygg, armar och axlar likaså.
Jag är ofta glad när jag cyklar, eftersom cyklingen gör mig glad. Att färdas framåt med hjälp av bara sina egna ben är härligt. När man färdas från en punkt till en annan, på vägar man aldrig tidigare färdats på, och dessutom på en distans som de flesta anser vara sjukt lång, växer den härliga känslan.
Jag är övertygad om att de flesta klarar av det här, om man bara gör det av rätt anledning, och inte för att bevisa för nån annan än sig själva att man kan göra det. Det är långt, det är jobbigt, men det är framförallt en euforisk känsla att rulla i mål efter 55 mils cykling och säga till sig själv: Jag klarade det!
Jag har haft god hjälp av Johan, som kommit med bra tips, och inspirerat mig till den här turen, och självklart god hjälp av min fantastiska Man Machine, som lyfter mig för varje tramptag.
Stort tack till Oliver för bra sällskap under resan, - vi kör bra ihop. Stort tack till Jan C och hans firma Norvelo som arrangerat allt detta på ett fantastiskt sätt.
Mitt största tack går till min fru, min älskade fru som låter mig hålla på med det här, och stöttar mig i allt. Och alla mina barn, som finns i huvet hela tiden vid varje tramptag.
Och självklart kommer jag cykla nästa år igen. Men den gången tar jag hellre bara 55 mil glädje med hela knän ;-)

tisdag, juli 17, 2007

En god samarit med gelémage

Sista veckan före Stockholm-Göteborg.
När jag hade cyklat hem igår i ett som vanligt furiöst tempo, kom jag på den briljanta idéen att ta ut räsern på en 8 milsrunda runt Bålsta.
Mat är en lyx jag inte kan unna mig när jag har bråttom, men kanske att glas vatten.
Varmt och skönt fast med lite motvind kom jag nabbt fram till toppen av dalkarlsbacken på väg mot Kungsängen. På toppen möter jag en cyklist på väg från kungsängen som leder sin cykel i handen, och har hjälmen på styret. Luktar haveri lång väg. Frågar om han behöver reservdelar, men då svarar han "Nej, det är lugnt, jag har trasiga slangar" ?!?
Killen bryter på Polska/ ryska, och har en fin Bianchi Carbon hoj och full Bianchi mundering. Han ska till Kalhäll. Därifrån är det c:a 7 kilometer.........
Hallå, ta en slang av mig då säger jag. "Nej det är lugnt, jag har inga pengar på mig", får jag till svar. Det är en härlig kväll med sol och värme för en gångs skull. Folk brukar säga att jag är en snäll människa, och uppfattas nog som givmild. Däremot är jag ingen idiot. Men en slang kan jag nog avvara, och nästa gång är det kanske jag som står där med trasiga slangar och väntar på en god samarit.
Cyklar vidare i motvinden, och njuter av hur tankarna far omkring i huvudet. Vinkar glatt till shellmacken i Bålsta, som alltid har varma kanelbullar och gott kaffe. Här ska det cyklas, inte fikas.
På hemvägen har jag vinden från sidan och hungern börjar göra sig påmind. Nu börjar nog bränslet ta slut. Det är när jag passerat toppen på dalkarlsbacken jag bestämmer mig för att ta en "energi gel". Klockan har nu passerat 21.
Jag har tidigare testat energi gele med alltid samma resultat. Man blir lite piggare, men hela magen pajar och blir mysko i flera dar nästan. Det var ju skitsmart att jag testade det nu och inte nästa helg. Väl hemma försöker jag fixa nåt att käka. Klockan är nu 22:15. Kroppen är inte så pigg på mat, och jag börjar nästan må illa. Energi gele är djävulens påfund, och inget som funkar för mig. Dom energi gels jag har kvar hemma, ska jag bränna på bål tillsammans med ett par gamla värdelösa Continental Twister däck.
I skälby sitter jag i soffan och mår halvpyton och orkar inte ens få i mig en öl. I kallhäll sitter nog samtidigt en cyklist som bryter på polska, och garvar åt den där snubben som bjöd bort en slang "free of charge". Fan ta honom om han dricker öl samtidigt.

torsdag, juli 12, 2007

En svart skönhet i helfigur!

Det här med design och känsla för skönhet, är ju oerhört olika i olika länder.

Till exempel kan man inte beskylla italienare för att göra dom bästa bilarna, men dom är oftast sååååå snygga.
Dom tyska bilarna, är oftast ett under av ingenjörskonst, och i mina ögon lika tråkiga om dom är bra. Det kanske är så enkelt att konstnärer och ingenjörer inte jobbar mot samma mål, och därför levererar så olika resultat. Steve Jobs som grundade Apple, fyllde tydligen medvetet företaget med männsikor som mer var kulturelle än vetenskapliga. På nåt sätt märks det även idag.
Cinelli har man lagt en stor del av prioriteten på design, och till och med namngivningen av de olika cykelmodellerna och tillbehören. En cykelsom anpassats för tjejer är exempelvis uppkallad efter en Jimi Hendrix låt- Little Wing. Jag gillar sånt. Jag gillar när design, hjärta och känsla får bestämma lika mycket som de tekniska egenskaperna och prestandan på slutprodukten.Jag gillar min Cinelli Man Machine. Den är snygg, svart, snabb och namngiven efter Kraftverks album med samma namn.

Jag njuter av varje tramptag på den, och efter bytet till SRAM, så längtar jag faktiskt efter att få växla upp eller ner. Den är ganska lätt, men kan lättas mer om jag vill. Men det ska jag nog inte. 7,6 kilo är helt OK och cykeln är så oerhört mycket bättre än vad jag nånsin kommer att bli.

Ska man då fundera över varför man unnar sig pylar som en del säger "är för bra"? Behöver en konstälskare försvara att han köper en svindyr tavla som han fysiskt inte kan betrakta på ett annat sätt än mig som tycker hötorgskonst är snyggt? Nej. Behöver en HIFI fantast som gillar skitmusik och har två öron preci som jag, försvara att han köper högtalarkabel som kostar 1000 kronor metern? Nej. Så vid närmare eftertanke, så kommer det säkert att hamna ett par fläskit snygga och lätta sexiga hjul på min Man Machine så småningom :-o

söndag, juli 08, 2007

Stockholm-göteborg: May the force be with me

Jag bestämde mig ganska nyligen för att utmana mig själv. Man kan cykla på många olika sätt, och drivkrafterna som gör att man gillar att cykla, är ju olika för oss alla. En del gillar att cykla i skogen, andra föredrar asfalt. Många gillar soliga turer medans andra föredrar regn och rusk. Många cyklar uteslutande på somrarna medans en del cyklar året runt.
För att ta reda på hur det känns att cykla riktigt långt, har jag nu anmält mig till Stockholm-Göteborg som går av stapeln den 21 uli 2007.
Jag kommer att cykla i par med min jobbarkompis Oliver Valdez, som också var med på mallis, och cyklat med oss på vinterrundor och nattrundor. Oliver har cyklat ett par Mälaren runt och även Jotunheimen och fixar det här.
Det känns som den perfekta parkamraten för mig eftersom han är stark, envis och gansk prestigelös.
Det är lång att cykla till Göteborg. Det är till och med långt att åka bil dit och dom resorna brukar kännas mer som transport än äventyr.
Den här resan bli annorlunda. Oh yes. Den här resan blir det resan som är målet, och inte slutdestinationen.
Givevtvis funderar jag nu på hur jag kommer klara det här. Är jag tillräckligt stark? Håller kroppen ihop? Hur funkar skallen när man cyklat 20 timmar och har ett par timmar kvar? Vad ska jag packa, hur ska jag äta dagarna innan osv.
En sak som jag redan nu inser, är att Cinelli Man Machine, inte kommer göra mig besviken. Den känns för varje runda jag kör den, som ett stort lyft för min cykling, då den både är kvick och komfortabel. Jag har bytt lite delar på cykeln också. Vikten ligger nu på c: 7,6 vilket är mer än godkänt. Och med komponentgruppen som nu sitter på, kan jag faktiskt vara säker på i alla fall en sak: "The Force will be with me"

fredag, juli 06, 2007

Ge mig en omgång till!

En stor skillnad mellan att vara stamgäst och att vara en i mängden när man besöker en krog, kan ju vara att man på stamkrogen inte behöver be om ännu en öl, eftersom krögaren känner på sig när man vill ha påfyllning, och heter krögaren Hanna, så vet han också vad man vill ha.
Jag känner mig lite grann som stamgäst på Lilla barkarby och besöker den lilla krogen med jämna mellanrum.
En god kollega hade berättat att han i sin tura hde en vän, som importerade öl från belgien, dock i liten skala. Efter lite mailutväxling med Lars på Belgodeli fick jag reda på att just Lilla barkarby faktiskt precis hade tagit in deras sortiment.
Hanna blev lite förvånad i måndags, när jag vid det månatliga besöket avböjde den sedvanliga törstsläckaren Belpils, och istället sa att jag skulle testa öl från Belgodeli!
Han undrade förstås hur jag kände till att han hade dom hemma, eftersom han inte gått ut med det ännu.
Nåväl. Jag hann testa av Valeir blond, Ename dubbel, Ename trippel och Ichtegem Grand Cru

Valeir Blonde
Det här var en trevlig bekant, med lite flädertoner. Passar ganska bra en sommareftermiddag. Gillar man en blond belgisk öl, ( Leffe, Maredsous 6 etc ), så gillar man Valeir. Min granne som var med ville absolut försöka få reda på hur man beställer en låda via systembolaget.
Mitt betyg blir 4 av 5



Ename dubbel
Var enligt mitt tycke helt okej, utan att sticka ut. Här finns nog många som tänker Westmalle dubbel som en sorts standard för en dubbel, och tänker man så, blir Ename dubbel lite tam. Mitt betyg blir 3 av 5






Ename Trippel.
Känns och smakar som en trippel. Här blir man inte besviken, om man lärt sig uppskatta westmalle trippel, vit chimay eller holländska Latrappe. Passar utmärkt som en avslutare, eller som den näst sista om man tänkt avsluta med en Blå Chimay eller rochefort etc.
Mitt betyg 4 av 5






Ichtegem Grand Cru.
Den här fick jag som en avslutning på kvällen. Kanske skulle haft den mellan Ename dubbel och trippeln, för att neutralisera lite. Efter att ha funderat lite efter de första 2 klunkarna, börjar man gilla dryckens karaktär lite annorlunda smak. Det är inte så ofta man dricker en Gueze i Sverige, och många som gör det, har nog svårt att placera den. Den här däremot var efter ett tag riktigt angenäm och visst känner man att den lagrats på fat. Den ska jag tveklöst hålla utkik efter när den tillfälligt kommer in på systembolaget i höst.
Mitt betyg 4 av 5 ( på gränsen till 4,5 av 5 )

Till nästa vecka ska jag på återbesök. Ge mig en omgång till!

måndag, juli 02, 2007

17,5 mil - med regn tunnlar och skratt.

Klockan 07:10 drog klockradion igång. Vanligtvis så studsar man upp ur sängen med ett skratt när dcykling står på schemat. Men kvällen innan hade jag tillbringat hos Johan, där vi smakat av både nya bekanta och gamla favoriter från Belgien.
Huvet och magen ville väl allt annat än att cykla. Somna om hade funkat väldigt bra eftersom jag kom i säng vid halvtvå på natten.
Nåväl. Klockan 8 hörde jag det bekanta trippande at ett par Look Keo klossar på trallen utanför dörren. Vi drog iväg lite sen, och var väl lite osäkra på hur vädret skulle bli. Man kan säga att regnet hängde i luften.
Framme i Täby väntade Ari Ivonen på oss inne på Shell macken. Nu hade det börjat regna på riktigt, vilket gjorde valet lätt. Självklart ska vi cykla till Rimbo!
Det var ett riktigt skönt sommarregn, och eftersom värmen var okej, så blev man inte kall heller. När vi satt och käkade lunch i Rimbo, så slutade det att regna. Solen tittade fram även om det såg lite oroligt ut fortfarande och turen var med oss. Solen trängde fram mer och mer, och nåt mer regn fick vi inte.
Smävägran hem från Rimbo, slingrade sig fint fram mellan åkermark och kulliga skogsdungar. Det var nog bland de finaste vägarna jag cyklat på sen mallisresan.
Vi rundade av med en kaffe på Shell macken när vi var åter i Täby. Hemresan skulle ju bli en enkel resa, och hade det varit så, hade historien tagit slut här.
Täby kommun börjar säkert nånstans, och slutar säkert nånstans också. Frågan är bara var. Och frågan är hur ihelsike 2 st helläckra snubbar som vi, helt plöstligt är totalt desoriernterade?! Vi irrade helt plötligt omkring i Enebybergs villaområden, i tron om att vi skulle landa i Sollentuna oavsett vägval :-o
Tiden gick och oavsett vilka vägar vi tog, så blev vi bara mer och mer förbryllade. Till slut hade vi börjat få kläm på läget, och åkte en bit parallellt med den ej invigda motorvägen mellan Sollentuna och Täby. Eftersom vi redan var försenade och solen sken, var vi tvungna att testa den. Vi var också tvungan att lyfta hojarna över ett par meterhäga betongavspärrningar, och självklrt tvungna att cykal ner i den vägtunnel som inte hade grindar. Tunnlarna öppnar väl om ett år vilket innebär att det står både byggmaskiner och ligger en del bråte i tunneln. Självklart var det mörkt också, annars hade vi inte åkt in där........
Det tog väl c:a 100 meter, sen smällde framdäcket som ett pistolskott! PANG!
Jag hade troligtvis kört på nån metallstång eller plåtbit eftersom det var en reva genom framdäcket. Silvertejp och ny slang, ett par feta skratt och sen var vi iväg igen. Men inte genom tunneln.
Väl hemma kändes det milt sagt skönt, även om jag pga en biltur inte kunde knäppa den där välförtjänta ölen. Vi hade skrapat ihop 17,5 mil totalt och fått en sån där kalasrunda man kan leva länge på. Och suget efter asfalt och slingriga vägar bara ökar och ökar och ökar.