Julstök +ANNAT!

Bullarna är bakade.
Julgranen är pyntad.
Skinkan står i ugnen.
Julklapparna ska slås in.
En Kwak rinner nerför strupen.
Har till och med gett mig på att göra chokladbiskiver ( vad tänkte jag med ??!!)

Tänkte ge mig själv en genomkörare imorgon bitti direkt när jag vaknar.
Antingen blir det 50 minuter i källaren och leka cyklist. Eller så ger jag mig ett par rejäla örfilar i julklapp.
Det är jag nog värd.
Årskrönikan kommer nästa vecka. Håll ut, och god jul i stugorna!

Cirkulera- här finns inget att se!

Ibland är det så enkelt med planer som bara inkluderar tre saker

1. Byt om till träningskläder
2. Gå ner i källaren och kör ett trainerpass
3. Sätt dig sen i soffan och glo på TV
4. Kvällen är räddad

Precis så var planen för onsdagskvällen. Eftersom jag hade jobbat hemifrån och därför inte cyklat, var det så lätt att bara följa punkt 1-3.

Nu blev det inte så.

Frun var bortrest över dagen och Fanny ville baka lussekatter.

Ändrade planer eftersom man är snäll pappa som också gillar lussekatter.

1. Lagade mat till och fick en glad fru som kom hem från tjänsteresan och fick en god middag
2. Bakade lussekatter och fick god hjälp av en glad dotter
3. Satte mig sen i soffan och glodde på TV med munnen full av lussekatter
4. Kvällen är räddad

Måndagsmys i snömos

Äntligen måndag kanske man inte alltid skriker ut det första man gör när man börjar veckan.
Jag avslutade förra veckan med en riktigt mullig pendling till jobbet i snöyran och längtade faktiskt efter att trampa fram genom snömodden den här morgonen.
Helgerna har en förmåga att bara försvinna ändå just nu och pendlingen blir liksom räddningen för den cykelsugne gubben.
Har ju till och med uppgraderat vinterhojen nu med ett par rejäla vinterhjul. 36 ekrar, tunga och stabila som ett par motorcykelhjul och nu ligger cykelns totalvikt på nästan 13 kg. Men det ska vara lite så nu på vintern. Det är ett fordon som ska ta mig fram och tillbaka till stan oavsett vad det är för väglag. Och det gör den.
Det vara moddigt och slirigt hela vägen hemifrån till Islandstorget och man fick parera fint när hjulen skar ner i tjocka moddiga spår. Därefter var det välplogat och inte spårigt alls. Samma sak hem fast tvärtom då och även om jag fick hoppa av hojen ibland för att ta mig över snövallar var det med ett leende på läpparna jag sparkade in dörren när jag kom hem.
Hade man varit lite mer tuff och så där "jag gör som jag vill med min cykling och hemma är det jag som bestämmer hur mycket jag ska cykla", som Bjorre är, så hade jag säkert kört en runda till.
Får väl glädjas åt att det är fler dagar i veckan istället.

Skak, knak och brak!

En av fördelarna med december är att man ska handla julklappar på helgerna och inte har så mycket tid till övers för att exempelvis cykla.
En annan fördel är att det kan vara alldeles för kallt för att cykla eller att det kan ha varit ett formidabelt snökaos som förvandlat vanligtvis cykelbara vägar till nånting helt obrukbart.
Jag satte ett nytt rekord i veckan som passerade genom att inte cykla utomhus en endaste gång. Kan inte minnas när det hände sist och inget rekord jag kommer skryta över heller.
Fick väl slita loss en timme under söndagseftermiddagen för att åtminstone rulla en timme på järvafältets snötäckta grusvägar med min vinterkittade helstela mountainbike.
Bitvis var det som att rulla på en tvättbräda och nån kilometer hemifrån bestämde sig då framskärmen för att helt sonika braka sönder som ett resultat av allt skakande. Hem och ner i källaren för att lappa ihop eländet och se vad man kan göra med hjälp av:

1. En borrmaskin
2. Några buntband
3. En bit av IKEAS mjuka skärbräda ”Drälla”

Och hur håller det där ihop undrar ni säkert?
Den höll hela vägen till jobbet idag i alla fall men givetvis återkommer jag med resultat i slutet av vintern.
HTFU hade Bjorre sagt och jag får väl försöka bita ihop över den här vintern också.

Årets julklapp - beställ på nätet!

Så här års är det många som funderar på vad man ska köpa i julklapp till någon man bryr sig lite extra om.
Kanske svärfar, svärmor, far, mor, syster, bror, bästa polaren, frun eller kollegan eller rent av sig själv?
En bra present ska vara minnesvärd, ha bra kvalitet och helst av allt gå att dricka. Med andra ord passar ett delikat belgiskt öl perfekt som julklapp under förutsättning då att mottagaren uppskattar ett bra kvalitetsöl.
Nu var det länge sen jag skrev om öl och många har hört av sig och undrat varför. Tja, det har väl funnits annat att skriva om tänker jag, men inser också att det kanske inte varit några nya sensationer att skriva om sista tiden.
Desto roligare att det nu kommer nåt riktigt bra att berätta om och som dessutom passar perfekt in i mallen för en bra julklapp.
För några år sedan gjorde det lilla bryggeriet "Glazen Toren", ett gästspel i Sverige med två av dom bästa kvalitetsölen jag haft nöjet att dricka,  Cuvée Angélique och Saison d'Erpe-Mere.
Och nu lagom till jul så kom följande glada nyhet från Belgodeli som står för importen.
Som en bonus beställer man den på systembolagets web-shop och hämtar ut den på valfritt systembolag.
Jag knycker deras text rakt av och gläds redan nu åt en av julklapparna jag kommer att ge mig själv.


Beställningssortiment på Systembolaget från 1 dec 2012!
BLANDLÅDA GLAZEN TOREN, 6 x 75 cl, Artnr 89899 - 459 kr.
Saison d’Erpe-Mere, 6,9 vol%, 2 flaskor
Den första flamländska ”Saison”, dubbelhumlad, ofiltrerad och efterjäst på flaska. 
Ljus och humlefruktig med balanserad beska. 
Ondineke (Oilsjtersen tripel), 8,5 vol%, 2 flaskor – Staden Aalsts ”officiella” öl!
Efter huvudpersonen i Louis 

Paul Boons stora roman ”Kapellekensbaan” (hon står staty utanför stadshuset), med etikett i Aalsts rödgula färger. En klassiskt tripel, gyllengul och lätt fruktig med lång och lätt bitter eftersmak. Torrhumlad med Hallertau MF från just Aalst, ofiltrerad och med efterjästning på flaska.
Cuvée Angélique, 8 vol%, 2 flaskor
En välhumlad, ofiltrerad och bärnstensfärgad ”dubbel spéciale belge”, med efterjäsning på flaska.

I Whisky & Bourbons nr 11 (juni 2012) recenserades fem dussin belgiska öl.
Bland de åtta bästa ölen i provningen (”Åtta öl nådde skyhöga 93 poäng eller högre i provningen och får inte missas!”) återfinns Saison d’Erpe-Mere med 93 p. ”Denna sydbelgiska saison är bryggd med vete, har ett ljust och slöjigt utseende eftersom det är ofiltrerat. Doften är medelstor, elegant och nästan citrusfruktig med en mycket fint blommig nyans och en liten men fint komplexgivande ton av jästen. Smaken är knappt medelfyllig, torr och rent maltig med en mild jäsningsfruktighet och finstilt syra, men också en fint uttalad humlebeska som stramar upp eftersmaken. Det här är ett riktigt seriöst, fint balanserat och humlekryddigt öl med god komplexitet. Det tål att lagras några år till men är riktigt fint redan nu.”
Bland ”andra fantastiska öl över 90 poäng” fanns Jan de Lichte (Glazen Torens veteöl som lanserades i Sverige i början på 2012, ”Ett härligt och till mat lättanvänt öl som också vinner viss komplexitet på ytterligare några års lagring” med 92 p samt Cuvée Angélique med 91 p: ”Det här är en double speciale ale som har buteljerats ofiltrerat och sedan jäst en andra gång i flaska. Det är ljust bärnstensbrunt, grumligt och rejält kolsyrerikt (var försiktig vid öppning) och har en traditionell, något maltig och jordig doft med ett lätt inslag av karamell och kola, en vörtigt söt och något rustik smak med en lätt vegetal beska som tillsammans med en fin syrlighet stramar upp den ganska generösa maltigheten. Det är nog inte allas typ av öl, men den som gillar rustika belgiska öl kommer troligen känna igen sig i detta läckra öl.”
Ondineke fanns inte med i denna provning men hade säkert även hon uppskattats, så därför har vi valt att introducera henne för er i denna blandlåda.

God jul i förskott- och skål!

Felaktiga prioriteringar

Jag brukar läsa en del bloggar vilket inte något unikt.Många gör ju det nuförtiden och man vill ju vara som många andra.
En av bloggarna brukar vara fylld med massa grafer och pulskurvor mm. Det produceras watt i såna mängder att det skulle kunna driva ett mindre köpcentrum och fläktarna står uppradade som om det vore vindkraftverk på skaraslätten Vill väl inte säga vems blogg det är, men vi kan kalla bloggaren för "Slaktaren från Sollentuna" för att piffa till det lite.
Hade väl spetsat in mig på att få se dom där kurvorna igen men möts istället av bilder på uterum, nylagda golv, hembyggda mediaspelare +ANNAT!
Varför är det så? Är det årstiden eller är det bara felaktiga prioriteringar som nu går ut över mitt bloggläsande?
Lite besviken är jag nog.

Not just another bottle!

Så här års är det lätt att ta till flaskan.

Det är mörkt, det är kallt, man ser inget superspännande framför sig i närsiktet.

Det är lätt att ta till flaskan när kroppen ylar efter innehållet.

En kollega till mig tyckte väl att jag så ut att behöva nåt uppiggande och överraskade mig med att ha ställt en flarra på mitt skrivbord igår.

Tänk så bra. Nu kan jag ta till flaskan när jag blir tärstig på trainern under vintern.

Tack Christian, den passar ju dessutom perfekt till min gamla retro tröja som ni ser till höger på den här gudsförgätna bloggen.

The green machine

Det hann väl knappt gå en dag innan folk från när och fjärran började höra av sig om de nya styrlindorna jag inhandlade på mässan i helgen.

Det var som sagt en grön och en röd styrlinda. Fina var dom och billiga var dom. Den röda är nog lite som ett ej moget vin och kan säkert vinna på att lagras ett tag till. Den hamnade därför i lagringsbacken nere i källaren där jag lagrar styrlindor, slangar, kedjor och vajrar.

Den gröna däremot kändes mer som att den kunde lyfta min mörkgröna pendlar cross till nya höjder, och speciellt nu när jag dessutom har bytt styre på den, ( det går bra nu ).

Se så fint det blev och ni kan ju tänka er hur glad man blir varje gång man cyklar till jobbet med den.

 

 

Årets bragdmedalj?

Slet väl loss lite tid i lördags för att besöka Sweden Bike Expo på kistamässan. Hade kunnat tillbringa hela dagen där men det var inte riktigt planerat på hemmaplan och fick stanna vid några timmar.
Kul att träffa lite folk och kul att glo lite på kommande säsongs cyklar även om vissa märken lös med sin frånvaro. Tur man inte behöver nåt tänkte jag för mig själv och slog till på två stycken styrlindor för 25:- styck. En grön och en röd som nog kan förgylla eller förfula nån av hojarna.
Mollebjörn var på plats i "blogghörnan" där Sveriges hetaste cyklande bloggare i ålderklassen under 40 år fanns. Vi andra behöver inte sånt där.

 När jag strosade runt där kom jag plötsligt förbi montern där Laholmscyklisterna gjorde PR för divesre lopp. Drog mig till minnes att jag visst hade haft kontakt med Börje från Örebrocyklisterna som skulle ta med sig medaljen från årets 100 milare för avhämtning på plats. Med en snabbhet som en gravid noshörning snodde jag runt på kroppen och visst stod Börje där i hörnet av montern och såg så där glad ut som bara en närkung kan göra. Det var väl för att han kanske fick syn på mig kanske?
Jag fick ett väl emballerat kuvert i handen och kunde sen med viss stolthet konstatera att det inta bara var min första medalj för en 100 milare utan också årets enda medalj eftersom jag floppade på miglian.
Ska man ha en medalj så är väl medaljen för en 100 milare good enough?
När jag kört 100 milaren var jag måttligt sugen på att göra om det. Tänk vad minnet är kort :-)

90 minuter av mitt liv

Det sprutar inte blogginlägg ur cykelmannen så här års i år.

Men hav förtröstan. Jag laddar för att skriva om min resa till bayern som jag gjorde för några veckor sedan, men en sån tripp kräver lite ordnüng und reda på bilder och text och får därför lagras ett tag till.

Hela veckan gick väl åt till att vara på utbildning med utebliven cykling som straff.

Ingen cykling på en vecka ( riktig cykling ) och jag slet loss 90 minuter nu på eftermiddagen för att njuta lite av järvafältets blöta och smutsiga grusvägar.

Gröna crossen med skärmar gick så fint och jag blev så glad.

 

Hej höst!

Tre dagar tillbringades mellan Borlänge och Falun för utbildning.
Snart är jag fullärd........
Men det innebär också att man sitter stilla i tre dagar, äter för mycket och inte trampar en meter.
Med en hel del tid tillgodo efter dom dagarna och en ganska lugn eftermiddag rent jobbmässigt tog jag ut cykeln för en kort men fin runda på järvafältet. Den en gång vita crosscykeln förvandlades snabbt till en vit/brun crosscykel vilket är precis som det ska vara.
Så här års är det perfekt att ha en cross och ännu bättre när man tar sig tid en stund för att använda den också.

Så här års är det också roligt med en bayersk sexpack :-)

Back to life- back to reality

Efter hemkomsten från äventyret till italien och 1001 Miglia Italia 2012, börjar så livet att återgå till det normala igen.

Cykelsuget har verkligen inte varit på topp men jag har försökt att cykelpendla varje dag för att inte bli helt försoffad.

En 13 mils runda har det dock blivit i gott sällskap när Toni bjöd in till sin årliga Duvelrunda, vilket avslutades i stor stil hemma hos honom i skogås med att stort antal Duvel.

Cyklingen i sig var mest jobbig och det känns verkligen att jag inte har nåt klipp i benen eller ork till fartökningar just nu. Dieselmotorn är helt enkelt ganska trött just nu och formen har nog inte varit på topp i år helt enkelt.

Men det får vara så just nu och hösten innebär mer tid för annat än att cykla på helgerna. Ska nog unna mig sovmorgon både lördag och söndag J

1001 Miglia Italia 2012 - en tuff resa

I en dröm
Jag öppnar ögonen och ser den tidiga morgonsolen stråla ner genom stora fönster samtidigt som jag är glad att det bara var en dröm. För en kort stund sluter jag mina ögon igen och är glad att jag är hemma i min bekväma säng och att den lite otäcka drömmen om att jag befann mig i ett stekande varmt Italien, cyklandes ett oerhört tufft cykellopp bara var en dröm.
Det är svårt att veta exakt när ett beslut tippar över från den ena sidan till den andra. Men troligtvis är det ett tiotal sekunder efter det att jag återigen öppnat ögonen och inser att det inte är en dröm utan verklighet.
Jag befinner mig på en luftmadrass på golvet i en gymnastiksal i Bolsena och har sovit en timme. Det är där och då en söndagsmorgon som det tippar över från vilja till att genomföra loppet till en ovilja att fortsätta det.
Men det började lite tidigare,  till och med långt tidigare.  Men vi kommer till det under det här försöket till en berättelse om en på många sätt tuff resa.

Lite fakta:
1001 Miglia Italia är europas längsta och enligt många säkert det tuffaste Randonné loppet i europa. Loppet är strax över 160 mil och har 22000 höjdmeter som ska avverkas. Det är tufft även för dom tuffaste även utan extrema väderföhållanden vilket i Italien i augusti kan innebära extrem värme.
Loppet har ett maximalt deltagarantal på 350 åkare och lockar cyklister ändå ifrån Taiwan. Från Sverige var vi i år endast 5 st som dök upp till start av 288 startande.

Förberedelser
Jag hade tänkt köra det här loppet redan 2010 man stannade hemma av hälsoskäl. I år var det nog mest en revansch för den uteblivna starten jag var ute efter och egentligen årets enda riktiga mål. Till skillnad från Paris-Brest-Paris behövs det till detta lopp inga egentliga innebär kvalificerings lopp utan ställer då istället  krav på att man tränar själv och förbereder sig mentalt. I år har träningen och uppladdningen därför mest bestått av träning på egen hand i form av 10, 14 och 20 milsrundo, nån 33 milsrundar men ocskå en 100 milare under sommaren för att vänja kroppen med cykling under flera dagar.
Givetvis är det en ohygglig massa detaljer också att ta hänsyn till i form av utrustning, drop-bags, resa, upplägg av loppet, disponering av tiden mm.

Resan ner.
Att bila ner till Italien är ju ypperligt efter som man då får med sig cyklar, kan röra sig obehindrat på plats därnerre och dessutom handla lite roliga drycker på hemvägen. Det var så jag och Johan planerade redan i vintras när vi hade anmält oss till loppet. Vi var fyra stycken, Jag, Ari, Johan och Magnus som tidigt en tisdagsmorgon satte oss i Johans bil för att ta sikte på Italien med ett nattstopp i Tyskland.

Och vips satt vi på färjan mellan danmark och tyskland. Det flöt på så pass bra att vi redan på kvällen var nere i "Rothenburg ob der tauber" som är en trevlig stad med vad som syns vara en bevarad ringmur runt den gamla stadsdelen. Därifrån är det bara c.a 50 mil kvar vilket man klämmer av i ett nafs. Ett enkelt hotell och ett besök på en biergarten förgyllden varma sommarkvällen. Livet lekte och log med sitt bästa leende mot oss tänkte jag när vi släntrade tillbaka till hotellet för att sova natt innan de sista milen skulle avverkas.

Det sa bara klick
Och när det gäller bilmotorer är det inte så bra. Speciellt inte när klickljudet är det enda ljudet som kommer när man vrider om nyckeln, ståendes på en autobahnstation på gränsen mellan tyskland och schweiz, med bara 30 mil kvar att köra.
Ett par samtal senare och efter att ha väntat ganska länge dök så autoassistans bilen upp och började leta efter fel i moorn. En stund senare var vi på väg mot verkstaden i Lindau bogserandes bilen men rätt så säkra att det skulle gå fort att åtgärda. Vid det här laget skulle vi varit framme i Italien och lite grann började man tycka att det kändes lite sisådär. Efter ett par timmar på verkstaden kändes det ännu mer sisådär när beskedet om att motorn skurit levererades på knagglig engelska. Johan tillbringade dessa timmar med att prata med försäkringsbolaget och vi fick bestämma oss om vi ville ha en hyrbil hem eller hyrbil till Italien. Jag ville mest hem eftersom luften gått ur mig men resten i sällskapet sa fortsätt framåt och sent på kvällen kom vi till slut iväg i en hyrbil. Johans bil stod kvar på verkstaden i Lindau i väntan på ny motor, om nu försäkringsbolaget skulle täcka det vill säga. Det var en ganska tyst kvartett som anlände hotellet i utanför Milano runt midnatt istället för tidiga eftermiddagen. Av alla sätt att ladda upp inför ett lopp var väl inte det här sättet det bästa.

Tävlingsdagen - loppet startar
Efter en frukost som lämnade det mesta att önska kom vi till sist iväg till inskrivningen för loppet. Starten skulle gå klockan nio på kvällen och tanken var att skriva in, vila, vila, vila och ta det lugnt.
Nu blev det istället för Johan och mig att fara in till Milano för att lämna hyrbil, ragga taxi tillbaka och sen försöka handla nåt att äta. Vi försökte vila en stund så gott det gick men det var svårt att få nån riktig ro i kroppen. Efter att ha checkat ut och fixat med grejerna in i det sista rullade vi ner mot starten i god tid för att där försöka komma in i nån sorts stämning.
Nils och Johan rullade med oss ner och väl plats före start kunde vi inte göra så mycket annat än att försöka undvika den värsta hettan medans vi på storbilds TV kunde titta på direktsändningen av "Palio" från Siena.
Ett hästlopp där 5 av 9 hästar brakar omkull i första kurva och där loppet är över efter 90 sekunder.......

 Klockan hann bli 21.45 innan vår grupp rullade iväg i den varma sommarkvällen och in i sommarnatten. Värmen klingade aldrig av och milen passerade ganska fort medan blicken pendlade mellan att hålla koll på potthålen i asfalten och den surrealistsiska synen av bikinikädda prostituerade i skenet av eldflammorna från oljetunnor som mitt ute i ingenstans stod längs vägen. Det är då man inser att man inte är hemma i trygga Sverige och att det vi håller på med i form av att överleva några dygn på cykel är så långt ifrån deras kamp för överlevnad man kan komma.
Redan före loppet hade jag planerat tillsammans med Nils att vi skulle försöka hålla ihop så gott det gick.
Nils är inte bara en god människa och bra vän utan är samtidigt en kombination av schweizisk kvalitet och svensk enbuske, dvs seg och stark som går att lita på. Mellan andra och tredje stämplingen och några mil före den tredje vilket kanske var efter 21-23 mil, bestämde vi oss för att slå av nån kilometer på tempot och vinkade av resten av svenskgruppen som hade lite mer bråttom än oss. Morgonsolen började lysa oss i nyllet när vi rullade på den tredje kontrollen där vi passade på att fylla våra magar med den obligatoriska kalla risotton. Dom andra hade inte varit där mer än 5-10 minuter när vi rullade in och dom stack iväg en stund före oss innan vi i den nu stekheta morgonen rullade iväg igen. Plattåkning kan vara lättsamt och det kan få milen att rulla på fort. Det kan ockå vara det motsatta när man brottas med motvind i stekande värme. Jag och Nils kom ifatt en liten grupp på 5 cyklister som vi häll ihop med större delen av sträckan till Faenza. Några mil före Faenza var det omdirigering på vägar som aldrig verkade ta slut. Helt plötsligt var det också svårt att navigera vilket fler grupper hade märkt och vår grupp växte tills ig och var nog 25-30 cyklister mot slutet in till kontrollen.
Nu var det så varmt i solen att man knappt kunde stå stilla. Till och med i skuggan var det för varmt och det var skönt att komma inomhus för att få lite svalka medan vi petade i oss lunchen. Johan, John, Ari och Magnus satt och käkade när vi rullade in och Magnus som inte verkade uppskatta värmen bestämde sig för att fortsätta med mig och Nils. Etappen från Faenza till Dicomano är inte jättelång. 93 km är ju inte jättelångt härhemma åtminstone. Men skillnaden är rätt stor om man lägger till att det är stekhett, det är 93 km som mest går uppför, man har cyklat 39 mil och inte sovit på mer än ett dygn.
Magnus verkar inte uppskatta kombinationen av värme och backar mer än mig och Nils. Snarare lite mindre även om vi också kan hålla oss för skratt. Han bestämmer sig för att antingen rulla tillbaka mot Faenza eller ta det i sin helt egen takt medans jag och Nils trampar vidare uppför, uppför. uppför innan nedförskörningen tar oss in till kontrollen i Dicomano.

Är det värmen eller backarna?
Vet inte vad som sliter mest, men när jag och Nils rullar in i Dicomano har vi "bara" cyklat 484 km och loppet har egentligen precis börjat. Värmen är jobbig och inget man har kunnat förbereda sig på. Backarna är både långa och ibland branta och inte heller nåt man kan träna på här hemma i Sverige. Förbannar mig lite på att jag aldrig tog tag i projektet "gå ner ett par kilo i vikt" på riktigt i år. Varje extra kilo man släpar på uppför är en nackdel.
Vi tar en macka, en dricka och sätter oss och funderar på hur vi ska lägga upp nästa etapp och hur vi ska disponera dygnet. Vi bestämmer oss för att vila i Dicomano ett par timmar och fortsätta nästa etapp under natten för att på så sätt slippa den värsta värmen.
Då rosslar det till bakom ryggen på oss och Magnus brakar ner på bänken bredvid oss. Egentligen är det spillrorna av Magnus som brakar ner och han är helt slut. Värmen har gjort KAOS med honom i backarna och han har resignerat helt. Efter ett kort snack inser vi att han själv inser att det enda som är kvar är en lång plåga och han har bestämt sig för att bryta loppet vilket i det läget nog var helt rätt beslut. Magnus tar dagen efter tåget tillbaka till hotellet och sätter sig på ett plan hem till Sverige igen.
Jag och Nils sover kanske två timmar innan vi fortsätter i natten med sikte på Chiusi della Verna som är målet för nästa etapp. Givetvis är det mest uppför och en avslutande backe som sätter moralen på prov. Vi anländer tidiga morgonen och sover en timme till efter att vi frossat loss på skinka, korv och ost. Det är en lång dag som väntar.

En träningsrunda!

När vi efter att ha vilat en timme sätter oss i sadeln igen intalar jag mig att nästa etapp är som en av träningsrundorna hemma. Morsning korsning. 

Återigen är det en sak som är gemensamt med en sån runda - distansen 11 mil, medans det är mer som skiljer dom åt i form av höjdmeter och värme.

Nu känns det periodvis som om man trampar utan att komma framåt även på de platta partierna av etappen och det börjar göra ont lite överallt i kroppen. Det är nog på den här etappen tankarna och frågorna om varför man gör det här börjar dyka upp i skallen. Är det roligt? Njuter du Anders? Är det vackert? 

"Njut av det vackra" var det många som sa före start. Det enda jag sett är bränt gräs tänker jag bittert. Och på natten när vi också cyklar ser man ingenting förutom en bit asfalt framför framhjulet tänker jag tyst medans motivationen gradvis bryts ner.

Det är olidligt hett när vi rullar in på kontrollen vid Chiusi Montallese för att där äta lite och duscha av oss innan vi fortsätter igen med sikte på Todi.

Omdirigering och vägval

Nånstans på vägen mot Todi börjar dom negativa tankarna ta överhand och jag begriper inte varför jag ens åkte när jag så sent som två veckor före hade bestämt mig för att inte åka. Tankarna på att bryta loppet börjar väckas i mig och jag lägger mer tid på att fundera över hur man gör när man bryter än att bara fokusera på att trampa trampa trampa. När dom tankarna tar överhand är det svårt att bli av med dom. 

Vi ser ljuset från staden Todi som ligger högt uppe på ganska långt avstånd. Vägen dit är helt plötsligt omdirigerad och vi tillbringar en ganska lång bit på en temporär grusväg mitt i mörka ingenstans. Det känns plötsligt som om vi är långt borta från det ljus vi såg tidigare.

Vi har tagit med oss en cyklist från Taiwan i släptåg då hans GPS har packat ihop. Begriper inte hur han hade kunnat klara sig utan vår hjälp och väl i Todi visar han si tacksamhet genom att direkt köpa oss varsin Coca-Cola.

Vi vilar en timme på backen utanför den bar som också utgör kontrollen innan vi fortsätter i natten.

I princup har jag nu bestämt mig för att inte köra längre men inser att det inte går att ta sig från Todi med lätthet. Nästa stopp är Bolsena och även fast etappen är kort i sammahanget känns det som en evighet innan vi till sist stapplar in på den kontrollen. äter lite kall risotto innan vi tillbringar en halvtimme med att leta efter stället där man kan vila en timme. En stor gympasal med luftmadrasser hittar vi till sist och bestämmer oss för att vila den där timmen.

Beslutet.

Om ni läst från början så vet ni vad som händer här. Drömmen som var verklighet och beslutet att kliva av sker alltså på en luftmadrass i en gympasal i Bolsena.

Jag vinkar av Nils och blundar en kort stund för att liksom låta beslutet och besvikelsen över min mänsklighet och motivationsbrist få sjunka in.

När jag gjort det en stund går jag ut, sätter mig på en stenmur och tillåter mig själv att njuta av morgonsolen en stund.

Efter en stund får jag sällskap av Alan Parkinsson, en cyklist från england som vi haft sällskap med till och från under loppet. Han verkar inte sugen på att fortsätta heller och verkar ha funderat en stund på hur han ska tackla sig själv i det beslutet. Kanske blir det lättare för honom eftersom jag redan bestämt mig och fått klart för mig hur jag ska ta mig till närmaste tågstation vilken givetvis är på andra sidan ev det berg vi passerat tidigare på morgonen. Det är åndå en skön morgon och vi letar oss ner till tågstationen i Orvieto där vi köper biljetter för en tågresa som kommer ta hela dagen i anspråk med ett antal byten.

Vi byter tåg i Florens, Prato, Bologna och i Milano.

Vid varje byte får vi vänta en kortare eller längre stund och vi hinner med en pizza med öl i Prato, leka turister och vila en stund i parken i Bologna.

När vi sent på kvällen kom fram till stationen i Parabiago och började cykla mot hotellet, möttes vi av en oemotståndlig doft av nybakad pizza efter bara ett hundratal meters cykling.

Hungriga som vargar köpte vi varsin pizza i kartong, varsin stor flaska Birra Moretti och slog oss ner på trottoaren.

Vi kunde konstatera att vi var "Failers" och därför lika gärna kunde fortsätta förfallet med pizza och öl. När vi satt där och pratade om loppet, livet och själva ögonblicket vi befann oss i, så kändes det ändå ganska OK.

Man kan ha det värre än att sitta på trottoaren en varm sommarnatt nånstans i Italien ätandes pizza och dricka en kall öl. Long live the Failers!

Återkomsten

Det går en sovmorgon och lång förmiddag på hotellet innan vi cyklar ner till målområdet som under hela loppet verkar vara en samlingsplats för the locals. Känns lite märkligt att se de snabbaste cyklisterna komma i mål samtidigt som man själv står i vanliga kläder och har misslyckats med att ta sig runt. Vad gör jag här?

På kvällen går jag ut och äter med Alan, Mike från england och Mike från USA. Vi är alla "failers" och det är inte mer än rätt att vi hamnar på en restaurang som är en hybrid mellan kinesisk och italiensk med en personal som knappt vet skilllnad på engelska orden "Yes" och "No".

På natten kommer ett SMS från Johan som meddelar att dom gått i mål och är på väg till hotellet.

Jag rafsar på mig lite kläder och möter upp dom ute på gatan utanför hotellet. 

Har naturligtvis sett till att det finns lite ost, vin och skinka för att se till att det blir en afterbike om än i liten skala. Det enda vi nu behöver fundera på är hur vi ska ta oss till tyskland, där verkstaden fått klartecken från försäkringsbolaget att byta motor på bilen. ( Jo, man gör så på vissa bilar tydligen. Slit och släng ).

Dagen efter går åt till att lösa hemfärden och ta det piano. Jag, Johan och John hittar en restaurang som förser oss med både mat och vin innan vi cyklar ner mot målområdet för att ta emot ett stycke trasig och trött Ari. Han har irrat omkring under dagen utan fungerande GPS i den stekande värmen och är skapligt nöjd när han går i mål.

Hemfärden

Det var ju det där med hemfärden kvar. Vi behövde ta oss till Lindau i tyskland och med all vår packning är det inte snutet ur näsan. 

Lösningen var en fin kontrast till det som innan hade gått emot oss.

Vi stod för kostnaden av att hyra en minibuss som en av volontärerna erbjöd sig att köra oss i till tyskland.

Dom ville egentligen inte ha betalt för att köra oss om vi bara stod för kostnaden för hyrbil + bensin vilket var  mer än vi kunde acceptera.

Så där satt vi i baksätet på en stor minibuss och fick skjuts till Lindau där vi skulle tillbringa en natt innan bilen var klar på verkstaden. Även om vi inte var hemma så var vi på väg hem och behöver man stanna nån natt i Tyskland finns det nog betydligt värre ställen än Lindau att tillbringa ett dygn i.

Vackert belägen vid Bodensee och omgiven av berg, med en behaglig stämning och framförallt ett bra antal restauranger där vi kunde äta schnitzel, korv och dricka veteöl tills vi rodnade.

Som utlovat var bilen klar på torsdagen och vi kunde på tidiga kvällen sätta kurs mot Sverige med en ny motor spinnande under motorhuven på Johans bil.

Hemresan gick smärtfritt och även om vi mot slutet fick rotera förare ganska ofta så flöt det på bra och på fredagskvällen var vi hemma lagom till middagen.

Det var skönt att krama om fru och barn igen, skönt att sova i sin egen säng och skönt att på hemmaplan kunna samla ihop tankarna kring resan. 

Summering

Jag hann under loppet fundera en hel del på vad som driver mig och på vilka grundval jag fattar en del beslut i livet. Det var mer än en gång jag ångrade mitt beslut att åka överhuvudtaget och bara det faktum att jag då lägger energi på ånger är ju rätt så onödigt.

Är långcykling min grej? Är det här tillräckligt roligt? Är det värt så mycket tid, pengar och frånvaro från familjen för att jag ska leka "långcyklare"?

Jag har inte svaret på dom frågorna ännu och jag har inte heller svaret på frågan om jag skulle göra om det här loppet för att revanschera mig. 

Men man glömmer lätt och man lär sig av misstagen så vi får väl se vad framtiden bär med sig.

Jag vill avsluta med ett par tack:

Nils - För världens bästa sällskap under den tid vi körde ihop. Jag är så glad att du fixade det.

Johan  och Ari - För en bra hemresa och ett bra dygn i Lindau.

Alan- För ett bra sällskap på "The Failers train tour"

Familjen får såklart det största tacket och ni kommer få mer av mig under 2013.

Läs också

Johans berättelse om hans lopp på Kadens.se

Jag borde

ta tag i mig själv och skriva nåt om resan till italien.
Men det går liksom inte att få igång det vilket tyvärr inte beror på att det var en formidabel succé resa.
Nån dag kommer det säkert några bittra rader om det eländet också men det är inte just idag.

Fikarunda i solen inför Italien

Med några dagar kvar till avfärd mot Italien var det kanske dags att rulla några mil på lördagen.
Jag och Johan hade funderat på ett köra en 20 milare men vi hade båda en del pyssel på hemmaplan att ta hand om och samtidigt var jag väldigt sugen på att faktisk sova nån timme extra.
Så här nära inpå miglian spelar det nog ingen roll om man kör en 20 milare, 30 milare, 10 milare eller knappt det. Det är ändå försent att cykla sig i nån form som ändå mest handlar om att hitta rätt tempo och sinnelag.
Och eftersom jag ändå kört min 7-8 mil om dagen under veckan kändes det helt legalt att vi siktade in oss på en helt vanlig 10 mils runda.
Siktade in oss på att köra mot Bro och sen mot Sigtuna och hem via Upplands Väsby.
Lugnt och fint var dagens melodi och till och med att vi unnade oss att stanna på vägen. Inte bara en gång utan två!!!
Det har nog aldrig hänt förut men dagen kändes lite för fin för att liksom stressa bort. Det blev en liten sittning nere vid strandpromenaden i Sigtuna och lite utbyte om livets ibland vingliga vägar utanför Statoil i Märsta.
Vi avslutade sedan i stor stil med knäckemacka och rosévin i solen på Johans baksida.
Nu är det nära och nästa gång jag skriver nåt här så borde det vara i form av nån rapport från italien trippen.

Är man intresserad av att följa mitt förfall under miglian, så tror jag att man kan göra det via den här sidan: http://www.1001migliaitalia.it/riders/see_rider.php?rider=152&lang=en

Lite bilder från rundan och den här gången har jag uppgraderat prylförrådet med en riktigt billig och enkel kamera. Att fumla med telefonen för att ta bilder har aldrig varit min grej. Med en kamera känns det lite lättare.

Nedräkning, panik, tankar +ANNAT!

Har då tillbringat en vecka i Göteborg och lekt semester och helt utan cykel.

Kanske bra det för det var rätt skönt att bara fokusera på att umgås med familjen under en vecka.

Semestern fortsätter nu och nästa tisdag morgon ( aptidigt ), sätter vi oss i bilen och påbörjar resan ner till italien för att torsdag den 16:e starta 1001 miglia italia sent på kvällen.

Är skitnervös för hur det ska gå eftersom det är svinlångt och med backar som kommer ta livet ur mig.

Är också väldigt osäker på var jag har min form även om Örebros 100-milare var en riktigt nyttig genomkörare för både kroppen och knoppen.

Men jag åker ner och försöker hålla huvudet kallt så gott det går eftersom målet är att genomföra.

Sista tiden här hemma och under den här semesterveckan går åt till att försöka köra en 7 milare varje dag och få ihop de sista detaljerna till resan.

Nästa år ska jag nog bygga stentroll istället för att cykla.

Så här en vecka efteråt

Människan är en speciell varelse, utrustad med både känslor, drömmar och tydligen ett kort minne.
Känslorna under Örebros 100-milare var att jag under INGA omständigheter någongång mer skulle cykla långt. Det berodde säkert på att det faktiskt var jobbigt, vilket jag i år verkar ha förträngt att det både kan och SKA vara när man cyklar långt. Om man dessutom inte är i optimal form så är 100 mil i ett lite för högt tempo ett skapligt jobbigt träningspass.
Jag har sen 2010 funderat och kanske drömt lite om hur ett 160 mil långt lopp som 1001 Miglia Italia kan kännas. Garanterat svinjobbigt men också minnesvärt för både miljön och själva strapatsen.
Eftersom jag inte körde det loppet 2010 som det var tänkt, fanns ju drömmen uppenbarligen kvar eftersom jag är anmäld till den i år och med det så var det inte bara en dröm utan också ett mål för 2012.
Jag vill försöka nå mina mål och inte bara ha drömmar.
När jag i måndags satte mig på cykeln för att cykla in till jobbet gjorde sig 100 milaren påmind och det var rätt skönt att stå vissa sträckor......
Men det var också en fantastisk morgon på pendlarcykeln med tunga ben som ändå uppskattade att få röra på sig. Och eftersom minnet uppenbarligen är kort, känslorna om det som inte var roligt har klingat av och ett par uppmuntrande ord från omgivningen fått sjunka in så är jag motiverad att inte bara drömma om 1001 Miglia Italia 2012 utan också att förverkliga det målet.

Lite fakta om 100 milaren enligt min Garmin:
Dag1


Dag 2


Dag 3

Tankens resa - 100 mil cykel

Det kanske är nånstans mellan Hjo och Gullspång eller mellan Kristinehamn och Lesjöfors som tankarna kommer tätare och blir mer analyserande. Dom där tankarna som inte bara bygger på instinkt utan innehåller både förnuft, känsla och logik. Funderingar över varför jag sitter i cykelsadeln och sliter ont, ondare än jag trott att jag skulle göra blandas med nån sorts idé om att jag ändå har nåt att bevisa för mig själv.
En anmälan till 1001 Miglia italia finns med mitt namn på. Det är Europas tuffaste randonnelopp. Varför är jag anmäld dit egentligen?

Örebros 100 milare är ett randonnelopp som inte bara är det längsta lopp i Sverige jag anmält mig till utan också det enda lopp jag brutit vilket jag gjorde 2010 med en kropp som var helt i obalans.
I år var det tänkt att jag både skulle revanschera mig för detta men också se var formen befann sig och om mitt knä håller ihop. Man kör det här loppet som en tre dagars tur med sovplatser på vandrarhem, både kvällsmat och frukost samt gemensam start på varje dagsetapp. Som ett rejält träningsläger kan man säga och där etapperna är 35, 31 respektive 34 mil långa. Som vanligt ypperligt arrangerade av Örebrocyklisterna med Börje och Magnus som båda två förtjänar ett par guldstjärnor.

Dag1, 357 km
Torsdagen den 12 juli startar vi 7 stycken från Örebro och tar via blandat slingriga småvägar och gamla länsvägar sikte på första stoppet i Hjo. Det flyter på ganska bra och när det börjar spöregna är vi ändå vid gott mod. Nån timme senare försvinner modet när Fredrik får ett ekerhaveri. Inte av den vanliga sorten eftersom han har hjul med special ekrar ( Mavic Ksyrium ), som man inte lagar på plats och som dessutom vid ekerbrott har en tendens att bli väldigt skeva pga den höga ekerspänningen. vi tar oss hjälpligt in till Hjo, käkar lunch och får tag på Magnus som anländer med ett reservhjul. När vi rullar igenom Töreboda knyter jag näven lite extra eftersom det var där jag kastade in handduken 2010. Och nånstans mellan Töreboda och Gullspång tackar en av oss sju för sig och bestämmer sig för att hålla ett lägre tempo än oss övriga. Han körde därefter själv både dag två och tre. 
Vi övriga susar på och kan periodvis uppskatta småvägarna mellan Töreboda och Gullspång innan stämpling på macken i Gullspång.
Vägen därefter är väl bland det tråkigaste jag varit med om och framförallt mellan Kristinehamn och Lesjöfors kan man hålla sig för skratt. Jag funderar rätt mycket på om det verkligen är så kul det här och slår själv av på takten in mot Filipstad och sista sträckan upp till Lesjöfors där jag stämplar in 10 minuter efter tätkvartetten. En stund efteråt dyker en till upp och sen den sista nån timme senare.

Lesjöfors erbjuder oss vandrarhemmet "Esperantogården", vilket jag fortfarande funderar på om det var en illusion eller nån sorts konst installation. Vi fick en liten lektion av föreståndaren i hur man kan läka onda kroppsdelar och jag funderar fortfarande över varför det inte fanns några katter runt vandrarhemmet?
Somnar in och känne rmig nöjd med att det här är sista gången jag cyklar långt. Bara två dagars långcykling kvar någonsin.

Konst eller konstigt?

Om ni vill boka rum där. Även "Jurtelfon" vilket kanske är Esperanto för Jourtelefon?

Dag 2, 310 km

Efter några timmars sömn och en frukost som övervakades av vandrarhemmets föreståndare gav vi oss iväg med sikt på Vansbro. Lite stela ben såklart men efter ett tag så rullade det på ganska bra ändå och just den vägen var lite fin på en del ställen. I backarna fick jag lida för min dåliga form och dom extrakilon jag samlat på mig under året/åren.

Stämpling och kaffe i Vansbro innan vi siktade in oss på Falun där Hans i sällskapet, som bor i Borlänge guidade oss på lite annorlunda vägar ut till Staberg där en magnifik lunchbuffe intogs. Vi satt där rätt länge innan vi till slut kom på att det kanske var läge att rulla vidare mot Hedemora. Under tiden vi satt och åt hade det regnat en del vilket gjorde vägarna blöta nästan hela vägen in till Hedemora där vi fyllde på vatten och fortsatte mot Norberg som bara passerades innan vi stämplade i Fagersta. Vägen från Norberg mot Fagersta började med en backe som måste varit hur lång som helst och i kombination med vajerräcke på 2-1 väg inte kändes speciellt upphetsande. Stämpling i Fagersta och avslutning med en ganska fin väg upp till Sala och nu kände man att det nog fanns ett slut på även den här dagen.

Den här dagen bjöd på den kortaste etappen och vandrarhemmet i Sala var som en oas inbäddad i grönska med ett härligt lugn.

Gemensam middag med paj och sallad som avslutades med tårta för att fira Geir som fyllde år.

Somnade ganska gott och var nöjd med att det "bara" skulle avverkas 337 km sista dagen och nöjd med att jag efter lördagen aldrig mer skulle cykla långt.

En för alla, alla för en.

Staberg trädgård. Lunchbuffe för uppklädda familjer och svettiga randonnörer.

Dag 3, 337 km

Sofielunds vandrarhem bjöd en frukost och stämning som var mycket trevlig. Jag hade lätt kunnat tillbringa en timme till där och kommer nog försöka ta med mig familjen dit nästa gång.

Han i sällskapet som körde själv bad om att få starta lite tidigare än oss andra och gav sig iväg tjugo minuter före oss. Vi trodde att vi skulle komma ikapp honom i Strängnäs, men eftersom det var motvind så var vi ifatt honom efter 28 km.

Den vägen var faktiskt inte så tråkig som jag först hade förväntat mig. Kör ju ofta den sträckan till kontoret i Borlänge och har då tänkt att det inte går att cykla där, men det funkade rätt OK, kanske för att det inte var nån trafik alls så tidigt på morgonen.

Vägen mellan Strängnäs och Enköping kan man utantill och den har ibland fått mig att överväga knyppling istället för cykling. Tänk vilken skillnad det var att cykla motsatta hållet! Vädret var fint och det var som att köra en helt ny sträcka hela vägen fram till Strängnäs där vi både stämplade och fikade en stund.

Sen bar det vidare mot Katrineholm för lunch på McDonalds där vi hade sällskap av troligtvis 35% av alla Katrineholms barnfamiljer. Men besöker man det stället vid lunchtid en lördag i semestertid får man nog räkna med det +ANNAT

Efter lunchstoppet var det "bara" 12 mil till nästa kontroll. Det är normalt sett bara en lite längre träningsrunda får man intala sig samtidigt som man försöker förtränga att man har ont överallt.

Jag tror att vindguden hade ett vakande öga och förbarmade sig över oss då vi hade medvind en stor del av den sträckan mellan Katrinholm och Lindesberg som var den näst sista stämplingen.

Ett par djupa andetag innan vi tog sikte på Nora där den sista stämpeln skulle införskaffas.

Det går tungt uppför backen och luften går att skära med smörkniv.

Benen rör sig knappt framåt och det gör ont precis överallt. Det enda som får mig att vilja trampa är vetskapen om att det inte är långt kvar till Örebro efter sista stämplingen. Efter det här ska jag aldrig mer cykla långt. Italien ska jag ju inte åka till iallafall, det bestämde jag mig redan för den första dagen.

En lång, rak och brant nerförsbacke strax före Nora är jag glad att passera nerför och inte uppför då jag nog fått gå uppför den backen från andra hållet. Sista stämplingen i Nora och vetskapen om att jag aldrig mer ska cykla ett randonnelopp känns bra.

Ska bli kul att hitta på nåt annat att pyssla med och jag funderar över om jag ska köpa en gitarr eller börja snickra på fritiden istället tänker jag medan Fredrik tar oss ut på småvägar ut ur Nora.

Vi har i stort sett klarat oss från regn hela dagen vilket vi nu får äta upp med besked då det 14 km från Örebro börjar regna på riktigt. Det är ett rejält regn men med skaplig temperatur ute och så nära målet fortsätter vi utan att ta på oss regnjackor och dundrar på rätt så fort den sista biten innan vi slutligen når klubblokalen där vi blir emotttagna av Börje och Magnus.

Det känns skönt och inte minst känns det skönt att ta en dusch, få på sig varma, vanliga kläder, få sig en kopp kaffe och några smörgåsar.

Hemresan går bra med ett stopp för dagens andra Mcdonalds besök och vi försöker hålla chauffören vid liv och gott mod hela vägen hem genom mörker och regn.

Men hinner tänka en hel del under 100 mil i sadeln och det är väl en träning i sig det också.

Jag kan summera att jag är i sämre form än tidigare år, väger lite för mycket, oroar mig lite för mycket, får slita för mycket i backarna, att det finns leder som börjar göra ont helt plötsligt och som på PBP aldrig var nåt problem. Det här loppet var jobbigare för mig än PBP men kanske nyttigare just därför.

Tänker lite på att jag fixade det den här gången men också på det fina arbete som Örebrocyklisterna gör och då framförallt Börje och Magnus som lägger ner så mycket tid och energi för att få till bra arrangemang och en fin service för oss som cyklar. 

Jag blir lite rörd när jag tänker på det engagemanget och riktar ett speciellt tack till er bägge.

Ett stort tack såklart till Johan, Ari, Geir, Fredrik, Hans och Jari för sällskapet på vägarna.

Så här några dagar i efterhand och när man fått lite distans till rundan så kanske jag ändå fortsätter med cykling och italien resan är väl inte helt borträknad ännu.

Trevlig sommar i hängmattan vänner och kamrater.

Nu tar jag semester ett tag.

Uppvärmning pågår

Det tar ett tag att komma in i rytmen igen.

Att ta det lugnt, dricka öl och vila onda löparknät är ju trevligt i sig men ingen optimal uppladdning kanske inför kommande prövningar. Kan ju vara bra att cykla lite grann iallafall och kunde kosta på mig dubbla pass under en och samma dag.

Började morgonen med en kort runda ( 39 km ) för att vakna till lite och se hur knät mår.

Rätt OK på det hela även om jag verkligen ångrar löprundorna på Rhodos.

Fortsatte med att runda av dagen med en kvällsrunda tillsammans med Johan där vi hade som mål att bara rulla lugnt och fint ut till Ådö. Slutade väl på c:a 7 mil och knät höll ihop.

Hur det kommer hålla ihop nu till helgen när 100 mil ska avverkas på tre dagar återstår att se.

SMHI har i vanlig ordning lovat att vi ska bli rejält regnmarinerade ialla fall.

 

Här var det stock!!!!

 En skugga av mitt forna jag?

Rapsody in rock...

Bonusbild: Haddock vid kålen och David i hyddan.

Urkopplad - avkopplad

I år blev det en sån där charterresa med familjen som man kan unna sig ibland.
Ingen cykel med på resan men desto fler badbyxor.
En vecka på Rhodos helt enkelt. Inte mycket att skriva om så jag spar er detaljerna om ryssar, mat, vattenpolo, blaskig öl, blaskigare vin + ANNAT!
Tog med mig löparskorna och sprang lite på mornarna. Skitsmart tyckte jag då, inte lika smart tycker jag nu när jag har ont i höger knät igen.
Skön vecka var det men också skönt att sätta sig på cykeln och trampa till jobbet dagen efter jag hade kommit hem.
Nu är det ledigt en vecka som ska avslutas med revansch på Örebros 100-milare över tre dagar.
Det blir nog bra.

Ingen cykling på två dagar

Man räknar inte kortcykling har Proffs-Bjorre och Mollebjörnen en gång sagt.
Och har dom sagt det så är det så.
Så jag har inte cyklat på två dagar även om jag har använt cykeln.
Tiden och vädret +ANNAT har förstört hela helgen gällande cykling. Inte alls som man vill ha det men tydligen en gansla naturlig del av det som kallas för att leva ett vanligt liv.
Igår fick jag för mig att använda min K*K för att ta en kort sväng via Stäket, Upplands-väsby, Rotebro och sen hem. En gammal klassiker när man bara ska rulla i fyra mil. Fyra mil är kortcykling om man pratar asfalt.

Idag fick jag för mig att göra om den turen men den här gången med den "riktiga" räsern.
Kändes skönt att cykla både igår och idag även om det inte kan kallas för att jag har cyklat.

Imponerande lång runda enligt Garmin......

Midsommar på järvafältet

Eftersom det var midsommarafton och frun och barn hade rest bort över helgen, passade det bra att börja dagen med en crossrunda på järvafältet.
Patrik hade inga planer på att sova bort morgonen och ville hänga med och lufta sin Ridley och klockan nio prick satt jag på hans altan och väntade på att han skulle bli klar.
Hade tänkt mig den gamla klassikern som går på grusvägarna genom lövsta bort mot hummelmora och visst började vi väl så. Patrik hade en som det från början verkade genial idé om att ta en väg han kände till genom skogen som han kört på vintern. Det gick säkert jättebra  på vintern. Idag var det blött, lerigt och knappt gångbart. Fick leda cykeln genom halva skogen innan vi kom ut på cykelbara stigar igen.
Men annars var det så fint så fint.
Solen sken, fåglarna kvittrade och vi rullade fint fram på stigarna vid ängsjö och ut på järvas dammiga grusvägar. Avslutade hemma på altanen hos mig med att dela på en stor Hoegaarden och prata om livets mysterier och mångfald.
Tack för sällskapet Patrik och hoppas du tyckte rundan värd att köra igen snart.

Rundan enligt min Garmin

Istället för långcykling

Planen var från början att köra en 60 milare med start i västerås den här helgen.
Men ibland kommer verkligheten och logistiken ikapp och det skulle bli svårt att få till det helt enkelt.
Planerna ändrades därför och Johan hade funderingar på att köra varvet runt mälaren. 32 mil är ju bättre än inget liksom.
Vi bestämde oss på fredagen för att inte bestämma något annat än att ta lite sovmorgon och hoja iväg runt åtta tiden. Och minsann dök han upp iklädd finaste långärmade klubbtröjan vid angiven tid.
Fick rapporter om att han hade mött dödsmotvinden på väg från sig till mig, och la till minnes att SMHI hade lovat allt annat än en vindstilla solig dag.
Vi rullade iväg och strax efter södertälje hade det regn som mestadels varit ett lätt duggregn från stockholm, nu ökat såpass att regnjackorna åkte på.
Vinden låg väl på lite knepigt och inte fick vi mycket hjälp förutom en bit in till strängnäs där vi stannade till för att fylla på vattenflaskorna innan vi satte riktning mot sveriges närmaste stad - enköping.
Det rullade på rätt fint den biten och en fördel med att ha cyklat den sträckan ett antal gånger är att man vet vad som väntar och man vet att eländet faktiskt tar slut.
Från enköping var det en veritabel skrattfest. Åtminstone om man går igång på regn och motvind.
Vi höll dock humöret uppe och inte minst när vi kom på att vi faktisk skulle kunna bromsa in på LB och släcka vår törst lite kvickt på hemvägen.
Från Bålsta och hem höll vi på att få sällsskap trots att vi inte sett en enda cyklist under hela rundan.
Min vän farbror Bonk satte sig på axeln och knackade lite lätt på mig för att få min odelade uppmärksamhet. Jag fick verkligen bita ihop för att ignorera honom och ju närmare LB vi kom desto lättare blev hans knackningar.
En kall Belpils och sen rullade vi hemåt.
En sån här runda hur eländig den än kan kännas är ovärderlig och inget man vill byta bort eller ha ogjord.
Precis som växter så växer nog cyklister en del när man vattnar dom
Bilder har jag lånat av Johan, som ni förresten nu också kan njuta av som bloggare på Kadens: http://www.kadens.se/blogs/johanmolleborn/index.htm

Tack för en bra runda och även om det inte blev någon långcykling så känner jag mig nöjd med dagen.
20 mil är bättre än inget.