fredag, september 07, 2012

1001 Miglia Italia 2012 - en tuff resa

I en dröm
Jag öppnar ögonen och ser den tidiga morgonsolen stråla ner genom stora fönster samtidigt som jag är glad att det bara var en dröm. För en kort stund sluter jag mina ögon igen och är glad att jag är hemma i min bekväma säng och att den lite otäcka drömmen om att jag befann mig i ett stekande varmt Italien, cyklandes ett oerhört tufft cykellopp bara var en dröm.
Det är svårt att veta exakt när ett beslut tippar över från den ena sidan till den andra. Men troligtvis är det ett tiotal sekunder efter det att jag återigen öppnat ögonen och inser att det inte är en dröm utan verklighet.
Jag befinner mig på en luftmadrass på golvet i en gymnastiksal i Bolsena och har sovit en timme. Det är där och då en söndagsmorgon som det tippar över från vilja till att genomföra loppet till en ovilja att fortsätta det.
Men det började lite tidigare,  till och med långt tidigare.  Men vi kommer till det under det här försöket till en berättelse om en på många sätt tuff resa.

Lite fakta:
1001 Miglia Italia är europas längsta och enligt många säkert det tuffaste Randonné loppet i europa. Loppet är strax över 160 mil och har 22000 höjdmeter som ska avverkas. Det är tufft även för dom tuffaste även utan extrema väderföhållanden vilket i Italien i augusti kan innebära extrem värme.
Loppet har ett maximalt deltagarantal på 350 åkare och lockar cyklister ändå ifrån Taiwan. Från Sverige var vi i år endast 5 st som dök upp till start av 288 startande.

Förberedelser
Jag hade tänkt köra det här loppet redan 2010 man stannade hemma av hälsoskäl. I år var det nog mest en revansch för den uteblivna starten jag var ute efter och egentligen årets enda riktiga mål. Till skillnad från Paris-Brest-Paris behövs det till detta lopp inga egentliga innebär kvalificerings lopp utan ställer då istället  krav på att man tränar själv och förbereder sig mentalt. I år har träningen och uppladdningen därför mest bestått av träning på egen hand i form av 10, 14 och 20 milsrundo, nån 33 milsrundar men ocskå en 100 milare under sommaren för att vänja kroppen med cykling under flera dagar.
Givetvis är det en ohygglig massa detaljer också att ta hänsyn till i form av utrustning, drop-bags, resa, upplägg av loppet, disponering av tiden mm.

Resan ner.
Att bila ner till Italien är ju ypperligt efter som man då får med sig cyklar, kan röra sig obehindrat på plats därnerre och dessutom handla lite roliga drycker på hemvägen. Det var så jag och Johan planerade redan i vintras när vi hade anmält oss till loppet. Vi var fyra stycken, Jag, Ari, Johan och Magnus som tidigt en tisdagsmorgon satte oss i Johans bil för att ta sikte på Italien med ett nattstopp i Tyskland.

Och vips satt vi på färjan mellan danmark och tyskland. Det flöt på så pass bra att vi redan på kvällen var nere i "Rothenburg ob der tauber" som är en trevlig stad med vad som syns vara en bevarad ringmur runt den gamla stadsdelen. Därifrån är det bara c.a 50 mil kvar vilket man klämmer av i ett nafs. Ett enkelt hotell och ett besök på en biergarten förgyllden varma sommarkvällen. Livet lekte och log med sitt bästa leende mot oss tänkte jag när vi släntrade tillbaka till hotellet för att sova natt innan de sista milen skulle avverkas.


Det sa bara klick
Och när det gäller bilmotorer är det inte så bra. Speciellt inte när klickljudet är det enda ljudet som kommer när man vrider om nyckeln, ståendes på en autobahnstation på gränsen mellan tyskland och schweiz, med bara 30 mil kvar att köra.
Ett par samtal senare och efter att ha väntat ganska länge dök så autoassistans bilen upp och började leta efter fel i moorn. En stund senare var vi på väg mot verkstaden i Lindau bogserandes bilen men rätt så säkra att det skulle gå fort att åtgärda. Vid det här laget skulle vi varit framme i Italien och lite grann började man tycka att det kändes lite sisådär. Efter ett par timmar på verkstaden kändes det ännu mer sisådär när beskedet om att motorn skurit levererades på knagglig engelska. Johan tillbringade dessa timmar med att prata med försäkringsbolaget och vi fick bestämma oss om vi ville ha en hyrbil hem eller hyrbil till Italien. Jag ville mest hem eftersom luften gått ur mig men resten i sällskapet sa fortsätt framåt och sent på kvällen kom vi till slut iväg i en hyrbil. Johans bil stod kvar på verkstaden i Lindau i väntan på ny motor, om nu försäkringsbolaget skulle täcka det vill säga. Det var en ganska tyst kvartett som anlände hotellet i utanför Milano runt midnatt istället för tidiga eftermiddagen. Av alla sätt att ladda upp inför ett lopp var väl inte det här sättet det bästa.

Tävlingsdagen - loppet startar
Efter en frukost som lämnade det mesta att önska kom vi till sist iväg till inskrivningen för loppet. Starten skulle gå klockan nio på kvällen och tanken var att skriva in, vila, vila, vila och ta det lugnt.
Nu blev det istället för Johan och mig att fara in till Milano för att lämna hyrbil, ragga taxi tillbaka och sen försöka handla nåt att äta. Vi försökte vila en stund så gott det gick men det var svårt att få nån riktig ro i kroppen. Efter att ha checkat ut och fixat med grejerna in i det sista rullade vi ner mot starten i god tid för att där försöka komma in i nån sorts stämning.
Nils och Johan rullade med oss ner och väl plats före start kunde vi inte göra så mycket annat än att försöka undvika den värsta hettan medans vi på storbilds TV kunde titta på direktsändningen av "Palio" från Siena.
Ett hästlopp där 5 av 9 hästar brakar omkull i första kurva och där loppet är över efter 90 sekunder.......


 Klockan hann bli 21.45 innan vår grupp rullade iväg i den varma sommarkvällen och in i sommarnatten. Värmen klingade aldrig av och milen passerade ganska fort medan blicken pendlade mellan att hålla koll på potthålen i asfalten och den surrealistsiska synen av bikinikädda prostituerade i skenet av eldflammorna från oljetunnor som mitt ute i ingenstans stod längs vägen. Det är då man inser att man inte är hemma i trygga Sverige och att det vi håller på med i form av att överleva några dygn på cykel är så långt ifrån deras kamp för överlevnad man kan komma.
Redan före loppet hade jag planerat tillsammans med Nils att vi skulle försöka hålla ihop så gott det gick.
Nils är inte bara en god människa och bra vän utan är samtidigt en kombination av schweizisk kvalitet och svensk enbuske, dvs seg och stark som går att lita på. Mellan andra och tredje stämplingen och några mil före den tredje vilket kanske var efter 21-23 mil, bestämde vi oss för att slå av nån kilometer på tempot och vinkade av resten av svenskgruppen som hade lite mer bråttom än oss. Morgonsolen började lysa oss i nyllet när vi rullade på den tredje kontrollen där vi passade på att fylla våra magar med den obligatoriska kalla risotton. Dom andra hade inte varit där mer än 5-10 minuter när vi rullade in och dom stack iväg en stund före oss innan vi i den nu stekheta morgonen rullade iväg igen. Plattåkning kan vara lättsamt och det kan få milen att rulla på fort. Det kan ockå vara det motsatta när man brottas med motvind i stekande värme. Jag och Nils kom ifatt en liten grupp på 5 cyklister som vi häll ihop med större delen av sträckan till Faenza. Några mil före Faenza var det omdirigering på vägar som aldrig verkade ta slut. Helt plötsligt var det också svårt att navigera vilket fler grupper hade märkt och vår grupp växte tills ig och var nog 25-30 cyklister mot slutet in till kontrollen.
Nu var det så varmt i solen att man knappt kunde stå stilla. Till och med i skuggan var det för varmt och det var skönt att komma inomhus för att få lite svalka medan vi petade i oss lunchen. Johan, John, Ari och Magnus satt och käkade när vi rullade in och Magnus som inte verkade uppskatta värmen bestämde sig för att fortsätta med mig och Nils. Etappen från Faenza till Dicomano är inte jättelång. 93 km är ju inte jättelångt härhemma åtminstone. Men skillnaden är rätt stor om man lägger till att det är stekhett, det är 93 km som mest går uppför, man har cyklat 39 mil och inte sovit på mer än ett dygn.
Magnus verkar inte uppskatta kombinationen av värme och backar mer än mig och Nils. Snarare lite mindre även om vi också kan hålla oss för skratt. Han bestämmer sig för att antingen rulla tillbaka mot Faenza eller ta det i sin helt egen takt medans jag och Nils trampar vidare uppför, uppför. uppför innan nedförskörningen tar oss in till kontrollen i Dicomano.



Är det värmen eller backarna?
Vet inte vad som sliter mest, men när jag och Nils rullar in i Dicomano har vi "bara" cyklat 484 km och loppet har egentligen precis börjat. Värmen är jobbig och inget man har kunnat förbereda sig på. Backarna är både långa och ibland branta och inte heller nåt man kan träna på här hemma i Sverige. Förbannar mig lite på att jag aldrig tog tag i projektet "gå ner ett par kilo i vikt" på riktigt i år. Varje extra kilo man släpar på uppför är en nackdel.
Vi tar en macka, en dricka och sätter oss och funderar på hur vi ska lägga upp nästa etapp och hur vi ska disponera dygnet. Vi bestämmer oss för att vila i Dicomano ett par timmar och fortsätta nästa etapp under natten för att på så sätt slippa den värsta värmen.
Då rosslar det till bakom ryggen på oss och Magnus brakar ner på bänken bredvid oss. Egentligen är det spillrorna av Magnus som brakar ner och han är helt slut. Värmen har gjort KAOS med honom i backarna och han har resignerat helt. Efter ett kort snack inser vi att han själv inser att det enda som är kvar är en lång plåga och han har bestämt sig för att bryta loppet vilket i det läget nog var helt rätt beslut. Magnus tar dagen efter tåget tillbaka till hotellet och sätter sig på ett plan hem till Sverige igen.
Jag och Nils sover kanske två timmar innan vi fortsätter i natten med sikte på Chiusi della Verna som är målet för nästa etapp. Givetvis är det mest uppför och en avslutande backe som sätter moralen på prov. Vi anländer tidiga morgonen och sover en timme till efter att vi frossat loss på skinka, korv och ost. Det är en lång dag som väntar.

En träningsrunda!
När vi efter att ha vilat en timme sätter oss i sadeln igen intalar jag mig att nästa etapp är som en av träningsrundorna hemma. Morsning korsning. 
Återigen är det en sak som är gemensamt med en sån runda - distansen 11 mil, medans det är mer som skiljer dom åt i form av höjdmeter och värme.
Nu känns det periodvis som om man trampar utan att komma framåt även på de platta partierna av etappen och det börjar göra ont lite överallt i kroppen. Det är nog på den här etappen tankarna och frågorna om varför man gör det här börjar dyka upp i skallen. Är det roligt? Njuter du Anders? Är det vackert? 
"Njut av det vackra" var det många som sa före start. Det enda jag sett är bränt gräs tänker jag bittert. Och på natten när vi också cyklar ser man ingenting förutom en bit asfalt framför framhjulet tänker jag tyst medans motivationen gradvis bryts ner.
Det är olidligt hett när vi rullar in på kontrollen vid Chiusi Montallese för att där äta lite och duscha av oss innan vi fortsätter igen med sikte på Todi.



Omdirigering och vägval
Nånstans på vägen mot Todi börjar dom negativa tankarna ta överhand och jag begriper inte varför jag ens åkte när jag så sent som två veckor före hade bestämt mig för att inte åka. Tankarna på att bryta loppet börjar väckas i mig och jag lägger mer tid på att fundera över hur man gör när man bryter än att bara fokusera på att trampa trampa trampa. När dom tankarna tar överhand är det svårt att bli av med dom. 
Vi ser ljuset från staden Todi som ligger högt uppe på ganska långt avstånd. Vägen dit är helt plötsligt omdirigerad och vi tillbringar en ganska lång bit på en temporär grusväg mitt i mörka ingenstans. Det känns plötsligt som om vi är långt borta från det ljus vi såg tidigare.
Vi har tagit med oss en cyklist från Taiwan i släptåg då hans GPS har packat ihop. Begriper inte hur han hade kunnat klara sig utan vår hjälp och väl i Todi visar han si tacksamhet genom att direkt köpa oss varsin Coca-Cola.
Vi vilar en timme på backen utanför den bar som också utgör kontrollen innan vi fortsätter i natten.
I princup har jag nu bestämt mig för att inte köra längre men inser att det inte går att ta sig från Todi med lätthet. Nästa stopp är Bolsena och även fast etappen är kort i sammahanget känns det som en evighet innan vi till sist stapplar in på den kontrollen. äter lite kall risotto innan vi tillbringar en halvtimme med att leta efter stället där man kan vila en timme. En stor gympasal med luftmadrasser hittar vi till sist och bestämmer oss för att vila den där timmen.

Beslutet.
Om ni läst från början så vet ni vad som händer här. Drömmen som var verklighet och beslutet att kliva av sker alltså på en luftmadrass i en gympasal i Bolsena.
Jag vinkar av Nils och blundar en kort stund för att liksom låta beslutet och besvikelsen över min mänsklighet och motivationsbrist få sjunka in.
När jag gjort det en stund går jag ut, sätter mig på en stenmur och tillåter mig själv att njuta av morgonsolen en stund.
Efter en stund får jag sällskap av Alan Parkinsson, en cyklist från england som vi haft sällskap med till och från under loppet. Han verkar inte sugen på att fortsätta heller och verkar ha funderat en stund på hur han ska tackla sig själv i det beslutet. Kanske blir det lättare för honom eftersom jag redan bestämt mig och fått klart för mig hur jag ska ta mig till närmaste tågstation vilken givetvis är på andra sidan ev det berg vi passerat tidigare på morgonen. Det är åndå en skön morgon och vi letar oss ner till tågstationen i Orvieto där vi köper biljetter för en tågresa som kommer ta hela dagen i anspråk med ett antal byten.
Vi byter tåg i Florens, Prato, Bologna och i Milano.
Vid varje byte får vi vänta en kortare eller längre stund och vi hinner med en pizza med öl i Prato, leka turister och vila en stund i parken i Bologna.

När vi sent på kvällen kom fram till stationen i Parabiago och började cykla mot hotellet, möttes vi av en oemotståndlig doft av nybakad pizza efter bara ett hundratal meters cykling.
Hungriga som vargar köpte vi varsin pizza i kartong, varsin stor flaska Birra Moretti och slog oss ner på trottoaren.
Vi kunde konstatera att vi var "Failers" och därför lika gärna kunde fortsätta förfallet med pizza och öl. När vi satt där och pratade om loppet, livet och själva ögonblicket vi befann oss i, så kändes det ändå ganska OK.
Man kan ha det värre än att sitta på trottoaren en varm sommarnatt nånstans i Italien ätandes pizza och dricka en kall öl. Long live the Failers!


Återkomsten
Det går en sovmorgon och lång förmiddag på hotellet innan vi cyklar ner till målområdet som under hela loppet verkar vara en samlingsplats för the locals. Känns lite märkligt att se de snabbaste cyklisterna komma i mål samtidigt som man själv står i vanliga kläder och har misslyckats med att ta sig runt. Vad gör jag här?
På kvällen går jag ut och äter med Alan, Mike från england och Mike från USA. Vi är alla "failers" och det är inte mer än rätt att vi hamnar på en restaurang som är en hybrid mellan kinesisk och italiensk med en personal som knappt vet skilllnad på engelska orden "Yes" och "No".
På natten kommer ett SMS från Johan som meddelar att dom gått i mål och är på väg till hotellet.
Jag rafsar på mig lite kläder och möter upp dom ute på gatan utanför hotellet. 
Har naturligtvis sett till att det finns lite ost, vin och skinka för att se till att det blir en afterbike om än i liten skala. Det enda vi nu behöver fundera på är hur vi ska ta oss till tyskland, där verkstaden fått klartecken från försäkringsbolaget att byta motor på bilen. ( Jo, man gör så på vissa bilar tydligen. Slit och släng ).
Dagen efter går åt till att lösa hemfärden och ta det piano. Jag, Johan och John hittar en restaurang som förser oss med både mat och vin innan vi cyklar ner mot målområdet för att ta emot ett stycke trasig och trött Ari. Han har irrat omkring under dagen utan fungerande GPS i den stekande värmen och är skapligt nöjd när han går i mål.


Hemfärden
Det var ju det där med hemfärden kvar. Vi behövde ta oss till Lindau i tyskland och med all vår packning är det inte snutet ur näsan. 
Lösningen var en fin kontrast till det som innan hade gått emot oss.
Vi stod för kostnaden av att hyra en minibuss som en av volontärerna erbjöd sig att köra oss i till tyskland.
Dom ville egentligen inte ha betalt för att köra oss om vi bara stod för kostnaden för hyrbil + bensin vilket var  mer än vi kunde acceptera.
Så där satt vi i baksätet på en stor minibuss och fick skjuts till Lindau där vi skulle tillbringa en natt innan bilen var klar på verkstaden. Även om vi inte var hemma så var vi på väg hem och behöver man stanna nån natt i Tyskland finns det nog betydligt värre ställen än Lindau att tillbringa ett dygn i.
Vackert belägen vid Bodensee och omgiven av berg, med en behaglig stämning och framförallt ett bra antal restauranger där vi kunde äta schnitzel, korv och dricka veteöl tills vi rodnade.
Som utlovat var bilen klar på torsdagen och vi kunde på tidiga kvällen sätta kurs mot Sverige med en ny motor spinnande under motorhuven på Johans bil.
Hemresan gick smärtfritt och även om vi mot slutet fick rotera förare ganska ofta så flöt det på bra och på fredagskvällen var vi hemma lagom till middagen.
Det var skönt att krama om fru och barn igen, skönt att sova i sin egen säng och skönt att på hemmaplan kunna samla ihop tankarna kring resan. 

Summering
Jag hann under loppet fundera en hel del på vad som driver mig och på vilka grundval jag fattar en del beslut i livet. Det var mer än en gång jag ångrade mitt beslut att åka överhuvudtaget och bara det faktum att jag då lägger energi på ånger är ju rätt så onödigt.
Är långcykling min grej? Är det här tillräckligt roligt? Är det värt så mycket tid, pengar och frånvaro från familjen för att jag ska leka "långcyklare"?
Jag har inte svaret på dom frågorna ännu och jag har inte heller svaret på frågan om jag skulle göra om det här loppet för att revanschera mig. 
Men man glömmer lätt och man lär sig av misstagen så vi får väl se vad framtiden bär med sig.

Jag vill avsluta med ett par tack:
Nils - För världens bästa sällskap under den tid vi körde ihop. Jag är så glad att du fixade det.
Johan  och Ari - För en bra hemresa och ett bra dygn i Lindau.
Alan- För ett bra sällskap på "The Failers train tour"
Familjen får såklart det största tacket och ni kommer få mer av mig under 2013.

Läs också
Johans berättelse om hans lopp på Kadens.se

12 kommentarer:

Patrik Skolling Möller sa...

Gripande.

Vi får hitte på lite lagom grejer i fortsättningen då?

Grusrunda på Järva om söndag ? Mtb eller CX. Du väljer.

-Patrik

Tiving sa...

Bra skrivet.
Bra jobbat.
Man måste chansa ibland och stå på ett ben.
Och det viktigaste är ju att delta ;)

Anonym sa...

Oerhört bra skrivet Anders. Jag förstår både din besvikelse och lättnad över dit val. Beslutet var riktigt klokt!

Bjorre sa...

Jag är stolt över dig Nypan!

Johan Mölleborn sa...

Bra skrivet! Det blev inte riktigt som planerat men ändå ett minne för livet. Nästa gång flyger vi. ;)

Gunnar Ohlanders sa...

Härlig berättelse Nypan.
Långcykling är ju så mycket mer än lång-långa randonnelopp.
Miglian är dessutom det tuffaste av dem alla. Att det sedan sammanfaller med sommarens värsta värmebölja gör sitt till för att dämpa motivationen.

Hoppas att få cykla brevet-lopp med dig även kommande år.

M v h. Gunnar O.

Johan Andersson sa...

Fantastiskt skrivet nypan.

Traveller sa...

Bra skrivet Nypan och tack för det fantastiskt trevlig sällskapet till Bolsena! Du var jättestark med tanke på den bristande motivationen, det är inte illa ;-)

/Nils

Dick Fredin sa...

Kul att få läsa lite om loppet,verkar vara ett tufft lopp.Vi kanske syns till våren på våra Randonneur lopp här i Sundsvall,hör gärna av dig om du åker ner till Cypern i Vinter igen,ha det Gott

Anonym sa...

Bra kört Nypan!
Men ni hade i alla fall vackert väder.

MVH Miss Lycka

Parky sa...

Hi Anders,
The event was hard but that's what we were expecting. It was the heat that made it unbearable, and I couldn't eat properly.
I only regained my appetite on the Failers train trip across Italy with you. That was fun.
We might not have finished this event this time but we will one year, I am sure.
Alan Parkinson

Nypan sa...

Tack för alla kommentarer och kul att ni tog er tid att läsa mitt "epos" eller vad man ska kalla det.
Konstigt vad fort man glömmer saker egentligen. Jag kommer nog fortsätta cykla tror jag och det är väl inte omöjligt att jag till och med vill revanschera mig nångång i framtiden :-)