fredag, december 30, 2011

Tillbaka och framåt 2011-2012

Med en stor portion ödmjukhet inför vad livet gett och vad livet ger, vill jag sätta pränt, om än elektroniskt, på tankar om året som gått och det kommande året.
Året 2011 kommer jag minnas resten av mitt liv av flera anledningar. Visst minns man åren som gått rent generellt, men vissa år har kanske haft större variation på topparna och dalarna och sätter därför en djupare prägel på den tryckplåt som mot slutet av livet kan kallas "min livshistoria".

Året 2011 börjar för min del med att jag för första gången i mitt liv inte går till jobbet som jag alltid gjort. Av olika anledningar och drastiska egna beslut har jag kastat in handduken och har ett år på mig att hitta nåt nytt sätt att försörja mig. Kalas tänker många som inte varit i den situationen. Kanske trodde jag också att det skulle ge mig tid till att ställa om siktet, bli friskare i kroppen och kanske ge mig tid att cykla lite på dagarna.
Det blev inte så och kalaset uteblev kan jag lugnt påstå. säkert nån nytta med allt i livet men jag hade nog mina funderingar på om det verkligen stämde.
Det blev en svinkall vinter där man inte kunde cykla en mil utan att frysa skinnet av sig. En vinter där det kunde gå dagar av grubblande kring livets innehåll och tomhet. En vinter där jag också kände av att kroppen åldrats och inte var lika pigg som tidigare. En vinter som jag aldrig mer vill ha tillbaka.

Breveter - kvalificering till PBP
Våren kom så småningom och med det började också Brevetloppen som skulle avverkas. Detta eftersom det stora målet för 2011 var Paris-Brest-Paris.
Det började med en miserabel debut på Tumbas 20 milare där jag fick dubbelpunka efter fyra mil. Däcken och slangarna klarade sig fint, det var i låren punkorna satte sig.
Men jag harvade igenom eländet även om jag under en period var fast besluten om att både bryta, skippa Paris-Brest-Paris satsningen och sälja av cyklarna.
Slickade såren i en vecka och bestämde mig för att ge det en chans till. Täbys 20 milare fick avgöra hur det skulle bli och med motvinden rakt i nyllet men med bättre ben var känslan tillbaka såpass att jag började se fram emot resterande lopp.
Klämde av 30 milaren från Täby, 40 milaren från Tumba och en 60 milare från Sundsvall och kunde före juni månads början känna en viss lättnad över att kvalificeringen var klar för att göra sin slutanmälan till PBP. Nu var det bara att börja träna.........

Med undantag från de tjugo sista milen på 60 milaren, flöt det på ganska bra även om det tornade upp sig ett litet men mörkt moln på himlen, eller snarare mellan vaden och låret- höger knä.
En magnetröntgen som visade på en bakercysta och "generellt slitage" fick mig inte att avstå från en annan av årets höjdpunkter vilket var resan till Mallorca tillsammans med Jonas och Tille.
En resa som var kalas på alla sätt och vis. Bra cykling, bra sällskap och alltid med en afterbike med god kvalitet.
Läs mer om mallisresan här

Sommar och sol innebar en del roliga cykelturer och cykeln fick  hänga med på semestern. Men även cykeln fick sig lite semester och jag började lata till mig.

Hur skulle jag klara PBP? Hur skulle det gå med jobb? Hur skulle det går för mig här i livet? Frågorna och funderingarna snurrade runt i skallen emellanåt och det var en stor lättnad när jag fick besked om ny anställning med början den 1:a september.
Det blev också tillfälle till några extrarundor före PBP med två stycken kalasbra tjugomilare som förberedelse.  Bra sällskap och tur med både väder och vind bägge gångerna.

PBP Så var det äntligen dags för avfärd. Lite nervös såklart, men på det stora hela kändes det väldigt bra. Jag hade en plan för hur jag skulle genomföra loppet och lyckades med det rakt av. Visst var det jobbigt att cykla, 120 mil på cykel är inte som att knalla ner till ICA och handla mjölk, men jag hade en positiv känsla i kroppen hela loppet som nästan fortfarande sitter i. Läs mer om mitt PBP här

Baksmällan Inte så oväntat kom så baksmällan efter PBP. Givetvis var det en rejäl afterbike direkt efter loppet, men den värsta baksmällan är den tomhet som infinner sig när man genomfört något som man förberett sig så länge inför. Man landar i vardagen helt enkelt.
Och även om det för mig innebar ett nytt jobb direkt efter PBP, så infinner sig vardagskänslan igen ganska snabbt igen. Vill också minnas en oktoberfest med klubben som dock inte kan kategoriseras som vardagskänsla.

Som sagt och skrivet var 2011 ett år att minnas för allt vad det gett oavsett om det inneburit glädje eller grummel.
Man lär sig nåt för var dag som går och på ett helt år lär man sig jättemycket. Det jag lärt mig i år är att det mesta går, att man kan komma igen, att man har ett värde även när man inte känner det själv.
Samtidigt har jag blivit mer försiktig inför livets bräckligheter och är inte lika självsäker längre, om jag nu var det innan. Kanske har det med åldern att göra, kanske är det spegeln jag ser mig i som fått en annan vinkel.
Jag bär med mig det till nästa år och ser framåt. Har nya spännande mål och ett spännande liv att ta hand om.

Tack alla som vart med på resan i år, både resor, breveter, cykelrundor och alla andra sammankomster oavsett anledning.
Ska bli kul att ta hand om framtiden med er :-)

Mest tack till kära frun och alla mina barn.
Ni står alltid högst på listan och ni finns alltid hos mig i tanke och hjärta.

Gott nytt år!



onsdag, december 28, 2011

Kort och gott

I väntan på min årsberättelse får ni en kort resumé av gårdagens kort och gott runda.
Eftersom jag hade tagit en semesterdag kunde jag precis som resten av familjen sova lite längre.
Sen kunde jag unna mig en cykeltur på strax över två timmar.
Precis som för nån vecka sen ( eller nåt sånt, tiden går fort på äldre dar.... ), blev det svängen via Lövsta, Hummelmora, Görveln, Kalhäll, Ängsjö och hem över Järvafältet.
Det där är en ganska bra runda om man vill köra lite grusvägar och stigar där man får ta i lite för att komma upp.
( kan bero på egna vikten förstås )

49 km smågrisig cykelrunda är inget att skriva noveller om, men det var precis som rubriken kort och gott.

måndag, december 12, 2011

Isigt & grisigt


Så här års får man vara glad om man kommer ut på en cykeltur längre än till och från jobbet.
Man har ju inte bara en miljon saker att pyssla med nu före jul. Man kan med viss rätt knorra lite över vädret som kan vara alltifrån regn till snöstorm och i år har decembervädret
Innehållt både regn och isbildning.
Det var lördag morgon och minsann fanns det en lucka på några timmar för att komma ut en stund. Hade kunnat välja räser med skärmar eller dubbdäckad cross med skärmar. Givetvis valde jag istället crossen utan skärmar för att få den där härligt brunprickiga looken på kläder och cykel och det tog ingen längre stund innan jag fått den där härliga blicken med bruna lerfräknar i nyllet.
Benen var tunga som stockar, vilket säkert är en effekt av träningen på gymmet dan innan eller helt enkelt min höga ålder. Kanske en combo?
Siktade in mig på att köra den vanliga rundan över Lövsta, Hummelmora, Görveln, Kalhäll, Stäket och hem över Järva.  Väl vid Kalhäll ändrade jag mig och fortsatte trippen ut mot Ängsjö med ett minne från ett par år tillbaka då jag där hittade lite roliga stigar och traktorvägar. Med nån plusgrad, sur vind och mörkgrå himmel var det optimalt att vara ute på cykeln. Och stigarna vid Ängsjö gjorde mig inte besviken – men skapligt skitig.

Ut på järva där helt plötsligt långa isgator mötte mig med ett leende. Fick fälla ut benen ett par gånger och rulla igenom dom eller försöka hitta en grässträng bredvid vägen där jag kunde fortsätta fram.
Skrattade gott när jag kom hem och det enda som lät högre än skrattet var nog den gnisslande kedjan.
Man kan gott säga att växlingarna inte satt som en smäck under sista delen av rundan, då allt var igenkletat av sand, lera, grus +ANNAT!
Inte nån längre runda att rapportera om, men hellre två timmar på crossen än ingen timme alls.
Isigt sa Bill
Och grisigt sa Bull

fredag, december 09, 2011

Det går framåt- tror jag?

Den stora snackisen ute på stan verkar just nu vara mitt knä.
Och nu i juletider är det kanske bättre att gemena man börjar fundera på julklappar, julpyssel och vilken öl man ska dricka än att fundera över mitt knä.
Därför kommer här en liten rapport över hur det går och hur det står till med farbror.
Cykling- Cyklar nästan varje dag till jobbet på min single-speed, två mil i vardera riktning och nu med dubbdäck. Det innebär att jag inte kan trampa för tungt och  istället jobba med kadensen. Bättre för knäna just nu känns det som men jag tappar lite kraft som får byggas upp utanför cykeln.
Försöker cykla en sväng på helgerna också men utan att anstränga knät för mycket. Därför blir det mesta ensamcykling just nu eftersom jag måste tänka mig lite extra för när det gäller belastningen.

Träning- Försöker nu ta mig ner till gymmet två eller tre dagar i veckan för att träna upp benmusklerna enligt det program jag fått av sjukgymnasten.
Jag tror faktiskt att det börjar ge lite resultat. Än är det för tidigt att säga något definitivit, men känslan är att det sakta blir bättre. 
Med lite envishet och tålmodighet kanske det blir bra till våren.