Tids nog ska jag summera den resan i mitt inre, och sen i mån av ork, skriva några rader om det.
Idag var det en sån där härlig dag, som infinner sig mellan höst och vinter.
Det innebär att luften är rå, kall, fuktig och att det är vindstilla.
Tog en långpromenad med äldsta dottern runt Riddersvik på förmiddagen och insåg att det var en perfekt dag att hinna med både och.
De senaste helgerna har jag inte cyklat alls, då jag fått för mig att jag måste cykla 12 mil eller inga mil alls. Men veckorna ger ju ändå 4 mil om dan, men det räknas liksom inte.
Nåväl, på med kläder, fram med crossen och iväg. Styrde ut mot järvafältet via Görveln och Kalhäll. Det är nåt speciellt att fräsa fram på blöta grusvägar, och gå på attack i backarna. Det är en skön känsla att frysa lite om tår och fingrar samtidigt som den fuktiga luften sakta skapar dagg på hjälmkanten, som emellanåt faller ner framför ögonen.
.jpg)
Så fort man stannar blir man kall. Det enda som gäller är att konstant variera tempot. Håll ögonen på vägen och lite framför. Tryck på och kör så fort du kan när du hittar flytet på en fuktig men snabb grusväg. Det är livet när det är som bäst.
Vägarna är tomma på människor, sånär som på nån häst, och enstaka par som promenerar.Hade man inte vetat att bilden är från Järvafältet, nordvästra Stockholm, så hade det lika gärna kunnat vara från en grusväg i Närke i närheten av landstället där min mors släkt kommer ifrån.
Händerna på styret och in i dimman. (Ja, ringklocka är rätt bra i befolkade delar av landet )Nu ska jag nog se vad kylen kan locka med i ölväg. Trevlig kväll!
