måndag, maj 24, 2010

Heaven and Hell i 60 mil

Tisdagen den 18 maj 2010, fick jag besked att min far hade avlidit. Cancern hade till sist skördat ännu ett offer.
Jag tänker inte skriva så mycket mer om det, men helt klart är att ett sådant besked gör att man tappar fokus men också får ändra om sina planer.Jag hade inga planer på att cykla långt nu i helgen, men kände att det säkert kunde vara en bra terapi att sitta av en helg i cykelsadeln istället för att gå hemma med alla tankar.
Lördag morgon ringer klockradion 03:40. Packar snabbt in cykel och packning i bilen, för att ta mig till Västerås där starten för 60-milaren är belägen.En liten klunga på hela sju cyklister har bestämt sig för att köra den här 60 milaren. Peter, Jonas N, Nils ( Schture ), Vic, Jonas Larsson, Erik och jag själv. 06:00 rullar vi iväg på vägar som är blöta av ett morgonregn. Milen tickar på och vi stämplar både i Skinnskatteberg och Kopparberg utan missöden. Bergslagen är verkligen vackert, och vädret bestämmer sig för att bli riktigt bra. Vi har både sol, värme och vindstilla. Det här är cykling när det är som bäst.Lunch avklaras i Karlskoga, där det i vanlig ordning bara går att få tag i pizza.
Med knorrande pizzamagar, rullar vi vidare mot degerfors, laxå och askersund.
Mellan Askersund och Borensberg slingrar sig vägen fram genom trolska skogar och små gårdar som kantar vägen emellanåt. Det doftar sommar. Det är ett sverige när det är som bäst, och en lisa för själen.Vi hade redan före start bestämt oss några stycken för att sova några timmar i Norrköping.Jag och Nils hade ett simpelt rum på ett riktigt simpelt bed & breakfast hotell, och Jonas och Vic på ett annat. Erik hade inget hotell alls, men hade tur och fick ett rum bredvid vårt. Peter och Jonas N körde vidare för att ta sig igenom loppet över natten-morgonen.Att kränga av sig kläderna efter 43 mil, och lägga huvudet på kudden är en rätt skön känsla.
Jag somnade rätt snabbt. Nils sa dan efter att det tog 10 sekunder :-)Att vakna till ljudet av regndroppar är ibland rätt så skönt. När man har sovit 5 timmar och ska cykla 18 mil, är det ljudet inte lika välkommet.Men på nåt sätt tar man sig upp, iväg och framåt. Milen rullade fram betydligt saktare idag och hungern började göra sig påmind eftersom vi inte hade ätit frukost ännu. Men vid stavsjö fick vi anledning att njuta desto mer, då vi resolut smällde i oss bacon, ägg och potatis på vägkrogen.Två koppar kaffe och sen iväg. Det flöt på rätt bra och vi var ganska överens om att det kunde bli en bra dag i sadeln. Det är lite duggregn periodvis, men det känns nästan som om det kan vända och bli varmt och soligt. Himlen ser rätt bra ut bakom oss.Välkommen till Flen, - här vänder det.

Det är nu regnet helt plötsligt vräker ner med sådan kraft att vi i panik slänger oss in i en busskur.Det är efter Flen som det börjar blåsa motvind, kantvind och allt utom medvind. Det blåser så hårt att man börjar bli kall, och det går inte att cykla sig varm i den blåsten heller.
Det här är cykling när det är som sämst :-(Man får helt enkelt bara rulla på utan att använda för mycket energi. Det är ingen idé att försöka ta ut sig för hårt i kampen mot vinden.
Till sist tar sig vår lilla klunga i mål. Nöjda och glada över att ha avverkat den här 60 milaren, och nöjda med att vi samtliga har klarat en hel brevet serie före maj månads utgång. Nu kan man ta resten av breveterna som man känner och utan tvång.
Väl hemma var det inga problem att somna i soffan.
Eftersom jag efter den senaste 40 milaren var lite tveksam till det här med långcykling, var den här rundan värd mycket. För den innehöll allt som cykling kan innehålla, med tonvikt på det positiva. Jag fick tillbaka suget på cykling igen och är redan nyfiken på nästa runda.
Tack allihopa för en bra runda tillsammans. Tack pappa. Du fanns också med hela resan.

fredag, maj 14, 2010

En helg i lugn takt

Det blir en helg i lugn takt, med minimalt med cykling.
Hade såklart vilja köra 40 milaren på lördag också, men är hemma hela helgen då frun är i Tyskland och besöker Mimmi. Körde förvisso en 9 mils runda med Mollebjörn igår, men det får väl räknas som nån sorts "mjuka-upp-lederna" tur.
Sitter just nu och sippar på En Leffe Radieuse, som kom med från resan till paradiset i höstas. Funkar bra en lördagskväll, när Olle 8 år sitter och hejar på Indiana Jones på TV:n.
I rätt glas givetvis. Har ju annars varit med om rätt hemska händelser med just Leffe glas.
Som en paradox till fruns glada resa till Mimmi i Tyskland, är syrran på väg ner till vår far i Tyskland, som nog inte har långt kvar att leva. Sist jag pratade med honom, för två veckor sedan, lät det inte nåt vidare. I går hade han blivit riktigt dålig, såpass att syrran bestämde sig för att åka ner till honom.
Hoppas hon hann fram.

tisdag, maj 11, 2010

Visioner


Visioner är bra att ha. Och man tar fram dom för att gå på skiten igen liksom.
Efter helgens 40-milare var jag rätt tveksam till det här med långcykling. Eller egentliga var det inte efter, utan snarare under helgens långcykling. Kan bero på flera saker, men säkert är att en trött kropp, regn och kyla hjälpte till att sänka motivationen en del.
Man glömmer fort. Och man blir stärkt av motgångar och några enkla ryggklappar.
Så nu är jag lika sugen som innan, eller egentligen ännu mer sugen :-)

söndag, maj 09, 2010

Vatten över huvudet?

Ni minns säkert den gamla godingen "Raindrop keep falling on my head"?
Lördagen den 8 maj 2010, bjöd på ett väder där man verkligen fick vattendroppar på huvet.
Det var dags för en 40 mils brevet. Kanske den svåraste distansen av alla breveter, och för en gröngöling som jag, vet man inte vad som väntar. Uppladdningen hade väl inte varit optimal, med mycket jobb, mycket stress och för lite sömn dagarna före. En släng av illamående, huvudvärk, ledvärk och feberkänning gjorde att jag tvekade till start så sent som en kvart innan jag åkte hemifrån på morgonen.
Start vid 06,15 i Tumba där ett 30 tal morgonpigga cyklister samlats för att förenas i ett långt lidande.
Regnet hänger i luften, men bestämmer sig för att bara hänga. Efter c:a 10 mil bestämmer sig himlen för att inte hålla igen längre. Och så var det resten av dagen mer eller mindre. Den här breveten skulle ta oss från Tumba, via Sillekrog, färja över bråviken, Söderköping, Rejmyre, Hälleforsnäs, Gnesta och åter Tumba.Ganska snabbt splittrades det upp i fältet. I första gruppen jobbade vi på ganska bra, även om det som vanligt blev lite tokigt i backarna och kurvorna i vanlig ordning.
På det hela kändes det ganska bra, åtminstone i 22 mil. Sen bestämde sig benen för att helt plötsligt tappa tryck och kraft - igen :-(
Så nu befann man sig i ett mellanläger, där förstagruppen försvann framför mig, och jag själv hittade ett eget tempo. Ibland gör nån sketen kilometer lägre tempo en stor skillnad.
Väl i Rejmyre, hade förstagruppen precis anlänt när jag kom fram, och det var lunchdags.
Klungan väl samlad efter Rejmyre på väg mot Hälleforsnäs. Mellan dom metropolerna slår jag av på tempot igen, och kör själv till Hälleforsnäs.
Därifrån körde jag i sällskap med "Evo" och "Superape", eller Stelios och Kaj, som dom heter i sina pass. Vi höll ihop hela vägen in till Tumba, där vi var eniga om att det nog var vettigt att försöka hålla ihop under såna förhållanden. Blött, kallt och jobbigt, är nog de tre orden jag vill beskriva den här rundan med. I särklass den jobbigaste rundan jag varit med om, och faktiskt så slitigt för psyket, att jag på allvar funderade en del på om jag verkligen vill fortsätta med att försöka cykla långt. Italiens 160 mil i augusti, känns oerhört långt borta för mig just nu. Har jag tagit mig vatten över huvudet? Är jag tillräckligt sugen på det här? Vad behöver jag korrigera för att det ska kännas bättre?
Det finns en del att fundera över just nu, men jag tar en vecka i taget och känner efter. Kanske att suget kommer tillbaka, och att kroppen börjar svara bättre.
Som en liten bonuskaramell, bjuder jag på den här snutten, där KBCK:s PR ansvarige kortfattat berättar om situationen.

söndag, maj 02, 2010

Upp och ner i 30 mil


Så hade det dragit ihop sig till ännu en 30-milare, denna gång med start från Täby.
Något mindre antal än den från Tumba, och också en del nya ansikten. KBCK ställde upp med en skaplig delegation, men hade också en del frånfall pga trilskande väckarklockor, stökiga magar mm.
Denna 30 milare tar oss upp till Grisslehamn på bitvis slingriga fina vägar. Vägen tillbaka går över Gimo och stora delar av hemvägen kan väl knappast kallas slingriga.
Full fart från start, då kantvinden hjälpte till att hålla upp farten riktigt bra.
Benen var precis som på 30 milaren inte riktigt med hela tiden. Eller så är dom inte bättre än så? Kan bero på mycket, men den bristfälliga riktiga träningen sista tiden spelar säkert in.
Nåväl. Efter en helt onödig hamburgarlunch i Grisslehamn, möttes vi av den sura kantvinden snett framifrån. Man kan väl påstå att det inte gick lika fort längre, och vår c:a 12 man starka klunga fick till en belgisk kedja som jag tror blev räddningen för många i vinden ner mot Almung där sista kontrollen var.
Nån mil efter Almungen tackade jag för kaffet och bestämde mig för att slå av lite på tempot och trampa själv de sista 6 milen i den sura mot/kantvinden. Det fanns en klunga bakom mig, och ytterligare en bakom dom osv. Men jag tyckte det var bättre träning att trampa själv. Fick ta en del tid till navigering eftersom jag aldrig lyckas få cykeldatorer att funka tydligen.
( köpte en ny några dagar innan. Den la av efter 10 mil ). Humöret var väl inte på topp, och jag funderade på om det här verkligen är så kul att hålla på med? Men man glömmer ju snabbt som tur är. Så man är ju snart sugen på skiten igen :-)
Det var en 30 milare som både var upp och ner, både gällande själva kartrutten och motivationseffekten.

Tack alla för gott sällskap. Gäller även mig själv de sista milen till Täby.