Tillbakablick och motivationsbrist

Satt och funderade på den där mallisveckan och hur man sen kraschlandar i verkligheten.
Summerat så blev det c:a 90 mil under veckan vilket får sägas vara helt OK eftersom två av dagarna var i princip cykelfria.
Det blev två ganska lugna rundor dagarna efter loppet och det var rätt skönt att ägna sig åt lite lugn och fin kompiscykling med långa fikapauser och bara koppla av.
Nästa år gör jag nog samma resa igen och samma tid då det passade mig ganska bra att komma ner några dagar före loppet.
Väl hemma så var det bara pang på verkligheten igen med jobb och familjeliv och med ett väder som varit allt annat än charmigt. Kallt som faen och en del regn har väl gjort det mesta för att klippa ner motivationen till anklarna. Ett krånglande knä och en överbelastad höftmuskel har väl också bidragit till att jag känner mig tio år äldre än jag är just nu.
Men det ger sig säkert med dagarna som går och förhoppningsvis blir det väl lite varmare snart också så att lusten till lite kvällsrundor infinner sig.

Pa amb oli på torget i Petra

Mopsen Torsten var på besök. Också lite omotiverad och trött.

Återfallsförbrytare

Med tanke på att jag verkar ha slutat att cykla på helgerna och numera bara fått tid för att cykelpendla, var gårdagens återfall ett välkommet sådant.
Hade väl tänkt måla om huset eller nåt sånt men slet åt mig crossen och rullade bort mot lövsta för att sedan sikta in mig på ängsjö och hem över järvafältet.
Trodde det skulle börja regna eftersom SMHI hade lovat ostadigt väder under söndagen. Men tji fick jag och regnet uteblev. Dålig form och dålig på alla sätt och vis men det var ändå skönt att bränna av 46 km mestadels grus och skogsstigar.
Kände mig riktigt glad när jag kom hem och det är ju inte illa för en gammal surgubbe. Man kanske borde börja cykla mer igen?

1001 Miglia Italia 2012 - en tuff resa

I en dröm
Jag öppnar ögonen och ser den tidiga morgonsolen stråla ner genom stora fönster samtidigt som jag är glad att det bara var en dröm. För en kort stund sluter jag mina ögon igen och är glad att jag är hemma i min bekväma säng och att den lite otäcka drömmen om att jag befann mig i ett stekande varmt Italien, cyklandes ett oerhört tufft cykellopp bara var en dröm.
Det är svårt att veta exakt när ett beslut tippar över från den ena sidan till den andra. Men troligtvis är det ett tiotal sekunder efter det att jag återigen öppnat ögonen och inser att det inte är en dröm utan verklighet.
Jag befinner mig på en luftmadrass på golvet i en gymnastiksal i Bolsena och har sovit en timme. Det är där och då en söndagsmorgon som det tippar över från vilja till att genomföra loppet till en ovilja att fortsätta det.
Men det började lite tidigare,  till och med långt tidigare.  Men vi kommer till det under det här försöket till en berättelse om en på många sätt tuff resa.

Lite fakta:
1001 Miglia Italia är europas längsta och enligt många säkert det tuffaste Randonné loppet i europa. Loppet är strax över 160 mil och har 22000 höjdmeter som ska avverkas. Det är tufft även för dom tuffaste även utan extrema väderföhållanden vilket i Italien i augusti kan innebära extrem värme.
Loppet har ett maximalt deltagarantal på 350 åkare och lockar cyklister ändå ifrån Taiwan. Från Sverige var vi i år endast 5 st som dök upp till start av 288 startande.

Förberedelser
Jag hade tänkt köra det här loppet redan 2010 man stannade hemma av hälsoskäl. I år var det nog mest en revansch för den uteblivna starten jag var ute efter och egentligen årets enda riktiga mål. Till skillnad från Paris-Brest-Paris behövs det till detta lopp inga egentliga innebär kvalificerings lopp utan ställer då istället  krav på att man tränar själv och förbereder sig mentalt. I år har träningen och uppladdningen därför mest bestått av träning på egen hand i form av 10, 14 och 20 milsrundo, nån 33 milsrundar men ocskå en 100 milare under sommaren för att vänja kroppen med cykling under flera dagar.
Givetvis är det en ohygglig massa detaljer också att ta hänsyn till i form av utrustning, drop-bags, resa, upplägg av loppet, disponering av tiden mm.

Resan ner.
Att bila ner till Italien är ju ypperligt efter som man då får med sig cyklar, kan röra sig obehindrat på plats därnerre och dessutom handla lite roliga drycker på hemvägen. Det var så jag och Johan planerade redan i vintras när vi hade anmält oss till loppet. Vi var fyra stycken, Jag, Ari, Johan och Magnus som tidigt en tisdagsmorgon satte oss i Johans bil för att ta sikte på Italien med ett nattstopp i Tyskland.

Och vips satt vi på färjan mellan danmark och tyskland. Det flöt på så pass bra att vi redan på kvällen var nere i "Rothenburg ob der tauber" som är en trevlig stad med vad som syns vara en bevarad ringmur runt den gamla stadsdelen. Därifrån är det bara c.a 50 mil kvar vilket man klämmer av i ett nafs. Ett enkelt hotell och ett besök på en biergarten förgyllden varma sommarkvällen. Livet lekte och log med sitt bästa leende mot oss tänkte jag när vi släntrade tillbaka till hotellet för att sova natt innan de sista milen skulle avverkas.

Det sa bara klick
Och när det gäller bilmotorer är det inte så bra. Speciellt inte när klickljudet är det enda ljudet som kommer när man vrider om nyckeln, ståendes på en autobahnstation på gränsen mellan tyskland och schweiz, med bara 30 mil kvar att köra.
Ett par samtal senare och efter att ha väntat ganska länge dök så autoassistans bilen upp och började leta efter fel i moorn. En stund senare var vi på väg mot verkstaden i Lindau bogserandes bilen men rätt så säkra att det skulle gå fort att åtgärda. Vid det här laget skulle vi varit framme i Italien och lite grann började man tycka att det kändes lite sisådär. Efter ett par timmar på verkstaden kändes det ännu mer sisådär när beskedet om att motorn skurit levererades på knagglig engelska. Johan tillbringade dessa timmar med att prata med försäkringsbolaget och vi fick bestämma oss om vi ville ha en hyrbil hem eller hyrbil till Italien. Jag ville mest hem eftersom luften gått ur mig men resten i sällskapet sa fortsätt framåt och sent på kvällen kom vi till slut iväg i en hyrbil. Johans bil stod kvar på verkstaden i Lindau i väntan på ny motor, om nu försäkringsbolaget skulle täcka det vill säga. Det var en ganska tyst kvartett som anlände hotellet i utanför Milano runt midnatt istället för tidiga eftermiddagen. Av alla sätt att ladda upp inför ett lopp var väl inte det här sättet det bästa.

Tävlingsdagen - loppet startar
Efter en frukost som lämnade det mesta att önska kom vi till sist iväg till inskrivningen för loppet. Starten skulle gå klockan nio på kvällen och tanken var att skriva in, vila, vila, vila och ta det lugnt.
Nu blev det istället för Johan och mig att fara in till Milano för att lämna hyrbil, ragga taxi tillbaka och sen försöka handla nåt att äta. Vi försökte vila en stund så gott det gick men det var svårt att få nån riktig ro i kroppen. Efter att ha checkat ut och fixat med grejerna in i det sista rullade vi ner mot starten i god tid för att där försöka komma in i nån sorts stämning.
Nils och Johan rullade med oss ner och väl plats före start kunde vi inte göra så mycket annat än att försöka undvika den värsta hettan medans vi på storbilds TV kunde titta på direktsändningen av "Palio" från Siena.
Ett hästlopp där 5 av 9 hästar brakar omkull i första kurva och där loppet är över efter 90 sekunder.......

 Klockan hann bli 21.45 innan vår grupp rullade iväg i den varma sommarkvällen och in i sommarnatten. Värmen klingade aldrig av och milen passerade ganska fort medan blicken pendlade mellan att hålla koll på potthålen i asfalten och den surrealistsiska synen av bikinikädda prostituerade i skenet av eldflammorna från oljetunnor som mitt ute i ingenstans stod längs vägen. Det är då man inser att man inte är hemma i trygga Sverige och att det vi håller på med i form av att överleva några dygn på cykel är så långt ifrån deras kamp för överlevnad man kan komma.
Redan före loppet hade jag planerat tillsammans med Nils att vi skulle försöka hålla ihop så gott det gick.
Nils är inte bara en god människa och bra vän utan är samtidigt en kombination av schweizisk kvalitet och svensk enbuske, dvs seg och stark som går att lita på. Mellan andra och tredje stämplingen och några mil före den tredje vilket kanske var efter 21-23 mil, bestämde vi oss för att slå av nån kilometer på tempot och vinkade av resten av svenskgruppen som hade lite mer bråttom än oss. Morgonsolen började lysa oss i nyllet när vi rullade på den tredje kontrollen där vi passade på att fylla våra magar med den obligatoriska kalla risotton. Dom andra hade inte varit där mer än 5-10 minuter när vi rullade in och dom stack iväg en stund före oss innan vi i den nu stekheta morgonen rullade iväg igen. Plattåkning kan vara lättsamt och det kan få milen att rulla på fort. Det kan ockå vara det motsatta när man brottas med motvind i stekande värme. Jag och Nils kom ifatt en liten grupp på 5 cyklister som vi häll ihop med större delen av sträckan till Faenza. Några mil före Faenza var det omdirigering på vägar som aldrig verkade ta slut. Helt plötsligt var det också svårt att navigera vilket fler grupper hade märkt och vår grupp växte tills ig och var nog 25-30 cyklister mot slutet in till kontrollen.
Nu var det så varmt i solen att man knappt kunde stå stilla. Till och med i skuggan var det för varmt och det var skönt att komma inomhus för att få lite svalka medan vi petade i oss lunchen. Johan, John, Ari och Magnus satt och käkade när vi rullade in och Magnus som inte verkade uppskatta värmen bestämde sig för att fortsätta med mig och Nils. Etappen från Faenza till Dicomano är inte jättelång. 93 km är ju inte jättelångt härhemma åtminstone. Men skillnaden är rätt stor om man lägger till att det är stekhett, det är 93 km som mest går uppför, man har cyklat 39 mil och inte sovit på mer än ett dygn.
Magnus verkar inte uppskatta kombinationen av värme och backar mer än mig och Nils. Snarare lite mindre även om vi också kan hålla oss för skratt. Han bestämmer sig för att antingen rulla tillbaka mot Faenza eller ta det i sin helt egen takt medans jag och Nils trampar vidare uppför, uppför. uppför innan nedförskörningen tar oss in till kontrollen i Dicomano.

Är det värmen eller backarna?
Vet inte vad som sliter mest, men när jag och Nils rullar in i Dicomano har vi "bara" cyklat 484 km och loppet har egentligen precis börjat. Värmen är jobbig och inget man har kunnat förbereda sig på. Backarna är både långa och ibland branta och inte heller nåt man kan träna på här hemma i Sverige. Förbannar mig lite på att jag aldrig tog tag i projektet "gå ner ett par kilo i vikt" på riktigt i år. Varje extra kilo man släpar på uppför är en nackdel.
Vi tar en macka, en dricka och sätter oss och funderar på hur vi ska lägga upp nästa etapp och hur vi ska disponera dygnet. Vi bestämmer oss för att vila i Dicomano ett par timmar och fortsätta nästa etapp under natten för att på så sätt slippa den värsta värmen.
Då rosslar det till bakom ryggen på oss och Magnus brakar ner på bänken bredvid oss. Egentligen är det spillrorna av Magnus som brakar ner och han är helt slut. Värmen har gjort KAOS med honom i backarna och han har resignerat helt. Efter ett kort snack inser vi att han själv inser att det enda som är kvar är en lång plåga och han har bestämt sig för att bryta loppet vilket i det läget nog var helt rätt beslut. Magnus tar dagen efter tåget tillbaka till hotellet och sätter sig på ett plan hem till Sverige igen.
Jag och Nils sover kanske två timmar innan vi fortsätter i natten med sikte på Chiusi della Verna som är målet för nästa etapp. Givetvis är det mest uppför och en avslutande backe som sätter moralen på prov. Vi anländer tidiga morgonen och sover en timme till efter att vi frossat loss på skinka, korv och ost. Det är en lång dag som väntar.

En träningsrunda!

När vi efter att ha vilat en timme sätter oss i sadeln igen intalar jag mig att nästa etapp är som en av träningsrundorna hemma. Morsning korsning. 

Återigen är det en sak som är gemensamt med en sån runda - distansen 11 mil, medans det är mer som skiljer dom åt i form av höjdmeter och värme.

Nu känns det periodvis som om man trampar utan att komma framåt även på de platta partierna av etappen och det börjar göra ont lite överallt i kroppen. Det är nog på den här etappen tankarna och frågorna om varför man gör det här börjar dyka upp i skallen. Är det roligt? Njuter du Anders? Är det vackert? 

"Njut av det vackra" var det många som sa före start. Det enda jag sett är bränt gräs tänker jag bittert. Och på natten när vi också cyklar ser man ingenting förutom en bit asfalt framför framhjulet tänker jag tyst medans motivationen gradvis bryts ner.

Det är olidligt hett när vi rullar in på kontrollen vid Chiusi Montallese för att där äta lite och duscha av oss innan vi fortsätter igen med sikte på Todi.

Omdirigering och vägval

Nånstans på vägen mot Todi börjar dom negativa tankarna ta överhand och jag begriper inte varför jag ens åkte när jag så sent som två veckor före hade bestämt mig för att inte åka. Tankarna på att bryta loppet börjar väckas i mig och jag lägger mer tid på att fundera över hur man gör när man bryter än att bara fokusera på att trampa trampa trampa. När dom tankarna tar överhand är det svårt att bli av med dom. 

Vi ser ljuset från staden Todi som ligger högt uppe på ganska långt avstånd. Vägen dit är helt plötsligt omdirigerad och vi tillbringar en ganska lång bit på en temporär grusväg mitt i mörka ingenstans. Det känns plötsligt som om vi är långt borta från det ljus vi såg tidigare.

Vi har tagit med oss en cyklist från Taiwan i släptåg då hans GPS har packat ihop. Begriper inte hur han hade kunnat klara sig utan vår hjälp och väl i Todi visar han si tacksamhet genom att direkt köpa oss varsin Coca-Cola.

Vi vilar en timme på backen utanför den bar som också utgör kontrollen innan vi fortsätter i natten.

I princup har jag nu bestämt mig för att inte köra längre men inser att det inte går att ta sig från Todi med lätthet. Nästa stopp är Bolsena och även fast etappen är kort i sammahanget känns det som en evighet innan vi till sist stapplar in på den kontrollen. äter lite kall risotto innan vi tillbringar en halvtimme med att leta efter stället där man kan vila en timme. En stor gympasal med luftmadrasser hittar vi till sist och bestämmer oss för att vila den där timmen.

Beslutet.

Om ni läst från början så vet ni vad som händer här. Drömmen som var verklighet och beslutet att kliva av sker alltså på en luftmadrass i en gympasal i Bolsena.

Jag vinkar av Nils och blundar en kort stund för att liksom låta beslutet och besvikelsen över min mänsklighet och motivationsbrist få sjunka in.

När jag gjort det en stund går jag ut, sätter mig på en stenmur och tillåter mig själv att njuta av morgonsolen en stund.

Efter en stund får jag sällskap av Alan Parkinsson, en cyklist från england som vi haft sällskap med till och från under loppet. Han verkar inte sugen på att fortsätta heller och verkar ha funderat en stund på hur han ska tackla sig själv i det beslutet. Kanske blir det lättare för honom eftersom jag redan bestämt mig och fått klart för mig hur jag ska ta mig till närmaste tågstation vilken givetvis är på andra sidan ev det berg vi passerat tidigare på morgonen. Det är åndå en skön morgon och vi letar oss ner till tågstationen i Orvieto där vi köper biljetter för en tågresa som kommer ta hela dagen i anspråk med ett antal byten.

Vi byter tåg i Florens, Prato, Bologna och i Milano.

Vid varje byte får vi vänta en kortare eller längre stund och vi hinner med en pizza med öl i Prato, leka turister och vila en stund i parken i Bologna.

När vi sent på kvällen kom fram till stationen i Parabiago och började cykla mot hotellet, möttes vi av en oemotståndlig doft av nybakad pizza efter bara ett hundratal meters cykling.

Hungriga som vargar köpte vi varsin pizza i kartong, varsin stor flaska Birra Moretti och slog oss ner på trottoaren.

Vi kunde konstatera att vi var "Failers" och därför lika gärna kunde fortsätta förfallet med pizza och öl. När vi satt där och pratade om loppet, livet och själva ögonblicket vi befann oss i, så kändes det ändå ganska OK.

Man kan ha det värre än att sitta på trottoaren en varm sommarnatt nånstans i Italien ätandes pizza och dricka en kall öl. Long live the Failers!

Återkomsten

Det går en sovmorgon och lång förmiddag på hotellet innan vi cyklar ner till målområdet som under hela loppet verkar vara en samlingsplats för the locals. Känns lite märkligt att se de snabbaste cyklisterna komma i mål samtidigt som man själv står i vanliga kläder och har misslyckats med att ta sig runt. Vad gör jag här?

På kvällen går jag ut och äter med Alan, Mike från england och Mike från USA. Vi är alla "failers" och det är inte mer än rätt att vi hamnar på en restaurang som är en hybrid mellan kinesisk och italiensk med en personal som knappt vet skilllnad på engelska orden "Yes" och "No".

På natten kommer ett SMS från Johan som meddelar att dom gått i mål och är på väg till hotellet.

Jag rafsar på mig lite kläder och möter upp dom ute på gatan utanför hotellet. 

Har naturligtvis sett till att det finns lite ost, vin och skinka för att se till att det blir en afterbike om än i liten skala. Det enda vi nu behöver fundera på är hur vi ska ta oss till tyskland, där verkstaden fått klartecken från försäkringsbolaget att byta motor på bilen. ( Jo, man gör så på vissa bilar tydligen. Slit och släng ).

Dagen efter går åt till att lösa hemfärden och ta det piano. Jag, Johan och John hittar en restaurang som förser oss med både mat och vin innan vi cyklar ner mot målområdet för att ta emot ett stycke trasig och trött Ari. Han har irrat omkring under dagen utan fungerande GPS i den stekande värmen och är skapligt nöjd när han går i mål.

Hemfärden

Det var ju det där med hemfärden kvar. Vi behövde ta oss till Lindau i tyskland och med all vår packning är det inte snutet ur näsan. 

Lösningen var en fin kontrast till det som innan hade gått emot oss.

Vi stod för kostnaden av att hyra en minibuss som en av volontärerna erbjöd sig att köra oss i till tyskland.

Dom ville egentligen inte ha betalt för att köra oss om vi bara stod för kostnaden för hyrbil + bensin vilket var  mer än vi kunde acceptera.

Så där satt vi i baksätet på en stor minibuss och fick skjuts till Lindau där vi skulle tillbringa en natt innan bilen var klar på verkstaden. Även om vi inte var hemma så var vi på väg hem och behöver man stanna nån natt i Tyskland finns det nog betydligt värre ställen än Lindau att tillbringa ett dygn i.

Vackert belägen vid Bodensee och omgiven av berg, med en behaglig stämning och framförallt ett bra antal restauranger där vi kunde äta schnitzel, korv och dricka veteöl tills vi rodnade.

Som utlovat var bilen klar på torsdagen och vi kunde på tidiga kvällen sätta kurs mot Sverige med en ny motor spinnande under motorhuven på Johans bil.

Hemresan gick smärtfritt och även om vi mot slutet fick rotera förare ganska ofta så flöt det på bra och på fredagskvällen var vi hemma lagom till middagen.

Det var skönt att krama om fru och barn igen, skönt att sova i sin egen säng och skönt att på hemmaplan kunna samla ihop tankarna kring resan. 

Summering

Jag hann under loppet fundera en hel del på vad som driver mig och på vilka grundval jag fattar en del beslut i livet. Det var mer än en gång jag ångrade mitt beslut att åka överhuvudtaget och bara det faktum att jag då lägger energi på ånger är ju rätt så onödigt.

Är långcykling min grej? Är det här tillräckligt roligt? Är det värt så mycket tid, pengar och frånvaro från familjen för att jag ska leka "långcyklare"?

Jag har inte svaret på dom frågorna ännu och jag har inte heller svaret på frågan om jag skulle göra om det här loppet för att revanschera mig. 

Men man glömmer lätt och man lär sig av misstagen så vi får väl se vad framtiden bär med sig.

Jag vill avsluta med ett par tack:

Nils - För världens bästa sällskap under den tid vi körde ihop. Jag är så glad att du fixade det.

Johan  och Ari - För en bra hemresa och ett bra dygn i Lindau.

Alan- För ett bra sällskap på "The Failers train tour"

Familjen får såklart det största tacket och ni kommer få mer av mig under 2013.

Läs också

Johans berättelse om hans lopp på Kadens.se

Tankens resa - 100 mil cykel

Det kanske är nånstans mellan Hjo och Gullspång eller mellan Kristinehamn och Lesjöfors som tankarna kommer tätare och blir mer analyserande. Dom där tankarna som inte bara bygger på instinkt utan innehåller både förnuft, känsla och logik. Funderingar över varför jag sitter i cykelsadeln och sliter ont, ondare än jag trott att jag skulle göra blandas med nån sorts idé om att jag ändå har nåt att bevisa för mig själv.
En anmälan till 1001 Miglia italia finns med mitt namn på. Det är Europas tuffaste randonnelopp. Varför är jag anmäld dit egentligen?

Örebros 100 milare är ett randonnelopp som inte bara är det längsta lopp i Sverige jag anmält mig till utan också det enda lopp jag brutit vilket jag gjorde 2010 med en kropp som var helt i obalans.
I år var det tänkt att jag både skulle revanschera mig för detta men också se var formen befann sig och om mitt knä håller ihop. Man kör det här loppet som en tre dagars tur med sovplatser på vandrarhem, både kvällsmat och frukost samt gemensam start på varje dagsetapp. Som ett rejält träningsläger kan man säga och där etapperna är 35, 31 respektive 34 mil långa. Som vanligt ypperligt arrangerade av Örebrocyklisterna med Börje och Magnus som båda två förtjänar ett par guldstjärnor.

Dag1, 357 km
Torsdagen den 12 juli startar vi 7 stycken från Örebro och tar via blandat slingriga småvägar och gamla länsvägar sikte på första stoppet i Hjo. Det flyter på ganska bra och när det börjar spöregna är vi ändå vid gott mod. Nån timme senare försvinner modet när Fredrik får ett ekerhaveri. Inte av den vanliga sorten eftersom han har hjul med special ekrar ( Mavic Ksyrium ), som man inte lagar på plats och som dessutom vid ekerbrott har en tendens att bli väldigt skeva pga den höga ekerspänningen. vi tar oss hjälpligt in till Hjo, käkar lunch och får tag på Magnus som anländer med ett reservhjul. När vi rullar igenom Töreboda knyter jag näven lite extra eftersom det var där jag kastade in handduken 2010. Och nånstans mellan Töreboda och Gullspång tackar en av oss sju för sig och bestämmer sig för att hålla ett lägre tempo än oss övriga. Han körde därefter själv både dag två och tre. 
Vi övriga susar på och kan periodvis uppskatta småvägarna mellan Töreboda och Gullspång innan stämpling på macken i Gullspång.
Vägen därefter är väl bland det tråkigaste jag varit med om och framförallt mellan Kristinehamn och Lesjöfors kan man hålla sig för skratt. Jag funderar rätt mycket på om det verkligen är så kul det här och slår själv av på takten in mot Filipstad och sista sträckan upp till Lesjöfors där jag stämplar in 10 minuter efter tätkvartetten. En stund efteråt dyker en till upp och sen den sista nån timme senare.

Lesjöfors erbjuder oss vandrarhemmet "Esperantogården", vilket jag fortfarande funderar på om det var en illusion eller nån sorts konst installation. Vi fick en liten lektion av föreståndaren i hur man kan läka onda kroppsdelar och jag funderar fortfarande över varför det inte fanns några katter runt vandrarhemmet?
Somnar in och känne rmig nöjd med att det här är sista gången jag cyklar långt. Bara två dagars långcykling kvar någonsin.

Konst eller konstigt?

Om ni vill boka rum där. Även "Jurtelfon" vilket kanske är Esperanto för Jourtelefon?

Dag 2, 310 km

Efter några timmars sömn och en frukost som övervakades av vandrarhemmets föreståndare gav vi oss iväg med sikt på Vansbro. Lite stela ben såklart men efter ett tag så rullade det på ganska bra ändå och just den vägen var lite fin på en del ställen. I backarna fick jag lida för min dåliga form och dom extrakilon jag samlat på mig under året/åren.

Stämpling och kaffe i Vansbro innan vi siktade in oss på Falun där Hans i sällskapet, som bor i Borlänge guidade oss på lite annorlunda vägar ut till Staberg där en magnifik lunchbuffe intogs. Vi satt där rätt länge innan vi till slut kom på att det kanske var läge att rulla vidare mot Hedemora. Under tiden vi satt och åt hade det regnat en del vilket gjorde vägarna blöta nästan hela vägen in till Hedemora där vi fyllde på vatten och fortsatte mot Norberg som bara passerades innan vi stämplade i Fagersta. Vägen från Norberg mot Fagersta började med en backe som måste varit hur lång som helst och i kombination med vajerräcke på 2-1 väg inte kändes speciellt upphetsande. Stämpling i Fagersta och avslutning med en ganska fin väg upp till Sala och nu kände man att det nog fanns ett slut på även den här dagen.

Den här dagen bjöd på den kortaste etappen och vandrarhemmet i Sala var som en oas inbäddad i grönska med ett härligt lugn.

Gemensam middag med paj och sallad som avslutades med tårta för att fira Geir som fyllde år.

Somnade ganska gott och var nöjd med att det "bara" skulle avverkas 337 km sista dagen och nöjd med att jag efter lördagen aldrig mer skulle cykla långt.

En för alla, alla för en.

Staberg trädgård. Lunchbuffe för uppklädda familjer och svettiga randonnörer.

Dag 3, 337 km

Sofielunds vandrarhem bjöd en frukost och stämning som var mycket trevlig. Jag hade lätt kunnat tillbringa en timme till där och kommer nog försöka ta med mig familjen dit nästa gång.

Han i sällskapet som körde själv bad om att få starta lite tidigare än oss andra och gav sig iväg tjugo minuter före oss. Vi trodde att vi skulle komma ikapp honom i Strängnäs, men eftersom det var motvind så var vi ifatt honom efter 28 km.

Den vägen var faktiskt inte så tråkig som jag först hade förväntat mig. Kör ju ofta den sträckan till kontoret i Borlänge och har då tänkt att det inte går att cykla där, men det funkade rätt OK, kanske för att det inte var nån trafik alls så tidigt på morgonen.

Vägen mellan Strängnäs och Enköping kan man utantill och den har ibland fått mig att överväga knyppling istället för cykling. Tänk vilken skillnad det var att cykla motsatta hållet! Vädret var fint och det var som att köra en helt ny sträcka hela vägen fram till Strängnäs där vi både stämplade och fikade en stund.

Sen bar det vidare mot Katrineholm för lunch på McDonalds där vi hade sällskap av troligtvis 35% av alla Katrineholms barnfamiljer. Men besöker man det stället vid lunchtid en lördag i semestertid får man nog räkna med det +ANNAT

Efter lunchstoppet var det "bara" 12 mil till nästa kontroll. Det är normalt sett bara en lite längre träningsrunda får man intala sig samtidigt som man försöker förtränga att man har ont överallt.

Jag tror att vindguden hade ett vakande öga och förbarmade sig över oss då vi hade medvind en stor del av den sträckan mellan Katrinholm och Lindesberg som var den näst sista stämplingen.

Ett par djupa andetag innan vi tog sikte på Nora där den sista stämpeln skulle införskaffas.

Det går tungt uppför backen och luften går att skära med smörkniv.

Benen rör sig knappt framåt och det gör ont precis överallt. Det enda som får mig att vilja trampa är vetskapen om att det inte är långt kvar till Örebro efter sista stämplingen. Efter det här ska jag aldrig mer cykla långt. Italien ska jag ju inte åka till iallafall, det bestämde jag mig redan för den första dagen.

En lång, rak och brant nerförsbacke strax före Nora är jag glad att passera nerför och inte uppför då jag nog fått gå uppför den backen från andra hållet. Sista stämplingen i Nora och vetskapen om att jag aldrig mer ska cykla ett randonnelopp känns bra.

Ska bli kul att hitta på nåt annat att pyssla med och jag funderar över om jag ska köpa en gitarr eller börja snickra på fritiden istället tänker jag medan Fredrik tar oss ut på småvägar ut ur Nora.

Vi har i stort sett klarat oss från regn hela dagen vilket vi nu får äta upp med besked då det 14 km från Örebro börjar regna på riktigt. Det är ett rejält regn men med skaplig temperatur ute och så nära målet fortsätter vi utan att ta på oss regnjackor och dundrar på rätt så fort den sista biten innan vi slutligen når klubblokalen där vi blir emotttagna av Börje och Magnus.

Det känns skönt och inte minst känns det skönt att ta en dusch, få på sig varma, vanliga kläder, få sig en kopp kaffe och några smörgåsar.

Hemresan går bra med ett stopp för dagens andra Mcdonalds besök och vi försöker hålla chauffören vid liv och gott mod hela vägen hem genom mörker och regn.

Men hinner tänka en hel del under 100 mil i sadeln och det är väl en träning i sig det också.

Jag kan summera att jag är i sämre form än tidigare år, väger lite för mycket, oroar mig lite för mycket, får slita för mycket i backarna, att det finns leder som börjar göra ont helt plötsligt och som på PBP aldrig var nåt problem. Det här loppet var jobbigare för mig än PBP men kanske nyttigare just därför.

Tänker lite på att jag fixade det den här gången men också på det fina arbete som Örebrocyklisterna gör och då framförallt Börje och Magnus som lägger ner så mycket tid och energi för att få till bra arrangemang och en fin service för oss som cyklar. 

Jag blir lite rörd när jag tänker på det engagemanget och riktar ett speciellt tack till er bägge.

Ett stort tack såklart till Johan, Ari, Geir, Fredrik, Hans och Jari för sällskapet på vägarna.

Så här några dagar i efterhand och när man fått lite distans till rundan så kanske jag ändå fortsätter med cykling och italien resan är väl inte helt borträknad ännu.

Trevlig sommar i hängmattan vänner och kamrater.

Nu tar jag semester ett tag.

Istället för cykling

För att komma igång med långcykling så måste man liksom komma igång.
Och det kan man göra genom att exempelvis köra en brevet när det passar sig. Sen kan man hålla sig till brevetloppen och komplettera dom med kvällsrundor och vanliga 10-12 milspass emellanåt.
Således bestämde jag mig ganska sent för att köra Tumbas 30-milare på lödagen och anmälde mig på fredagen.
Skulle vara ensam hemma med barnen under hela kvällen och hade en hel del att pyssla med gällande käk, fixa sovplatser för deras kompisar som skulle sova över osv. Sen blev det massa pyssel med att göra iordning cykeln och allt därtill.
Hade haft en ganska jobbig arbetsvecka som tagit på fysiska och mentala depåerna en del och var helt slut när jag till sist stupade i säng med ett sista konstaterande att jag åtminstone skulle få några timmars sömn.
Självklart vaknade jag efter nån timme och kunde därefter inte få till nån kvalitetsömn alls. När klockan ringde hade jag väl fått c.a två timmars sömn och var mer död än levande.
Jag bestämde mig för att prioritera sömn framför långcykling och somande om i fyra timmar till. Det behövde kroppen och knoppen.
Det blev således en annorlunda dag än tänkt från början men åka nedcabbat med frun är inte fy skam det heller. Hann också med att ta fram utemöbler och börja olja in dom.

Men hur det med cyklingen undrar ni säkert?
Jodå, det blev en liten runda på eftermiddagen för att dämpa det värsta behovet och känna att man inte har slutat cykla.
Tog sikte på Bålsta och mötte märkligt nog Markus vid Stäket. Han var på väg hem från jobbet och skulle åt samma håll en bit. Så vi höll sällskap fram till kungsängen där jag fortatte mot Bålsta. Dagen till ära valde jag att ta extrasvängen via Kalmarleden och ut mot Varpsund där jag vände tillbaka och hem via I1. Passade på att få en punka vilket påminde mig om att jag borde köpa en ännu kralligare pump än den jag har. Vinden vred och vände sig och var ibland sur i nyllet och ibland snett emot, snett i sidan eller snett i ryggen.
Trött i kroppen och knoppen och inget riktigt klipp i benen. Hade inte käkat nåt ordentligt innan och inte heller under rundan vilket fick min mage att vara riktigt sur när jag kom hem. Efter middagen fick jag vrålont i magen, la mig på sängen och sussade en stund.
Ibland blir det inte som man tänkt sig och om man tänkt sig att cykla långt, kan man kanske byta ut det till cykling istället. Bättre än inget alls.

Rundan enligt garmin:

Skam den som ger sig

Söndagen skulle vikas åt cykling.

Vädret var beställt och prognoserna såg väldigt bra ut. Soligt med en temperatur som börjar väcka hopp om att våren är på ingående.

Slarvade till det rejält på lördagskvällen med både mat, vin och dålig sömn på natten till söndagen med resultat att jag var rejält trött på söndagsförmiddagen.

Hade till och med tankar på att bara ligga i soffan eftersom jag ändå skulle cykla själv men tog mig till sist i kragen runt lunchtid och började sakta klä på mig för en runda. Funderade 10 gånger på vilken cykel och vilken runda jag skulle ta men bestämde mig till sist för den gröna crossen med skärmar och crossdäck och siktade in mig på en Bålstarunda.

En flaska med en tablett High-5 som proviant fick räcka tyckte jag men stoppade ner en gel för säkerhets skull.

Motvinden på väg ut till Bålsta höll ner farten och humöret rätt så effektivt kan man säga. Det var precis på gränsen att jag vände hemåt när jag hade passerat Bro. Men skam den som ger sig tänkte jag och fortsatte mot Bålsta. Och skam den som ger sig tänkte jag när jag kom till Bålsta och fortsatte därför mot Varpsund för att få till en lite längre runda.

Äntligen fick jag nu lite vind i ryggen eller åtminstone inte rakt i nyllet. Funderade också på hur smart det var med bara en flaska istället för två. Efter I1 området drog jag i mig en gel vilket jag nästan aldrig brukar göra. Men idag var det liksom tvunget och den sista biten hem kändes rätt jobbig vilket nog berodde på en kombination av allt +ANNAT!

Inte världens bästa runda men ibland är det bättre att cykla en runda som känns slitig och jobbig än att inte cykla alls.

60 mil med backar och motvind

Då kan man återigen titulera sig "Super randonneur", för vad nu det är värt.
Finalen i årets serie blev då 60 milaren med start i Sundsvall där man efter att ha rundat storsjön återvänder till Sundsvall.
Jonas plockade upp mig på eftermiddagen och vi satte kurs mot Sundsvall där vi skulle möta upp Magnus och sova en natt på vandrarhem. Starten gick klockan sex på morgonen, och i vanlig ordning sov jag rätt dåligt. Vid starten samlades resten av gruppen som den här gången var rekordstor för att vara 60 milaren från Sundsvall. Vi var åtta stycken startande istället för tre om dom varit tidigare. Av dom åtta var vi fem från Stockholm......
Första tio milen flöt på även om jag tycket det var segt. Trött, lite illamående och inte på nåt vidare humör. Men så är det ofta innan man kommer igång. Stämpling efter tio mil, en kopp kaffe från en halvtaskig kaffeautomat på Statoil i Bispgården. Nästa stopp blev i Stugun, där det lokala fiket erbjöd smörgås till kaffet.
Vidare mot Östersund där man startar ett varv runt storsjön.
Jag och Jonas hade redan innan bestämt oss för att ta ett par timmars riktig sömn i österund efter dryga 40 mil. Av den anlednuingen rullade vi själva in dom sista tre milen till Östersund för att där snoka upp stället vi skulle bo på, fixa lite kök inför natten som vi kunde ställa in på rummet innan vi fortsatte runt storsjön. Resten av gänget cyklade direkt mot Krokom.
Det tog rätt lång tid för oss att komma igång på varvet runt storsjön och det är en rätt rejäl tur runt sjön som säkert förenklas om man man stanna till och proviantera längs vägen. Det är rätt öde runt sjön, och i de små byar vi rullade igenom var allt stängt.
Vägarna gick upp och  ner, upp och ner samt upp och ner. Vred man på huvudet kunde vi se snöklädda fjäll torna upp sig i fjärran. Sent omsider stapplade vi in i Östersund där vi knaprade i oss några chips, en klunk öl och slocknade några timmar.
Upp och hoppa med morgontuppen och rulla vidare mot Sundsvall. Som en fin morgonbonus startar man med an rejäl backe ut från stan som fick mig att vakna till och jag kände mig för en kort stund ganska stark.
Det var nu jag hoppades att SMHI skulle haft fel i sin prognos för söndagen gällande motvinden. Tyvärr hade dom helt rätt i sin prognos. Det var också nu jag hoppades på att dom små byarna skulle ha kommit på ideén med att ha öppet dygnet runt på sina bensinmackar, affärer och ev. cafeér. Tyvärr hade dom inte kommit på den tanken. Jag kände mig nu allt annat än stark.
Vi slet oss sakta fram i motvinden och kunde först efter c:a 10 mil få nåt att äta och möjlighet att fylla på flaskorna. Mosbricka på Statoil som man med säkerhet vet bara kommer rinna rakt igenom kroppen.
Så fortsatte vårt slit på väg mot Sundsvall backe upp och backe ner osv. Som en sur bonus hade vi i princip en konstant motvind som periodvis tvingade oss att trampa i nerförsbackarna.
Det var lätt att hålla sig för skratt och när vi väl slutstämplade i Sundsvall kändes det nästan värt besväret.
Under såna här rundor kommer det en del negativa tankar. Tankar om att lägga av med cykling, tankar om att inte ens ta sig ner till Paris och tankar om att börja samla på frimärken istället.
Men när man väl fått lite distans till det och  känner hur kroppen ändå läker ihop förvånansvärt snabbt känner man sig lite stolt över sig själv. Frimärks samlande kan nog också vara tröttsamt.
Tack Jonas för sedvanligt gott sällskap under den här rundan, och även dom andra vi gjort ihop i år. Nu är vi klara för PBP, nu kan i börja träna på riktigt ;-)

Lite bonusbilder från rundan.

 Vy från Frösön.

 Lokala anslagstavlan i Stugun. Säljes: Randonörgubbe 50:-

 Vy över storsjön med fjäll i fjärran.

 Stängt stängt och åter stängt.

Upp och ner, upp och ner.

2010 - tack och hej, never again.

Vissa år kan man inte få tillbaka. Det är nog tur det.
För mig så vill jag härmed utnämna 2010 till det i särklass sämsta året jag upplevt på så många år, att jag knappt vet om jag haft nåt sämre.
Eller så är det så enkelt att jag minns den senare delen mer än den första?
Började året bra, och cyklade igenom en brevetserie med dubbla 30 milare redan före maj månads utgång. Det gick väl bra även om jag ibland blev trött på ett sätt som kändes lite märkligt.
I slutet av maj gick min pappa bort, efter att ha besegrats av cancer.
Under sommaren kände jag återigen att jag blir trött när jag cyklar, och att hjärtat får slita mer än tidigare. Ställer upp i en 100 milare, men får bryta rätt fort då jag känner mig helt slut med både huvudvärk och trasslig mage som lök på laxen.
Ställer in mitt deltagande i 1001Miglia Italia, som varit målet med hela året, då jag känner att jag inte har kroppen med mig.
Byter tjänst under hösten, och får ett blodtryck så högt att det är skrämmande.
Antagligen är det blodtrycket som spökat hela året, men som under hösten eskalerade till extrema nivåer. Sjukskriven med ny medicinering för att få ner trycket till nivåer som inte är skadliga.
I december får jag uppleva hur det känns att få akut njurstensanfall. Ambulans till sjukhus och morfin så jag inte svimmar av smärta. Tillbringar en natt på sjukhus.
När jag kommer tillbaka från sjukhuset har jag fått nog av allt.
Bestämmer mig för att anta ett erbjudande från jobbet och gå in i "omställning", vilket ekonomiskt innebär att jag har ett år på mig att hitta ett nytt jobb.
Tillbringar första dagarna i januari 2011, med att återigen besöka sjukhuset, då känningar i hjärt/lung trakt inte känns för mysiga.
Det visar inga prov på defekter tack och lov, utan är mer en effekt av ny medicinering för blodtryck och njursten samt givetvis framkallat av en stor oro inför en osäker framtid.

Jag skulle vilja påstå att det var ett regnigt 2010, om regn är motsatsen till sol.
Man brukar förvisso säga att "efter regn kommer sol".
Men det är aldrig nån som sagt hur länge det kommer regna :-(

Nästa inlägg på den här just nu gnälliga bloggen, får vara positiv eller inte vara alls.

Tack för kaffet 2010 - fuck you!

Under Pressure

Jag har sen i våras känt av att kroppen inte riktigt vill lika mycket som tidigare. Kan bero på att jag blir äldre, men i somras började jag fundera på om inte blodtrycket ökat för mycket. Käkar ju medicin mot det sen några år tillbaka.
Om ett normvärde är 130/80, så brukar man säga att 140/90 är att betrakta som högt. Däremot kanske man inte känner av det.
Jag genomförde för två veckor sedan en mätning under 24 timmar, för att se hur blodtrycket ser ut över ett dygn.
Blodtrycket var inte så högt som jag trodde. Det var högre ändå :-(
Med så höga som 213/124 är det inte roligt längre. Och då känns det i kroppen att det är nåt som inte lirar riktigt.
Nu är det ny medicinering och akut få ner det till en nivå där kroppen fungerar igen.
Nästa år ska jag vara bättre än nånsin. Då ökar jag trycket, fast inte blodtrycket.

Rött är sött - höst är här

Hösten kommer, som ett tåg.
Allt i livet är bluff och båg.
Minnen från förr, då kroppen var stark
Gammal och grå, sitter på bänken i en park
Tar ett andetag och hostar till
Det rycker i kroppen, kan inte vara still
Tankar om våren, som kommer på sikt
Skriver en onödigt skitkonstig dikt.

Kan också berätta att rött är sött.
Runt dom här karamellerna ska 38 mm carbon snurra i vår.
Hösten är här :-)

Ett tungt beslut

Jag startade det här året med ett spännande mål i sikte. Målet var att cykla 1001 miglia italia, ett cykellopp i italien där man ska cykla 160 mil på max 135 timmar.Då det egentliga målet är Paris-Brest-Paris 2011 som är 120 mil, tyckte jag det här kunde vara ett bra tillfälle att testa sig själv.
Året har därför från början varit ganska fokuserad på att genomföra en hel brevetserie som innefattar en vardera av 20, 30, 40 samt 60 mils lopp. Dom var avverkade före juni månads start, och jag hade också klämt in en extra 30 milare.
För att säkerställa att kroppen var med, startade jag en 100 milare i början av juli. Det var väl där ungefär jag märker att kroppen inte är med som den bör och jag bröt efter c:a 18 mil.
Och efter det har det inte känts som det ska, vilket jag starkt misstänker hänger ihop med det höga blodtryck jag medicineras för sen rätt många år tillbaka.
Hjärtat får jobba mer än det ska och jag cyklar med en konstant huvudvärk. I år har jag dessutom haft ännu svårare med andningen på sommaren vilket inte gynnar cyklingen direkt. Cykling ska vara jobbigt, men också njutbart och jag tror på allvar att kroppen bör vara i gott skick när man cyklar långt.

Efter en hel del funderande bestämde jag mig i lördags morse under en ensam 9 mils runda, för att inte åka ner till italien. Den tanken har väl snurrat i huvudet ett tag, men viktiga beslut tar ett tag innan dom får mogna och falla ut i rätt riktning. Italienresan har jag sett fram emot hela året, och med det gänget som ska åka ( Johan, Jonas, Tillman, Vic, Schture, Calle, Ari, Magnus, Kalle, Bengt mfl mfl ), hade man varit i bra sällskap i fin miljö. Jag kommer givetvis att sura ett tag över beslutet, men eftersom jag kanske blir klokare och mer glömsk med åren klingar det nog av så småningom.
Nu väntar uppföljning och kanske ny medicinering, och en höst med helt vanlig avslappad cykling istället för lång cykling flera dagar i sträck. ( Hör av er för fikarundor med mycket skitsnack :-)

Målet är fortfarande Paris-Brest-Paris 2011, och till dess är jag på topp igen.

Double blowjobs....

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

Omstart?

Ibland får man nog tänka om, och kanske göra en omstart.
Eftersom målet i år, är att genomföra 1001Miglia italia, i augusti, var planeringen för året inriktad på att cykla mycket. En hel brevetserie inklusive en 100 milare, kompletterad med två veckor på mallis där jag skulle kunna cykla berg varannan dag var planen.
Våren flöt på ganska bra, och breveterna avverkades i raskt takt. En 20 milare, två 30 milare, en 40 milare och en 60 milare var avverkade före maj månads slut.
Strax före mallorca började jag känna en del problem med andningen i samband med hård cykling. Har de senaste åren haft svårt att andas ordentligt vid viss lufttemperatur på våren och sommaren. Troligtvis helt vanlig ansträngnings astma, vilket jag bör utreda vid tillfälle.
På mallis fick jag anledning att fundera en del på cykling, berg och värme. Den kombinationen lär man få smaka på i italien i augusti, och det var allt annat än lätt att ta sig an den kombinationen.
Väl hemma skulle jag köra Örebros 100 milare.
Dagarna före start, kände jag mig rätt dassig i kroppen och knoppen. Kände mig rätt risig på morgonen när starten gick. Klev av i Töreboda efter c:a 18 mil eftersom jag då insåg att det inte skulle bli annat än en pina att köra lite mer än 30 mil om dan i 3 dagar med den kroppen. Ont i huvudet och en mage som var upp och nedvänd.
Hem till stockholm och en vända till landet.
Hade sen tänkt köra västerås 60 milare med Johan, men mådde räv dagen innan. Den blev också inställd.
Nu regnar det ute, och imorgon börjar jag jobba igen.
Nu ska jag starta om kroppen och knoppen. Känns skönt.

Heaven and Hell i 60 mil

Tisdagen den 18 maj 2010, fick jag besked att min far hade avlidit. Cancern hade till sist skördat ännu ett offer.
Jag tänker inte skriva så mycket mer om det, men helt klart är att ett sådant besked gör att man tappar fokus men också får ändra om sina planer.Jag hade inga planer på att cykla långt nu i helgen, men kände att det säkert kunde vara en bra terapi att sitta av en helg i cykelsadeln istället för att gå hemma med alla tankar.
Lördag morgon ringer klockradion 03:40. Packar snabbt in cykel och packning i bilen, för att ta mig till Västerås där starten för 60-milaren är belägen.En liten klunga på hela sju cyklister har bestämt sig för att köra den här 60 milaren. Peter, Jonas N, Nils ( Schture ), Vic, Jonas Larsson, Erik och jag själv. 06:00 rullar vi iväg på vägar som är blöta av ett morgonregn. Milen tickar på och vi stämplar både i Skinnskatteberg och Kopparberg utan missöden. Bergslagen är verkligen vackert, och vädret bestämmer sig för att bli riktigt bra. Vi har både sol, värme och vindstilla. Det här är cykling när det är som bäst.Lunch avklaras i Karlskoga, där det i vanlig ordning bara går att få tag i pizza.
Med knorrande pizzamagar, rullar vi vidare mot degerfors, laxå och askersund.
Mellan Askersund och Borensberg slingrar sig vägen fram genom trolska skogar och små gårdar som kantar vägen emellanåt. Det doftar sommar. Det är ett sverige när det är som bäst, och en lisa för själen.Vi hade redan före start bestämt oss några stycken för att sova några timmar i Norrköping.Jag och Nils hade ett simpelt rum på ett riktigt simpelt bed & breakfast hotell, och Jonas och Vic på ett annat. Erik hade inget hotell alls, men hade tur och fick ett rum bredvid vårt. Peter och Jonas N körde vidare för att ta sig igenom loppet över natten-morgonen.Att kränga av sig kläderna efter 43 mil, och lägga huvudet på kudden är en rätt skön känsla.
Jag somnade rätt snabbt. Nils sa dan efter att det tog 10 sekunder :-)Att vakna till ljudet av regndroppar är ibland rätt så skönt. När man har sovit 5 timmar och ska cykla 18 mil, är det ljudet inte lika välkommet.Men på nåt sätt tar man sig upp, iväg och framåt. Milen rullade fram betydligt saktare idag och hungern började göra sig påmind eftersom vi inte hade ätit frukost ännu. Men vid stavsjö fick vi anledning att njuta desto mer, då vi resolut smällde i oss bacon, ägg och potatis på vägkrogen.Två koppar kaffe och sen iväg. Det flöt på rätt bra och vi var ganska överens om att det kunde bli en bra dag i sadeln. Det är lite duggregn periodvis, men det känns nästan som om det kan vända och bli varmt och soligt. Himlen ser rätt bra ut bakom oss.Välkommen till Flen, - här vänder det.

Det är nu regnet helt plötsligt vräker ner med sådan kraft att vi i panik slänger oss in i en busskur.Det är efter Flen som det börjar blåsa motvind, kantvind och allt utom medvind. Det blåser så hårt att man börjar bli kall, och det går inte att cykla sig varm i den blåsten heller.
Det här är cykling när det är som sämst :-(Man får helt enkelt bara rulla på utan att använda för mycket energi. Det är ingen idé att försöka ta ut sig för hårt i kampen mot vinden.
Till sist tar sig vår lilla klunga i mål. Nöjda och glada över att ha avverkat den här 60 milaren, och nöjda med att vi samtliga har klarat en hel brevet serie före maj månads utgång. Nu kan man ta resten av breveterna som man känner och utan tvång.
Väl hemma var det inga problem att somna i soffan.
Eftersom jag efter den senaste 40 milaren var lite tveksam till det här med långcykling, var den här rundan värd mycket. För den innehöll allt som cykling kan innehålla, med tonvikt på det positiva. Jag fick tillbaka suget på cykling igen och är redan nyfiken på nästa runda.
Tack allihopa för en bra runda tillsammans. Tack pappa. Du fanns också med hela resan.

En helg i lugn takt

Det blir en helg i lugn takt, med minimalt med cykling.
Hade såklart vilja köra 40 milaren på lördag också, men är hemma hela helgen då frun är i Tyskland och besöker Mimmi. Körde förvisso en 9 mils runda med Mollebjörn igår, men det får väl räknas som nån sorts "mjuka-upp-lederna" tur.
Sitter just nu och sippar på En Leffe Radieuse, som kom med från resan till paradiset i höstas. Funkar bra en lördagskväll, när Olle 8 år sitter och hejar på Indiana Jones på TV:n.
I rätt glas givetvis. Har ju annars varit med om rätt hemska händelser med just Leffe glas.
Som en paradox till fruns glada resa till Mimmi i Tyskland, är syrran på väg ner till vår far i Tyskland, som nog inte har långt kvar att leva. Sist jag pratade med honom, för två veckor sedan, lät det inte nåt vidare. I går hade han blivit riktigt dålig, såpass att syrran bestämde sig för att åka ner till honom.
Hoppas hon hann fram.

Vatten över huvudet?

Ni minns säkert den gamla godingen "Raindrop keep falling on my head"?
Lördagen den 8 maj 2010, bjöd på ett väder där man verkligen fick vattendroppar på huvet.
Det var dags för en 40 mils brevet. Kanske den svåraste distansen av alla breveter, och för en gröngöling som jag, vet man inte vad som väntar. Uppladdningen hade väl inte varit optimal, med mycket jobb, mycket stress och för lite sömn dagarna före. En släng av illamående, huvudvärk, ledvärk och feberkänning gjorde att jag tvekade till start så sent som en kvart innan jag åkte hemifrån på morgonen.
Start vid 06,15 i Tumba där ett 30 tal morgonpigga cyklister samlats för att förenas i ett långt lidande.
Regnet hänger i luften, men bestämmer sig för att bara hänga. Efter c:a 10 mil bestämmer sig himlen för att inte hålla igen längre. Och så var det resten av dagen mer eller mindre. Den här breveten skulle ta oss från Tumba, via Sillekrog, färja över bråviken, Söderköping, Rejmyre, Hälleforsnäs, Gnesta och åter Tumba.Ganska snabbt splittrades det upp i fältet. I första gruppen jobbade vi på ganska bra, även om det som vanligt blev lite tokigt i backarna och kurvorna i vanlig ordning.
På det hela kändes det ganska bra, åtminstone i 22 mil. Sen bestämde sig benen för att helt plötsligt tappa tryck och kraft - igen :-(
Så nu befann man sig i ett mellanläger, där förstagruppen försvann framför mig, och jag själv hittade ett eget tempo. Ibland gör nån sketen kilometer lägre tempo en stor skillnad.
Väl i Rejmyre, hade förstagruppen precis anlänt när jag kom fram, och det var lunchdags.
Klungan väl samlad efter Rejmyre på väg mot Hälleforsnäs. Mellan dom metropolerna slår jag av på tempot igen, och kör själv till Hälleforsnäs.
Därifrån körde jag i sällskap med "Evo" och "Superape", eller Stelios och Kaj, som dom heter i sina pass. Vi höll ihop hela vägen in till Tumba, där vi var eniga om att det nog var vettigt att försöka hålla ihop under såna förhållanden. Blött, kallt och jobbigt, är nog de tre orden jag vill beskriva den här rundan med. I särklass den jobbigaste rundan jag varit med om, och faktiskt så slitigt för psyket, att jag på allvar funderade en del på om jag verkligen vill fortsätta med att försöka cykla långt. Italiens 160 mil i augusti, känns oerhört långt borta för mig just nu. Har jag tagit mig vatten över huvudet? Är jag tillräckligt sugen på det här? Vad behöver jag korrigera för att det ska kännas bättre?
Det finns en del att fundera över just nu, men jag tar en vecka i taget och känner efter. Kanske att suget kommer tillbaka, och att kroppen börjar svara bättre.
Som en liten bonuskaramell, bjuder jag på den här snutten, där KBCK:s PR ansvarige kortfattat berättar om situationen.

Upp och ner i 30 mil

Så hade det dragit ihop sig till ännu en 30-milare, denna gång med start från Täby.
Något mindre antal än den från Tumba, och också en del nya ansikten. KBCK ställde upp med en skaplig delegation, men hade också en del frånfall pga trilskande väckarklockor, stökiga magar mm.
Denna 30 milare tar oss upp till Grisslehamn på bitvis slingriga fina vägar. Vägen tillbaka går över Gimo och stora delar av hemvägen kan väl knappast kallas slingriga.
Full fart från start, då kantvinden hjälpte till att hålla upp farten riktigt bra.
Benen var precis som på 30 milaren inte riktigt med hela tiden. Eller så är dom inte bättre än så? Kan bero på mycket, men den bristfälliga riktiga träningen sista tiden spelar säkert in.
Nåväl. Efter en helt onödig hamburgarlunch i Grisslehamn, möttes vi av den sura kantvinden snett framifrån. Man kan väl påstå att det inte gick lika fort längre, och vår c:a 12 man starka klunga fick till en belgisk kedja som jag tror blev räddningen för många i vinden ner mot Almung där sista kontrollen var.
Nån mil efter Almungen tackade jag för kaffet och bestämde mig för att slå av lite på tempot och trampa själv de sista 6 milen i den sura mot/kantvinden. Det fanns en klunga bakom mig, och ytterligare en bakom dom osv. Men jag tyckte det var bättre träning att trampa själv. Fick ta en del tid till navigering eftersom jag aldrig lyckas få cykeldatorer att funka tydligen.
( köpte en ny några dagar innan. Den la av efter 10 mil ). Humöret var väl inte på topp, och jag funderade på om det här verkligen är så kul att hålla på med? Men man glömmer ju snabbt som tur är. Så man är ju snart sugen på skiten igen :-)
Det var en 30 milare som både var upp och ner, både gällande själva kartrutten och motivationseffekten.

Tack alla för gott sällskap. Gäller även mig själv de sista milen till Täby.

Oooh! What a blowjob!

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.