Borta bra men hemma bäst brukar man säga. Men ibland gör man resor, eller äventyr i livet, där det utrycket låter vänta på sig en stund när man väl har landat i verkligheten.
Den sedan länge planerade mallisresan, stod för dörren, och frågorna var många i skallen före resan.
Hur skulle cykeln funka? Hur skulle det vara att cykla i bergen? skulle knäna hålla? Redan den första turen som vi tog direkt när vi hade anlänt, gav mersmak. Dom nya hjulen kändes snabba. Det nya compactvepartiet verkade funka superbra i kombination med min relativt höga kadens.
Dag 2 var det dags för dom första serpentinvägarna. Det var en otrolig känsla när man insåg att man faktiskt skulle cykla uppför backar man aldrig tagit sig an tidigare. Redan efter en kort stund, kunde man höja tempot, och hitta sin egen takt. Den känslan var euforisk. efter toppen var dert nerförsåkning, ( rätt logiskt va ? ), som verkligen fick smilbanden att dra sig uppåt.
Vid återsamlingen vid första fiket nedanför backen, var det ett enda stort garv. Jag och Johan kollade på varandra och bara garvade. Och så fortsatte faktiskt hela veckan.
( Jag skrattade till och med för mig själv, när jag solokörde från Palma i ett ihällande regn).
Och cykeln funkade.
Det var en höjdare att cykla i bergen. ( Jag kunde ha kört på ännu mer tror jag) .
Och knäna höll ihop, fast jag trodde dom tagit tvärslut på torsdagskvällen.
Tack Johan och Patrik, för att det inta bara stannade vid snack i höstas. Tack alla andra som gjorde den resan till en av de bästa veckorna i mitt liv!
Imorse när jag tittade ut, hade snön lagt sig på fönsterblecket. snacka om att kraschlanda i verkligheten :-0
2 kommentarer:
Tack själv ! Det kändes inte riktig lika kul på Spångavägen i morse som på Mallis. Man blir fan deppig när man kommer hem. :o
//Skogling
Jag har varit på inskolning på dagis. Nästan lika kul som bergscykling. :)
bästa veckan på 33 år.
/J
Skicka en kommentar