Så här en vecka efteråt

Människan är en speciell varelse, utrustad med både känslor, drömmar och tydligen ett kort minne.
Känslorna under Örebros 100-milare var att jag under INGA omständigheter någongång mer skulle cykla långt. Det berodde säkert på att det faktiskt var jobbigt, vilket jag i år verkar ha förträngt att det både kan och SKA vara när man cyklar långt. Om man dessutom inte är i optimal form så är 100 mil i ett lite för högt tempo ett skapligt jobbigt träningspass.
Jag har sen 2010 funderat och kanske drömt lite om hur ett 160 mil långt lopp som 1001 Miglia Italia kan kännas. Garanterat svinjobbigt men också minnesvärt för både miljön och själva strapatsen.
Eftersom jag inte körde det loppet 2010 som det var tänkt, fanns ju drömmen uppenbarligen kvar eftersom jag är anmäld till den i år och med det så var det inte bara en dröm utan också ett mål för 2012.
Jag vill försöka nå mina mål och inte bara ha drömmar.
När jag i måndags satte mig på cykeln för att cykla in till jobbet gjorde sig 100 milaren påmind och det var rätt skönt att stå vissa sträckor......
Men det var också en fantastisk morgon på pendlarcykeln med tunga ben som ändå uppskattade att få röra på sig. Och eftersom minnet uppenbarligen är kort, känslorna om det som inte var roligt har klingat av och ett par uppmuntrande ord från omgivningen fått sjunka in så är jag motiverad att inte bara drömma om 1001 Miglia Italia 2012 utan också att förverkliga det målet.

Lite fakta om 100 milaren enligt min Garmin:
Dag1


Dag 2


Dag 3

Tankens resa - 100 mil cykel

Det kanske är nånstans mellan Hjo och Gullspång eller mellan Kristinehamn och Lesjöfors som tankarna kommer tätare och blir mer analyserande. Dom där tankarna som inte bara bygger på instinkt utan innehåller både förnuft, känsla och logik. Funderingar över varför jag sitter i cykelsadeln och sliter ont, ondare än jag trott att jag skulle göra blandas med nån sorts idé om att jag ändå har nåt att bevisa för mig själv.
En anmälan till 1001 Miglia italia finns med mitt namn på. Det är Europas tuffaste randonnelopp. Varför är jag anmäld dit egentligen?

Örebros 100 milare är ett randonnelopp som inte bara är det längsta lopp i Sverige jag anmält mig till utan också det enda lopp jag brutit vilket jag gjorde 2010 med en kropp som var helt i obalans.
I år var det tänkt att jag både skulle revanschera mig för detta men också se var formen befann sig och om mitt knä håller ihop. Man kör det här loppet som en tre dagars tur med sovplatser på vandrarhem, både kvällsmat och frukost samt gemensam start på varje dagsetapp. Som ett rejält träningsläger kan man säga och där etapperna är 35, 31 respektive 34 mil långa. Som vanligt ypperligt arrangerade av Örebrocyklisterna med Börje och Magnus som båda två förtjänar ett par guldstjärnor.

Dag1, 357 km
Torsdagen den 12 juli startar vi 7 stycken från Örebro och tar via blandat slingriga småvägar och gamla länsvägar sikte på första stoppet i Hjo. Det flyter på ganska bra och när det börjar spöregna är vi ändå vid gott mod. Nån timme senare försvinner modet när Fredrik får ett ekerhaveri. Inte av den vanliga sorten eftersom han har hjul med special ekrar ( Mavic Ksyrium ), som man inte lagar på plats och som dessutom vid ekerbrott har en tendens att bli väldigt skeva pga den höga ekerspänningen. vi tar oss hjälpligt in till Hjo, käkar lunch och får tag på Magnus som anländer med ett reservhjul. När vi rullar igenom Töreboda knyter jag näven lite extra eftersom det var där jag kastade in handduken 2010. Och nånstans mellan Töreboda och Gullspång tackar en av oss sju för sig och bestämmer sig för att hålla ett lägre tempo än oss övriga. Han körde därefter själv både dag två och tre. 
Vi övriga susar på och kan periodvis uppskatta småvägarna mellan Töreboda och Gullspång innan stämpling på macken i Gullspång.
Vägen därefter är väl bland det tråkigaste jag varit med om och framförallt mellan Kristinehamn och Lesjöfors kan man hålla sig för skratt. Jag funderar rätt mycket på om det verkligen är så kul det här och slår själv av på takten in mot Filipstad och sista sträckan upp till Lesjöfors där jag stämplar in 10 minuter efter tätkvartetten. En stund efteråt dyker en till upp och sen den sista nån timme senare.

Lesjöfors erbjuder oss vandrarhemmet "Esperantogården", vilket jag fortfarande funderar på om det var en illusion eller nån sorts konst installation. Vi fick en liten lektion av föreståndaren i hur man kan läka onda kroppsdelar och jag funderar fortfarande över varför det inte fanns några katter runt vandrarhemmet?
Somnar in och känne rmig nöjd med att det här är sista gången jag cyklar långt. Bara två dagars långcykling kvar någonsin.

Konst eller konstigt?

Om ni vill boka rum där. Även "Jurtelfon" vilket kanske är Esperanto för Jourtelefon?

Dag 2, 310 km

Efter några timmars sömn och en frukost som övervakades av vandrarhemmets föreståndare gav vi oss iväg med sikt på Vansbro. Lite stela ben såklart men efter ett tag så rullade det på ganska bra ändå och just den vägen var lite fin på en del ställen. I backarna fick jag lida för min dåliga form och dom extrakilon jag samlat på mig under året/åren.

Stämpling och kaffe i Vansbro innan vi siktade in oss på Falun där Hans i sällskapet, som bor i Borlänge guidade oss på lite annorlunda vägar ut till Staberg där en magnifik lunchbuffe intogs. Vi satt där rätt länge innan vi till slut kom på att det kanske var läge att rulla vidare mot Hedemora. Under tiden vi satt och åt hade det regnat en del vilket gjorde vägarna blöta nästan hela vägen in till Hedemora där vi fyllde på vatten och fortsatte mot Norberg som bara passerades innan vi stämplade i Fagersta. Vägen från Norberg mot Fagersta började med en backe som måste varit hur lång som helst och i kombination med vajerräcke på 2-1 väg inte kändes speciellt upphetsande. Stämpling i Fagersta och avslutning med en ganska fin väg upp till Sala och nu kände man att det nog fanns ett slut på även den här dagen.

Den här dagen bjöd på den kortaste etappen och vandrarhemmet i Sala var som en oas inbäddad i grönska med ett härligt lugn.

Gemensam middag med paj och sallad som avslutades med tårta för att fira Geir som fyllde år.

Somnade ganska gott och var nöjd med att det "bara" skulle avverkas 337 km sista dagen och nöjd med att jag efter lördagen aldrig mer skulle cykla långt.

En för alla, alla för en.

Staberg trädgård. Lunchbuffe för uppklädda familjer och svettiga randonnörer.

Dag 3, 337 km

Sofielunds vandrarhem bjöd en frukost och stämning som var mycket trevlig. Jag hade lätt kunnat tillbringa en timme till där och kommer nog försöka ta med mig familjen dit nästa gång.

Han i sällskapet som körde själv bad om att få starta lite tidigare än oss andra och gav sig iväg tjugo minuter före oss. Vi trodde att vi skulle komma ikapp honom i Strängnäs, men eftersom det var motvind så var vi ifatt honom efter 28 km.

Den vägen var faktiskt inte så tråkig som jag först hade förväntat mig. Kör ju ofta den sträckan till kontoret i Borlänge och har då tänkt att det inte går att cykla där, men det funkade rätt OK, kanske för att det inte var nån trafik alls så tidigt på morgonen.

Vägen mellan Strängnäs och Enköping kan man utantill och den har ibland fått mig att överväga knyppling istället för cykling. Tänk vilken skillnad det var att cykla motsatta hållet! Vädret var fint och det var som att köra en helt ny sträcka hela vägen fram till Strängnäs där vi både stämplade och fikade en stund.

Sen bar det vidare mot Katrineholm för lunch på McDonalds där vi hade sällskap av troligtvis 35% av alla Katrineholms barnfamiljer. Men besöker man det stället vid lunchtid en lördag i semestertid får man nog räkna med det +ANNAT

Efter lunchstoppet var det "bara" 12 mil till nästa kontroll. Det är normalt sett bara en lite längre träningsrunda får man intala sig samtidigt som man försöker förtränga att man har ont överallt.

Jag tror att vindguden hade ett vakande öga och förbarmade sig över oss då vi hade medvind en stor del av den sträckan mellan Katrinholm och Lindesberg som var den näst sista stämplingen.

Ett par djupa andetag innan vi tog sikte på Nora där den sista stämpeln skulle införskaffas.

Det går tungt uppför backen och luften går att skära med smörkniv.

Benen rör sig knappt framåt och det gör ont precis överallt. Det enda som får mig att vilja trampa är vetskapen om att det inte är långt kvar till Örebro efter sista stämplingen. Efter det här ska jag aldrig mer cykla långt. Italien ska jag ju inte åka till iallafall, det bestämde jag mig redan för den första dagen.

En lång, rak och brant nerförsbacke strax före Nora är jag glad att passera nerför och inte uppför då jag nog fått gå uppför den backen från andra hållet. Sista stämplingen i Nora och vetskapen om att jag aldrig mer ska cykla ett randonnelopp känns bra.

Ska bli kul att hitta på nåt annat att pyssla med och jag funderar över om jag ska köpa en gitarr eller börja snickra på fritiden istället tänker jag medan Fredrik tar oss ut på småvägar ut ur Nora.

Vi har i stort sett klarat oss från regn hela dagen vilket vi nu får äta upp med besked då det 14 km från Örebro börjar regna på riktigt. Det är ett rejält regn men med skaplig temperatur ute och så nära målet fortsätter vi utan att ta på oss regnjackor och dundrar på rätt så fort den sista biten innan vi slutligen når klubblokalen där vi blir emotttagna av Börje och Magnus.

Det känns skönt och inte minst känns det skönt att ta en dusch, få på sig varma, vanliga kläder, få sig en kopp kaffe och några smörgåsar.

Hemresan går bra med ett stopp för dagens andra Mcdonalds besök och vi försöker hålla chauffören vid liv och gott mod hela vägen hem genom mörker och regn.

Men hinner tänka en hel del under 100 mil i sadeln och det är väl en träning i sig det också.

Jag kan summera att jag är i sämre form än tidigare år, väger lite för mycket, oroar mig lite för mycket, får slita för mycket i backarna, att det finns leder som börjar göra ont helt plötsligt och som på PBP aldrig var nåt problem. Det här loppet var jobbigare för mig än PBP men kanske nyttigare just därför.

Tänker lite på att jag fixade det den här gången men också på det fina arbete som Örebrocyklisterna gör och då framförallt Börje och Magnus som lägger ner så mycket tid och energi för att få till bra arrangemang och en fin service för oss som cyklar. 

Jag blir lite rörd när jag tänker på det engagemanget och riktar ett speciellt tack till er bägge.

Ett stort tack såklart till Johan, Ari, Geir, Fredrik, Hans och Jari för sällskapet på vägarna.

Så här några dagar i efterhand och när man fått lite distans till rundan så kanske jag ändå fortsätter med cykling och italien resan är väl inte helt borträknad ännu.

Trevlig sommar i hängmattan vänner och kamrater.

Nu tar jag semester ett tag.

Uppvärmning pågår

Det tar ett tag att komma in i rytmen igen.

Att ta det lugnt, dricka öl och vila onda löparknät är ju trevligt i sig men ingen optimal uppladdning kanske inför kommande prövningar. Kan ju vara bra att cykla lite grann iallafall och kunde kosta på mig dubbla pass under en och samma dag.

Började morgonen med en kort runda ( 39 km ) för att vakna till lite och se hur knät mår.

Rätt OK på det hela även om jag verkligen ångrar löprundorna på Rhodos.

Fortsatte med att runda av dagen med en kvällsrunda tillsammans med Johan där vi hade som mål att bara rulla lugnt och fint ut till Ådö. Slutade väl på c:a 7 mil och knät höll ihop.

Hur det kommer hålla ihop nu till helgen när 100 mil ska avverkas på tre dagar återstår att se.

SMHI har i vanlig ordning lovat att vi ska bli rejält regnmarinerade ialla fall.

 

Här var det stock!!!!

 En skugga av mitt forna jag?

Rapsody in rock...

Bonusbild: Haddock vid kålen och David i hyddan.

Urkopplad - avkopplad

I år blev det en sån där charterresa med familjen som man kan unna sig ibland.
Ingen cykel med på resan men desto fler badbyxor.
En vecka på Rhodos helt enkelt. Inte mycket att skriva om så jag spar er detaljerna om ryssar, mat, vattenpolo, blaskig öl, blaskigare vin + ANNAT!
Tog med mig löparskorna och sprang lite på mornarna. Skitsmart tyckte jag då, inte lika smart tycker jag nu när jag har ont i höger knät igen.
Skön vecka var det men också skönt att sätta sig på cykeln och trampa till jobbet dagen efter jag hade kommit hem.
Nu är det ledigt en vecka som ska avslutas med revansch på Örebros 100-milare över tre dagar.
Det blir nog bra.

Ingen cykling på två dagar

Man räknar inte kortcykling har Proffs-Bjorre och Mollebjörnen en gång sagt.
Och har dom sagt det så är det så.
Så jag har inte cyklat på två dagar även om jag har använt cykeln.
Tiden och vädret +ANNAT har förstört hela helgen gällande cykling. Inte alls som man vill ha det men tydligen en gansla naturlig del av det som kallas för att leva ett vanligt liv.
Igår fick jag för mig att använda min K*K för att ta en kort sväng via Stäket, Upplands-väsby, Rotebro och sen hem. En gammal klassiker när man bara ska rulla i fyra mil. Fyra mil är kortcykling om man pratar asfalt.

Idag fick jag för mig att göra om den turen men den här gången med den "riktiga" räsern.
Kändes skönt att cykla både igår och idag även om det inte kan kallas för att jag har cyklat.

Imponerande lång runda enligt Garmin......

Midsommar på järvafältet

Eftersom det var midsommarafton och frun och barn hade rest bort över helgen, passade det bra att börja dagen med en crossrunda på järvafältet.
Patrik hade inga planer på att sova bort morgonen och ville hänga med och lufta sin Ridley och klockan nio prick satt jag på hans altan och väntade på att han skulle bli klar.
Hade tänkt mig den gamla klassikern som går på grusvägarna genom lövsta bort mot hummelmora och visst började vi väl så. Patrik hade en som det från början verkade genial idé om att ta en väg han kände till genom skogen som han kört på vintern. Det gick säkert jättebra  på vintern. Idag var det blött, lerigt och knappt gångbart. Fick leda cykeln genom halva skogen innan vi kom ut på cykelbara stigar igen.
Men annars var det så fint så fint.
Solen sken, fåglarna kvittrade och vi rullade fint fram på stigarna vid ängsjö och ut på järvas dammiga grusvägar. Avslutade hemma på altanen hos mig med att dela på en stor Hoegaarden och prata om livets mysterier och mångfald.
Tack för sällskapet Patrik och hoppas du tyckte rundan värd att köra igen snart.

Rundan enligt min Garmin

Istället för långcykling

Planen var från början att köra en 60 milare med start i västerås den här helgen.
Men ibland kommer verkligheten och logistiken ikapp och det skulle bli svårt att få till det helt enkelt.
Planerna ändrades därför och Johan hade funderingar på att köra varvet runt mälaren. 32 mil är ju bättre än inget liksom.
Vi bestämde oss på fredagen för att inte bestämma något annat än att ta lite sovmorgon och hoja iväg runt åtta tiden. Och minsann dök han upp iklädd finaste långärmade klubbtröjan vid angiven tid.
Fick rapporter om att han hade mött dödsmotvinden på väg från sig till mig, och la till minnes att SMHI hade lovat allt annat än en vindstilla solig dag.
Vi rullade iväg och strax efter södertälje hade det regn som mestadels varit ett lätt duggregn från stockholm, nu ökat såpass att regnjackorna åkte på.
Vinden låg väl på lite knepigt och inte fick vi mycket hjälp förutom en bit in till strängnäs där vi stannade till för att fylla på vattenflaskorna innan vi satte riktning mot sveriges närmaste stad - enköping.
Det rullade på rätt fint den biten och en fördel med att ha cyklat den sträckan ett antal gånger är att man vet vad som väntar och man vet att eländet faktiskt tar slut.
Från enköping var det en veritabel skrattfest. Åtminstone om man går igång på regn och motvind.
Vi höll dock humöret uppe och inte minst när vi kom på att vi faktisk skulle kunna bromsa in på LB och släcka vår törst lite kvickt på hemvägen.
Från Bålsta och hem höll vi på att få sällsskap trots att vi inte sett en enda cyklist under hela rundan.
Min vän farbror Bonk satte sig på axeln och knackade lite lätt på mig för att få min odelade uppmärksamhet. Jag fick verkligen bita ihop för att ignorera honom och ju närmare LB vi kom desto lättare blev hans knackningar.
En kall Belpils och sen rullade vi hemåt.
En sån här runda hur eländig den än kan kännas är ovärderlig och inget man vill byta bort eller ha ogjord.
Precis som växter så växer nog cyklister en del när man vattnar dom
Bilder har jag lånat av Johan, som ni förresten nu också kan njuta av som bloggare på Kadens: http://www.kadens.se/blogs/johanmolleborn/index.htm

Tack för en bra runda och även om det inte blev någon långcykling så känner jag mig nöjd med dagen.
20 mil är bättre än inget.

Istället för cykling

En helg försvinner så fort ibland.

Lördagen gick åt till jag vet inte vad och söndagen var planerad att vara en dag med picknick i det gröna för att fira mors dag.

Parkerade bilen vid Granskog som ligger vid järvafältet och sen var det ett antal nedlastade packåsnor som släpade picknick korgar, picknick stolar +ANNAT en kilometer minst.

Myggorna har precis vaknat till och hade en riktig fest på mig under promenaden bort mot översjön där det tydligen skulle finnas grillstad och lite plats för picknick.

Pastasalladen smakade fint, vädret var på topp och det var en perfekt dag för både picknick och cykling. Precis där vi satte oss brukar jag ibland cykla förbi när jag tar en runda med cykelcrossen och det sög rätt mycket i cykeltarmen när jag såg alla cyklister komma farandes på grusvägen en bit ner från vår slänt.

Väl hemma på eftermiddagen såg jag klart på Girot och blev väl inte mindre cykelsugen även om tiden började bli väl knapp. Och söndagskvällarna brukar jag vilja ha lite lugnare på kvällen eftersom det oftast är en massa pyssel inför veckan som kommer.

Funderade på om jag ändå skulle ta en kort sväng med cykelcrossen och gjorde slag i saken. Rullade bort mot lövsta och vidare på grusvägarna och stigarna bort mot Hummelmora. Vips var jag framme vid Görveln och fortsatte bort mot Kalhäll. Bestämde mig för att ta den kortare rundan eftersom jag ändå inte skulle cykla och rullade därför ut på järvafältet.

Full fart uppför backen på ”testvägen” sen vänster ner ”kalkviken”.

Följde grus och skogsvägarna bort mot Säby gård och siktade sen in mig mot Akalla för att ta mig hem via Hjulsta och Lunda.

Det var än så länge bland årets bästa cykelrundor även om man nog inte kan räkna en 35 km cykeltur för cykling. Men både luften, värmen och känslan i kroppen var perfekt och jag kanske tror att det är såna korta rundor emellanåt som behövs då dom ger så mycket energi och glädje.

För att vara en dag utan cykling så blev det rätt bra ändå.

 

Bonusbilden är mina polare vid ”Hästa gård”

( har aldrig sett nån häst där )

 

 

Istället för en långrunda

Fick för mig att jag skulle ta en semesterdag för att kunna vila hjärnan och få cykla lite.
SMHI hade lovat kalasväder så det var nästan dumt att inte ta tillfället i akt. Man ska ju fånga dagen heter det och den här dagen var nog tänkt att fångas rejält.
Har tagit väldigt lite ledigt sen jag började jobbet i september och utöver helgdagar så har jag inte unnat mig nån ledighet.
Funderade på kvällen innan om jag skulle köra flickvarvet runt mälaren eller om jag skulle ta mig upp mot Roslagen. Fast där känner jag inte riktigt vägarna och siktade som vanligt in tankarna på västra sidan.
Hade tänkt komma iväg tidigt men med en känsla av tillfällig ledighet i kroppen drog det ut på tiden ganska mycket innan jag kom iväg.
Bestämde mig för att sikta in mig på Skokloster och köra i vanlig gubbtakt vilket brukar bli en tur på fyra timmar då den är 12 mil. Ingen långrunda således men bättre än ingen alls tänkte jag.
Det är ganska många höjdmeter när man tittar på profilen och även om det är platt på en del ställen, så är det lite backe upp och backe ner här och där. Rätt fin runda tycker jag och varvet runt skokloster är lugnt, bilfritt och en fin avstickare från den stora vägen.
Nere vid Skokloster kan man ta en fika om man vill och det är nog ett perfekt ställa för en framtida fikarunda med goda vänner. Jag nöjde mig med att fylla på vatten nere vid det nu lite uppfräschade fiket/butiken innan jag fortsatte hemåt.
Solen sken på mig hela rundan, det var inte elaka motvinden som det brukar vara och livet var på topp.
Tog det lite lugnt emellanåt men kände mig rätt fräsch hela rundan. Det jag fortfarande är lite dålig på är att äta under rundan och nåt jag behöver bli bättre på. En Swebar var väl det jag fick i mig och det är kanske inte fullgott eftersom jag inte hade ätit nåt sen frukosten.
På hemvägen stannade jag till vid dotterns jobb, fick en kopp kaffe och fyllde vattenflaskan.
Rullade hemåt, tog en dusch, åkte och handlade mat, stressade med matlagning, åkte till Kista, köpte ny telefon, gick till frisören med 15 åringen, osv osv. Det var rätt skönt att komma hem och ta en öl efter det.
En bra dag helt enkelt även om det inte blev nån långcykling.

Nånstans mellan Bålsta och Varpsund. Vägen är min!

 Roliga och böjda ekrar är det nya svarta. 

Plånboksbilden- varsågod.

Rundan enligt min Garmin:

Ett varv runt en sjö

Alla coola katter som cyklar ska nångång köra ett varv runt en av de större sjöarna i Sverige.

Jag vill ju också vara en cool katt, men framförallt behöver jag få mil i benen och timmar i sadeln inför augusti och tyckte därför att det var en alldeles lysande idé att hänga på Johans runa runt en av de större sjöarna i Sverige. Alltså var det dags att ta sig runt mälaren och då inte bara halva varvet utan hela som mäter 32,2 mil med start och mål i barkarby.

De senaste helgerna har vi ju cyklat korta varvet och nu kunde det vara bra att klämma i med en lite längre runda. En hel del funderingar dagarna innan om både val av kläder, däck, prylar mm stressade upp mig lite grann vilket börjar bli en vana. I vilken form är man? Hur fort kommer det gå? Håller knät? Håller motivationen?

Klockan ringde 04.00 och efter att ha rafsat i mig lite frukost rullade jag ner mot barkarby med en trpts allt behaglig känsla i kroppen. Den här dagen skulle jag ta som den kom och vädret verkade lovande också.

Hade nog trott att det skulle vara fler än fyra som rullade iväg från barkarby men i år är ett mellanår för många och samma dag gick också "Fleche Nordique" som lockat en del av "the usual suspects".

Men jag, Johan, Toni och en kille som hette Stefan rullade strax efter fem på morgonen iväg för att plocka upp de som skulle ansluta vid hornstull.

Efter att ha dreglat lite över Aris nya hjul rullade vi iväg och vips var vi framme i Strängnäs.

Planen var nog att göra ett kort stopp i Södertälje eller på väh mot Strängnäs men med vår tidiga start och snabba framfart var ingenting öppet längs vägen. Men ICA i Strängnäs hade för vår skull ( tror jag ), öppnat redan klockan 8 och vi gavs tillfälle att proviantera lite innan vi rullade vidare mot Torshälla.

Vägarna var löjligt härliga och det var för en gångs skull i år en känsla av vår med hopp om sommar i luften.

Lite mat i magen bör man ha och till vår glädje kunde golfrestaurangen i Torshälla erbjuda oss både grillad macka, kaffe och cola. Till Tonis stora glädje ingick också möjligheten att nyttja deras toalett vilket han hade längtat efter sen södertälje.

Golfspelare är lika trevliga och märkliga som cyklister och vi pratade en del med lördagsgolfarna som precis som vi hade dyr utrustning, konstiga kläder och knepiga skor.

Nån frågade om vätternrundan såklart och vi svarade som vi brukar, utan att dom nog förstod.

Att ett gäng frivilligt väljer att cykla 32 mil en lördag i maj är lite utanför de flestas komfortzon tror jag.

Dagens höjdpunkt förutom själva cyklingen, som bara flöt på med långa perioder av kedja i bra fart, skulle visa sig vara i Munktorp. Som barn stannade vi ofta i munktorp på väg till mormor som bodde utanför örebro och mina minnen från munktorp är grillad korv med pommes frites eller dricka och bulle.

Mr Cykling i Munktorp-Johan, hade i förväg annonserat att han minsann skulle bjuda på fika om vi stannade till där. Och det gjorde vi. Och så det bjöds! Gästvänligheten fick sig ett nytt ansikte och att sitta ner med kaffe, cola, fikabröd och till och med ett glas öl var en lyx utöver den vanliga bensinmacksfikan.

Efter det fick vi finfin guidning mot västerås längs slingriga härliga vägar innan vi vinkade adjö av våra vänner från Munktorp och plockade upp en ny i Västerås. Tommy hette han, pratade som en västeråsare men bodde i Hässelby och skulle mot vårt håll.

En härlig kombination av kantvind, motvind och för lite energi fick mig att tappa lite motivation efter Västerås. 

Eftersom jag också tappade en del kraft i tramptagen var det lika bra att ta det i egen takt tills diesel maskinen började rulla som vanligt igen. Ibland behöver man få ta det lite som kroppen känner och det var ju också årets första tur över 20 mil. Kantvinden mellan Hummelmora och Enköping fick mig att fundera på harakiri men nånstans var det också rätt skönt att känna sig sliten och gammal.

Rullade in vid Skolsta där resten satt och lökade, rullade med dom en bit innan jag och Tommy tog den sista biten hem i gubbtempo.

Väl framme i Barkarby så skiljde det inte så mycket i tid mot resten av gänget. Rundan hade krävt sina offer längs vägen och det var flera som av fortfarande ej förståeliga skäl hade nobbat afterbiken. Det är väl den man cyklar för?

En snabb Bel-pils, lite mat i magen och sen rullade jag hemåt i sällskap av Johan med en känsla av att det här hade varit en riktigt bra dag. Man lär sig alltid nåt när man lever och definitiv när man cyklar långt. Lärdomen är att man måste lyssna på kroppen, äta konstant och att Sveriges bästa fikastopp ligger i Munktorp.

Påtänkt senare: Det kanske är Vättern runt folk menar med cykla runt en sjö?

Rundan enligt min Garmin: 

På jakt efter Tille

Jag hade i veckan bestämt mig för att slippa klipa gräset på söndagen. Lördagen kunde erbjuda en 40 milare från Tumba men SMHI hade lovat allt annat än mysväder och jag bestämde mig för att slippa den misären.

Siktade in mig på att köra flickvarvet igen då 20 mil i benen är bättre än inget alls och lyckade slocka med mig Johan också.

Väl utannonserad fick vi napp även från Vic och trodde nog att hans get också skulle ingå i hans kortege.

Johan mötte upp mig strax efter 8 på morgonen och jag var trött som en gammal gubbe, vilket vid nätrmare eftertanke är ganska så logiskt.

Vic stod nere i Gröndal och såg läcker ut som vanligt och vi lyckades locka med honom också med löften om både det ena +ANNAT!

 

Milen flöt på och vips var vi framme i Strängnäs för att fylla på vatten. Vi förgyllde livet med en lite glass innan vi rulade vidare mot enköping och hela tiden med en känsla av att det var någon som fattades. Själv fick jag för mig att en förning tydligen kan vara tre mil, vilket jag fick lida lite för mellan Enköping och Bålsta när det brann lite fint i låren.

Men utöver det så var det en ganska lugn och fin resa hem även om det som sagt var nån som saknades.

När jag kom hem funderade jag en stund på vem det var som saknats under rundan som ju hade varit så bra. Funderade en stund till över det samtidigt som jag lät en kall Hoegaarden rinna ner i min torra strupe samtidigt som jag så avslutning på etappen från Giro d’italia.

Funderade också ganska länge på varför Tille inte ville cykla med oss idag men förstod väl att han har finare vänner nuförtiden.

 

Men tack Johan och Vic för en bra runda, även om varken Tille eller Vic´s get var med på den.

 

 

 

 

Flickvarvet med skäggstubbsgrabbarna

Bestämde med Johan att vi nog ändå skulle tillbringa söndagen med att ta reda på om man kan fylla vattenflaskorna i Strängnäs Vi hade alltså bestämt oss för att köra igenom lilla mälarvarvet eller flickvarvet som det så populärt börjat kallas för och i möjligaste mån med bara ett kort stopp för att fylla på flaskorna. Tempot fick bli vad det blev eftersom syftet primärt var att vara effektiva och få lite mer mil i benen än man få hemma i soffan.
Klockan 8 rullade han in med kortärmat och utan knävärmare vilket för mig kanske var i käckaste laget. Armvärmare, knävärmare och vindväst fick det allt bli för egen del innan vi rullade iväg.
Själva vägen är väl inte så mycket att skriva om eftersom den inte bjuder på några större överraskningar, inte är världens mest episka runda men fyller kriteriet på att det ska vara just en runda på c.a 20 mil.
Är man två på en runda så blir det en blandning av cykling och snicksnack men vi försökte ändå hålla ett normalt tempo hela tiden och jag paxade långa stunder rollen som grindvakt. Nån måste ju vara det också och Johan har inget emot att leka lokomotiv. Han är som ett mobilt litet diesel lok som bara går och går.
Benen var väl lite trötta emellanåt men inte värre än att man klan veva runt dom även om nuvarande matchvikten inte är anpassad för backar. Ner några kilon så blir det nog bra.
I strängnäs passade vi på att fylla upp vattenflaskorna, köpte en cola-burk och unnade oss 5 minuters rast utanför kiosken för att känna efter hur det kan vara i Strängnäs en söndag förmiddag.
Sen var det upp på hojarna och raskt takt mot Enköping med en vind som från början var riktigt knepig men som senare blev helt OK. Sista biten från Enköping till Bålsta och sen hem var rätt så odramatisk men undantag från att vi cyklade förbi Sören Permatz mellan Enköping och Bålsta. Hej hej och vi ses var väl det vi hann med innan vi fortsatte hemåt. Från Bålsta var det lugnt tempo och en skön känsla i kroppen över att ha rullat igenom en rätt fin runda och tack Johan för en bra runda som vi borde göra lite oftare.

Dagens lite knepiga bild på "lokomotivet" när han fyller på diesel cola.
Man ser knappt vem det är men jag lovar att det är den ni tror.

Rundan enligt Garmin:

Nästan en runda

Årets första riktiga härliga vårdag var kommen och jag kunde få några timmars cykling.
Hade från början tänkt mig att köra en egen 20-milare men verkligheten dök bryskt upp och sa att jag borde byta däck på fruns bil. Samtidigt visade det sig att jag hade en punka på min bils framhjul där ett skruvdjävel hade snurrat in sig.
Nåväl. det hann passera ett par timmar innan jag bestämde mig för att åtminstoe ta reda på om vitsipporna hade slagit ut vid Skokloster. En runda som jag förut mindes var strax under 12 mil. Förut innebär att det var på den tiden man använde traditionella cykeldatorer.
Jag hade på känn att en av mina idoler "Tille", också skulle köra en solorunda idag och med det i tanke siktade jag in mig på Bålsta-Varpsund-Skokloster.
Vågar jag ens nämna att det blåste idag också? Det gjorde det även om det inte var orkanvindar.
Men på det hela så är det svårt att hålla ett jämnt tempo på den här rundan och blåser det blir det hopplöst.
Men men får göra så gott man kan och syftet idag var att rulla igenom en runda på åtminstone mer än 10 mil.
Hade inte heller tänkt skämma bort mig med massa goda energikakor och skit. Det är ju så mysigt att känna hur farbror Bonk lurar i vassen.
11,67 mil slutade rundan på vilket är kortare än jag minns från förr. Dessutom körde jag lite längre idag men GPS är på riktigt till skillnad från en ev. fel justerad cykeldator.
Det var väl inga sprinterben idag och klippet finns inte riktigt där. Men dom orkar trampa på iallafall och knät känns OK fast inte optimalt.
Snart är det dags för en riktig runda känns det som. Behöver det.

Och enligt Garmin såg rundan ut så här:

Istället för cykling

För att komma igång med långcykling så måste man liksom komma igång.
Och det kan man göra genom att exempelvis köra en brevet när det passar sig. Sen kan man hålla sig till brevetloppen och komplettera dom med kvällsrundor och vanliga 10-12 milspass emellanåt.
Således bestämde jag mig ganska sent för att köra Tumbas 30-milare på lödagen och anmälde mig på fredagen.
Skulle vara ensam hemma med barnen under hela kvällen och hade en hel del att pyssla med gällande käk, fixa sovplatser för deras kompisar som skulle sova över osv. Sen blev det massa pyssel med att göra iordning cykeln och allt därtill.
Hade haft en ganska jobbig arbetsvecka som tagit på fysiska och mentala depåerna en del och var helt slut när jag till sist stupade i säng med ett sista konstaterande att jag åtminstone skulle få några timmars sömn.
Självklart vaknade jag efter nån timme och kunde därefter inte få till nån kvalitetsömn alls. När klockan ringde hade jag väl fått c.a två timmars sömn och var mer död än levande.
Jag bestämde mig för att prioritera sömn framför långcykling och somande om i fyra timmar till. Det behövde kroppen och knoppen.
Det blev således en annorlunda dag än tänkt från början men åka nedcabbat med frun är inte fy skam det heller. Hann också med att ta fram utemöbler och börja olja in dom.

Men hur det med cyklingen undrar ni säkert?
Jodå, det blev en liten runda på eftermiddagen för att dämpa det värsta behovet och känna att man inte har slutat cykla.
Tog sikte på Bålsta och mötte märkligt nog Markus vid Stäket. Han var på väg hem från jobbet och skulle åt samma håll en bit. Så vi höll sällskap fram till kungsängen där jag fortatte mot Bålsta. Dagen till ära valde jag att ta extrasvängen via Kalmarleden och ut mot Varpsund där jag vände tillbaka och hem via I1. Passade på att få en punka vilket påminde mig om att jag borde köpa en ännu kralligare pump än den jag har. Vinden vred och vände sig och var ibland sur i nyllet och ibland snett emot, snett i sidan eller snett i ryggen.
Trött i kroppen och knoppen och inget riktigt klipp i benen. Hade inte käkat nåt ordentligt innan och inte heller under rundan vilket fick min mage att vara riktigt sur när jag kom hem. Efter middagen fick jag vrålont i magen, la mig på sängen och sussade en stund.
Ibland blir det inte som man tänkt sig och om man tänkt sig att cykla långt, kan man kanske byta ut det till cykling istället. Bättre än inget alls.

Rundan enligt garmin:

Bara panik

Kalashelg om man gillar gårdsstädning ena dagen och att tillbringa den andra dagen inomhus.
Men ibland blir det så och man kan inte alltid välja själv.
Skithelg med andra ord men det är bara att bryta ihop och gå vidare.
Bjuder på ett tänkvärt ordspråk som kan passa så här några dagar före avlöning.

Måndagsmys eller bara panik?

Vädret +ANNAT gör kaos med cyklingen just nu.
På helgerna är vädret något sämre än på vardagarna. Och på vardagarna har det varit skitdåligt.
Har fått ebola i halsen ett par gånger och dessutom varit tvungen att åka mer kommunalt än vanligt beroende på vissa tjänsteresor mm.
Så på det hela är det rätt kasst och jag ligger efter min ursprungliga plan som kommer att justeras något eftersom tiden bara rinner iväg just nu.
Kom hem från jobbet, kastade i mig lite mat och bestämde mig för en kort runda för att stilla paniken något och kanske dämpa den värsta hungern.
Johan slog en signal och hade samma idé men han hade redan kommit en bi t på väg och fick fortsätta på egen hand.
På med kläder, en snabb kopp kaffe och rullade iväg på crossen.
Siktade in mig på Järvas grusvägar eftersom den rundan är rätt lagom när man har lite bråttom och vill köra lite intervaller.
Fint var det och skitig blev man.
Paniken stillades något och nu är det sängdags. Imorgon är det tjänsteresa över dagen och ny möjlighet att känna paniken över utebliven cykling infinna sig i kroppen.

Krax krax lilla vårkråka

Klockan ringde 08:10. Fuck of klockjävel tänkte jag tyst och stängde av eländet.
Hade tänlt köra en 12 milare men jag är inte sämre än att jag kan rucka på planerna och ligga kvar i bingen och glo på SVT Play en timme innan jag bestämmer för OM jag ska cykla överhuvudtaget.
Fastnade för en dokumentär som handlade om shackspelaren Bobby Fischer, vilket i sig var intressant men int på nåt sätt fick mig närmare cykelsadeln.
Planen var ju ganska enkel annars, dvs cykla 4-5 timmar och sen rulla ner till Johan och glo på Paris-Roubaix tillsammans med en hel flock klubbkamrater.
Men säg den plan som inte kan grusas pga låg moral, låg temperatur +ANNAT.
Efter en sen frukost bestämde jag mig för att ta crossen och fräsa iväg genom Lövstaskogarna och bort  mot Ängsjö och hem över Järva.
Det var ju så torra och fint att den nyputsade cykeln var vit hela vägen till först gruspartier, dvs några kilometer. Sen var det grisigt för hela slanten. Försökte gå på i backarna och just nu känns det rätt OK i både knän och ben vilket måste bero på att styrketräningen gett resultat. Nu ska vikten justeras nedåt men jag har tid på mig. Känns OK.

Kände ganska tidigt att temperaturen ute busade lite våldsamt med halsen och hörde själv hur det pep i luftrören när jag andades.

På väg ut till Järva mötte jag Mattel och vid den ordväxlingen var det mest kraxande som kom ur munnen på mig. Fortsatte att grisa ner mig en stund innan jag rullade förbi hemma, packade om lite och sen drog vidare till Johan för TV tittande av Paris-Roubaix, där Tom Boonen inte gav sin kraxande konkurrenter en chans idag.
Nu måste nog halsen kureras. Av alla tipsa jag fått genom åren är nog whisky det bästa av allt som inte hjälper.Det får det bli. Krax krax.

Enligt Garmin:

Premiär

Så var det dags för årspremiär.
Menar givetvis premiär för smalare däck och nånting som påminner om en räserhoj.
Dagen skulle innehålla lite cykling och rundas av med cykling på TV.
Bestämde mig för att det idag var läge för Kinesis hojen som hela vintern längtat efter att det ska bli en sån där dag då man kan unna sig 25mm däck men kanske behöver skärmar och inte vill åka finräser.

Rullade ner till Johan runt lunch och sen siktade vi för ovanlighetens skull in oss på Bålsta.
Motvinden slet i våra kläder och det var segt och tungt idag. Vädret var på gränsen till riktigt trist men det är såna dagar man är extra nöjd efteråt.
Inget vidare klipp i benen var det heller och lätt illamående var jag också. Vi delade på farthållningen så gott det gick och får nog ändå vara nöjda med dagens pass.
Rundan avslutades med både tysk och belgisk återhämtningsdryck samtidigt som vi glodde på Flandern runt på TV och ibland behöver det inte vara krångligare än så för att man ska må riktigt fint.
Tack för en bra runda Johan.

Rundan enligt Garmin

Punka + ebola = vårtecken

Helgen tillbringades i Borlänge med Fannys klass, eftersom jag som förälder åkte med på deras klassresa.

Dom har kämpat och slitit i 4 år och resultatet blev en helg med äventyrsbad och skidåkning i Romme.

En helt perfekt helg och riktigt roligt att åka med på den resan. Som bonus fick jag klämma lagg också vilket jag de senaste åren inte ägnat så mycket tid till.

Nåväl, måndagen kom som ett brev på posten och inte oväntat eftersom dagen innan var en söndag.

Cyklade till jobbet glad i hågen och trött så in i helskotta.

När det var dags att cykla hem på sena eftermiddagen var däcket tomt på luft.

Tillbringade en stund med att svära och därefter en stund med att byta slang.

Cyklade hem och kände mig dränerad och funderade i vanlig ordning på om det berodde på en lång helg med lite sömn, återgången till sommartid eller om det helt enkelt var en släng av ebola som hade slagit till igen.

Men det är väl tydliga vårtecken misstänker jag. Både punktering, trötthet + ANNAT!

Har förresten unnat mig en ny utväxling på den fina fina Il Pompinon som snart hittar själv de två milen till jobbet och två milen hem.

Klart det skulle vara skönt med växlar ibland, men nu har jag nästan kommit in i nåt läge där jag verkligen drar mig för att ta nån av hojarna med växlar.

 

 

 

 

Cykelfri helg

Fin helg var det tänkt att bli. Skulle säkert kunna cykla både lördan och söndagen eftersom det inte fanns nåt speciellt inplanerat alls.
Just därför blev det väl en helg när allt annat bara kommer i vägen och timmarna bara försvinner iväg på ingenting alls. Lördagen blev cykelfri och jag vet inte var den dagen tog vägen?
Söndagen hann bli förmiddag innan vi kom iväg till simhallen som just nu är en rutin på helgerna. Efter det tog jag och frun på hennes initiativ en cykelrunda i promenadtakt på en timme ungefär.
När vi kom hem från den rundan bytte jag raskt om till cykelkläder, rullade fram crossen och styrde ut mot Järvafältets grusvägar via Lövsta, Görveln och Kallhäll.
Nattens/morgonens regn hade gjort undervekt med grusvägarna som var både klistrigt tungtrampade och grisigt skitiga så det räckte och blev över.
Det blev ingen riktig cykelrunda utan bara en c:a 3,5 mil "trampa bort den värsta stressen ur kroppen runda". När jag kom hem fick jag spola av cykeln med trädgårdsslangen och klä av mig i tvättstugan. Skitig, grisig men lite nöjd med att jag trots helgen uteblivna cykelrunda ändå fått till nånting på cykeln.