Mer tomte för pengarna - och vad hände 2012?

Så har ännu ett år gått och ett tydligt tecken på det är att man får mer tomte för pengarna just nu. Vill man slå till på en finfin tomte så kan man få dom till halva priset just nu och det är inte fy skam.
Ett annat tecken på att det vankas nytt år är alla amatörbloggare som ska skriva sina årskavalkader där stora och små bedrifter och underverk som utförts genom året, får en sista chans att påminnas om innan dom sakta tynar bort i historieböckerna. Jag är inget undantag och kommer därför här att ger er ett par av mina egna karameller från i år. Stort som smått, vitt, svart och grått.

Året började med att jag inte cykelpendlade en enda dag till jobbet på hela januari. Det blev inte mycket cyklat alls i januari /februari, blott några enstaka rundor med distanser som inte var nåt att skryta om.
Egentligen spelade det mindre roll. Jag var nog fortfarande lite mätt på cykling efter PBP2011 och hade svårt att på vintern peppa mig själv till att cykla och äta sunt eftersom årets enda mål var 1001 Miglia Italia i augusti. Det kändes så långt borta.
Började väl ändå att pendla till jobbet på min singelspeed och fick punka en dag i mars.
Sen kom väll våren ändå med för det mesta så dåligt väder att man helst höll sig inomhus på helgerna. Givetvis var det ganska fint i veckorna när man satt och skämdes bakom sitt skrivbord.
Fick en kråka i halsen också.

Nåväl, skam den som ger sig och det blev ändå några rundor runt mälaren ( korta varvet ), som också toppades med en deluxe runda långa mälarvarvet i maj månad. Då var vädret desto bättre.
Trampade lite cross en sommarmorgon med Patrik också och klämde in en till 20 milare med Johan innan jag tog semester och drog till Rhodos med familjen. Förfallet var totalt.

Nu var det då dags att revanschera mig för örebros 100 milare som jag bröt 2010.
Och samtidigt en chans att ta reda på hur det var ställt med kroppen och knoppen när det gällde cyklingen.
Sisådär på bägge punkterna även om jag slet mig runt med starka tvivel om nyttan och nöjet med just den typen av fritidsaktivitet.

Trots en del tvivel så åkte jag till italien för att starta 1001Miglia Italia 2012. Det var på många sätt en resa man sent glömmer även om minnet har en förmåga att med tiden sortera bort de värsta sekvenserna.

Det sket sig som sagt och skrivet med Miglian och väl hemma väntade bara den härliga hösten och vardagen. en höst som jag inte kan minnas innehöll speciellt mycket magi alls förutom då att jag bytte styrlinda på pendlarcrossen. Till skillnad från börja av året så pendlade jag nu i princip varje dag till jobbet vilket kändes rätt så skönt. Det kanske är så enkelt att jag "bara" är en vanlig cykelpendlare? ( vilket inte är så illa alls ). Det var ju faktiskt så mitt intresse för att cykla återfann sig för några år sedan.

I december hände då en grej som har etsat fast i minnet och som höll på att ställa till det riktigt rejält.
Jag pratar förstås om haveriet med framskärmen.
Det slutade dock ganska bra och i skrivande stund håller den fortfarande ihop även om det numera finns en plan på att faktiskt byta ut den mot en bättre begagnad framskärm som Markus på Alviks cykel hade liggandes i soptunnan.

Vad minns jag bäst från året som gick och vad har jag tänkt att 2013 ska innebära? Har jag några mål alls eller ska jag ta det som det kommer?
Det bästa med året är resan hem från italien. Jag kan fortfarande med stor glädje minnas en härlig kväll i Lindau med Johan, Ari och ett stort antal öl. Örebros 100 milare kändes skönt att ha avverkat och det fanns en och annan runda som också var bra. Men annars var nog 2012 ett riktigt mellanår där jag inte cyklade speciellt mycket egentligen och där vädret var dåligt ganska precis hela tiden känns det som.

2013 har alla chanser att bli precis lika mycket ett mellanår också, vilket fått mig att sätt upp lite andra mål inför det året vilket får mig just nu att se ljust på det kommande året.

Tack alla läsare för i år, hoppas ni haft ett bra 2012 och att ni gör ert kommande år till så bra ni vill att det ska vara.

Nypan

Julstök +ANNAT!

Bullarna är bakade.
Julgranen är pyntad.
Skinkan står i ugnen.
Julklapparna ska slås in.
En Kwak rinner nerför strupen.
Har till och med gett mig på att göra chokladbiskiver ( vad tänkte jag med ??!!)

Tänkte ge mig själv en genomkörare imorgon bitti direkt när jag vaknar.
Antingen blir det 50 minuter i källaren och leka cyklist. Eller så ger jag mig ett par rejäla örfilar i julklapp.
Det är jag nog värd.
Årskrönikan kommer nästa vecka. Håll ut, och god jul i stugorna!

Cirkulera- här finns inget att se!

Ibland är det så enkelt med planer som bara inkluderar tre saker

1. Byt om till träningskläder
2. Gå ner i källaren och kör ett trainerpass
3. Sätt dig sen i soffan och glo på TV
4. Kvällen är räddad

Precis så var planen för onsdagskvällen. Eftersom jag hade jobbat hemifrån och därför inte cyklat, var det så lätt att bara följa punkt 1-3.

Nu blev det inte så.

Frun var bortrest över dagen och Fanny ville baka lussekatter.

Ändrade planer eftersom man är snäll pappa som också gillar lussekatter.

1. Lagade mat till och fick en glad fru som kom hem från tjänsteresan och fick en god middag
2. Bakade lussekatter och fick god hjälp av en glad dotter
3. Satte mig sen i soffan och glodde på TV med munnen full av lussekatter
4. Kvällen är räddad

Måndagsmys i snömos

Äntligen måndag kanske man inte alltid skriker ut det första man gör när man börjar veckan.
Jag avslutade förra veckan med en riktigt mullig pendling till jobbet i snöyran och längtade faktiskt efter att trampa fram genom snömodden den här morgonen.
Helgerna har en förmåga att bara försvinna ändå just nu och pendlingen blir liksom räddningen för den cykelsugne gubben.
Har ju till och med uppgraderat vinterhojen nu med ett par rejäla vinterhjul. 36 ekrar, tunga och stabila som ett par motorcykelhjul och nu ligger cykelns totalvikt på nästan 13 kg. Men det ska vara lite så nu på vintern. Det är ett fordon som ska ta mig fram och tillbaka till stan oavsett vad det är för väglag. Och det gör den.
Det vara moddigt och slirigt hela vägen hemifrån till Islandstorget och man fick parera fint när hjulen skar ner i tjocka moddiga spår. Därefter var det välplogat och inte spårigt alls. Samma sak hem fast tvärtom då och även om jag fick hoppa av hojen ibland för att ta mig över snövallar var det med ett leende på läpparna jag sparkade in dörren när jag kom hem.
Hade man varit lite mer tuff och så där "jag gör som jag vill med min cykling och hemma är det jag som bestämmer hur mycket jag ska cykla", som Bjorre är, så hade jag säkert kört en runda till.
Får väl glädjas åt att det är fler dagar i veckan istället.

Årets bragdmedalj?

Slet väl loss lite tid i lördags för att besöka Sweden Bike Expo på kistamässan. Hade kunnat tillbringa hela dagen där men det var inte riktigt planerat på hemmaplan och fick stanna vid några timmar.
Kul att träffa lite folk och kul att glo lite på kommande säsongs cyklar även om vissa märken lös med sin frånvaro. Tur man inte behöver nåt tänkte jag för mig själv och slog till på två stycken styrlindor för 25:- styck. En grön och en röd som nog kan förgylla eller förfula nån av hojarna.
Mollebjörn var på plats i "blogghörnan" där Sveriges hetaste cyklande bloggare i ålderklassen under 40 år fanns. Vi andra behöver inte sånt där.

 När jag strosade runt där kom jag plötsligt förbi montern där Laholmscyklisterna gjorde PR för divesre lopp. Drog mig till minnes att jag visst hade haft kontakt med Börje från Örebrocyklisterna som skulle ta med sig medaljen från årets 100 milare för avhämtning på plats. Med en snabbhet som en gravid noshörning snodde jag runt på kroppen och visst stod Börje där i hörnet av montern och såg så där glad ut som bara en närkung kan göra. Det var väl för att han kanske fick syn på mig kanske?
Jag fick ett väl emballerat kuvert i handen och kunde sen med viss stolthet konstatera att det inta bara var min första medalj för en 100 milare utan också årets enda medalj eftersom jag floppade på miglian.
Ska man ha en medalj så är väl medaljen för en 100 milare good enough?
När jag kört 100 milaren var jag måttligt sugen på att göra om det. Tänk vad minnet är kort :-)

Hej höst!

Tre dagar tillbringades mellan Borlänge och Falun för utbildning.
Snart är jag fullärd........
Men det innebär också att man sitter stilla i tre dagar, äter för mycket och inte trampar en meter.
Med en hel del tid tillgodo efter dom dagarna och en ganska lugn eftermiddag rent jobbmässigt tog jag ut cykeln för en kort men fin runda på järvafältet. Den en gång vita crosscykeln förvandlades snabbt till en vit/brun crosscykel vilket är precis som det ska vara.
Så här års är det perfekt att ha en cross och ännu bättre när man tar sig tid en stund för att använda den också.

Så här års är det också roligt med en bayersk sexpack :-)

1001 Miglia Italia 2012 - en tuff resa

I en dröm
Jag öppnar ögonen och ser den tidiga morgonsolen stråla ner genom stora fönster samtidigt som jag är glad att det bara var en dröm. För en kort stund sluter jag mina ögon igen och är glad att jag är hemma i min bekväma säng och att den lite otäcka drömmen om att jag befann mig i ett stekande varmt Italien, cyklandes ett oerhört tufft cykellopp bara var en dröm.
Det är svårt att veta exakt när ett beslut tippar över från den ena sidan till den andra. Men troligtvis är det ett tiotal sekunder efter det att jag återigen öppnat ögonen och inser att det inte är en dröm utan verklighet.
Jag befinner mig på en luftmadrass på golvet i en gymnastiksal i Bolsena och har sovit en timme. Det är där och då en söndagsmorgon som det tippar över från vilja till att genomföra loppet till en ovilja att fortsätta det.
Men det började lite tidigare,  till och med långt tidigare.  Men vi kommer till det under det här försöket till en berättelse om en på många sätt tuff resa.

Lite fakta:
1001 Miglia Italia är europas längsta och enligt många säkert det tuffaste Randonné loppet i europa. Loppet är strax över 160 mil och har 22000 höjdmeter som ska avverkas. Det är tufft även för dom tuffaste även utan extrema väderföhållanden vilket i Italien i augusti kan innebära extrem värme.
Loppet har ett maximalt deltagarantal på 350 åkare och lockar cyklister ändå ifrån Taiwan. Från Sverige var vi i år endast 5 st som dök upp till start av 288 startande.

Förberedelser
Jag hade tänkt köra det här loppet redan 2010 man stannade hemma av hälsoskäl. I år var det nog mest en revansch för den uteblivna starten jag var ute efter och egentligen årets enda riktiga mål. Till skillnad från Paris-Brest-Paris behövs det till detta lopp inga egentliga innebär kvalificerings lopp utan ställer då istället  krav på att man tränar själv och förbereder sig mentalt. I år har träningen och uppladdningen därför mest bestått av träning på egen hand i form av 10, 14 och 20 milsrundo, nån 33 milsrundar men ocskå en 100 milare under sommaren för att vänja kroppen med cykling under flera dagar.
Givetvis är det en ohygglig massa detaljer också att ta hänsyn till i form av utrustning, drop-bags, resa, upplägg av loppet, disponering av tiden mm.

Resan ner.
Att bila ner till Italien är ju ypperligt efter som man då får med sig cyklar, kan röra sig obehindrat på plats därnerre och dessutom handla lite roliga drycker på hemvägen. Det var så jag och Johan planerade redan i vintras när vi hade anmält oss till loppet. Vi var fyra stycken, Jag, Ari, Johan och Magnus som tidigt en tisdagsmorgon satte oss i Johans bil för att ta sikte på Italien med ett nattstopp i Tyskland.

Och vips satt vi på färjan mellan danmark och tyskland. Det flöt på så pass bra att vi redan på kvällen var nere i "Rothenburg ob der tauber" som är en trevlig stad med vad som syns vara en bevarad ringmur runt den gamla stadsdelen. Därifrån är det bara c.a 50 mil kvar vilket man klämmer av i ett nafs. Ett enkelt hotell och ett besök på en biergarten förgyllden varma sommarkvällen. Livet lekte och log med sitt bästa leende mot oss tänkte jag när vi släntrade tillbaka till hotellet för att sova natt innan de sista milen skulle avverkas.

Det sa bara klick
Och när det gäller bilmotorer är det inte så bra. Speciellt inte när klickljudet är det enda ljudet som kommer när man vrider om nyckeln, ståendes på en autobahnstation på gränsen mellan tyskland och schweiz, med bara 30 mil kvar att köra.
Ett par samtal senare och efter att ha väntat ganska länge dök så autoassistans bilen upp och började leta efter fel i moorn. En stund senare var vi på väg mot verkstaden i Lindau bogserandes bilen men rätt så säkra att det skulle gå fort att åtgärda. Vid det här laget skulle vi varit framme i Italien och lite grann började man tycka att det kändes lite sisådär. Efter ett par timmar på verkstaden kändes det ännu mer sisådär när beskedet om att motorn skurit levererades på knagglig engelska. Johan tillbringade dessa timmar med att prata med försäkringsbolaget och vi fick bestämma oss om vi ville ha en hyrbil hem eller hyrbil till Italien. Jag ville mest hem eftersom luften gått ur mig men resten i sällskapet sa fortsätt framåt och sent på kvällen kom vi till slut iväg i en hyrbil. Johans bil stod kvar på verkstaden i Lindau i väntan på ny motor, om nu försäkringsbolaget skulle täcka det vill säga. Det var en ganska tyst kvartett som anlände hotellet i utanför Milano runt midnatt istället för tidiga eftermiddagen. Av alla sätt att ladda upp inför ett lopp var väl inte det här sättet det bästa.

Tävlingsdagen - loppet startar
Efter en frukost som lämnade det mesta att önska kom vi till sist iväg till inskrivningen för loppet. Starten skulle gå klockan nio på kvällen och tanken var att skriva in, vila, vila, vila och ta det lugnt.
Nu blev det istället för Johan och mig att fara in till Milano för att lämna hyrbil, ragga taxi tillbaka och sen försöka handla nåt att äta. Vi försökte vila en stund så gott det gick men det var svårt att få nån riktig ro i kroppen. Efter att ha checkat ut och fixat med grejerna in i det sista rullade vi ner mot starten i god tid för att där försöka komma in i nån sorts stämning.
Nils och Johan rullade med oss ner och väl plats före start kunde vi inte göra så mycket annat än att försöka undvika den värsta hettan medans vi på storbilds TV kunde titta på direktsändningen av "Palio" från Siena.
Ett hästlopp där 5 av 9 hästar brakar omkull i första kurva och där loppet är över efter 90 sekunder.......

 Klockan hann bli 21.45 innan vår grupp rullade iväg i den varma sommarkvällen och in i sommarnatten. Värmen klingade aldrig av och milen passerade ganska fort medan blicken pendlade mellan att hålla koll på potthålen i asfalten och den surrealistsiska synen av bikinikädda prostituerade i skenet av eldflammorna från oljetunnor som mitt ute i ingenstans stod längs vägen. Det är då man inser att man inte är hemma i trygga Sverige och att det vi håller på med i form av att överleva några dygn på cykel är så långt ifrån deras kamp för överlevnad man kan komma.
Redan före loppet hade jag planerat tillsammans med Nils att vi skulle försöka hålla ihop så gott det gick.
Nils är inte bara en god människa och bra vän utan är samtidigt en kombination av schweizisk kvalitet och svensk enbuske, dvs seg och stark som går att lita på. Mellan andra och tredje stämplingen och några mil före den tredje vilket kanske var efter 21-23 mil, bestämde vi oss för att slå av nån kilometer på tempot och vinkade av resten av svenskgruppen som hade lite mer bråttom än oss. Morgonsolen började lysa oss i nyllet när vi rullade på den tredje kontrollen där vi passade på att fylla våra magar med den obligatoriska kalla risotton. Dom andra hade inte varit där mer än 5-10 minuter när vi rullade in och dom stack iväg en stund före oss innan vi i den nu stekheta morgonen rullade iväg igen. Plattåkning kan vara lättsamt och det kan få milen att rulla på fort. Det kan ockå vara det motsatta när man brottas med motvind i stekande värme. Jag och Nils kom ifatt en liten grupp på 5 cyklister som vi häll ihop med större delen av sträckan till Faenza. Några mil före Faenza var det omdirigering på vägar som aldrig verkade ta slut. Helt plötsligt var det också svårt att navigera vilket fler grupper hade märkt och vår grupp växte tills ig och var nog 25-30 cyklister mot slutet in till kontrollen.
Nu var det så varmt i solen att man knappt kunde stå stilla. Till och med i skuggan var det för varmt och det var skönt att komma inomhus för att få lite svalka medan vi petade i oss lunchen. Johan, John, Ari och Magnus satt och käkade när vi rullade in och Magnus som inte verkade uppskatta värmen bestämde sig för att fortsätta med mig och Nils. Etappen från Faenza till Dicomano är inte jättelång. 93 km är ju inte jättelångt härhemma åtminstone. Men skillnaden är rätt stor om man lägger till att det är stekhett, det är 93 km som mest går uppför, man har cyklat 39 mil och inte sovit på mer än ett dygn.
Magnus verkar inte uppskatta kombinationen av värme och backar mer än mig och Nils. Snarare lite mindre även om vi också kan hålla oss för skratt. Han bestämmer sig för att antingen rulla tillbaka mot Faenza eller ta det i sin helt egen takt medans jag och Nils trampar vidare uppför, uppför. uppför innan nedförskörningen tar oss in till kontrollen i Dicomano.

Är det värmen eller backarna?
Vet inte vad som sliter mest, men när jag och Nils rullar in i Dicomano har vi "bara" cyklat 484 km och loppet har egentligen precis börjat. Värmen är jobbig och inget man har kunnat förbereda sig på. Backarna är både långa och ibland branta och inte heller nåt man kan träna på här hemma i Sverige. Förbannar mig lite på att jag aldrig tog tag i projektet "gå ner ett par kilo i vikt" på riktigt i år. Varje extra kilo man släpar på uppför är en nackdel.
Vi tar en macka, en dricka och sätter oss och funderar på hur vi ska lägga upp nästa etapp och hur vi ska disponera dygnet. Vi bestämmer oss för att vila i Dicomano ett par timmar och fortsätta nästa etapp under natten för att på så sätt slippa den värsta värmen.
Då rosslar det till bakom ryggen på oss och Magnus brakar ner på bänken bredvid oss. Egentligen är det spillrorna av Magnus som brakar ner och han är helt slut. Värmen har gjort KAOS med honom i backarna och han har resignerat helt. Efter ett kort snack inser vi att han själv inser att det enda som är kvar är en lång plåga och han har bestämt sig för att bryta loppet vilket i det läget nog var helt rätt beslut. Magnus tar dagen efter tåget tillbaka till hotellet och sätter sig på ett plan hem till Sverige igen.
Jag och Nils sover kanske två timmar innan vi fortsätter i natten med sikte på Chiusi della Verna som är målet för nästa etapp. Givetvis är det mest uppför och en avslutande backe som sätter moralen på prov. Vi anländer tidiga morgonen och sover en timme till efter att vi frossat loss på skinka, korv och ost. Det är en lång dag som väntar.

En träningsrunda!

När vi efter att ha vilat en timme sätter oss i sadeln igen intalar jag mig att nästa etapp är som en av träningsrundorna hemma. Morsning korsning. 

Återigen är det en sak som är gemensamt med en sån runda - distansen 11 mil, medans det är mer som skiljer dom åt i form av höjdmeter och värme.

Nu känns det periodvis som om man trampar utan att komma framåt även på de platta partierna av etappen och det börjar göra ont lite överallt i kroppen. Det är nog på den här etappen tankarna och frågorna om varför man gör det här börjar dyka upp i skallen. Är det roligt? Njuter du Anders? Är det vackert? 

"Njut av det vackra" var det många som sa före start. Det enda jag sett är bränt gräs tänker jag bittert. Och på natten när vi också cyklar ser man ingenting förutom en bit asfalt framför framhjulet tänker jag tyst medans motivationen gradvis bryts ner.

Det är olidligt hett när vi rullar in på kontrollen vid Chiusi Montallese för att där äta lite och duscha av oss innan vi fortsätter igen med sikte på Todi.

Omdirigering och vägval

Nånstans på vägen mot Todi börjar dom negativa tankarna ta överhand och jag begriper inte varför jag ens åkte när jag så sent som två veckor före hade bestämt mig för att inte åka. Tankarna på att bryta loppet börjar väckas i mig och jag lägger mer tid på att fundera över hur man gör när man bryter än att bara fokusera på att trampa trampa trampa. När dom tankarna tar överhand är det svårt att bli av med dom. 

Vi ser ljuset från staden Todi som ligger högt uppe på ganska långt avstånd. Vägen dit är helt plötsligt omdirigerad och vi tillbringar en ganska lång bit på en temporär grusväg mitt i mörka ingenstans. Det känns plötsligt som om vi är långt borta från det ljus vi såg tidigare.

Vi har tagit med oss en cyklist från Taiwan i släptåg då hans GPS har packat ihop. Begriper inte hur han hade kunnat klara sig utan vår hjälp och väl i Todi visar han si tacksamhet genom att direkt köpa oss varsin Coca-Cola.

Vi vilar en timme på backen utanför den bar som också utgör kontrollen innan vi fortsätter i natten.

I princup har jag nu bestämt mig för att inte köra längre men inser att det inte går att ta sig från Todi med lätthet. Nästa stopp är Bolsena och även fast etappen är kort i sammahanget känns det som en evighet innan vi till sist stapplar in på den kontrollen. äter lite kall risotto innan vi tillbringar en halvtimme med att leta efter stället där man kan vila en timme. En stor gympasal med luftmadrasser hittar vi till sist och bestämmer oss för att vila den där timmen.

Beslutet.

Om ni läst från början så vet ni vad som händer här. Drömmen som var verklighet och beslutet att kliva av sker alltså på en luftmadrass i en gympasal i Bolsena.

Jag vinkar av Nils och blundar en kort stund för att liksom låta beslutet och besvikelsen över min mänsklighet och motivationsbrist få sjunka in.

När jag gjort det en stund går jag ut, sätter mig på en stenmur och tillåter mig själv att njuta av morgonsolen en stund.

Efter en stund får jag sällskap av Alan Parkinsson, en cyklist från england som vi haft sällskap med till och från under loppet. Han verkar inte sugen på att fortsätta heller och verkar ha funderat en stund på hur han ska tackla sig själv i det beslutet. Kanske blir det lättare för honom eftersom jag redan bestämt mig och fått klart för mig hur jag ska ta mig till närmaste tågstation vilken givetvis är på andra sidan ev det berg vi passerat tidigare på morgonen. Det är åndå en skön morgon och vi letar oss ner till tågstationen i Orvieto där vi köper biljetter för en tågresa som kommer ta hela dagen i anspråk med ett antal byten.

Vi byter tåg i Florens, Prato, Bologna och i Milano.

Vid varje byte får vi vänta en kortare eller längre stund och vi hinner med en pizza med öl i Prato, leka turister och vila en stund i parken i Bologna.

När vi sent på kvällen kom fram till stationen i Parabiago och började cykla mot hotellet, möttes vi av en oemotståndlig doft av nybakad pizza efter bara ett hundratal meters cykling.

Hungriga som vargar köpte vi varsin pizza i kartong, varsin stor flaska Birra Moretti och slog oss ner på trottoaren.

Vi kunde konstatera att vi var "Failers" och därför lika gärna kunde fortsätta förfallet med pizza och öl. När vi satt där och pratade om loppet, livet och själva ögonblicket vi befann oss i, så kändes det ändå ganska OK.

Man kan ha det värre än att sitta på trottoaren en varm sommarnatt nånstans i Italien ätandes pizza och dricka en kall öl. Long live the Failers!

Återkomsten

Det går en sovmorgon och lång förmiddag på hotellet innan vi cyklar ner till målområdet som under hela loppet verkar vara en samlingsplats för the locals. Känns lite märkligt att se de snabbaste cyklisterna komma i mål samtidigt som man själv står i vanliga kläder och har misslyckats med att ta sig runt. Vad gör jag här?

På kvällen går jag ut och äter med Alan, Mike från england och Mike från USA. Vi är alla "failers" och det är inte mer än rätt att vi hamnar på en restaurang som är en hybrid mellan kinesisk och italiensk med en personal som knappt vet skilllnad på engelska orden "Yes" och "No".

På natten kommer ett SMS från Johan som meddelar att dom gått i mål och är på väg till hotellet.

Jag rafsar på mig lite kläder och möter upp dom ute på gatan utanför hotellet. 

Har naturligtvis sett till att det finns lite ost, vin och skinka för att se till att det blir en afterbike om än i liten skala. Det enda vi nu behöver fundera på är hur vi ska ta oss till tyskland, där verkstaden fått klartecken från försäkringsbolaget att byta motor på bilen. ( Jo, man gör så på vissa bilar tydligen. Slit och släng ).

Dagen efter går åt till att lösa hemfärden och ta det piano. Jag, Johan och John hittar en restaurang som förser oss med både mat och vin innan vi cyklar ner mot målområdet för att ta emot ett stycke trasig och trött Ari. Han har irrat omkring under dagen utan fungerande GPS i den stekande värmen och är skapligt nöjd när han går i mål.

Hemfärden

Det var ju det där med hemfärden kvar. Vi behövde ta oss till Lindau i tyskland och med all vår packning är det inte snutet ur näsan. 

Lösningen var en fin kontrast till det som innan hade gått emot oss.

Vi stod för kostnaden av att hyra en minibuss som en av volontärerna erbjöd sig att köra oss i till tyskland.

Dom ville egentligen inte ha betalt för att köra oss om vi bara stod för kostnaden för hyrbil + bensin vilket var  mer än vi kunde acceptera.

Så där satt vi i baksätet på en stor minibuss och fick skjuts till Lindau där vi skulle tillbringa en natt innan bilen var klar på verkstaden. Även om vi inte var hemma så var vi på väg hem och behöver man stanna nån natt i Tyskland finns det nog betydligt värre ställen än Lindau att tillbringa ett dygn i.

Vackert belägen vid Bodensee och omgiven av berg, med en behaglig stämning och framförallt ett bra antal restauranger där vi kunde äta schnitzel, korv och dricka veteöl tills vi rodnade.

Som utlovat var bilen klar på torsdagen och vi kunde på tidiga kvällen sätta kurs mot Sverige med en ny motor spinnande under motorhuven på Johans bil.

Hemresan gick smärtfritt och även om vi mot slutet fick rotera förare ganska ofta så flöt det på bra och på fredagskvällen var vi hemma lagom till middagen.

Det var skönt att krama om fru och barn igen, skönt att sova i sin egen säng och skönt att på hemmaplan kunna samla ihop tankarna kring resan. 

Summering

Jag hann under loppet fundera en hel del på vad som driver mig och på vilka grundval jag fattar en del beslut i livet. Det var mer än en gång jag ångrade mitt beslut att åka överhuvudtaget och bara det faktum att jag då lägger energi på ånger är ju rätt så onödigt.

Är långcykling min grej? Är det här tillräckligt roligt? Är det värt så mycket tid, pengar och frånvaro från familjen för att jag ska leka "långcyklare"?

Jag har inte svaret på dom frågorna ännu och jag har inte heller svaret på frågan om jag skulle göra om det här loppet för att revanschera mig. 

Men man glömmer lätt och man lär sig av misstagen så vi får väl se vad framtiden bär med sig.

Jag vill avsluta med ett par tack:

Nils - För världens bästa sällskap under den tid vi körde ihop. Jag är så glad att du fixade det.

Johan  och Ari - För en bra hemresa och ett bra dygn i Lindau.

Alan- För ett bra sällskap på "The Failers train tour"

Familjen får såklart det största tacket och ni kommer få mer av mig under 2013.

Läs också

Johans berättelse om hans lopp på Kadens.se

Fikarunda i solen inför Italien

Med några dagar kvar till avfärd mot Italien var det kanske dags att rulla några mil på lördagen.
Jag och Johan hade funderat på ett köra en 20 milare men vi hade båda en del pyssel på hemmaplan att ta hand om och samtidigt var jag väldigt sugen på att faktisk sova nån timme extra.
Så här nära inpå miglian spelar det nog ingen roll om man kör en 20 milare, 30 milare, 10 milare eller knappt det. Det är ändå försent att cykla sig i nån form som ändå mest handlar om att hitta rätt tempo och sinnelag.
Och eftersom jag ändå kört min 7-8 mil om dagen under veckan kändes det helt legalt att vi siktade in oss på en helt vanlig 10 mils runda.
Siktade in oss på att köra mot Bro och sen mot Sigtuna och hem via Upplands Väsby.
Lugnt och fint var dagens melodi och till och med att vi unnade oss att stanna på vägen. Inte bara en gång utan två!!!
Det har nog aldrig hänt förut men dagen kändes lite för fin för att liksom stressa bort. Det blev en liten sittning nere vid strandpromenaden i Sigtuna och lite utbyte om livets ibland vingliga vägar utanför Statoil i Märsta.
Vi avslutade sedan i stor stil med knäckemacka och rosévin i solen på Johans baksida.
Nu är det nära och nästa gång jag skriver nåt här så borde det vara i form av nån rapport från italien trippen.

Är man intresserad av att följa mitt förfall under miglian, så tror jag att man kan göra det via den här sidan: http://www.1001migliaitalia.it/riders/see_rider.php?rider=152&lang=en

Lite bilder från rundan och den här gången har jag uppgraderat prylförrådet med en riktigt billig och enkel kamera. Att fumla med telefonen för att ta bilder har aldrig varit min grej. Med en kamera känns det lite lättare.

Nedräkning, panik, tankar +ANNAT!

Har då tillbringat en vecka i Göteborg och lekt semester och helt utan cykel.

Kanske bra det för det var rätt skönt att bara fokusera på att umgås med familjen under en vecka.

Semestern fortsätter nu och nästa tisdag morgon ( aptidigt ), sätter vi oss i bilen och påbörjar resan ner till italien för att torsdag den 16:e starta 1001 miglia italia sent på kvällen.

Är skitnervös för hur det ska gå eftersom det är svinlångt och med backar som kommer ta livet ur mig.

Är också väldigt osäker på var jag har min form även om Örebros 100-milare var en riktigt nyttig genomkörare för både kroppen och knoppen.

Men jag åker ner och försöker hålla huvudet kallt så gott det går eftersom målet är att genomföra.

Sista tiden här hemma och under den här semesterveckan går åt till att försöka köra en 7 milare varje dag och få ihop de sista detaljerna till resan.

Nästa år ska jag nog bygga stentroll istället för att cykla.

Så här en vecka efteråt

Människan är en speciell varelse, utrustad med både känslor, drömmar och tydligen ett kort minne.
Känslorna under Örebros 100-milare var att jag under INGA omständigheter någongång mer skulle cykla långt. Det berodde säkert på att det faktiskt var jobbigt, vilket jag i år verkar ha förträngt att det både kan och SKA vara när man cyklar långt. Om man dessutom inte är i optimal form så är 100 mil i ett lite för högt tempo ett skapligt jobbigt träningspass.
Jag har sen 2010 funderat och kanske drömt lite om hur ett 160 mil långt lopp som 1001 Miglia Italia kan kännas. Garanterat svinjobbigt men också minnesvärt för både miljön och själva strapatsen.
Eftersom jag inte körde det loppet 2010 som det var tänkt, fanns ju drömmen uppenbarligen kvar eftersom jag är anmäld till den i år och med det så var det inte bara en dröm utan också ett mål för 2012.
Jag vill försöka nå mina mål och inte bara ha drömmar.
När jag i måndags satte mig på cykeln för att cykla in till jobbet gjorde sig 100 milaren påmind och det var rätt skönt att stå vissa sträckor......
Men det var också en fantastisk morgon på pendlarcykeln med tunga ben som ändå uppskattade att få röra på sig. Och eftersom minnet uppenbarligen är kort, känslorna om det som inte var roligt har klingat av och ett par uppmuntrande ord från omgivningen fått sjunka in så är jag motiverad att inte bara drömma om 1001 Miglia Italia 2012 utan också att förverkliga det målet.

Lite fakta om 100 milaren enligt min Garmin:
Dag1


Dag 2


Dag 3

Tankens resa - 100 mil cykel

Det kanske är nånstans mellan Hjo och Gullspång eller mellan Kristinehamn och Lesjöfors som tankarna kommer tätare och blir mer analyserande. Dom där tankarna som inte bara bygger på instinkt utan innehåller både förnuft, känsla och logik. Funderingar över varför jag sitter i cykelsadeln och sliter ont, ondare än jag trott att jag skulle göra blandas med nån sorts idé om att jag ändå har nåt att bevisa för mig själv.
En anmälan till 1001 Miglia italia finns med mitt namn på. Det är Europas tuffaste randonnelopp. Varför är jag anmäld dit egentligen?

Örebros 100 milare är ett randonnelopp som inte bara är det längsta lopp i Sverige jag anmält mig till utan också det enda lopp jag brutit vilket jag gjorde 2010 med en kropp som var helt i obalans.
I år var det tänkt att jag både skulle revanschera mig för detta men också se var formen befann sig och om mitt knä håller ihop. Man kör det här loppet som en tre dagars tur med sovplatser på vandrarhem, både kvällsmat och frukost samt gemensam start på varje dagsetapp. Som ett rejält träningsläger kan man säga och där etapperna är 35, 31 respektive 34 mil långa. Som vanligt ypperligt arrangerade av Örebrocyklisterna med Börje och Magnus som båda två förtjänar ett par guldstjärnor.

Dag1, 357 km
Torsdagen den 12 juli startar vi 7 stycken från Örebro och tar via blandat slingriga småvägar och gamla länsvägar sikte på första stoppet i Hjo. Det flyter på ganska bra och när det börjar spöregna är vi ändå vid gott mod. Nån timme senare försvinner modet när Fredrik får ett ekerhaveri. Inte av den vanliga sorten eftersom han har hjul med special ekrar ( Mavic Ksyrium ), som man inte lagar på plats och som dessutom vid ekerbrott har en tendens att bli väldigt skeva pga den höga ekerspänningen. vi tar oss hjälpligt in till Hjo, käkar lunch och får tag på Magnus som anländer med ett reservhjul. När vi rullar igenom Töreboda knyter jag näven lite extra eftersom det var där jag kastade in handduken 2010. Och nånstans mellan Töreboda och Gullspång tackar en av oss sju för sig och bestämmer sig för att hålla ett lägre tempo än oss övriga. Han körde därefter själv både dag två och tre. 
Vi övriga susar på och kan periodvis uppskatta småvägarna mellan Töreboda och Gullspång innan stämpling på macken i Gullspång.
Vägen därefter är väl bland det tråkigaste jag varit med om och framförallt mellan Kristinehamn och Lesjöfors kan man hålla sig för skratt. Jag funderar rätt mycket på om det verkligen är så kul det här och slår själv av på takten in mot Filipstad och sista sträckan upp till Lesjöfors där jag stämplar in 10 minuter efter tätkvartetten. En stund efteråt dyker en till upp och sen den sista nån timme senare.

Lesjöfors erbjuder oss vandrarhemmet "Esperantogården", vilket jag fortfarande funderar på om det var en illusion eller nån sorts konst installation. Vi fick en liten lektion av föreståndaren i hur man kan läka onda kroppsdelar och jag funderar fortfarande över varför det inte fanns några katter runt vandrarhemmet?
Somnar in och känne rmig nöjd med att det här är sista gången jag cyklar långt. Bara två dagars långcykling kvar någonsin.

Konst eller konstigt?

Om ni vill boka rum där. Även "Jurtelfon" vilket kanske är Esperanto för Jourtelefon?

Dag 2, 310 km

Efter några timmars sömn och en frukost som övervakades av vandrarhemmets föreståndare gav vi oss iväg med sikt på Vansbro. Lite stela ben såklart men efter ett tag så rullade det på ganska bra ändå och just den vägen var lite fin på en del ställen. I backarna fick jag lida för min dåliga form och dom extrakilon jag samlat på mig under året/åren.

Stämpling och kaffe i Vansbro innan vi siktade in oss på Falun där Hans i sällskapet, som bor i Borlänge guidade oss på lite annorlunda vägar ut till Staberg där en magnifik lunchbuffe intogs. Vi satt där rätt länge innan vi till slut kom på att det kanske var läge att rulla vidare mot Hedemora. Under tiden vi satt och åt hade det regnat en del vilket gjorde vägarna blöta nästan hela vägen in till Hedemora där vi fyllde på vatten och fortsatte mot Norberg som bara passerades innan vi stämplade i Fagersta. Vägen från Norberg mot Fagersta började med en backe som måste varit hur lång som helst och i kombination med vajerräcke på 2-1 väg inte kändes speciellt upphetsande. Stämpling i Fagersta och avslutning med en ganska fin väg upp till Sala och nu kände man att det nog fanns ett slut på även den här dagen.

Den här dagen bjöd på den kortaste etappen och vandrarhemmet i Sala var som en oas inbäddad i grönska med ett härligt lugn.

Gemensam middag med paj och sallad som avslutades med tårta för att fira Geir som fyllde år.

Somnade ganska gott och var nöjd med att det "bara" skulle avverkas 337 km sista dagen och nöjd med att jag efter lördagen aldrig mer skulle cykla långt.

En för alla, alla för en.

Staberg trädgård. Lunchbuffe för uppklädda familjer och svettiga randonnörer.

Dag 3, 337 km

Sofielunds vandrarhem bjöd en frukost och stämning som var mycket trevlig. Jag hade lätt kunnat tillbringa en timme till där och kommer nog försöka ta med mig familjen dit nästa gång.

Han i sällskapet som körde själv bad om att få starta lite tidigare än oss andra och gav sig iväg tjugo minuter före oss. Vi trodde att vi skulle komma ikapp honom i Strängnäs, men eftersom det var motvind så var vi ifatt honom efter 28 km.

Den vägen var faktiskt inte så tråkig som jag först hade förväntat mig. Kör ju ofta den sträckan till kontoret i Borlänge och har då tänkt att det inte går att cykla där, men det funkade rätt OK, kanske för att det inte var nån trafik alls så tidigt på morgonen.

Vägen mellan Strängnäs och Enköping kan man utantill och den har ibland fått mig att överväga knyppling istället för cykling. Tänk vilken skillnad det var att cykla motsatta hållet! Vädret var fint och det var som att köra en helt ny sträcka hela vägen fram till Strängnäs där vi både stämplade och fikade en stund.

Sen bar det vidare mot Katrineholm för lunch på McDonalds där vi hade sällskap av troligtvis 35% av alla Katrineholms barnfamiljer. Men besöker man det stället vid lunchtid en lördag i semestertid får man nog räkna med det +ANNAT

Efter lunchstoppet var det "bara" 12 mil till nästa kontroll. Det är normalt sett bara en lite längre träningsrunda får man intala sig samtidigt som man försöker förtränga att man har ont överallt.

Jag tror att vindguden hade ett vakande öga och förbarmade sig över oss då vi hade medvind en stor del av den sträckan mellan Katrinholm och Lindesberg som var den näst sista stämplingen.

Ett par djupa andetag innan vi tog sikte på Nora där den sista stämpeln skulle införskaffas.

Det går tungt uppför backen och luften går att skära med smörkniv.

Benen rör sig knappt framåt och det gör ont precis överallt. Det enda som får mig att vilja trampa är vetskapen om att det inte är långt kvar till Örebro efter sista stämplingen. Efter det här ska jag aldrig mer cykla långt. Italien ska jag ju inte åka till iallafall, det bestämde jag mig redan för den första dagen.

En lång, rak och brant nerförsbacke strax före Nora är jag glad att passera nerför och inte uppför då jag nog fått gå uppför den backen från andra hållet. Sista stämplingen i Nora och vetskapen om att jag aldrig mer ska cykla ett randonnelopp känns bra.

Ska bli kul att hitta på nåt annat att pyssla med och jag funderar över om jag ska köpa en gitarr eller börja snickra på fritiden istället tänker jag medan Fredrik tar oss ut på småvägar ut ur Nora.

Vi har i stort sett klarat oss från regn hela dagen vilket vi nu får äta upp med besked då det 14 km från Örebro börjar regna på riktigt. Det är ett rejält regn men med skaplig temperatur ute och så nära målet fortsätter vi utan att ta på oss regnjackor och dundrar på rätt så fort den sista biten innan vi slutligen når klubblokalen där vi blir emotttagna av Börje och Magnus.

Det känns skönt och inte minst känns det skönt att ta en dusch, få på sig varma, vanliga kläder, få sig en kopp kaffe och några smörgåsar.

Hemresan går bra med ett stopp för dagens andra Mcdonalds besök och vi försöker hålla chauffören vid liv och gott mod hela vägen hem genom mörker och regn.

Men hinner tänka en hel del under 100 mil i sadeln och det är väl en träning i sig det också.

Jag kan summera att jag är i sämre form än tidigare år, väger lite för mycket, oroar mig lite för mycket, får slita för mycket i backarna, att det finns leder som börjar göra ont helt plötsligt och som på PBP aldrig var nåt problem. Det här loppet var jobbigare för mig än PBP men kanske nyttigare just därför.

Tänker lite på att jag fixade det den här gången men också på det fina arbete som Örebrocyklisterna gör och då framförallt Börje och Magnus som lägger ner så mycket tid och energi för att få till bra arrangemang och en fin service för oss som cyklar. 

Jag blir lite rörd när jag tänker på det engagemanget och riktar ett speciellt tack till er bägge.

Ett stort tack såklart till Johan, Ari, Geir, Fredrik, Hans och Jari för sällskapet på vägarna.

Så här några dagar i efterhand och när man fått lite distans till rundan så kanske jag ändå fortsätter med cykling och italien resan är väl inte helt borträknad ännu.

Trevlig sommar i hängmattan vänner och kamrater.

Nu tar jag semester ett tag.

Uppvärmning pågår

Det tar ett tag att komma in i rytmen igen.

Att ta det lugnt, dricka öl och vila onda löparknät är ju trevligt i sig men ingen optimal uppladdning kanske inför kommande prövningar. Kan ju vara bra att cykla lite grann iallafall och kunde kosta på mig dubbla pass under en och samma dag.

Började morgonen med en kort runda ( 39 km ) för att vakna till lite och se hur knät mår.

Rätt OK på det hela även om jag verkligen ångrar löprundorna på Rhodos.

Fortsatte med att runda av dagen med en kvällsrunda tillsammans med Johan där vi hade som mål att bara rulla lugnt och fint ut till Ådö. Slutade väl på c:a 7 mil och knät höll ihop.

Hur det kommer hålla ihop nu till helgen när 100 mil ska avverkas på tre dagar återstår att se.

SMHI har i vanlig ordning lovat att vi ska bli rejält regnmarinerade ialla fall.

 

Här var det stock!!!!

 En skugga av mitt forna jag?

Rapsody in rock...

Bonusbild: Haddock vid kålen och David i hyddan.

Ingen cykling på två dagar

Man räknar inte kortcykling har Proffs-Bjorre och Mollebjörnen en gång sagt.
Och har dom sagt det så är det så.
Så jag har inte cyklat på två dagar även om jag har använt cykeln.
Tiden och vädret +ANNAT har förstört hela helgen gällande cykling. Inte alls som man vill ha det men tydligen en gansla naturlig del av det som kallas för att leva ett vanligt liv.
Igår fick jag för mig att använda min K*K för att ta en kort sväng via Stäket, Upplands-väsby, Rotebro och sen hem. En gammal klassiker när man bara ska rulla i fyra mil. Fyra mil är kortcykling om man pratar asfalt.

Idag fick jag för mig att göra om den turen men den här gången med den "riktiga" räsern.
Kändes skönt att cykla både igår och idag även om det inte kan kallas för att jag har cyklat.

Imponerande lång runda enligt Garmin......

Midsommar på järvafältet

Eftersom det var midsommarafton och frun och barn hade rest bort över helgen, passade det bra att börja dagen med en crossrunda på järvafältet.
Patrik hade inga planer på att sova bort morgonen och ville hänga med och lufta sin Ridley och klockan nio prick satt jag på hans altan och väntade på att han skulle bli klar.
Hade tänkt mig den gamla klassikern som går på grusvägarna genom lövsta bort mot hummelmora och visst började vi väl så. Patrik hade en som det från början verkade genial idé om att ta en väg han kände till genom skogen som han kört på vintern. Det gick säkert jättebra  på vintern. Idag var det blött, lerigt och knappt gångbart. Fick leda cykeln genom halva skogen innan vi kom ut på cykelbara stigar igen.
Men annars var det så fint så fint.
Solen sken, fåglarna kvittrade och vi rullade fint fram på stigarna vid ängsjö och ut på järvas dammiga grusvägar. Avslutade hemma på altanen hos mig med att dela på en stor Hoegaarden och prata om livets mysterier och mångfald.
Tack för sällskapet Patrik och hoppas du tyckte rundan värd att köra igen snart.

Rundan enligt min Garmin

Istället för en långrunda

Fick för mig att jag skulle ta en semesterdag för att kunna vila hjärnan och få cykla lite.
SMHI hade lovat kalasväder så det var nästan dumt att inte ta tillfället i akt. Man ska ju fånga dagen heter det och den här dagen var nog tänkt att fångas rejält.
Har tagit väldigt lite ledigt sen jag började jobbet i september och utöver helgdagar så har jag inte unnat mig nån ledighet.
Funderade på kvällen innan om jag skulle köra flickvarvet runt mälaren eller om jag skulle ta mig upp mot Roslagen. Fast där känner jag inte riktigt vägarna och siktade som vanligt in tankarna på västra sidan.
Hade tänkt komma iväg tidigt men med en känsla av tillfällig ledighet i kroppen drog det ut på tiden ganska mycket innan jag kom iväg.
Bestämde mig för att sikta in mig på Skokloster och köra i vanlig gubbtakt vilket brukar bli en tur på fyra timmar då den är 12 mil. Ingen långrunda således men bättre än ingen alls tänkte jag.
Det är ganska många höjdmeter när man tittar på profilen och även om det är platt på en del ställen, så är det lite backe upp och backe ner här och där. Rätt fin runda tycker jag och varvet runt skokloster är lugnt, bilfritt och en fin avstickare från den stora vägen.
Nere vid Skokloster kan man ta en fika om man vill och det är nog ett perfekt ställa för en framtida fikarunda med goda vänner. Jag nöjde mig med att fylla på vatten nere vid det nu lite uppfräschade fiket/butiken innan jag fortsatte hemåt.
Solen sken på mig hela rundan, det var inte elaka motvinden som det brukar vara och livet var på topp.
Tog det lite lugnt emellanåt men kände mig rätt fräsch hela rundan. Det jag fortfarande är lite dålig på är att äta under rundan och nåt jag behöver bli bättre på. En Swebar var väl det jag fick i mig och det är kanske inte fullgott eftersom jag inte hade ätit nåt sen frukosten.
På hemvägen stannade jag till vid dotterns jobb, fick en kopp kaffe och fyllde vattenflaskan.
Rullade hemåt, tog en dusch, åkte och handlade mat, stressade med matlagning, åkte till Kista, köpte ny telefon, gick till frisören med 15 åringen, osv osv. Det var rätt skönt att komma hem och ta en öl efter det.
En bra dag helt enkelt även om det inte blev nån långcykling.

Nånstans mellan Bålsta och Varpsund. Vägen är min!

 Roliga och böjda ekrar är det nya svarta. 

Plånboksbilden- varsågod.

Rundan enligt min Garmin:

Ett varv runt en sjö

Alla coola katter som cyklar ska nångång köra ett varv runt en av de större sjöarna i Sverige.

Jag vill ju också vara en cool katt, men framförallt behöver jag få mil i benen och timmar i sadeln inför augusti och tyckte därför att det var en alldeles lysande idé att hänga på Johans runa runt en av de större sjöarna i Sverige. Alltså var det dags att ta sig runt mälaren och då inte bara halva varvet utan hela som mäter 32,2 mil med start och mål i barkarby.

De senaste helgerna har vi ju cyklat korta varvet och nu kunde det vara bra att klämma i med en lite längre runda. En hel del funderingar dagarna innan om både val av kläder, däck, prylar mm stressade upp mig lite grann vilket börjar bli en vana. I vilken form är man? Hur fort kommer det gå? Håller knät? Håller motivationen?

Klockan ringde 04.00 och efter att ha rafsat i mig lite frukost rullade jag ner mot barkarby med en trpts allt behaglig känsla i kroppen. Den här dagen skulle jag ta som den kom och vädret verkade lovande också.

Hade nog trott att det skulle vara fler än fyra som rullade iväg från barkarby men i år är ett mellanår för många och samma dag gick också "Fleche Nordique" som lockat en del av "the usual suspects".

Men jag, Johan, Toni och en kille som hette Stefan rullade strax efter fem på morgonen iväg för att plocka upp de som skulle ansluta vid hornstull.

Efter att ha dreglat lite över Aris nya hjul rullade vi iväg och vips var vi framme i Strängnäs.

Planen var nog att göra ett kort stopp i Södertälje eller på väh mot Strängnäs men med vår tidiga start och snabba framfart var ingenting öppet längs vägen. Men ICA i Strängnäs hade för vår skull ( tror jag ), öppnat redan klockan 8 och vi gavs tillfälle att proviantera lite innan vi rullade vidare mot Torshälla.

Vägarna var löjligt härliga och det var för en gångs skull i år en känsla av vår med hopp om sommar i luften.

Lite mat i magen bör man ha och till vår glädje kunde golfrestaurangen i Torshälla erbjuda oss både grillad macka, kaffe och cola. Till Tonis stora glädje ingick också möjligheten att nyttja deras toalett vilket han hade längtat efter sen södertälje.

Golfspelare är lika trevliga och märkliga som cyklister och vi pratade en del med lördagsgolfarna som precis som vi hade dyr utrustning, konstiga kläder och knepiga skor.

Nån frågade om vätternrundan såklart och vi svarade som vi brukar, utan att dom nog förstod.

Att ett gäng frivilligt väljer att cykla 32 mil en lördag i maj är lite utanför de flestas komfortzon tror jag.

Dagens höjdpunkt förutom själva cyklingen, som bara flöt på med långa perioder av kedja i bra fart, skulle visa sig vara i Munktorp. Som barn stannade vi ofta i munktorp på väg till mormor som bodde utanför örebro och mina minnen från munktorp är grillad korv med pommes frites eller dricka och bulle.

Mr Cykling i Munktorp-Johan, hade i förväg annonserat att han minsann skulle bjuda på fika om vi stannade till där. Och det gjorde vi. Och så det bjöds! Gästvänligheten fick sig ett nytt ansikte och att sitta ner med kaffe, cola, fikabröd och till och med ett glas öl var en lyx utöver den vanliga bensinmacksfikan.

Efter det fick vi finfin guidning mot västerås längs slingriga härliga vägar innan vi vinkade adjö av våra vänner från Munktorp och plockade upp en ny i Västerås. Tommy hette han, pratade som en västeråsare men bodde i Hässelby och skulle mot vårt håll.

En härlig kombination av kantvind, motvind och för lite energi fick mig att tappa lite motivation efter Västerås. 

Eftersom jag också tappade en del kraft i tramptagen var det lika bra att ta det i egen takt tills diesel maskinen började rulla som vanligt igen. Ibland behöver man få ta det lite som kroppen känner och det var ju också årets första tur över 20 mil. Kantvinden mellan Hummelmora och Enköping fick mig att fundera på harakiri men nånstans var det också rätt skönt att känna sig sliten och gammal.

Rullade in vid Skolsta där resten satt och lökade, rullade med dom en bit innan jag och Tommy tog den sista biten hem i gubbtempo.

Väl framme i Barkarby så skiljde det inte så mycket i tid mot resten av gänget. Rundan hade krävt sina offer längs vägen och det var flera som av fortfarande ej förståeliga skäl hade nobbat afterbiken. Det är väl den man cyklar för?

En snabb Bel-pils, lite mat i magen och sen rullade jag hemåt i sällskap av Johan med en känsla av att det här hade varit en riktigt bra dag. Man lär sig alltid nåt när man lever och definitiv när man cyklar långt. Lärdomen är att man måste lyssna på kroppen, äta konstant och att Sveriges bästa fikastopp ligger i Munktorp.

Påtänkt senare: Det kanske är Vättern runt folk menar med cykla runt en sjö?

Rundan enligt min Garmin: 

Flickvarvet med skäggstubbsgrabbarna

Bestämde med Johan att vi nog ändå skulle tillbringa söndagen med att ta reda på om man kan fylla vattenflaskorna i Strängnäs Vi hade alltså bestämt oss för att köra igenom lilla mälarvarvet eller flickvarvet som det så populärt börjat kallas för och i möjligaste mån med bara ett kort stopp för att fylla på flaskorna. Tempot fick bli vad det blev eftersom syftet primärt var att vara effektiva och få lite mer mil i benen än man få hemma i soffan.
Klockan 8 rullade han in med kortärmat och utan knävärmare vilket för mig kanske var i käckaste laget. Armvärmare, knävärmare och vindväst fick det allt bli för egen del innan vi rullade iväg.
Själva vägen är väl inte så mycket att skriva om eftersom den inte bjuder på några större överraskningar, inte är världens mest episka runda men fyller kriteriet på att det ska vara just en runda på c.a 20 mil.
Är man två på en runda så blir det en blandning av cykling och snicksnack men vi försökte ändå hålla ett normalt tempo hela tiden och jag paxade långa stunder rollen som grindvakt. Nån måste ju vara det också och Johan har inget emot att leka lokomotiv. Han är som ett mobilt litet diesel lok som bara går och går.
Benen var väl lite trötta emellanåt men inte värre än att man klan veva runt dom även om nuvarande matchvikten inte är anpassad för backar. Ner några kilon så blir det nog bra.
I strängnäs passade vi på att fylla upp vattenflaskorna, köpte en cola-burk och unnade oss 5 minuters rast utanför kiosken för att känna efter hur det kan vara i Strängnäs en söndag förmiddag.
Sen var det upp på hojarna och raskt takt mot Enköping med en vind som från början var riktigt knepig men som senare blev helt OK. Sista biten från Enköping till Bålsta och sen hem var rätt så odramatisk men undantag från att vi cyklade förbi Sören Permatz mellan Enköping och Bålsta. Hej hej och vi ses var väl det vi hann med innan vi fortsatte hemåt. Från Bålsta var det lugnt tempo och en skön känsla i kroppen över att ha rullat igenom en rätt fin runda och tack Johan för en bra runda som vi borde göra lite oftare.

Dagens lite knepiga bild på "lokomotivet" när han fyller på diesel cola.
Man ser knappt vem det är men jag lovar att det är den ni tror.

Rundan enligt Garmin:

Nästan en runda

Årets första riktiga härliga vårdag var kommen och jag kunde få några timmars cykling.
Hade från början tänkt mig att köra en egen 20-milare men verkligheten dök bryskt upp och sa att jag borde byta däck på fruns bil. Samtidigt visade det sig att jag hade en punka på min bils framhjul där ett skruvdjävel hade snurrat in sig.
Nåväl. det hann passera ett par timmar innan jag bestämde mig för att åtminstoe ta reda på om vitsipporna hade slagit ut vid Skokloster. En runda som jag förut mindes var strax under 12 mil. Förut innebär att det var på den tiden man använde traditionella cykeldatorer.
Jag hade på känn att en av mina idoler "Tille", också skulle köra en solorunda idag och med det i tanke siktade jag in mig på Bålsta-Varpsund-Skokloster.
Vågar jag ens nämna att det blåste idag också? Det gjorde det även om det inte var orkanvindar.
Men på det hela så är det svårt att hålla ett jämnt tempo på den här rundan och blåser det blir det hopplöst.
Men men får göra så gott man kan och syftet idag var att rulla igenom en runda på åtminstone mer än 10 mil.
Hade inte heller tänkt skämma bort mig med massa goda energikakor och skit. Det är ju så mysigt att känna hur farbror Bonk lurar i vassen.
11,67 mil slutade rundan på vilket är kortare än jag minns från förr. Dessutom körde jag lite längre idag men GPS är på riktigt till skillnad från en ev. fel justerad cykeldator.
Det var väl inga sprinterben idag och klippet finns inte riktigt där. Men dom orkar trampa på iallafall och knät känns OK fast inte optimalt.
Snart är det dags för en riktig runda känns det som. Behöver det.

Och enligt Garmin såg rundan ut så här:

Istället för cykling

För att komma igång med långcykling så måste man liksom komma igång.
Och det kan man göra genom att exempelvis köra en brevet när det passar sig. Sen kan man hålla sig till brevetloppen och komplettera dom med kvällsrundor och vanliga 10-12 milspass emellanåt.
Således bestämde jag mig ganska sent för att köra Tumbas 30-milare på lödagen och anmälde mig på fredagen.
Skulle vara ensam hemma med barnen under hela kvällen och hade en hel del att pyssla med gällande käk, fixa sovplatser för deras kompisar som skulle sova över osv. Sen blev det massa pyssel med att göra iordning cykeln och allt därtill.
Hade haft en ganska jobbig arbetsvecka som tagit på fysiska och mentala depåerna en del och var helt slut när jag till sist stupade i säng med ett sista konstaterande att jag åtminstone skulle få några timmars sömn.
Självklart vaknade jag efter nån timme och kunde därefter inte få till nån kvalitetsömn alls. När klockan ringde hade jag väl fått c.a två timmars sömn och var mer död än levande.
Jag bestämde mig för att prioritera sömn framför långcykling och somande om i fyra timmar till. Det behövde kroppen och knoppen.
Det blev således en annorlunda dag än tänkt från början men åka nedcabbat med frun är inte fy skam det heller. Hann också med att ta fram utemöbler och börja olja in dom.

Men hur det med cyklingen undrar ni säkert?
Jodå, det blev en liten runda på eftermiddagen för att dämpa det värsta behovet och känna att man inte har slutat cykla.
Tog sikte på Bålsta och mötte märkligt nog Markus vid Stäket. Han var på väg hem från jobbet och skulle åt samma håll en bit. Så vi höll sällskap fram till kungsängen där jag fortatte mot Bålsta. Dagen till ära valde jag att ta extrasvängen via Kalmarleden och ut mot Varpsund där jag vände tillbaka och hem via I1. Passade på att få en punka vilket påminde mig om att jag borde köpa en ännu kralligare pump än den jag har. Vinden vred och vände sig och var ibland sur i nyllet och ibland snett emot, snett i sidan eller snett i ryggen.
Trött i kroppen och knoppen och inget riktigt klipp i benen. Hade inte käkat nåt ordentligt innan och inte heller under rundan vilket fick min mage att vara riktigt sur när jag kom hem. Efter middagen fick jag vrålont i magen, la mig på sängen och sussade en stund.
Ibland blir det inte som man tänkt sig och om man tänkt sig att cykla långt, kan man kanske byta ut det till cykling istället. Bättre än inget alls.

Rundan enligt garmin: