Året 2011 kommer jag minnas resten av mitt liv av flera anledningar. Visst minns man åren som gått rent generellt, men vissa år har kanske haft större variation på topparna och dalarna och sätter därför en djupare prägel på den tryckplåt som mot slutet av livet kan kallas "min livshistoria".
Året 2011 börjar för min del med att jag för första gången i mitt liv inte går till jobbet som jag alltid gjort. Av olika anledningar och drastiska egna beslut har jag kastat in handduken och har ett år på mig att hitta nåt nytt sätt att försörja mig. Kalas tänker många som inte varit i den situationen. Kanske trodde jag också att det skulle ge mig tid till att ställa om siktet, bli friskare i kroppen och kanske ge mig tid att cykla lite på dagarna.
Det blev inte så och kalaset uteblev kan jag lugnt påstå. säkert nån nytta med allt i livet men jag hade nog mina funderingar på om det verkligen stämde.
Det blev en svinkall vinter där man inte kunde cykla en mil utan att frysa skinnet av sig. En vinter där det kunde gå dagar av grubblande kring livets innehåll och tomhet. En vinter där jag också kände av att kroppen åldrats och inte var lika pigg som tidigare. En vinter som jag aldrig mer vill ha tillbaka.
Breveter - kvalificering till PBP
Våren kom så småningom och med det började också Brevetloppen som skulle avverkas. Detta eftersom det stora målet för 2011 var Paris-Brest-Paris.
Det började med en miserabel debut på Tumbas 20 milare där jag fick dubbelpunka efter fyra mil. Däcken och slangarna klarade sig fint, det var i låren punkorna satte sig.
Men jag harvade igenom eländet även om jag under en period var fast besluten om att både bryta, skippa Paris-Brest-Paris satsningen och sälja av cyklarna.
Slickade såren i en vecka och bestämde mig för att ge det en chans till. Täbys 20 milare fick avgöra hur det skulle bli och med motvinden rakt i nyllet men med bättre ben var känslan tillbaka såpass att jag började se fram emot resterande lopp.
Klämde av 30 milaren från Täby, 40 milaren från Tumba och en 60 milare från Sundsvall och kunde före juni månads början känna en viss lättnad över att kvalificeringen var klar för att göra sin slutanmälan till PBP. Nu var det bara att börja träna.........
Med undantag från de tjugo sista milen på 60 milaren, flöt det på ganska bra även om det tornade upp sig ett litet men mörkt moln på himlen, eller snarare mellan vaden och låret- höger knä.
En magnetröntgen som visade på en bakercysta och "generellt slitage" fick mig inte att avstå från en annan av årets höjdpunkter vilket var resan till Mallorca tillsammans med Jonas och Tille.
En resa som var kalas på alla sätt och vis. Bra cykling, bra sällskap och alltid med en afterbike med god kvalitet.
Läs mer om mallisresan här
Sommar och sol innebar en del roliga cykelturer och cykeln fick hänga med på semestern. Men även cykeln fick sig lite semester och jag började lata till mig.
Hur skulle jag klara PBP? Hur skulle det gå med jobb? Hur skulle det går för mig här i livet? Frågorna och funderingarna snurrade runt i skallen emellanåt och det var en stor lättnad när jag fick besked om ny anställning med början den 1:a september.
Det blev också tillfälle till några extrarundor före PBP med två stycken kalasbra tjugomilare som förberedelse. Bra sällskap och tur med både väder och vind bägge gångerna.
Hur skulle jag klara PBP? Hur skulle det gå med jobb? Hur skulle det går för mig här i livet? Frågorna och funderingarna snurrade runt i skallen emellanåt och det var en stor lättnad när jag fick besked om ny anställning med början den 1:a september.
Det blev också tillfälle till några extrarundor före PBP med två stycken kalasbra tjugomilare som förberedelse. Bra sällskap och tur med både väder och vind bägge gångerna.
PBP Så var det äntligen dags för avfärd. Lite nervös såklart, men på det stora hela kändes det väldigt bra. Jag hade en plan för hur jag skulle genomföra loppet och lyckades med det rakt av. Visst var det jobbigt att cykla, 120 mil på cykel är inte som att knalla ner till ICA och handla mjölk, men jag hade en positiv känsla i kroppen hela loppet som nästan fortfarande sitter i. Läs mer om mitt PBP här
Baksmällan Inte så oväntat kom så baksmällan efter PBP. Givetvis var det en rejäl afterbike direkt efter loppet, men den värsta baksmällan är den tomhet som infinner sig när man genomfört något som man förberett sig så länge inför. Man landar i vardagen helt enkelt.
Och även om det för mig innebar ett nytt jobb direkt efter PBP, så infinner sig vardagskänslan igen ganska snabbt igen. Vill också minnas en oktoberfest med klubben som dock inte kan kategoriseras som vardagskänsla.
Som sagt och skrivet var 2011 ett år att minnas för allt vad det gett oavsett om det inneburit glädje eller grummel.
Man lär sig nåt för var dag som går och på ett helt år lär man sig jättemycket. Det jag lärt mig i år är att det mesta går, att man kan komma igen, att man har ett värde även när man inte känner det själv.
Samtidigt har jag blivit mer försiktig inför livets bräckligheter och är inte lika självsäker längre, om jag nu var det innan. Kanske har det med åldern att göra, kanske är det spegeln jag ser mig i som fått en annan vinkel.
Jag bär med mig det till nästa år och ser framåt. Har nya spännande mål och ett spännande liv att ta hand om.
Tack alla som vart med på resan i år, både resor, breveter, cykelrundor och alla andra sammankomster oavsett anledning.
Ska bli kul att ta hand om framtiden med er :-)
Mest tack till kära frun och alla mina barn.
Ni står alltid högst på listan och ni finns alltid hos mig i tanke och hjärta.
Gott nytt år!
Och även om det för mig innebar ett nytt jobb direkt efter PBP, så infinner sig vardagskänslan igen ganska snabbt igen. Vill också minnas en oktoberfest med klubben som dock inte kan kategoriseras som vardagskänsla.
Som sagt och skrivet var 2011 ett år att minnas för allt vad det gett oavsett om det inneburit glädje eller grummel.
Man lär sig nåt för var dag som går och på ett helt år lär man sig jättemycket. Det jag lärt mig i år är att det mesta går, att man kan komma igen, att man har ett värde även när man inte känner det själv.
Samtidigt har jag blivit mer försiktig inför livets bräckligheter och är inte lika självsäker längre, om jag nu var det innan. Kanske har det med åldern att göra, kanske är det spegeln jag ser mig i som fått en annan vinkel.
Jag bär med mig det till nästa år och ser framåt. Har nya spännande mål och ett spännande liv att ta hand om.
Tack alla som vart med på resan i år, både resor, breveter, cykelrundor och alla andra sammankomster oavsett anledning.
Ska bli kul att ta hand om framtiden med er :-)
Mest tack till kära frun och alla mina barn.
Ni står alltid högst på listan och ni finns alltid hos mig i tanke och hjärta.
Gott nytt år!