fredag, december 30, 2011

Tillbaka och framåt 2011-2012

Med en stor portion ödmjukhet inför vad livet gett och vad livet ger, vill jag sätta pränt, om än elektroniskt, på tankar om året som gått och det kommande året.
Året 2011 kommer jag minnas resten av mitt liv av flera anledningar. Visst minns man åren som gått rent generellt, men vissa år har kanske haft större variation på topparna och dalarna och sätter därför en djupare prägel på den tryckplåt som mot slutet av livet kan kallas "min livshistoria".

Året 2011 börjar för min del med att jag för första gången i mitt liv inte går till jobbet som jag alltid gjort. Av olika anledningar och drastiska egna beslut har jag kastat in handduken och har ett år på mig att hitta nåt nytt sätt att försörja mig. Kalas tänker många som inte varit i den situationen. Kanske trodde jag också att det skulle ge mig tid till att ställa om siktet, bli friskare i kroppen och kanske ge mig tid att cykla lite på dagarna.
Det blev inte så och kalaset uteblev kan jag lugnt påstå. säkert nån nytta med allt i livet men jag hade nog mina funderingar på om det verkligen stämde.
Det blev en svinkall vinter där man inte kunde cykla en mil utan att frysa skinnet av sig. En vinter där det kunde gå dagar av grubblande kring livets innehåll och tomhet. En vinter där jag också kände av att kroppen åldrats och inte var lika pigg som tidigare. En vinter som jag aldrig mer vill ha tillbaka.

Breveter - kvalificering till PBP
Våren kom så småningom och med det började också Brevetloppen som skulle avverkas. Detta eftersom det stora målet för 2011 var Paris-Brest-Paris.
Det började med en miserabel debut på Tumbas 20 milare där jag fick dubbelpunka efter fyra mil. Däcken och slangarna klarade sig fint, det var i låren punkorna satte sig.
Men jag harvade igenom eländet även om jag under en period var fast besluten om att både bryta, skippa Paris-Brest-Paris satsningen och sälja av cyklarna.
Slickade såren i en vecka och bestämde mig för att ge det en chans till. Täbys 20 milare fick avgöra hur det skulle bli och med motvinden rakt i nyllet men med bättre ben var känslan tillbaka såpass att jag började se fram emot resterande lopp.
Klämde av 30 milaren från Täby, 40 milaren från Tumba och en 60 milare från Sundsvall och kunde före juni månads början känna en viss lättnad över att kvalificeringen var klar för att göra sin slutanmälan till PBP. Nu var det bara att börja träna.........

Med undantag från de tjugo sista milen på 60 milaren, flöt det på ganska bra även om det tornade upp sig ett litet men mörkt moln på himlen, eller snarare mellan vaden och låret- höger knä.
En magnetröntgen som visade på en bakercysta och "generellt slitage" fick mig inte att avstå från en annan av årets höjdpunkter vilket var resan till Mallorca tillsammans med Jonas och Tille.
En resa som var kalas på alla sätt och vis. Bra cykling, bra sällskap och alltid med en afterbike med god kvalitet.
Läs mer om mallisresan här

Sommar och sol innebar en del roliga cykelturer och cykeln fick  hänga med på semestern. Men även cykeln fick sig lite semester och jag började lata till mig.

Hur skulle jag klara PBP? Hur skulle det gå med jobb? Hur skulle det går för mig här i livet? Frågorna och funderingarna snurrade runt i skallen emellanåt och det var en stor lättnad när jag fick besked om ny anställning med början den 1:a september.
Det blev också tillfälle till några extrarundor före PBP med två stycken kalasbra tjugomilare som förberedelse.  Bra sällskap och tur med både väder och vind bägge gångerna.

PBP Så var det äntligen dags för avfärd. Lite nervös såklart, men på det stora hela kändes det väldigt bra. Jag hade en plan för hur jag skulle genomföra loppet och lyckades med det rakt av. Visst var det jobbigt att cykla, 120 mil på cykel är inte som att knalla ner till ICA och handla mjölk, men jag hade en positiv känsla i kroppen hela loppet som nästan fortfarande sitter i. Läs mer om mitt PBP här

Baksmällan Inte så oväntat kom så baksmällan efter PBP. Givetvis var det en rejäl afterbike direkt efter loppet, men den värsta baksmällan är den tomhet som infinner sig när man genomfört något som man förberett sig så länge inför. Man landar i vardagen helt enkelt.
Och även om det för mig innebar ett nytt jobb direkt efter PBP, så infinner sig vardagskänslan igen ganska snabbt igen. Vill också minnas en oktoberfest med klubben som dock inte kan kategoriseras som vardagskänsla.

Som sagt och skrivet var 2011 ett år att minnas för allt vad det gett oavsett om det inneburit glädje eller grummel.
Man lär sig nåt för var dag som går och på ett helt år lär man sig jättemycket. Det jag lärt mig i år är att det mesta går, att man kan komma igen, att man har ett värde även när man inte känner det själv.
Samtidigt har jag blivit mer försiktig inför livets bräckligheter och är inte lika självsäker längre, om jag nu var det innan. Kanske har det med åldern att göra, kanske är det spegeln jag ser mig i som fått en annan vinkel.
Jag bär med mig det till nästa år och ser framåt. Har nya spännande mål och ett spännande liv att ta hand om.

Tack alla som vart med på resan i år, både resor, breveter, cykelrundor och alla andra sammankomster oavsett anledning.
Ska bli kul att ta hand om framtiden med er :-)

Mest tack till kära frun och alla mina barn.
Ni står alltid högst på listan och ni finns alltid hos mig i tanke och hjärta.

Gott nytt år!



onsdag, december 28, 2011

Kort och gott

I väntan på min årsberättelse får ni en kort resumé av gårdagens kort och gott runda.
Eftersom jag hade tagit en semesterdag kunde jag precis som resten av familjen sova lite längre.
Sen kunde jag unna mig en cykeltur på strax över två timmar.
Precis som för nån vecka sen ( eller nåt sånt, tiden går fort på äldre dar.... ), blev det svängen via Lövsta, Hummelmora, Görveln, Kalhäll, Ängsjö och hem över Järvafältet.
Det där är en ganska bra runda om man vill köra lite grusvägar och stigar där man får ta i lite för att komma upp.
( kan bero på egna vikten förstås )

49 km smågrisig cykelrunda är inget att skriva noveller om, men det var precis som rubriken kort och gott.

måndag, december 12, 2011

Isigt & grisigt


Så här års får man vara glad om man kommer ut på en cykeltur längre än till och från jobbet.
Man har ju inte bara en miljon saker att pyssla med nu före jul. Man kan med viss rätt knorra lite över vädret som kan vara alltifrån regn till snöstorm och i år har decembervädret
Innehållt både regn och isbildning.
Det var lördag morgon och minsann fanns det en lucka på några timmar för att komma ut en stund. Hade kunnat välja räser med skärmar eller dubbdäckad cross med skärmar. Givetvis valde jag istället crossen utan skärmar för att få den där härligt brunprickiga looken på kläder och cykel och det tog ingen längre stund innan jag fått den där härliga blicken med bruna lerfräknar i nyllet.
Benen var tunga som stockar, vilket säkert är en effekt av träningen på gymmet dan innan eller helt enkelt min höga ålder. Kanske en combo?
Siktade in mig på att köra den vanliga rundan över Lövsta, Hummelmora, Görveln, Kalhäll, Stäket och hem över Järva.  Väl vid Kalhäll ändrade jag mig och fortsatte trippen ut mot Ängsjö med ett minne från ett par år tillbaka då jag där hittade lite roliga stigar och traktorvägar. Med nån plusgrad, sur vind och mörkgrå himmel var det optimalt att vara ute på cykeln. Och stigarna vid Ängsjö gjorde mig inte besviken – men skapligt skitig.

Ut på järva där helt plötsligt långa isgator mötte mig med ett leende. Fick fälla ut benen ett par gånger och rulla igenom dom eller försöka hitta en grässträng bredvid vägen där jag kunde fortsätta fram.
Skrattade gott när jag kom hem och det enda som lät högre än skrattet var nog den gnisslande kedjan.
Man kan gott säga att växlingarna inte satt som en smäck under sista delen av rundan, då allt var igenkletat av sand, lera, grus +ANNAT!
Inte nån längre runda att rapportera om, men hellre två timmar på crossen än ingen timme alls.
Isigt sa Bill
Och grisigt sa Bull

fredag, december 09, 2011

Det går framåt- tror jag?

Den stora snackisen ute på stan verkar just nu vara mitt knä.
Och nu i juletider är det kanske bättre att gemena man börjar fundera på julklappar, julpyssel och vilken öl man ska dricka än att fundera över mitt knä.
Därför kommer här en liten rapport över hur det går och hur det står till med farbror.
Cykling- Cyklar nästan varje dag till jobbet på min single-speed, två mil i vardera riktning och nu med dubbdäck. Det innebär att jag inte kan trampa för tungt och  istället jobba med kadensen. Bättre för knäna just nu känns det som men jag tappar lite kraft som får byggas upp utanför cykeln.
Försöker cykla en sväng på helgerna också men utan att anstränga knät för mycket. Därför blir det mesta ensamcykling just nu eftersom jag måste tänka mig lite extra för när det gäller belastningen.

Träning- Försöker nu ta mig ner till gymmet två eller tre dagar i veckan för att träna upp benmusklerna enligt det program jag fått av sjukgymnasten.
Jag tror faktiskt att det börjar ge lite resultat. Än är det för tidigt att säga något definitivit, men känslan är att det sakta blir bättre. 
Med lite envishet och tålmodighet kanske det blir bra till våren.



lördag, november 26, 2011

Renovering pågår

Och om ni funderar över bling-bling hjulen på single.speed hojen, så är dom numera ersatta av ett par andra hjul.
För övrigt är det renoveringarnas årstid just nu.
Förutom lite fix i hemmet med element och sovrum som ska fixas, piffas och ordnas till, så är det ett par renoveringsprojekt på gubben själv som är aktuella.
Högerknä har ju knasat senaste året och en bakercysta är konstaterad. Det är också konstaterat att knäleden svullnar upp väldigt lätt samt att vänster ben blivit starkare än höger för att kompensera det onda.
Går hos sjukgymnast ( Sport & Rehab ), och får program med övningar som ska göra höger ben och knä på bättre humör. Innebär också att jag ska skynda långsamt och inte köra på för hårt.
Tur att man inte ska vara snabbast på vintern. Jag tror på ett positivt utfall och att 2012 är ett bättre år för knät.
Högerhanden fick sig en smäll för några år sedan vid ett fall.
Det där går nog över har jag tänkt sen dess och försökt ignorera sanningen som säger att det inte blivit bättre utan periodvis sämre.
Vet inte vad som hände inuti handen den där dagen för några år sedan, men nu har jag röntgat eländet för att åtminstone få nån sorts besked om det går att ordna eller ej.

Så om ni tycker jag har ett slappt handslag när jag hälsar så beror det inte på att jag är en fisk utan helt enkelt på att jag inte har nåt tryck i tummen :-)

Skickar med en bonusbild från en helt vanlig runda på järvafältet för nån vecka sedan. Life is great.

lördag, november 12, 2011

Tillfällig bling-bling

Allting har ett slut och det innefattar även fälgar och nav.
Har man dessutom kört året runt med ett hjulpar, så kommer förr eller senare den dagen då man obönhörligen måste ta adjö av ett nav som inte är räddningsbart och en fälg som är så nedsliten att all bromsning kan vara början på ett äventyr.
Min singel-speed hoj var från början ett hopplock av gamla prylar där jag från början visste att just bakhjulet sjöng på sista refrängen. Och nu när den går som pendlar hoj 4 mil om dagen går det sista slitaget rätt fort.
Har beställt ett nytt hjulpar hos Alviks cykel. Tänkte först ett par flip-flop fixed/singlespeed men ändrade mig och bestämde mig för ett par helt vanliga systemhjul som jag vet fungerat bra på en av dom andra hojarna.
Några dagars leveranstid och under tiden får ett par bling-bling hjul fungera tillfälligt.
Stilpoliser kan ha synpunkter på orange-babyblått-rött-svart. Jag bjuder på det.

Bilden är tagen 11-11-11 klockan 11.11
Av alla mina cyklar så fick det värsta härket vara med på den historiska bilden.

lördag, november 05, 2011

En sista kyss?

Ibland försöker vi som människor hålla ut i den längsta. Och precis som vi försöker pressa ur det sista ur vindunken och filmjölksförpackningarna, försöker också årstiderna ibland att härda ut in i det sista.
 I år har hösten varit lång. Hösten har härdat ut och överlevt nån enstaka köldknäpp och vi har funderat över hur länge det kan fortgå.
Vaknade trött och eländig med en förhoppning om nåt SMS med bön om inställd runda.
Så blev det inte utan jag fick vacker bege mig ner till Crackville för den sedvanliga ritualen med att hälsa på vovve, Viktor med alla funderingar och söta Lisa medans 123:ans vice VD letade pulsband och kläder mm. innan vi kom iväg med siktet som vanligt inställt på Bålsta


Vi skriver 4 november och jag och Johan bestämde oss för att ta finräserhojarna ännu en gång. Kanske sista gången för i år?
Och det kändes som om hösten idag höll emot den stundande vintern för att vi skulle få en sista runda på finhojarna innan dessa byts ut mot dubbdäckade tunga eländen med stänksärmar vars topprör är draperade i vintersnor.
Själva rundan var inget att skryta om. Jag var trött i kroppen, trött i huvet och håller igen rätt mycket så fort mitt högra knä börjar gny. Att cykla långrundor ingår egentligen INTE i mitt rehabprogram, men skadar inte heller om jag gör det kontrollerat. Vi fortsatte idag vi en lite förlängs sväng och körde via varpsund och I1.
Väl hemma kunde jag summera 98 km cykling i ett slötempo, vilket inte är långt och snabbt men bättre än inget alls. Och även om jag kände att jag idag fick slita för varenda meter, så var det värt det. Om inte annat så var jag skyldig den här hösten att göra det nu när den höll ut för oss med en sista ansträngning.
Tack Johan för ännu en bra runda. Det har blivit några i år och även om året inte är slut nu, så kan man nog konstatera att det än så länge varit mer än bra.
Idag fick vi oss en sista kyss av hösten 2011 tror jag. Tack.

onsdag, oktober 26, 2011

En växel i två mil

Det är många som hört av sig och undrat över hur det går med pendlingen, om jag kommit igång igen, vilken väg jag tar och vilken av alla cyklar jag tar.
Tänkte stilla er oro med lite fakta kring min pendling.
Jag har kommit igång med pendlingen och försöker cykla 2-4 dagar i veckan. Det finns duschmöjligheter på jobbet i form av en duschkabin på en av toaletterna. Kanske inte riktigt samma fina standard som jag hade på förra jobbet men bättre än inget alls.
Jag cyklar samma väg som jag gjort de senaste åren vilket innebär att jag cyklar förbi gamla jobbet innan jag vänder tillbaka vid Klara mälarstrand för att komma in på den gata som leder ner i garaget på jobbet.
Det blir nästan exakt två mil från dörr till garageport vilket är helt OK. Lite för kort sträcka men bättre än inget alls.
Jag har de senaste åren pendlat med min Cannondale Cyclocross i princip året runt. För nån vecka sen bytte jag växelwires och höljen för att optimera växlingen och nu sitter växlingarna som en smäck vilket de inte gjort de senaste året. För att fira det har jag bara använt min single-speed On-One Il Pompino till och från jobbet. en växel räcker rätt bra i två mil även om det är lite för lätt trampat på platten. Men det här är för att mitt högra knä ska få vila lite.
Nu behöver ni inte fundera längre över min pendling men jag återkommer med en utförlig rapport när jag bytt till röda brosmklossar på cykeln.


söndag, oktober 16, 2011

En helt vanlig hösthelg

Klockan ríngde 07:06 i lördags morse och jag ångrade direkt att jag hade planerat att cykla med Johan. Vi skulle förvisso träffas först runt nio så jag bestämde mig för att ligga kvar en timme.
Klockan 08:30 kommer ett ynkligt SMS där Johan vill flytta fram det till 10.00 och jag fick ytterligare tid till att inte göra nånting alls, vilket är förbaskat skönt en lördagsmorgon.
Efter lite fipplande med smågrejer och en del fippel med att få Johan att få fram kläder, cyklar och  sig själv kom vi till sist iväg.
Jag hade förberett mig extra väl inför dagen genom att på fredagen besöka sjukgymnasten som ska hjälpa mig med mitt högra knä.
På den träffen hade jag fått stifta bekantskap med diverse tortyrmaskiner vars syfte på nåt sätt ska stärka musklerna runt knäna.
Ja, jag hade träningsvärk deluxe i bägge benen och insåg att jag skulle få slå på dieselaggregatet redan från start.
Vi satte styrning mot Bro men valde att fortsätta mot Bålsa och ta backen över draget och hem över I1.
Hösten har nu kommit på riktigt och trots att det bara var runt fyra-fem grader, kändes det periodvis lite varmare. Mycket snack som vanligt, men med skillnaden att man så här års inte hör ett smack med pannband/mössa över öronen. Eller så är det helt enkelt åldern som börjar ta ut sin rätt gällande hörseln.
"Look mama, no hands!"

Det blev väl inte världens längsta runda, men 77 km är som jag brukar säga bättre än inget alls även om en längre runda säkert hade varit bättre för benen.
Efter rundan var det hem och en snabbdusch för att sen hoppa in i bilen med söta frun för att titta på danstävling i Åkeshovshallen. Både C,B och A klass visade upp sina färdigheter i alla ålderklasser.
Riktigt kul att se det på nära håll och roligt att se en del bekanta ansikten från dansskolan där vi gick förut. Måste nog ta tag idet där igen, även om vi inte får den tränare vi trivdes bäst med.

Idag söndag, har jag tillbringat lite verkstadstid med min gamla trotjänare cykelcross hojen.
Skärmarna sitter på inför hösten/vintern ( dom åkte aldrig av i år ) och nu har den äntligen efter många års fuskande, fått både nya växelwires och höljen.
Växlingarna sitter som en smäck just nu och jag kan knappt bärga mig inför att få köra en runda på den.
Den kommer väl får agera pendlarhoj så småningom, även om jag just nu tycker det räcker med single-speed hojen för dom två milen till jobbet.
Det viktigaste kanske ändå är att jag idag gjorde en höstsoppa med rotfrukter + ANNAT som jag nu ska smaka på.

Hoppas ni själva haft en lika bra helg som jag.


tisdag, oktober 11, 2011

Sakta börjar han vakna till liv

Det var en rejäl cykelbaksmälla jag åkte på efter Paris-Brest-Paris.
Och jag var inte ensam om det heller.
Många i sällskapet har tagit det lugnt nu efteråt, med undantag för dom som helt plötsligt fått för sig att bli tävlingscyklister och fara runt på cykelcross tävlingar runt om i landet. Själv har jag väl cyklat nån enstaka runda på helgerna och knappt det.
Till mitt försvar så har jag börjat jobba igen och tillbringat den första månaden med att fara runt för att försöka lära mig vad jobbet går ut på och hur tjänsterna fungerar.
Sen har jag också velat vila mitt högerknä som ju under året har trilskats lite. Har av ortopedläkare fått konstaterat att den ”Bakercysta” jag har i knät, inte är boven till det onda. Har också fått remiss till sjukgymnast och nu börjat besöka Sport&Rehabkliniken för att få hjälp med att kanske bygga upp muskler runt knät för att avlasta eller flytta belastningen.
Jag har ju hela vintern på mig att få lite ordning på mitt knä och behöver inte ha bråttom.
För att fira det lite extra, så gjorde jag idag cykel pendlings premiär till nya jobbet. Och för att inte stressa valde jag att köra min babyblå On-one Il Pompino single-speed idag.
Fin morgon med lite kyla i luften och med en väldigt illa planerad morgon hemma så kom jag väg väldigt sent.
Men det var det värt och ett i sammanhanget lågt pris för att börja vakna till liv igen.
 
Hur har ni det själva på hösten?
 
 
 

onsdag, september 21, 2011

Livet efter PBP #2

Det tar emot, men det går.

Att komma igång med rutiner för cykling skulle få ta en månad efter PBP hade jag tänkt mig och jag håller nästan på det.
Fuskade lite i söndags med att köra MTB i två timmar och kompletterade det fusket med att cykla två timmar i måndags kväll med Johan som verkar vara inne i samma fas.
Har beställt och fått hem ett par nya löparskor som ligger så fint och prydligt i sin kartong att jag knappt vill packa upp dom. Men det ska jag göra vilken dag som helst och då försöka komma in i lite löpartakter igen som ett effektivt komplement till cyklingen så här års.
Annars då undrar ni?
Hur är det med ditt knä och hur går det på jobbet + ANNAT?
Jo tack, träffade idag en ortoped som rekommenderade mig vidare till sjukgymnast med inriktning på "sportknän". Känns bra att det inte är nåt som behöver justeras mekaniskt/opereras.
Börjar sakta komma in i rutinerna men måste erkänna att jag under 8 månader tappat lite skärpa och fokus. Det kommer nog tillbaka i takt med att jag mer förstår processerna och kan komma in i jobbet. Man vill ju kunna allt på en gång, men börjar inse att det får ta sin tid.
Mycket resor till vårt huvudkontor i Borlänge har det varit nu i början som tyvärr tar tid och energi.

Just nu körs cykel VM i Köpenhamn.
Håller tummarna för Emma Johansson på lördag, och är övertygad om att herrarnas lopp på söndag kan bli en spännande och öppen historia.
Veckan därefter börjar jag cykla till jobbat igen tror jag. Undrar om jag vinner?

torsdag, september 08, 2011

Livet efter PBP

Så börjar livet efter PBP att sakta men säkert komma igång igen.
Efter så många års fundering över hur ett lopp på 120 mil skulle vara och en hel del planering av både kropp, huvud och utrustning under året så infinner sig naturligt en viss tomhet efteråt.
Resan hem från Frankrike gick bra och mycket tack vare mina medresenärers förmåga att ta långa körpass i bilen och det dröjde väl ända till skåne/småland innan det var min tur att köra.
Givetvis stannade vi till på Dranken Geers på hemvägen, och fyllde upp bilen med kvalitetsdrycker. Alla vägar går inte via Gent, men i vår värld är det otänkbart att man inte tar den vägen.
 
Sen jag kom hem har jag knappt rört cykeln. Har väl cyklat 4 mil på sin höjd men känner ingen panik över det just nu. Ska försöka ta tag i det så fort jag vet om jag kan ställa cykel och byta om på nåt fungerande sätt på nya jobbet. Ska nog också ge min skogscykel lite tid nu när löven börjar falla i skogarna runt Lövsta och på Järva. Kanske kunde crossen få slita lite också?
Kroppen mår rätt så bra också även om jag har lite domningar i höger stortå, höger lilltå, vänster lillfinger och lite problem med högra tummen som krånglat från och till sen en vurpa för över två år sedan.
Men på det hela är det rätt bra och de små skavankerna är ett väldigt lågt pris för den upplevelse och kick jag fick av att köra PBP.
 
Nya jobbet är än så länge lite förvirrande, vilket alla jobb är till en början. Får trösta mig med att många verkar förvirrade trots ett antal år på företaget.
Att vara nyanställd är inte lätt för en som inte varit det på 11 år. Med tiden kommer det att ge sig och säkert bli väldigt bra.
 
Det känns som om livet är så här. Det känns rätt bra J
 
 
 

måndag, augusti 29, 2011

Paris-Brest-Paris 2011

Det är tidig eftermiddag onsdagen den 24/8 2011 och jag befinner mig på nån väg nånstans i Frankrike sittandes på cykeln. Jag kämpar för att hålla emot tårarna. Inte så där jättemycket, men jag måste ändå anstränga mig lite för att det inte ska bryta igenom.
Det är inte för att det gör ont eller för att jag är ledsen, utan för att jag nu är så nära att nå det mål jag satte upp för fyra år sedan att bara en olycka eller rejält tekniskt haveri kan stoppa mig.
Jag har cyklat i c:a 120 mil sen söndag eftermiddag, sovit några timmar och har nu bara slutspurten in till Paris kvar. Det bubblar i mig av den känslan som infinner sig när man lyckas med något eller när man når ett högt uppsatt mål. Och vetskapen om att polarna väntar i målområdet är värmande. De sista två milen är bland de finaste i mitt liv och jag tänker på min familj, mina vänner och jag tänker att livet är bra.

Men det började lite tidigare, egentligen redan 2007 när några av cykelkompisarna skulle köra Paris-Brest-Paris, ett cykellopp på ofattbara 120 mil. Jag tyckte då att det verkade helt galet men också ett mål jag kunde sätta för mig själv långt fram eftersom det loppet bara går vart fjärde år. Således kunde jag bestämma mig för att ge mig på det 2011.
Paris-Brest-Paris är i särklass det största cykelloppet gällande organisation och deltagare för långdistanscyklister och ska man köra något, så är det detta lopp som gäller. Det finns dom som är längre, men inget som är i närheten av den storlek och därtill organisation som PBP innebär. I år var det över 5000 anmälda och säkerligen över 1500 frivilliga som jobbar längs banan som funktionärer mm.

Resan ner och på plats
Torsdagen den 18/8 packade vi hyrbussen med cyklar och sex glada laxar för att tillsammans bila ner till Paris. Det var förutom undertecknad även, Johan, Vic, Tille, Toni och Calle som vinkades av från Barkarby av Mattel, som tyvärr inte fick tiden att räcka till för PBP i år.
Resan ner flöt på bra och med hjälp av fruns GPS var det enkelt att hitta hela vägen till vårt hotell där Jonas väntade på plats.
Nere på plats hade vi nån dag över för att registrera oss, kolla över cyklarna, äta Cous-cous och hårt grillat kött för att paja magen lite före start och även en cykeltur genom slottsparken kring Versailles.
Cykel med packning, lampor mm = redo

Starten
I år fanns det ett antal olika starttider att välja mellan och som rookie jag är hade jag valt samma som övriga gänget, dvs klockan 16.00 med en maxtid på 80 timmar. Mer normalt för en förstagångsåkare kanske annars är att man väljer en starttid där maxtiden är 90 timmar.
Vi stod säkert två timmar i stekande sol innan vi kom iväg på de bitvis avstängda vägarna på väg ut från Guyancort. Värmen hade nog tagit hårt redan för start då det efter ett tag låg cyklister i dikena längs vägen, som ett resultat av den höga farten och höga värmen. Jag insåg ganska snabbt att det gällde att hålla sig kall, och då menar jag framförallt mentalt. Ska man cykla 120 mil är det dumt att hamna i panik i början. En sak som många drabbas av är vattenbrist, som då kompenseras av att man tar emot vatten från slangar längs vägarna där befolkningen går man ur huse för att klappa händerna och erbjuda vatteb. Det är dock inte riktigt samma drickbara vatten som är vana vid då det innehåller mycket klor. Detta sätter sina spår då man lätt blir dålig i magen av det vattnet. Jag kommer känna av det dåliga vattnet i några dagar och säkert fäller det några redan den första dagen.
Jag hade som plan att cykla med Jonas så långt vi kände att det funkade bra men när jag efter några mil inte såg till honom, bestämde jag mig för att köra mitt eget lopp tills han eventuellt kom ikapp.
Redo för start

 Tille väntar på start

 "Goa gubbarna från Götet"

 En del av de som ska iväg 16.00

 Johan är laddad som vanligt

Nu är det nära

Loppet
Den första etappen är c:a 14 mil och jag kör den tillsammans med varierande grupper och tycker det känns rätt bra när jag kommer upp till Mortagne där man kan äta lite och fylla på vätska. Väntar en stund för att se om Jonas dyker upp och träffar samtidigt några andra svenskar. Är på väg att cykel iväg därifrån när Rejmert dyker upp och undrar om vi kan hålla sällskap en bit. Vi sätter fart mot Villaines-La-Juhel och det flyter på riktigt bra. När vi stämplat där och käkat en bit morsar vi på Tommy Heinemark innan vi sätter vidare fart.
Nån kilometer efter att vi rullat iväg kommer Tommy ikapp oss och tillsammans bildar vi en trio som håller ihop större delen av loppet. Tommy är en rutinerad åkare som kör för tredje gången. Rejmert kör för andra gången men bröt 2007. Jag känner mig stark men väldigt lugn och fokuserad. Tänker inte på att det är 120 mil utan försöker se det som enstaka etapper. Natten flyter på bra och vi har tur med vädret som inte ger oss varken regn eller motvind. Inga problem med utrustning, cykel eller med kroppen heller, utöver lite knasig mage pga det klorade vattnet som jag nu håller mig långt borta ifrån.
Milen försvinner bakom oss och kontrollerna erbjuder mat och lite kort vila. Vi snackar ihop oss om strategin och bestämmer oss för att försöka ta oss till Brest för att sova några timmar där. Det känns som ett rimligt mål och även om värmen på dagen och backarna efter Loudeac är jobbiga känns det som vi kan klara oss till Brest före midnatt. Jag får också reda på att både Jonas och Vic varit tvungna att bryta vid 22 mil med magproblem.
Mellan Carhaix och Brest börjar regnet falla. Vi är nu en större grupp vilken jag väljer att släppa efter ett tag för att hålla mitt absolut egna tempo uppför. Är för först gången lite sliten men inte värre än att jag känner att jag kommer klara mig till Brest. Efter en del småstopp längs vägen för att bråka med GPS:en, anländer jag till Brest i tid och stämplar in 23.00 och möter Rejmert och Tommy som anlände dit några minuter före mig.
Vi äter lite och försöker hitta nån plats att sova på. Sovsalen är helt fullbokad och vi får hålla tillgodo med en "frigolit madrass" på golvet i den stora cykelhallen. Vi är blöta, lite kalla och att försöka sig på att få en kvalitetssömn i den miljön är rätt hopplöst.
Cykelsalen/sovsalen i Brest. Vi sov längs ena väggen.....

Men vi får nån timmes sömn ändå innan vi bestämmer oss för att peta i oss lite kaffe och ge oss tillbaka i natten. Nu har det slutat regna och temperaturen känns rätt bra. Det är förvisso väldigt fuktig luft ute och efter ett tag är det uppför i 15 km. Det tar på krafterna och med den lilla sömn vi fått tvingas vi till lite småstopp emellanåt för att samla krafterna. På det hela känns det dock bra och när vi rullar in i Carhaix strax före åtta på morgonen är vi ganska pigga. Strategin blir att försöka cykla hela dagen och ta ett sovstopp när vi har 22 mil kvar.
För befolkningen som bor längs banan där PBP passerar är det en fest som inträffar vart fjärde år och dom går man ur huse för att applådera oss som passerar. Att cykla igenom en liten by mitt i natten och få applåder av människor som samlats på det lilla torget ger extra krafter. Ofta står det ett bord längs vägen där barn står och bjuder på frukt, kakor och kaffe. Vi stannar till ibland och tänker att det säkert är lika stort för dom att vi passerar som det är stort för oss att cykla det här loppet.
Tummen upp för PBP. Bilden är nog från Fougeres.

Målgång
Nattcyklingen är inga problem för kroppen, men nu börjar mina ögon bli trötta av allt mörkerseende. Jag bestämmer mig för att hålla mig till min ursprungliga plan och tar ett sovstopp på några timmar i Villaines-La-Juhel. Tommy och Rejmert är pigga och väljer att fortsätta i natten. Får en madrass och filt i sovsalen och beställer väckning till 05.00 men har svårt att komma till ro eftersom jag är förbaskat pinknödig :-o
Sover ändå lite till och från några timmar men bestämmer mig vid 04.30 för att cykla vidare. I dag ska jag bara rulla imål.
Jag kommer ganska snabbt in i ett tempo som känns bra och har nu ingen oro över huruvida det ska gå vägen eller ej. Tvärtom känns det ganska bra och riktigt skönt att vara ute på cykeln. Det funkar bra att cykla själv även om det kräver mer av psyket för att man verkligen ska cykla hela vägen till kontrollerna. Rädslan för att det ska bli för behagligt att vila en stund i gräset gör att jag hela tiden trampar mig framåt mot nästa kontroll. Det är en behaglig morgon att vakna upp med bra temperatur och vinden lätt i ryggen känns det som.
Väl vid kontrollen i Mortagne bestämmer jag mig för en tio minuters vila. Sätter telefonens timer på 10 minuter, lägger huvudet på bordet och telefonen bredvid. När telefonen ringer efter 10 minuter ställer jag mig upp, går ut till cykeln och cyklar iväg.
Nu är det bara en kontroll kvar innan de sista 64 km in till målet och när jag når kontrollen i Dreux 12.39 unnar jag mig att sitta och njuta en stund, även om jag egentligen bara vill iväg och komma till målet. Men det är en skön känsla att sitta där en stund innan jag bestämmer mig för att nu rulla hem det här äventyret.
Under de sista milen hem växer känslorna i mig. Jag har under loppet haft mina tankar på familjen och känt deras stöd. Jag har funderat på de senaste årens periodvis jobbiga perioder med både sviktande hälsa och avhopp från jobb. Jag känner mig nu väldigt glad över att jag är nära att lyckas med det mål jag satte upp för fyra år sedan och kanske mest för det sätt jag genomfört det. Jag har cyklat PBP med glädje och kommer avsluta det med känsla av stolthet och ödmjukhet.
Två mil före mål får jag ett textmeddelande av Johan. Dom väntar vid målet och jag har svårt att hålla tillbaka tårarna när jag inser att dom är lika glada över att jag är på väg att klara det som jag själv är. 
Vänskap värmer och det här gänget har en given plats i min livshistoria.
När jag rullar in mot målet hör jag vrålet från KBCK klacken som inte går att ta miste på och jag rullar över mattan där tiden registreras med en sluttid på 71 timmar 37 minuter.
Maxtiden var 80 timmar och jag är mer än nöjd. Jag har nått bägge mina mål varav ett var att cykla till Brest utan vila och det andra att klara loppet under maxtiden.
Innan jag hinner slutstämpla får jag en Duvel i handen av Jonas och omkramad av hela gänget.
Välkomnad i mål
Tack
Man får svårt att genomföra ett sånt här lopp utan bra stöd av vänner och familj.
Tack till Jonas för årets brevetserie. Synd att vi inte kunde köra "finalen" ihop, men nästa gång.
Tack till Vic, Tille, Johan, Calle och Toni för en riktigt bra resa tillsammans och mottagandet vid mål +ANNAT
Tack Tommy och Rejmert för bra sällskap under nästan hela loppet

Det största tacket riktar jag till min fantastiska fru och mina underbara barn.
Jag har er i tankarna hela tiden och när man är trött, befinner sig på en cykel mitt i natten någonstans i Frankrike är ni ljuset som lyser upp mitt sinne. Jag blir glad när jag tänker på er och då går det så lätt.

Nu börjar ett nytt liv på sätt och vis, eftersom jag nu både har klarat av det mål jag satte upp för fyra år sedan men också börjar mitt nya jobb denna vecka.
Men redan nu har jag satt upp ett mål om fyra år. Då står jag på startlinjen igen för att då köra Paris-Brest-Paris 2015.

Au revoir!

Några av bilderna är lånade av Victor Karlin.

torsdag, augusti 18, 2011

Mot Paris och sen 120 mil på cykeln

Ikväll är vi sex stycken som packar in oss själva och cyklarna i stor bil och sätter kurs mot Paris.

På söndag eftermiddag startar vi cykelloppet Paris-Brest-Paris, en nätt liten sträcka på 60 mil i vardera riktning.

Det blir 120 mil sammanlagt och vi kanske inte gör kosackdansen direkt efter målgång.

I år får man tydligen ett chip som registrerar när man passerar de olika kontrollerna. Är man nyfiken på var deltagarna befinner sig, eller eg.befunnit sig så kan man följa detta här: http://www.paris-brest-paris.org


Mitt "Frame number" är 1511

Här är en lista över kontrollerna vi kommer passera.

1 Saint-Quentin-en-Yvelines - Mortagne-au-Perche 140 km.

2 Mortagne-au-Perche - Villaines-la-Juhel 82 km.

3 Villaines-la-Juhel - Fougères 89 km.

4 Fougères - Tinténiac 54 km
5 Tinténiac - Loudéac 85 km.

6 Loudéac - Carhaix 76 km.
7 Carhaix - Brest 93 km.

8 Brest - Carhaix 85 km.

9 Carhaix - Loudéac 79 km.
10 Loudéac - Tinténiac 85 km.

11 Tinténiac - Fougères 54 km.
12 Fougères - Villaines-la-Juhel 88 km.

13 Villaines-la-Juhel - Mortagne-au-Perche 81 km.

14 Mortagne-au-Perche - Dreux 75 km.

15 Dreux - Saint-Quentin-en-Yvelines 65 km.


Ni får gärna hålla tumarna för att det går bra för alla 5225 cyklister varav 117 från Sverige och att vädret blir till vår fördel åtminstone nån stund under loppet.


tisdag, augusti 16, 2011

Med både längtan och spänd förväntan

Efter ett i stort sett ganska miserabelt år ser det nu ganska ljust ut i slutet av tunneln.
Efter att ha funderat en hel del över vad jag ska bli när jag blir stor, insåg jag i början av sommaren att jag är vad jag är. Då gick det lite lättare att börja leta efter jobb och fick efter ett tag napp som till sist resulterade i en anställning med början den 1/9.
Det känns oerhört lättande och jag kommer inte sakna att gå hemma och fundera. Jag längtar efter att få sätta mig på bussen och pendeltåget som alla andra, läsa en tidning, lyssna på musik och bara få vara en vanlig arbetande människa igen.

Har tillbringat den senaste tiden med att försöka cykla en del ( wow! ), varav de två senatse helgerna har bjudit på finfina 20 milsrundor i gott sällskap men även ett skapligt antal kvällsrundor med varierat sällskap.
Jag är också i skrivande stund lite pirrig inför Paris Brest Paris som jag startar nu på söndag klockan 16.00
120 mil är långt och jag hoppas både kropp och knopp håller. Hoppas också på drägliga väderförhållanden även om man får ta det som det kommer.
Det har hursomhelst alla förutsättningar att bli en rolig resa ner. Vi är sex stycken som bilar ner, Jag, Johan, Calle, Victor, Christian och Toni. På plats möter vi upp Jonas som flyger ner. Vi bör vara på plats under fredag kväll och har lördagen  på oss för att ladda upp, vila ut och bli ännu mer nervösa.
Om början och mitten av året har varit knepiga att ta sig igenom så har augusti och resten av året stora förutsättningar för att bli toppen.
Bilden har inte ett smack med texten att göra. Det är Hektor och Johan på nån väg när vi körde en 20 milare för nån vecka sen.

måndag, augusti 01, 2011

I fäders spår!

Tillbringade några dagar på landet, vilket i detta fall innebär en liten stuga vid en liten sjö, i Närkes skogarna på gränsen till Värmland.
Finfina cykelvägar och hojen packades ner i bilen. Det skulle cyklas varje dag såklart. Det är åtminstone ursprungstanken innan man åker, som fort anpassas till verkligheten som ett sommartorp innebär i form av trädgårdsröjning +ANNAT.
Eftersom jag drabbats av latmasken i sommar, tog det nån dag innan jag fick till nån sorts runda iallafall.
Start vid Hemsjöstrand. Där är mamma född och uppväxt.
Ner mot Laxå och vidare till Askersund.
Över Vretstorp och förbi Tegelbruket Stickninge. Där bor min mamma nuförtiden. Strax innan man passerar mammas hus ligger Trystorps slott som har en ganska intressant historia där Kurt Haijby i högsta grad förekommer.
Man passerar sedan Tångeråsa där min morfars föräldrar ligger begravda vid Tångeråsa kyrka.
När man svänger ut på väg 204 igen vid kvistbro så har man Kvistbro kyrka på vänster sida. Där ligger min mormors mor och far begravda.
Några kilometer från kvistbro rullar jag igenom Mullhyttan där jag som barn tillbringade somrarna hos min mormor och morfar som då bodde där. Dom ligger begravda vid Mullhyttans kyrka som ligger längs vägen.
Tillbaka till torpet vid hemsjöstrand efter 111 km.
Det var en runda i fäders spår visade det sig vilket inte alls var meningen när jag satte mig i sadeln.
Och inte blev det så mycket cykling under dagarna vid stugan, men hellre en runda än ingen alls.
God sommar!

Rundan enligt Garmin

söndag, juli 17, 2011

Semester från allt?

Tillbringar en tid med familjen i Göteborg- Askim.
Cykeln är med men oftast dåligt väder gör inga cykelturer som planerat. Dom som blir av känns bra men för korta. I år finns inte heller Eurosport i stugan. Får leva utan Tour De France i år. Är detta semester på riktigt kanske? Tar ett till glas vin och drömmer mig tillbaka till mallis i år och PBP i augusti.
Glad sommar. BlogBooster-The most productive way for mobile blogging. BlogBooster is a multi-service blog editor for iPhone, Android, WebOs and your desktop

onsdag, juli 06, 2011

Kort rapport från trötter om tankar och rötter

Sommaren är här.
Ungarna går inte på fritids, pappan i huset jobbar inte.
Sommar i hela huset innebär att många sover tills lunchen är klar. Pappan borde ha stigit upp med solen och cyklat lång långt långt varje morgon, men han dricker istället sitt morgonkaffe med sötaste frun innan hon går till jobbet.
Sen pillar han sig i naveln och skruvar sig över hur livet ska bli när han blir stor och hur dagen ska bli när ungarna har vaknat.
Han cyklar inte långt. Han cyklar sällan men kort nuförtiden. Och när han cyklar så cyklar han nästan hellre en sväng i skogen. Han trodde att han skulle ha tid till att cykla långt nuförtiden men det blir inte så. Han trodde att det inte skulle vara kul att cykla i skogen längre men han trodde fel. Han tycker det är ganska kul att fräsa omkring över rötter och stenar samtidigt som tankarna på en osäker framtid försvinner i takt med att varje sten och rot som ska passeras måste beräknas.
Ibland tar han en öl på kvällen och funderar över livet och jobb. Han funderar lite över den cysta han har i sitt högra knä och som gör sig påmind när han cyklar, den cystan som ska diskuteras i höst huruvida den ska opereras bort eller ej. Sen funderar han lite över Paris-Brest-Paris som han ska cykla i augusti.
När han tänker på det äventyret så försvinner på nåt konstigt sätt oron över framtiden och ersätts av en bra känsla om det äventyr och upplevelse som det kommer innebära.
Nu ska han ta semester trots att han inte jobbar.
God sommar alla läsare och vänner.

måndag, juni 27, 2011

En söndag i juni

Söndagsmorgonen hann nästan bli förmiddag innan vi kom iväg på den från början tänkta tidiga söndagsturen.
Rullade ner till Johan och morsade på hans morgonpigga busfrön. Lisa grinade inte när hon såg mig som hon gjorde sist. Bra tecken.
Vi satte fart i riktning mot Bålsta och kunde ganska snabbt konstatera att det både var en ganska sur vind samt att det inte gick att andas normalt i den tjocka, klibbiga förmiddags luften. Sommartecken.
Vi var inte tuffare en sån morgon att vi kapade av den tänkta 12 milsrundan till att bli 7 mil istället eftersom vi inte kom iväg så tidigt som vi hade tänkt och ingen av oss kände oss superpigga.
Det blev ändå en rätt bra runda med intervaller och jag fick spö i varenda backe av en deffad snubbe som nyligen cyklat VR snabbt som få.
Ja tack var mitt snabba svar på frågan om jag kunde tänka mig ett glas rosé vin på Johans altan som afterbike och som ett tecken på bra timing kom regnet två minuter efter att vi hade satt oss under markisen på hans baksida.
Lisa gjorde oss sällskap och visade med tydlighet att mina skor var bättre än Pappa Johans att brottas med.
Tack för rundan, kränkningarna och afterbiken Johan.
Tack för god match Lisa önskar min cykelsko.

fredag, juni 17, 2011

PBP 2011 - äntligen?


Det tog en 20 milare, en 30 milare, en 40 milare och en 60 milare för att ens få registrera sig för Paris-Brest-Paris 2011.
Ett par musklick blott så var men sen slutligen anmäld, registrerad, betald och klar för att ta mig an de 120 milen från Paris till Brest och tillbaka igen i augusti tillsammans med säkert 6000 andra cyklister.
Det är ju det här jag haft i åtanke de senaste åren och det känns både inspirerande, spännande men också ganska nervöst. Hur ska det gå? Kommer man orka? När blir man koko i skallen? Hur håller man ihop det hela? Hur lägger jag bäst upp loppet?
Men sammanlagt känns det mer OK än nervöst just nu. Sommaren innebär möjligtvis lite slappa på stranden och bryggan vid stugan men också en del pass för att bibehålla långcyklar känslan i kroppen. Kommer försöka förbereda mig med ytterligare en 60 milare och förhoppningsvis en 100 milare i slutet av juni.
Har väl också några franska ord och meningar jag behöver träna in för att klara mig i efter loppet: Une bière s'il vous plaît

onsdag, juni 08, 2011

Var det så här roligt?

Jag kan inte minnas att det var så roligt att trampa runt i skogen, men det kan beror på att jag glömt bort hur det kändes, eller att det inte var så roligt.
Det kan också vara så enkelt att det precis som allt här i livet ibland är mer eller mindre roligt.
Jag stack ut en sväng på min nyligen uppgraderade Giant Anthem, som med ny ( bättre begagnad ) gaffel och nya däck ( Continental Race King ) blivit en betydligt roligare cykel att smälla om kring inne i skogen med. Lövstaskogarna är ju en bra startplats som man kan köra igenom och fortsätta via Hummelmora för att vända vid Görveln eller kalhäll. Man kan också förlänga rundan ut över Järvafältet vilket jag gjort några gånger. Jag trampade genom Lövstaskogen och fortsatte mot Görveln. Lite fundersam över om jag hade valt rätt stig eftersom jag inte kände igen mig då jag inte cyklat där på två år säkert. Men stigen var snabb, rolig, småknixig och kvällen var underbar så jag fortsatte trampa. Och till min glädje kom jag fram precis där jag önskade :-)
Fortsatte ut på Järvafältet där det mest var grsuväg blandat med lite stigar. Dammigt, men roligt.
Det blev nästan precis fyra mil vilket inte är så mycket att hänga i julgranen, men bättre det än inget alls. Och hellre två timmar rolig cykling än två timmar tråkig ickecykling.
Jag kan nog tänka mig att jag kör den här sträckan igen snart. Vilken dag som helst :-)

Enligt Garmin:

onsdag, juni 01, 2011

Slug som en räv

Förra året cyklade jag med min Giant Anthem en gång. Vill minnas att det blev en runda i Lövstaskogarna vid åtminstone nåt tillfälle 2010.
I år har jag cyklat två gånger redan med följande succe:
- Första gången körde jag helt fel och kom inte ihåg spåren. Fick vända om efter ett tag och skamset trampa hemåt igen.
- Andra gången drog jag in vänstra benet i en buske/litet träd och skrapade upp ett rejält märke på låret.
Vid bägge tillfällena har jag förbannat min sunkiga framgaffel som vid jämförelse med andra gafflar jag testat, inte är helt optimal för min skogscykling. ( eller så är det tvärtom )
Men med lite förnyad blodad tand för skogscykling i hemmaskogarna bestämde jag mig för att börja leta begagnad ny gaffel och kanske byta däck.
Det blev napp direkt och jag kom över en FOX 32 F80 RL 2008 för ett bra pris. Det var bara att slå till och på nån dag var gaffeln hemma. Patrik var inte sen att hjälpa till med monteringen - Tack för hjälpen broder :-)
Har också lirkat på ett par nya snabba däck som säkert kommer får mig att fullkomligt flyga fram i skogen tills buskarna tar emot mig.
Det blir säkert ett par rundor till i år. Med nya däck och FOX gaffeln känner jag mig redan snabbare och nästan lite smartare. Eller kanske slug som en räv?
( bilden helt ogenerat snodd från Patrik-Skolling-Möller )

fredag, maj 27, 2011

60 milaren - Epilog

Sen jag kom hem från helgens 60 milare har jag tagit det ganska lugnt med cyklingen.
Det dagliga cykelsuget kommer av sig för några dagar efter dom långrundorna och det känns rätt skönt just nu att brevetserien är avklarad.
Nu återstår egentligen bara att träna inför PBP :-)
Som ett litet minne från 60 milaren, har jag också en "Abscess" lite illa placerad som gör att cykling är allt annat än njutbart i sittande position.
Hungrig hela tiden de första dagarna efteråt men annars rätt ok.
För att stilla den värsta cykelhungern som började komma tillbaka efter några dagar, tog jag ut den heldämpade skogshojen på en tur i Lövsta skogarna för en timmes skumpande över stenar och rötter, mellan granar och buskar.
Tack vare ett kedjesläpp deluxe, trampade jag helt plötsligt luft, tappade balansen och krafsade plötsligt omkring inne i en buske/litet träd.
Som ett litet minne från den turen, har jag nu kompletterat min "Abscess" med ett par snygga skrapsår längs vänster lår.
Summering: Cykling ger minnen oavsett längd.



 

måndag, maj 23, 2011

60 mil med backar och motvind

Då kan man återigen titulera sig "Super randonneur", för vad nu det är värt.
Finalen i årets serie blev då 60 milaren med start i Sundsvall där man efter att ha rundat storsjön återvänder till Sundsvall.
Jonas plockade upp mig på eftermiddagen och vi satte kurs mot Sundsvall där vi skulle möta upp Magnus och sova en natt på vandrarhem. Starten gick klockan sex på morgonen, och i vanlig ordning sov jag rätt dåligt. Vid starten samlades resten av gruppen som den här gången var rekordstor för att vara 60 milaren från Sundsvall. Vi var åtta stycken startande istället för tre om dom varit tidigare. Av dom åtta var vi fem från Stockholm......
Första tio milen flöt på även om jag tycket det var segt. Trött, lite illamående och inte på nåt vidare humör. Men så är det ofta innan man kommer igång. Stämpling efter tio mil, en kopp kaffe från en halvtaskig kaffeautomat på Statoil i Bispgården. Nästa stopp blev i Stugun, där det lokala fiket erbjöd smörgås till kaffet.
Vidare mot Östersund där man startar ett varv runt storsjön.
Jag och Jonas hade redan innan bestämt oss för att ta ett par timmars riktig sömn i österund efter dryga 40 mil. Av den anlednuingen rullade vi själva in dom sista tre milen till Östersund för att där snoka upp stället vi skulle bo på, fixa lite kök inför natten som vi kunde ställa in på rummet innan vi fortsatte runt storsjön. Resten av gänget cyklade direkt mot Krokom.
Det tog rätt lång tid för oss att komma igång på varvet runt storsjön och det är en rätt rejäl tur runt sjön som säkert förenklas om man man stanna till och proviantera längs vägen. Det är rätt öde runt sjön, och i de små byar vi rullade igenom var allt stängt.
Vägarna gick upp och  ner, upp och ner samt upp och ner. Vred man på huvudet kunde vi se snöklädda fjäll torna upp sig i fjärran. Sent omsider stapplade vi in i Östersund där vi knaprade i oss några chips, en klunk öl och slocknade några timmar.
Upp och hoppa med morgontuppen och rulla vidare mot Sundsvall. Som en fin morgonbonus startar man med an rejäl backe ut från stan som fick mig att vakna till och jag kände mig för en kort stund ganska stark.
Det var nu jag hoppades att SMHI skulle haft fel i sin prognos för söndagen gällande motvinden. Tyvärr hade dom helt rätt i sin prognos. Det var också nu jag hoppades på att dom små byarna skulle ha kommit på ideén med att ha öppet dygnet runt på sina bensinmackar, affärer och ev. cafeér. Tyvärr hade dom inte kommit på den tanken. Jag kände mig nu allt annat än stark.
Vi slet oss sakta fram i motvinden och kunde först efter c:a 10 mil få nåt att äta och möjlighet att fylla på flaskorna. Mosbricka på Statoil som man med säkerhet vet bara kommer rinna rakt igenom kroppen.
Så fortsatte vårt slit på väg mot Sundsvall backe upp och backe ner osv. Som en sur bonus hade vi i princip en konstant motvind som periodvis tvingade oss att trampa i nerförsbackarna.
Det var lätt att hålla sig för skratt och när vi väl slutstämplade i Sundsvall kändes det nästan värt besväret.
Under såna här rundor kommer det en del negativa tankar. Tankar om att lägga av med cykling, tankar om att inte ens ta sig ner till Paris och tankar om att börja samla på frimärken istället.
Men när man väl fått lite distans till det och  känner hur kroppen ändå läker ihop förvånansvärt snabbt känner man sig lite stolt över sig själv. Frimärks samlande kan nog också vara tröttsamt.
Tack Jonas för sedvanligt gott sällskap under den här rundan, och även dom andra vi gjort ihop i år. Nu är vi klara för PBP, nu kan i börja träna på riktigt ;-)

Lite bonusbilder från rundan.
 Vy från Frösön.

 Lokala anslagstavlan i Stugun. Säljes: Randonörgubbe 50:-

 Vy över storsjön med fjäll i fjärran.

 Stängt stängt och åter stängt.

Upp och ner, upp och ner.



fredag, maj 20, 2011

Ett varv runt en sjö

I juni månad kommer flera tusen cyklister att trampa ett varv runt en sjö när dom kör 30 mil runt Vättern när dom kör motionsloppet ( ?) Vätternrundan.
Det har jag också gjort, men fann ingen riktig tjusning i det och kommer inte cykla Vätternrundan i år heller utan cyklar hellre breveter som också är ett krav om man har för avsikt att cykla Paris-Brest-Paris som går av stapeln i augusti i år.
Hitills i år har jag cyklat igenom två stycken 20 mils breveter, en 30 mils brevet och en 40 mils brevet.
Nu är det dags att ta hand om upploppet i kvalificeringsserien inför Paris-Brest-Paris, och cykla det slutliga 60 milaren. Förra året gjorde jag det från Västerås, med tankarna på min pappa som gick bort samma vecka förra året.
I år ska jag trampa dom 60 milen runt en sjö då vi väljer att köra det loppet med start i Sundsvall. Efter start siktar man helt enkelt in sig på Östersund, tar ett varv runt storsjön för att slutligen rulla ner mot Sundsvall igen.
Har förutom den första 20 milaren haft gott sällskap av Jonas på samtliga breveter och kommer plåga honom med min närvaro även på 60 milaren.
Hoppas på bra väder och en god tur.

torsdag, maj 12, 2011

Jag vänder i närmaste stad

På Mallorca kommer byarna och städerna ganska tätt efter varandra. I Sverige är det inte riktigt så.
Tänkte ta reda på om Enköping verkligen är Sveriges närmaste stad och satte kursen mot väster.
Jag har en granne som jobbar i Enköping och han åker till jobbet på en tid som de flesta stockholmare inte klarar av om dom bor i västerort och jobbar inne i stan. Det tar tydligen 45 minuter med bil till Enköping och aldrig råkar man ut för bilköer heller.
Fem miljoner svenskar kan ta sig till Enköping inom 45 minuter, ändå är det ingen jävel som vill dit #JonasGardell
Nåväl, kom iväg rätt sent och visste att vädret skulle bli soligt, varmt och kanske lite blåsigt periodvis. Hade från början siktat in mig på att ta henvägen via Skokloster för att dryga ut rundan ytterligare.
Milen rullade på och vinden var på vissa sträckor snett i ryggen. Det betyder att man får det jobbigt hem :-)
Inne i Enköping tänkte jag leva stort och kosta på mig en kaffe men ångrade mig och tänkte att macken i Skolsta kanske skulle ge mig den optimala känslan av att vara en ensam cyklist längs en numera lågt trafikerad riksväg.
Världen är liten och Enköping är inget undantag. På väg ut ser jag två filurer som står och fotograferar en skulptur föreställande en  skiftnyckel nära en av infarterna till staden. Visst är det min granne!
Jag bromsar in och morsar på honom varav han ser något förvånad ut. Han tycker jag är lite för långt hemifrån på cykel och hans kollega tycker genast att han också borde kunna cykla till jobbet.
Fortsätter mot Skolsta och unnar mig själv vattenpåfyllning en banan och en cola. Värmen och solen börjar ta på krafterna och avsaknaden av riktig mat i kombination med motvind och kantvind hem får mig att tänka om gällande Skokloster. Tunnpannkaka skulle nog många säga, men jag får väl ta den extra rundan nästa gång.
Skrapade ihop 14,3 mil vilket kanske inte är superlångt, men bättre än inget alls. Och jag valde ju trots allt den närmaste staden......

Välkommen.......

 Varför krångla till namn på restauranger.


Rundan enligt Garmin

måndag, maj 09, 2011

Mallorca 2011 återblick

Ännu en resa till Mallorca är avklarad och huvudet fullt av intryck från veckan som passerat. Så mycket intryck att det är svårt att skriva ner detaljerat.
Ön erbjuder verkligen det mesta man som cyklist önskar i form av bra vägar, varierande terräng och framförallt möjligheten till bra cykelväder även om det ibland kan vara lynnigt så här års. Vi klarade oss från dåligt väder och hela veckan var i princip en propagandavecka för cykling på Mallorca.
Vi var blott tre stycken som kom iväg i år, men desto lättare att enas om vägval och planera dagarna.

Lite kort om veckans turer:
Dag 1.
Efter att ha packat upp cyklarna rullade vi bort mot Port Pollenca och tillbaka. Det var ju redan eftermiddag och vi hade bara som avsikt att testa hojarna och se om Tille klarade av att inte köpa nåt från den tillfälliga Rapha shopen i Port Pollenca. Hojarna funkade och Tille höll sig från att handla, vilket han märkligt nog fortsatte med under hela veckan.
Enligt Garmin

Dag 2.
Jonas visade vägen till Betlem med fina slingriga vägar. Kaffestopp i Petra på hemvägen.
Enligt Garmin

Dag 3.
Det hade utlovats regn och vi ville att Tille skulle få en dag i Palma. Det ville vi också och Jonas ledde oss med van hand till bra fik och tapasbarer. Ingen cykling med en promenad genom Palma som på eftermiddagen kändes som ett bergspass. Regnet uteblev.

Dag 4.
Nu var det läge att besöka Cap Formentor och ta sig tillbaka via Llluc, Selva, Binisalem och Muro.
En sån dag bjuder verkligen på det mesta. Slingriga vägar ut till Cap Formentor, ganska lång uppförsåkning upp till Lluc, svindlande nerförsåkning till Selva och härlig cykling till Binisalem och hem.
Enligt Garmin

Dag 5.
Dags att ta sig an hela kusten.
Om man vill börja dagen med lång plattåkning cyklar mn från Alcudia till Andratx. Vi valde turistvarianten och köpte in oss och våra cyklar på bussen som den schweiziska cykelturistfirman Max Hürzeler kör med avsläpp i Port Andratx. Därefter följer man kusten på slingriga vägar med ögonbedövande utsikt över havet och klättringar som svider i benen. Ner via Deia, Soller och upp via Puig Mayor. Hem via Lluc och Pollenca.
Enligt Garmin

Dag 6.
Mitt höger knä har trasslat en del i vinter och vår. Det har fungerat att cykla ändå men dag 5 hade satt sig lite mer än önskat i knät vilket jag kände redan dagen innan. Lite osäker på om det skulle bli bättre eller sämre valde jag att vända om efter två mil när vi tog ett kaffestopp i Petra.
Enligt Garmin

Dag 7.
Vi avslutar veckan med att ta oss på fantastiska vägar bort till Santa Maria och upp till Orient via Bunyola.
En lunch i Selva på vår lilla pärla där vi får två rätter, tårta, vin, bröd, oliver och vatten för 8 euro.
Man kan ha det sämra än så konstaterar vi innan vi rullar över motorvägen och via Búger och Sa pobla tar oss an både movinden och tyska grupper hem till hotellet.
Enligt Garmin

Lite bilder från veckan
 Afterbike de luxe.

 Jonas och Tille firar en bra resa. ( före avgång )

 Nånstans längs kusten
 På väg till Santa Maria

 Utan rondellhund

 Lätt fika i Santa Maria...

 Bääää

 Stars and watercarriers. Med Don Simon på väg till Lluc

 Killar med god smak. Min är den med Sram grupp, Time pedaler och Romin sadel.....

 Ja, det är jobbigt att cykla uppför och samtidigt ta ett fånigt kort av sig själv.

 Tille är glad och nöjd.

 Tille vill krama hela världen

 Cortado my friend

 Setback de luxe

 Nånstans?

Nånstans längs kusten

 Tille på stenen, leker bergsget

Det har varit ett sant nöje att dela veckan med Jonas och Christian. Tack grabbar för en kalasvecka!