En sista kyss?

Ibland försöker vi som människor hålla ut i den längsta. Och precis som vi försöker pressa ur det sista ur vindunken och filmjölksförpackningarna, försöker också årstiderna ibland att härda ut in i det sista.
 I år har hösten varit lång. Hösten har härdat ut och överlevt nån enstaka köldknäpp och vi har funderat över hur länge det kan fortgå.
Vaknade trött och eländig med en förhoppning om nåt SMS med bön om inställd runda.
Så blev det inte utan jag fick vacker bege mig ner till Crackville för den sedvanliga ritualen med att hälsa på vovve, Viktor med alla funderingar och söta Lisa medans 123:ans vice VD letade pulsband och kläder mm. innan vi kom iväg med siktet som vanligt inställt på Bålsta


Vi skriver 4 november och jag och Johan bestämde oss för att ta finräserhojarna ännu en gång. Kanske sista gången för i år?
Och det kändes som om hösten idag höll emot den stundande vintern för att vi skulle få en sista runda på finhojarna innan dessa byts ut mot dubbdäckade tunga eländen med stänksärmar vars topprör är draperade i vintersnor.

Själva rundan var inget att skryta om. Jag var trött i kroppen, trött i huvet och håller igen rätt mycket så fort mitt högra knä börjar gny. Att cykla långrundor ingår egentligen INTE i mitt rehabprogram, men skadar inte heller om jag gör det kontrollerat. Vi fortsatte idag vi en lite förlängs sväng och körde via varpsund och I1.
Väl hemma kunde jag summera 98 km cykling i ett slötempo, vilket inte är långt och snabbt men bättre än inget alls. Och även om jag kände att jag idag fick slita för varenda meter, så var det värt det. Om inte annat så var jag skyldig den här hösten att göra det nu när den höll ut för oss med en sista ansträngning.
Tack Johan för ännu en bra runda. Det har blivit några i år och även om året inte är slut nu, så kan man nog konstatera att det än så länge varit mer än bra.
Idag fick vi oss en sista kyss av hösten 2011 tror jag. Tack.