Tillbaka och framåt 2011-2012

Med en stor portion ödmjukhet inför vad livet gett och vad livet ger, vill jag sätta pränt, om än elektroniskt, på tankar om året som gått och det kommande året.
Året 2011 kommer jag minnas resten av mitt liv av flera anledningar. Visst minns man åren som gått rent generellt, men vissa år har kanske haft större variation på topparna och dalarna och sätter därför en djupare prägel på den tryckplåt som mot slutet av livet kan kallas "min livshistoria".

Året 2011 börjar för min del med att jag för första gången i mitt liv inte går till jobbet som jag alltid gjort. Av olika anledningar och drastiska egna beslut har jag kastat in handduken och har ett år på mig att hitta nåt nytt sätt att försörja mig. Kalas tänker många som inte varit i den situationen. Kanske trodde jag också att det skulle ge mig tid till att ställa om siktet, bli friskare i kroppen och kanske ge mig tid att cykla lite på dagarna.
Det blev inte så och kalaset uteblev kan jag lugnt påstå. säkert nån nytta med allt i livet men jag hade nog mina funderingar på om det verkligen stämde.
Det blev en svinkall vinter där man inte kunde cykla en mil utan att frysa skinnet av sig. En vinter där det kunde gå dagar av grubblande kring livets innehåll och tomhet. En vinter där jag också kände av att kroppen åldrats och inte var lika pigg som tidigare. En vinter som jag aldrig mer vill ha tillbaka.

Breveter - kvalificering till PBP
Våren kom så småningom och med det började också Brevetloppen som skulle avverkas. Detta eftersom det stora målet för 2011 var Paris-Brest-Paris.
Det började med en miserabel debut på Tumbas 20 milare där jag fick dubbelpunka efter fyra mil. Däcken och slangarna klarade sig fint, det var i låren punkorna satte sig.
Men jag harvade igenom eländet även om jag under en period var fast besluten om att både bryta, skippa Paris-Brest-Paris satsningen och sälja av cyklarna.
Slickade såren i en vecka och bestämde mig för att ge det en chans till. Täbys 20 milare fick avgöra hur det skulle bli och med motvinden rakt i nyllet men med bättre ben var känslan tillbaka såpass att jag började se fram emot resterande lopp.
Klämde av 30 milaren från Täby, 40 milaren från Tumba och en 60 milare från Sundsvall och kunde före juni månads början känna en viss lättnad över att kvalificeringen var klar för att göra sin slutanmälan till PBP. Nu var det bara att börja träna.........

• 20 milaren från Täby
• 30 milaren från Täby
• 40 milaren från Tumba
• 60 milaren från Sundsvall

Med undantag från de tjugo sista milen på 60 milaren, flöt det på ganska bra även om det tornade upp sig ett litet men mörkt moln på himlen, eller snarare mellan vaden och låret- höger knä.

En magnetröntgen som visade på en bakercysta och "generellt slitage" fick mig inte att avstå från en annan av årets höjdpunkter vilket var resan till Mallorca tillsammans med Jonas och Tille.

En resa som var kalas på alla sätt och vis. Bra cykling, bra sällskap och alltid med en afterbike med god kvalitet.

Läs mer om mallisresan här

Sommar och sol innebar en del roliga cykelturer och cykeln fick  hänga med på semestern. Men även cykeln fick sig lite semester och jag började lata till mig.

Hur skulle jag klara PBP? Hur skulle det gå med jobb? Hur skulle det går för mig här i livet? Frågorna och funderingarna snurrade runt i skallen emellanåt och det var en stor lättnad när jag fick besked om ny anställning med början den 1:a september.
Det blev också tillfälle till några extrarundor före PBP med två stycken kalasbra tjugomilare som förberedelse.  Bra sällskap och tur med både väder och vind bägge gångerna.

PBP Så var det äntligen dags för avfärd. Lite nervös såklart, men på det stora hela kändes det väldigt bra. Jag hade en plan för hur jag skulle genomföra loppet och lyckades med det rakt av. Visst var det jobbigt att cykla, 120 mil på cykel är inte som att knalla ner till ICA och handla mjölk, men jag hade en positiv känsla i kroppen hela loppet som nästan fortfarande sitter i. Läs mer om mitt PBP här

Baksmällan Inte så oväntat kom så baksmällan efter PBP. Givetvis var det en rejäl afterbike direkt efter loppet, men den värsta baksmällan är den tomhet som infinner sig när man genomfört något som man förberett sig så länge inför. Man landar i vardagen helt enkelt.
Och även om det för mig innebar ett nytt jobb direkt efter PBP, så infinner sig vardagskänslan igen ganska snabbt igen. Vill också minnas en oktoberfest med klubben som dock inte kan kategoriseras som vardagskänsla.

Som sagt och skrivet var 2011 ett år att minnas för allt vad det gett oavsett om det inneburit glädje eller grummel.
Man lär sig nåt för var dag som går och på ett helt år lär man sig jättemycket. Det jag lärt mig i år är att det mesta går, att man kan komma igen, att man har ett värde även när man inte känner det själv.
Samtidigt har jag blivit mer försiktig inför livets bräckligheter och är inte lika självsäker längre, om jag nu var det innan. Kanske har det med åldern att göra, kanske är det spegeln jag ser mig i som fått en annan vinkel.
Jag bär med mig det till nästa år och ser framåt. Har nya spännande mål och ett spännande liv att ta hand om.

Tack alla som vart med på resan i år, både resor, breveter, cykelrundor och alla andra sammankomster oavsett anledning.
Ska bli kul att ta hand om framtiden med er :-)

Mest tack till kära frun och alla mina barn.
Ni står alltid högst på listan och ni finns alltid hos mig i tanke och hjärta.

Gott nytt år!

Kort och gott

I väntan på min årsberättelse får ni en kort resumé av gårdagens kort och gott runda.
Eftersom jag hade tagit en semesterdag kunde jag precis som resten av familjen sova lite längre.
Sen kunde jag unna mig en cykeltur på strax över två timmar.
Precis som för nån vecka sen ( eller nåt sånt, tiden går fort på äldre dar.... ), blev det svängen via Lövsta, Hummelmora, Görveln, Kalhäll, Ängsjö och hem över Järvafältet.
Det där är en ganska bra runda om man vill köra lite grusvägar och stigar där man får ta i lite för att komma upp.
( kan bero på egna vikten förstås )

49 km smågrisig cykelrunda är inget att skriva noveller om, men det var precis som rubriken kort och gott.

Isigt & grisigt

Så här års får man vara glad om man kommer ut på en cykeltur längre än till och från jobbet.

Man har ju inte bara en miljon saker att pyssla med nu före jul. Man kan med viss rätt knorra lite över vädret som kan vara alltifrån regn till snöstorm och i år har decembervädret

Innehållt både regn och isbildning.

Det var lördag morgon och minsann fanns det en lucka på några timmar för att komma ut en stund. Hade kunnat välja räser med skärmar eller dubbdäckad cross med skärmar. Givetvis valde jag istället crossen utan skärmar för att få den där härligt brunprickiga looken på kläder och cykel och det tog ingen längre stund innan jag fått den där härliga blicken med bruna lerfräknar i nyllet.

Benen var tunga som stockar, vilket säkert är en effekt av träningen på gymmet dan innan eller helt enkelt min höga ålder. Kanske en combo?

Siktade in mig på att köra den vanliga rundan över Lövsta, Hummelmora, Görveln, Kalhäll, Stäket och hem över Järva.  Väl vid Kalhäll ändrade jag mig och fortsatte trippen ut mot Ängsjö med ett minne från ett par år tillbaka då jag där hittade lite roliga stigar och traktorvägar. Med nån plusgrad, sur vind och mörkgrå himmel var det optimalt att vara ute på cykeln. Och stigarna vid Ängsjö gjorde mig inte besviken – men skapligt skitig.

Ut på järva där helt plötsligt långa isgator mötte mig med ett leende. Fick fälla ut benen ett par gånger och rulla igenom dom eller försöka hitta en grässträng bredvid vägen där jag kunde fortsätta fram.

Skrattade gott när jag kom hem och det enda som lät högre än skrattet var nog den gnisslande kedjan.

Man kan gott säga att växlingarna inte satt som en smäck under sista delen av rundan, då allt var igenkletat av sand, lera, grus +ANNAT!

Inte nån längre runda att rapportera om, men hellre två timmar på crossen än ingen timme alls.

Isigt sa Bill

Och grisigt sa Bull

Det går framåt- tror jag?

Den stora snackisen ute på stan verkar just nu vara mitt knä.

Och nu i juletider är det kanske bättre att gemena man börjar fundera på julklappar, julpyssel och vilken öl man ska dricka än att fundera över mitt knä.

Därför kommer här en liten rapport över hur det går och hur det står till med farbror.

Cykling- Cyklar nästan varje dag till jobbet på min single-speed, två mil i vardera riktning och nu med dubbdäck. Det innebär att jag inte kan trampa för tungt och  istället jobba med kadensen. Bättre för knäna just nu känns det som men jag tappar lite kraft som får byggas upp utanför cykeln.

Försöker cykla en sväng på helgerna också men utan att anstränga knät för mycket. Därför blir det mesta ensamcykling just nu eftersom jag måste tänka mig lite extra för när det gäller belastningen.

Träning- Försöker nu ta mig ner till gymmet två eller tre dagar i veckan för att träna upp benmusklerna enligt det program jag fått av sjukgymnasten.

Jag tror faktiskt att det börjar ge lite resultat. Än är det för tidigt att säga något definitivit, men känslan är att det sakta blir bättre. 

Med lite envishet och tålmodighet kanske det blir bra till våren.

Renovering pågår

Och om ni funderar över bling-bling hjulen på single.speed hojen, så är dom numera ersatta av ett par andra hjul.
För övrigt är det renoveringarnas årstid just nu.
Förutom lite fix i hemmet med element och sovrum som ska fixas, piffas och ordnas till, så är det ett par renoveringsprojekt på gubben själv som är aktuella.
Högerknä har ju knasat senaste året och en bakercysta är konstaterad. Det är också konstaterat att knäleden svullnar upp väldigt lätt samt att vänster ben blivit starkare än höger för att kompensera det onda.
Går hos sjukgymnast ( Sport & Rehab ), och får program med övningar som ska göra höger ben och knä på bättre humör. Innebär också att jag ska skynda långsamt och inte köra på för hårt.
Tur att man inte ska vara snabbast på vintern. Jag tror på ett positivt utfall och att 2012 är ett bättre år för knät.
Högerhanden fick sig en smäll för några år sedan vid ett fall.
Det där går nog över har jag tänkt sen dess och försökt ignorera sanningen som säger att det inte blivit bättre utan periodvis sämre.
Vet inte vad som hände inuti handen den där dagen för några år sedan, men nu har jag röntgat eländet för att åtminstone få nån sorts besked om det går att ordna eller ej.

Så om ni tycker jag har ett slappt handslag när jag hälsar så beror det inte på att jag är en fisk utan helt enkelt på att jag inte har nåt tryck i tummen :-)

Skickar med en bonusbild från en helt vanlig runda på järvafältet för nån vecka sedan. Life is great.

Tillfällig bling-bling

Allting har ett slut och det innefattar även fälgar och nav.
Har man dessutom kört året runt med ett hjulpar, så kommer förr eller senare den dagen då man obönhörligen måste ta adjö av ett nav som inte är räddningsbart och en fälg som är så nedsliten att all bromsning kan vara början på ett äventyr.
Min singel-speed hoj var från början ett hopplock av gamla prylar där jag från början visste att just bakhjulet sjöng på sista refrängen. Och nu när den går som pendlar hoj 4 mil om dagen går det sista slitaget rätt fort.
Har beställt ett nytt hjulpar hos Alviks cykel. Tänkte först ett par flip-flop fixed/singlespeed men ändrade mig och bestämde mig för ett par helt vanliga systemhjul som jag vet fungerat bra på en av dom andra hojarna.
Några dagars leveranstid och under tiden får ett par bling-bling hjul fungera tillfälligt.
Stilpoliser kan ha synpunkter på orange-babyblått-rött-svart. Jag bjuder på det.

Bilden är tagen 11-11-11 klockan 11.11
Av alla mina cyklar så fick det värsta härket vara med på den historiska bilden.

En sista kyss?

Ibland försöker vi som människor hålla ut i den längsta. Och precis som vi försöker pressa ur det sista ur vindunken och filmjölksförpackningarna, försöker också årstiderna ibland att härda ut in i det sista.
 I år har hösten varit lång. Hösten har härdat ut och överlevt nån enstaka köldknäpp och vi har funderat över hur länge det kan fortgå.
Vaknade trött och eländig med en förhoppning om nåt SMS med bön om inställd runda.
Så blev det inte utan jag fick vacker bege mig ner till Crackville för den sedvanliga ritualen med att hälsa på vovve, Viktor med alla funderingar och söta Lisa medans 123:ans vice VD letade pulsband och kläder mm. innan vi kom iväg med siktet som vanligt inställt på Bålsta


Vi skriver 4 november och jag och Johan bestämde oss för att ta finräserhojarna ännu en gång. Kanske sista gången för i år?
Och det kändes som om hösten idag höll emot den stundande vintern för att vi skulle få en sista runda på finhojarna innan dessa byts ut mot dubbdäckade tunga eländen med stänksärmar vars topprör är draperade i vintersnor.

Själva rundan var inget att skryta om. Jag var trött i kroppen, trött i huvet och håller igen rätt mycket så fort mitt högra knä börjar gny. Att cykla långrundor ingår egentligen INTE i mitt rehabprogram, men skadar inte heller om jag gör det kontrollerat. Vi fortsatte idag vi en lite förlängs sväng och körde via varpsund och I1.
Väl hemma kunde jag summera 98 km cykling i ett slötempo, vilket inte är långt och snabbt men bättre än inget alls. Och även om jag kände att jag idag fick slita för varenda meter, så var det värt det. Om inte annat så var jag skyldig den här hösten att göra det nu när den höll ut för oss med en sista ansträngning.
Tack Johan för ännu en bra runda. Det har blivit några i år och även om året inte är slut nu, så kan man nog konstatera att det än så länge varit mer än bra.
Idag fick vi oss en sista kyss av hösten 2011 tror jag. Tack.

En växel i två mil

Det är många som hört av sig och undrat över hur det går med pendlingen, om jag kommit igång igen, vilken väg jag tar och vilken av alla cyklar jag tar.
Tänkte stilla er oro med lite fakta kring min pendling.
Jag har kommit igång med pendlingen och försöker cykla 2-4 dagar i veckan. Det finns duschmöjligheter på jobbet i form av en duschkabin på en av toaletterna. Kanske inte riktigt samma fina standard som jag hade på förra jobbet men bättre än inget alls.
Jag cyklar samma väg som jag gjort de senaste åren vilket innebär att jag cyklar förbi gamla jobbet innan jag vänder tillbaka vid Klara mälarstrand för att komma in på den gata som leder ner i garaget på jobbet.
Det blir nästan exakt två mil från dörr till garageport vilket är helt OK. Lite för kort sträcka men bättre än inget alls.
Jag har de senaste åren pendlat med min Cannondale Cyclocross i princip året runt. För nån vecka sen bytte jag växelwires och höljen för att optimera växlingen och nu sitter växlingarna som en smäck vilket de inte gjort de senaste året. För att fira det har jag bara använt min single-speed On-One Il Pompino till och från jobbet. en växel räcker rätt bra i två mil även om det är lite för lätt trampat på platten. Men det här är för att mitt högra knä ska få vila lite.
Nu behöver ni inte fundera längre över min pendling men jag återkommer med en utförlig rapport när jag bytt till röda brosmklossar på cykeln.

Livet efter PBP #2

Det tar emot, men det går.

Att komma igång med rutiner för cykling skulle få ta en månad efter PBP hade jag tänkt mig och jag håller nästan på det.
Fuskade lite i söndags med att köra MTB i två timmar och kompletterade det fusket med att cykla två timmar i måndags kväll med Johan som verkar vara inne i samma fas.
Har beställt och fått hem ett par nya löparskor som ligger så fint och prydligt i sin kartong att jag knappt vill packa upp dom. Men det ska jag göra vilken dag som helst och då försöka komma in i lite löpartakter igen som ett effektivt komplement till cyklingen så här års.
Annars då undrar ni?
Hur är det med ditt knä och hur går det på jobbet + ANNAT?
Jo tack, träffade idag en ortoped som rekommenderade mig vidare till sjukgymnast med inriktning på "sportknän". Känns bra att det inte är nåt som behöver justeras mekaniskt/opereras.
Börjar sakta komma in i rutinerna men måste erkänna att jag under 8 månader tappat lite skärpa och fokus. Det kommer nog tillbaka i takt med att jag mer förstår processerna och kan komma in i jobbet. Man vill ju kunna allt på en gång, men börjar inse att det får ta sin tid.
Mycket resor till vårt huvudkontor i Borlänge har det varit nu i början som tyvärr tar tid och energi.

Just nu körs cykel VM i Köpenhamn.
Håller tummarna för Emma Johansson på lördag, och är övertygad om att herrarnas lopp på söndag kan bli en spännande och öppen historia.
Veckan därefter börjar jag cykla till jobbat igen tror jag. Undrar om jag vinner?

Paris-Brest-Paris 2011

Det är tidig eftermiddag onsdagen den 24/8 2011 och jag befinner mig på nån väg nånstans i Frankrike sittandes på cykeln. Jag kämpar för att hålla emot tårarna. Inte så där jättemycket, men jag måste ändå anstränga mig lite för att det inte ska bryta igenom.
Det är inte för att det gör ont eller för att jag är ledsen, utan för att jag nu är så nära att nå det mål jag satte upp för fyra år sedan att bara en olycka eller rejält tekniskt haveri kan stoppa mig.
Jag har cyklat i c:a 120 mil sen söndag eftermiddag, sovit några timmar och har nu bara slutspurten in till Paris kvar. Det bubblar i mig av den känslan som infinner sig när man lyckas med något eller när man når ett högt uppsatt mål. Och vetskapen om att polarna väntar i målområdet är värmande. De sista två milen är bland de finaste i mitt liv och jag tänker på min familj, mina vänner och jag tänker att livet är bra.

Men det började lite tidigare, egentligen redan 2007 när några av cykelkompisarna skulle köra Paris-Brest-Paris, ett cykellopp på ofattbara 120 mil. Jag tyckte då att det verkade helt galet men också ett mål jag kunde sätta för mig själv långt fram eftersom det loppet bara går vart fjärde år. Således kunde jag bestämma mig för att ge mig på det 2011.
Paris-Brest-Paris är i särklass det största cykelloppet gällande organisation och deltagare för långdistanscyklister och ska man köra något, så är det detta lopp som gäller. Det finns dom som är längre, men inget som är i närheten av den storlek och därtill organisation som PBP innebär. I år var det över 5000 anmälda och säkerligen över 1500 frivilliga som jobbar längs banan som funktionärer mm.

Resan ner och på plats
Torsdagen den 18/8 packade vi hyrbussen med cyklar och sex glada laxar för att tillsammans bila ner till Paris. Det var förutom undertecknad även, Johan, Vic, Tille, Toni och Calle som vinkades av från Barkarby av Mattel, som tyvärr inte fick tiden att räcka till för PBP i år.
Resan ner flöt på bra och med hjälp av fruns GPS var det enkelt att hitta hela vägen till vårt hotell där Jonas väntade på plats.
Nere på plats hade vi nån dag över för att registrera oss, kolla över cyklarna, äta Cous-cous och hårt grillat kött för att paja magen lite före start och även en cykeltur genom slottsparken kring Versailles.

Cykel med packning, lampor mm = redo

Starten

I år fanns det ett antal olika starttider att välja mellan och som rookie jag är hade jag valt samma som övriga gänget, dvs klockan 16.00 med en maxtid på 80 timmar. Mer normalt för en förstagångsåkare kanske annars är att man väljer en starttid där maxtiden är 90 timmar.
Vi stod säkert två timmar i stekande sol innan vi kom iväg på de bitvis avstängda vägarna på väg ut från Guyancort. Värmen hade nog tagit hårt redan för start då det efter ett tag låg cyklister i dikena längs vägen, som ett resultat av den höga farten och höga värmen. Jag insåg ganska snabbt att det gällde att hålla sig kall, och då menar jag framförallt mentalt. Ska man cykla 120 mil är det dumt att hamna i panik i början. En sak som många drabbas av är vattenbrist, som då kompenseras av att man tar emot vatten från slangar längs vägarna där befolkningen går man ur huse för att klappa händerna och erbjuda vatteb. Det är dock inte riktigt samma drickbara vatten som är vana vid då det innehåller mycket klor. Detta sätter sina spår då man lätt blir dålig i magen av det vattnet. Jag kommer känna av det dåliga vattnet i några dagar och säkert fäller det några redan den första dagen.
Jag hade som plan att cykla med Jonas så långt vi kände att det funkade bra men när jag efter några mil inte såg till honom, bestämde jag mig för att köra mitt eget lopp tills han eventuellt kom ikapp.

Redo för start

 Tille väntar på start

 "Goa gubbarna från Götet"

 En del av de som ska iväg 16.00

 Johan är laddad som vanligt

Nu är det nära

Loppet
Den första etappen är c:a 14 mil och jag kör den tillsammans med varierande grupper och tycker det känns rätt bra när jag kommer upp till Mortagne där man kan äta lite och fylla på vätska. Väntar en stund för att se om Jonas dyker upp och träffar samtidigt några andra svenskar. Är på väg att cykel iväg därifrån när Rejmert dyker upp och undrar om vi kan hålla sällskap en bit. Vi sätter fart mot Villaines-La-Juhel och det flyter på riktigt bra. När vi stämplat där och käkat en bit morsar vi på Tommy Heinemark innan vi sätter vidare fart.
Nån kilometer efter att vi rullat iväg kommer Tommy ikapp oss och tillsammans bildar vi en trio som håller ihop större delen av loppet. Tommy är en rutinerad åkare som kör för tredje gången. Rejmert kör för andra gången men bröt 2007. Jag känner mig stark men väldigt lugn och fokuserad. Tänker inte på att det är 120 mil utan försöker se det som enstaka etapper. Natten flyter på bra och vi har tur med vädret som inte ger oss varken regn eller motvind. Inga problem med utrustning, cykel eller med kroppen heller, utöver lite knasig mage pga det klorade vattnet som jag nu håller mig långt borta ifrån.
Milen försvinner bakom oss och kontrollerna erbjuder mat och lite kort vila. Vi snackar ihop oss om strategin och bestämmer oss för att försöka ta oss till Brest för att sova några timmar där. Det känns som ett rimligt mål och även om värmen på dagen och backarna efter Loudeac är jobbiga känns det som vi kan klara oss till Brest före midnatt. Jag får också reda på att både Jonas och Vic varit tvungna att bryta vid 22 mil med magproblem.
Mellan Carhaix och Brest börjar regnet falla. Vi är nu en större grupp vilken jag väljer att släppa efter ett tag för att hålla mitt absolut egna tempo uppför. Är för först gången lite sliten men inte värre än att jag känner att jag kommer klara mig till Brest. Efter en del småstopp längs vägen för att bråka med GPS:en, anländer jag till Brest i tid och stämplar in 23.00 och möter Rejmert och Tommy som anlände dit några minuter före mig.
Vi äter lite och försöker hitta nån plats att sova på. Sovsalen är helt fullbokad och vi får hålla tillgodo med en "frigolit madrass" på golvet i den stora cykelhallen. Vi är blöta, lite kalla och att försöka sig på att få en kvalitetssömn i den miljön är rätt hopplöst.

Cykelsalen/sovsalen i Brest. Vi sov längs ena väggen.....

Men vi får nån timmes sömn ändå innan vi bestämmer oss för att peta i oss lite kaffe och ge oss tillbaka i natten. Nu har det slutat regna och temperaturen känns rätt bra. Det är förvisso väldigt fuktig luft ute och efter ett tag är det uppför i 15 km. Det tar på krafterna och med den lilla sömn vi fått tvingas vi till lite småstopp emellanåt för att samla krafterna. På det hela känns det dock bra och när vi rullar in i Carhaix strax före åtta på morgonen är vi ganska pigga. Strategin blir att försöka cykla hela dagen och ta ett sovstopp när vi har 22 mil kvar.
För befolkningen som bor längs banan där PBP passerar är det en fest som inträffar vart fjärde år och dom går man ur huse för att applådera oss som passerar. Att cykla igenom en liten by mitt i natten och få applåder av människor som samlats på det lilla torget ger extra krafter. Ofta står det ett bord längs vägen där barn står och bjuder på frukt, kakor och kaffe. Vi stannar till ibland och tänker att det säkert är lika stort för dom att vi passerar som det är stort för oss att cykla det här loppet.

Tummen upp för PBP. Bilden är nog från Fougeres.

Målgång

Nattcyklingen är inga problem för kroppen, men nu börjar mina ögon bli trötta av allt mörkerseende. Jag bestämmer mig för att hålla mig till min ursprungliga plan och tar ett sovstopp på några timmar i Villaines-La-Juhel. Tommy och Rejmert är pigga och väljer att fortsätta i natten. Får en madrass och filt i sovsalen och beställer väckning till 05.00 men har svårt att komma till ro eftersom jag är förbaskat pinknödig :-o

Sover ändå lite till och från några timmar men bestämmer mig vid 04.30 för att cykla vidare. I dag ska jag bara rulla imål.

Jag kommer ganska snabbt in i ett tempo som känns bra och har nu ingen oro över huruvida det ska gå vägen eller ej. Tvärtom känns det ganska bra och riktigt skönt att vara ute på cykeln. Det funkar bra att cykla själv även om det kräver mer av psyket för att man verkligen ska cykla hela vägen till kontrollerna. Rädslan för att det ska bli för behagligt att vila en stund i gräset gör att jag hela tiden trampar mig framåt mot nästa kontroll. Det är en behaglig morgon att vakna upp med bra temperatur och vinden lätt i ryggen känns det som.

Väl vid kontrollen i Mortagne bestämmer jag mig för en tio minuters vila. Sätter telefonens timer på 10 minuter, lägger huvudet på bordet och telefonen bredvid. När telefonen ringer efter 10 minuter ställer jag mig upp, går ut till cykeln och cyklar iväg.

Nu är det bara en kontroll kvar innan de sista 64 km in till målet och när jag når kontrollen i Dreux 12.39 unnar jag mig att sitta och njuta en stund, även om jag egentligen bara vill iväg och komma till målet. Men det är en skön känsla att sitta där en stund innan jag bestämmer mig för att nu rulla hem det här äventyret.

Under de sista milen hem växer känslorna i mig. Jag har under loppet haft mina tankar på familjen och känt deras stöd. Jag har funderat på de senaste årens periodvis jobbiga perioder med både sviktande hälsa och avhopp från jobb. Jag känner mig nu väldigt glad över att jag är nära att lyckas med det mål jag satte upp för fyra år sedan och kanske mest för det sätt jag genomfört det. Jag har cyklat PBP med glädje och kommer avsluta det med känsla av stolthet och ödmjukhet.

Två mil före mål får jag ett textmeddelande av Johan. Dom väntar vid målet och jag har svårt att hålla tillbaka tårarna när jag inser att dom är lika glada över att jag är på väg att klara det som jag själv är. 

Vänskap värmer och det här gänget har en given plats i min livshistoria.

När jag rullar in mot målet hör jag vrålet från KBCK klacken som inte går att ta miste på och jag rullar över mattan där tiden registreras med en sluttid på 71 timmar 37 minuter.

Maxtiden var 80 timmar och jag är mer än nöjd. Jag har nått bägge mina mål varav ett var att cykla till Brest utan vila och det andra att klara loppet under maxtiden.

Innan jag hinner slutstämpla får jag en Duvel i handen av Jonas och omkramad av hela gänget.

Välkomnad i mål

Tack

Man får svårt att genomföra ett sånt här lopp utan bra stöd av vänner och familj.

Tack till Jonas för årets brevetserie. Synd att vi inte kunde köra "finalen" ihop, men nästa gång.

Tack till Vic, Tille, Johan, Calle och Toni för en riktigt bra resa tillsammans och mottagandet vid mål +ANNAT
Tack Tommy och Rejmert för bra sällskap under nästan hela loppet

Det största tacket riktar jag till min fantastiska fru och mina underbara barn.

Jag har er i tankarna hela tiden och när man är trött, befinner sig på en cykel mitt i natten någonstans i Frankrike är ni ljuset som lyser upp mitt sinne. Jag blir glad när jag tänker på er och då går det så lätt.

Nu börjar ett nytt liv på sätt och vis, eftersom jag nu både har klarat av det mål jag satte upp för fyra år sedan men också börjar mitt nya jobb denna vecka.

Men redan nu har jag satt upp ett mål om fyra år. Då står jag på startlinjen igen för att då köra Paris-Brest-Paris 2015.

Au revoir!

Några av bilderna är lånade av Victor Karlin.

Mot Paris och sen 120 mil på cykeln

Ikväll är vi sex stycken som packar in oss själva och cyklarna i stor bil och sätter kurs mot Paris.

På söndag eftermiddag startar vi cykelloppet Paris-Brest-Paris, en nätt liten sträcka på 60 mil i vardera riktning.

Det blir 120 mil sammanlagt och vi kanske inte gör kosackdansen direkt efter målgång.

I år får man tydligen ett chip som registrerar när man passerar de olika kontrollerna. Är man nyfiken på var deltagarna befinner sig, eller eg.befunnit sig så kan man följa detta här: http://www.paris-brest-paris.org

Mitt "Frame number" är 1511

Här är en lista över kontrollerna vi kommer passera.

1 Saint-Quentin-en-Yvelines - Mortagne-au-Perche 140 km.

2 Mortagne-au-Perche - Villaines-la-Juhel 82 km.

3 Villaines-la-Juhel - Fougères 89 km.

4 Fougères - Tinténiac 54 km
5 Tinténiac - Loudéac 85 km.

6 Loudéac - Carhaix 76 km.
7 Carhaix - Brest 93 km.

8 Brest - Carhaix 85 km.

9 Carhaix - Loudéac 79 km.
10 Loudéac - Tinténiac 85 km.

11 Tinténiac - Fougères 54 km.
12 Fougères - Villaines-la-Juhel 88 km.

13 Villaines-la-Juhel - Mortagne-au-Perche 81 km.

14 Mortagne-au-Perche - Dreux 75 km.

15 Dreux - Saint-Quentin-en-Yvelines 65 km.

Ni får gärna hålla tumarna för att det går bra för alla 5225 cyklister varav 117 från Sverige och att vädret blir till vår fördel åtminstone nån stund under loppet.

Med både längtan och spänd förväntan

Efter ett i stort sett ganska miserabelt år ser det nu ganska ljust ut i slutet av tunneln.
Efter att ha funderat en hel del över vad jag ska bli när jag blir stor, insåg jag i början av sommaren att jag är vad jag är. Då gick det lite lättare att börja leta efter jobb och fick efter ett tag napp som till sist resulterade i en anställning med början den 1/9.
Det känns oerhört lättande och jag kommer inte sakna att gå hemma och fundera. Jag längtar efter att få sätta mig på bussen och pendeltåget som alla andra, läsa en tidning, lyssna på musik och bara få vara en vanlig arbetande människa igen.

Har tillbringat den senaste tiden med att försöka cykla en del ( wow! ), varav de två senatse helgerna har bjudit på finfina 20 milsrundor i gott sällskap men även ett skapligt antal kvällsrundor med varierat sällskap.
Jag är också i skrivande stund lite pirrig inför Paris Brest Paris som jag startar nu på söndag klockan 16.00
120 mil är långt och jag hoppas både kropp och knopp håller. Hoppas också på drägliga väderförhållanden även om man får ta det som det kommer.
Det har hursomhelst alla förutsättningar att bli en rolig resa ner. Vi är sex stycken som bilar ner, Jag, Johan, Calle, Victor, Christian och Toni. På plats möter vi upp Jonas som flyger ner. Vi bör vara på plats under fredag kväll och har lördagen  på oss för att ladda upp, vila ut och bli ännu mer nervösa.
Om början och mitten av året har varit knepiga att ta sig igenom så har augusti och resten av året stora förutsättningar för att bli toppen.

Bilden har inte ett smack med texten att göra. Det är Hektor och Johan på nån väg när vi körde en 20 milare för nån vecka sen.

I fäders spår!

Tillbringade några dagar på landet, vilket i detta fall innebär en liten stuga vid en liten sjö, i Närkes skogarna på gränsen till Värmland.

Finfina cykelvägar och hojen packades ner i bilen. Det skulle cyklas varje dag såklart. Det är åtminstone ursprungstanken innan man åker, som fort anpassas till verkligheten som ett sommartorp innebär i form av trädgårdsröjning +ANNAT.

Eftersom jag drabbats av latmasken i sommar, tog det nån dag innan jag fick till nån sorts runda iallafall.

Start vid Hemsjöstrand. Där är mamma född och uppväxt.

Ner mot Laxå och vidare till Askersund.

Över Vretstorp och förbi Tegelbruket Stickninge. Där bor min mamma nuförtiden. Strax innan man passerar mammas hus ligger Trystorps slott som har en ganska intressant historia där Kurt Haijby i högsta grad förekommer.

Man passerar sedan Tångeråsa där min morfars föräldrar ligger begravda vid Tångeråsa kyrka.

När man svänger ut på väg 204 igen vid kvistbro så har man Kvistbro kyrka på vänster sida. Där ligger min mormors mor och far begravda.

Några kilometer från kvistbro rullar jag igenom Mullhyttan där jag som barn tillbringade somrarna hos min mormor och morfar som då bodde där. Dom ligger begravda vid Mullhyttans kyrka som ligger längs vägen.

Tillbaka till torpet vid hemsjöstrand efter 111 km.

Det var en runda i fäders spår visade det sig vilket inte alls var meningen när jag satte mig i sadeln.

Och inte blev det så mycket cykling under dagarna vid stugan, men hellre en runda än ingen alls.

God sommar!

Rundan enligt Garmin

Semester från allt?

Tillbringar en tid med familjen i Göteborg- Askim.
Cykeln är med men oftast dåligt väder gör inga cykelturer som planerat. Dom som blir av känns bra men för korta. I år finns inte heller Eurosport i stugan. Får leva utan Tour De France i år. Är detta semester på riktigt kanske? Tar ett till glas vin och drömmer mig tillbaka till mallis i år och PBP i augusti.
Glad sommar.

Kort rapport från trötter om tankar och rötter

Sommaren är här.
Ungarna går inte på fritids, pappan i huset jobbar inte.
Sommar i hela huset innebär att många sover tills lunchen är klar. Pappan borde ha stigit upp med solen och cyklat lång långt långt varje morgon, men han dricker istället sitt morgonkaffe med sötaste frun innan hon går till jobbet.
Sen pillar han sig i naveln och skruvar sig över hur livet ska bli när han blir stor och hur dagen ska bli när ungarna har vaknat.
Han cyklar inte långt. Han cyklar sällan men kort nuförtiden. Och när han cyklar så cyklar han nästan hellre en sväng i skogen. Han trodde att han skulle ha tid till att cykla långt nuförtiden men det blir inte så. Han trodde att det inte skulle vara kul att cykla i skogen längre men han trodde fel. Han tycker det är ganska kul att fräsa omkring över rötter och stenar samtidigt som tankarna på en osäker framtid försvinner i takt med att varje sten och rot som ska passeras måste beräknas.
Ibland tar han en öl på kvällen och funderar över livet och jobb. Han funderar lite över den cysta han har i sitt högra knä och som gör sig påmind när han cyklar, den cystan som ska diskuteras i höst huruvida den ska opereras bort eller ej. Sen funderar han lite över Paris-Brest-Paris som han ska cykla i augusti.
När han tänker på det äventyret så försvinner på nåt konstigt sätt oron över framtiden och ersätts av en bra känsla om det äventyr och upplevelse som det kommer innebära.
Nu ska han ta semester trots att han inte jobbar.
God sommar alla läsare och vänner.

PBP 2011 - äntligen?

Det tog en 20 milare, en 30 milare, en 40 milare och en 60 milare för att ens få registrera sig för Paris-Brest-Paris 2011.
Ett par musklick blott så var men sen slutligen anmäld, registrerad, betald och klar för att ta mig an de 120 milen från Paris till Brest och tillbaka igen i augusti tillsammans med säkert 6000 andra cyklister.
Det är ju det här jag haft i åtanke de senaste åren och det känns både inspirerande, spännande men också ganska nervöst. Hur ska det gå? Kommer man orka? När blir man koko i skallen? Hur håller man ihop det hela? Hur lägger jag bäst upp loppet?
Men sammanlagt känns det mer OK än nervöst just nu. Sommaren innebär möjligtvis lite slappa på stranden och bryggan vid stugan men också en del pass för att bibehålla långcyklar känslan i kroppen. Kommer försöka förbereda mig med ytterligare en 60 milare och förhoppningsvis en 100 milare i slutet av juni.
Har väl också några franska ord och meningar jag behöver träna in för att klara mig i efter loppet: Une bière s'il vous plaît

Jag vänder i närmaste stad

På Mallorca kommer byarna och städerna ganska tätt efter varandra. I Sverige är det inte riktigt så.
Tänkte ta reda på om Enköping verkligen är Sveriges närmaste stad och satte kursen mot väster.
Jag har en granne som jobbar i Enköping och han åker till jobbet på en tid som de flesta stockholmare inte klarar av om dom bor i västerort och jobbar inne i stan. Det tar tydligen 45 minuter med bil till Enköping och aldrig råkar man ut för bilköer heller.
Fem miljoner svenskar kan ta sig till Enköping inom 45 minuter, ändå är det ingen jävel som vill dit #JonasGardell
Nåväl, kom iväg rätt sent och visste att vädret skulle bli soligt, varmt och kanske lite blåsigt periodvis. Hade från början siktat in mig på att ta henvägen via Skokloster för att dryga ut rundan ytterligare.
Milen rullade på och vinden var på vissa sträckor snett i ryggen. Det betyder att man får det jobbigt hem :-)
Inne i Enköping tänkte jag leva stort och kosta på mig en kaffe men ångrade mig och tänkte att macken i Skolsta kanske skulle ge mig den optimala känslan av att vara en ensam cyklist längs en numera lågt trafikerad riksväg.
Världen är liten och Enköping är inget undantag. På väg ut ser jag två filurer som står och fotograferar en skulptur föreställande en  skiftnyckel nära en av infarterna till staden. Visst är det min granne!
Jag bromsar in och morsar på honom varav han ser något förvånad ut. Han tycker jag är lite för långt hemifrån på cykel och hans kollega tycker genast att han också borde kunna cykla till jobbet.
Fortsätter mot Skolsta och unnar mig själv vattenpåfyllning en banan och en cola. Värmen och solen börjar ta på krafterna och avsaknaden av riktig mat i kombination med motvind och kantvind hem får mig att tänka om gällande Skokloster. Tunnpannkaka skulle nog många säga, men jag får väl ta den extra rundan nästa gång.
Skrapade ihop 14,3 mil vilket kanske inte är superlångt, men bättre än inget alls. Och jag valde ju trots allt den närmaste staden......

 

Välkommen.......

 Varför krångla till namn på restauranger.

Rundan enligt Garmin

Mallorca 2011

"Imorgon drar jag till mallis och cyklar en vecka med några polare "
Smaka på orden, låt dom sjunka in. Låt dom rulla på tungan en stund eller spotta ut dom om det pga avundsjuka inte smakar bra. Men imorgon drar jag faktiskt till mallis och cyklar en vecka.
I år bor vi i Alcudia med både backar, kuperad terräng och plattåkning i närheten och efter förra sommarens resa dit, finns det några favoriter som nu ska bli extra kul att köra igen, fast den här gången i gott sällskap.
Jag tar kanske med mig två uppsättningar hjul i år, bara för att jag kan och för att jag vill :-)
Passade på att lätta hojen lite genom att kapa ner sadelstolpen som ända från början varit överdrivet lång. Och vips sparade jag hela 18 gram!!!

                                           18 gram är 18 gram.

                                          Min bästa kompis nästa vecka

                                                            Det hänger en cykel under.

Har dom fungerande interntuppkoppling på hotellet, kanske jag uppdaterar bloggen emellanåt.
Hasta luego!

Långt på långfredagen

När klockradion drog igång, snooza jag den två gånger och försökte febrilt komma på ursäkter för att slippa gå upp. Jag hade inte sovit speciellt många timmar och inte heller med kvalitet. Därför skruvade jag lite extra på mig eftersom klockan var 04:10 och 40 mils rundan från Tumba stod på schemat.
Med förra årets miserabla runda fortfarande i minnet, hade jag spanat in väderprognoser varje timme det senatse dygnet ( nja, inte riktigt så illa men nästan ).
Nåväl, jag fick väl iväg mig själv till sist och anlände till Tumba utan problem där "the usual suspects" redan var på plats. Nuförtiden samlas både snabbcyklare, medelsnabbcyklare och dom som tar det i sin egen takt. Ganska bra, för då finns det oftast klungor som passar alla.
Först delen ner till Sillekrog gick i ett tempo som var rejält uppskruvat. Snabba cyklister och gynnsamma väderförhållanden avverkade milen ganska raskt.
På väg mot Nyköping sprack det av naturligt i två grupper och det var rätt skönt att slå av lite på takten, eller egentligen mer att slå av på det lite ryckiga tempot som ofta uppstår om det är för ojämn blandning i en lite för stor klunga inledningsvis på dom här loppen. Men 40 mil är ändå för långt för att dö efter 20 mil  :-)
Vi rullade på i ett rätt bra men också behagligt tempo ner till färjeläget där man tar vägverkets färja över bråviken.
Den snabbare klungan hade väntat en liten stund på färjan och vi rullade av samtidigt, innan det efter ett tag sprack av naturligt i två grupper.
Ner i Söderköping var det kontroll, och påfyllning av vatten, macka och banan. Första gruppen stack iväg när vi kom dit, och vi plockade med oss dom som inte längre ville köra på gränsen.
Sen flöt det på skapligt till Rejmyre även om vi bitvis fick smaka motvindens bittra smak i nyllet. Skönt dock att slå sig ner en stund, käka en överprisad, dålig pyttipanna och vila en stund innan det fortsatte mot Hälleforsnäs. Vid Rejmyre har man passerat halva sträckan, och det är då det börjar kännas lite mer i kroppen. Men till skillnad från förra året, var vädergudarna med oss hela dagen och vi bjöds på vackra lanskapsvyer i vårskrud. Såna här dagar är cykling som bäst.
Sista biten in från Hälleforsnäs via Gnesta gick i snacktempo, då vi bestämde oss för att hålla ihop och vänta in dom som för dagen kände sig lite tomma på krafter eller illamående mm.
Det där är nåt nytt vi har börjat med, som faktiskt känns rätt så bra. Ibland är det större att bevisa nån sorts lojalitet/vänskap än att bevisa för sig själv att man kan cykla på en viss tid.
Kan med facit i hand säga att det var den bästa 40 milaren jag kört. Det var också den andra jag kört :-)
Men framför allt har det känts ganska bra dom senaste tre breveterna och efter den här ska det bli skönt att få vila ett tag inför 60 milaren som kommer nån gång i slutet av maj eller början av juni.

Lite bilder från rundan som bonus till mina läsare:

 Röda små stugor kantrar slingrande vägar. Om en månad är det löv i träden.

 Jonas gör sig redo för att lämna Söderköping.

 Kolla den ryggen. Bilisterna på vägfärjan fick njuta av alla läckra gubbs, med KBCK som grädde på moset.

Vägarna slingra sig genom landskapet. Och det går verkligen upp och ner hela tiden.

Mannen som gav stilfulla high-tech randonnörer ett ansikte: Tille.
(undrar vad Tom Boonen skulle sagt om att det nu sitter packväska och prylar på hans ev. gamla reservram )

Och rundan enligt Garmin:

30 milaren från Täby -Vi mötte våren i roslagen!

Det låter som en fin början på det här inlägget.
Sov illa hela natten och vaknade nog 8 gånger med magknip eller för att det var för varmt. När jag masde mig upp i ottan, var jag nog lite stressad över hur den dåliga sömnen skulle påverka dagens cykling, 30 mil från Täby.
Klockan 07.00 gick starten och sedvanligt skulle det gå på ganska snabbt från början eftersom breveter numera blivit en kombination av lopp för oss som inte vill cykla livet ur oss och kränkarpass för de som cyklar som om det gällde livet.
Hade bestämt mig för att försöka hitta ett bra tempo för dagen, och tyckte det flöt på ganska bra till Furusund där första stämplingen är. En banan och en coca-cola fick bli nån sorts försenad frukost.
Jag och Jonas fick därifrån sällskap av klubbkamraterna Vic och Tille och kunde bjuda roslagen på den vackra synen av ett litet men unisont tåg med KBCK cyklister, iförda den stiliga klubbtröjan. Nästa anhalt Grisslehamn där en youghurt och bulle fick bli nån sorts lunch.
Från Grisslehamn mot Gimo är vägen så trist att det gör ont att ens skriva om eländet.
Då några hade bättre dagar än andra i sadeln, bestämde vi oss för att hålls ihop i nån ny sorts klubb-anda.
Från Grisslehamn och hem, var det mest motvind och mindre rolig väg men för att bättra på vår-känslan något satte vi oss en stund i solen vid sista stämplingen och knaprade på en smörgås, som fick bli nån sorts mittimellan fika.
Rullade in i Täby med ben som periodvis var pigga och periodvis var trötta. Jämfört med förra året var det dock en bättre runda. Idag känns kroppen lite mör men också lite sugen på nästa lopp.
Bonusbilden: Snygga grabbar i snygg klubbdress. Snyggt väder och livet på en pinne (eller staket ) i Grisslehamn.