Tre timmar cykling - 0 meter!

Den gode Amir har i år lyckats få till fem stycken tre timmars spinningpass i västerort.
Spinning är ju kanske inte som att cykla på riktigt, men så här års är det riktigt bra att ha planerade långpass inomhus på lördagarna och då vet man med större säkerhet att de lite längre passen verkligen blir av oavsett väder.
För även om jag normalt sett inte gnäller över vädret så är januari inte min favorit månad för utomhuscykling, utöver vanlig jobbpendling förstås.
Johan hade också bokat in sig på dom här fem tillfällena och plockade upp mig för färde hela långa vägen till Hässelby Gård och spinningslokalen på Forma gym.
Det tar ju nästan fem minuter tror jag att åka dit hemifrån mig om man räknar in nåt rödlyse.
Klart imponerad av gymmets lokaler. Fräscht, stort och ligger inrymd i det som en gång var försäkringskassan. Tror bestämt att jag har hängt där och tjatat om uteblivna föräldrapengar för tusen år sedan och det känns mer fräscht att kliva in i ett snyggt och vad det verkar väl utrustat gym/träningscenter.

Nåväl, det finns inte så mycket att säga om tre timmar spinning gällande episka utsikter osv, men egentligen spelar det mindre roll eftersom och en del av fördelarna med spinning är att man varken får punka, behöver trängas med bilar och inte blir avhängd av nån annan än sig själv.

Har ni inget vettigare för er 9/2, 23/2, 9/3 och 16/3 mellan 11 och 14. så kan jag varmt rekommendera det här.

Tack Amir för ett bra pass och tack Johan för skjutsen +ANNAT!

Skäggig, långhårig men läcker ändå?
Ja, ni hajar nog vem som gör tummen upp i bakgrunden.

Fräscha lokaler, hojar på led mm. 

När tiden försvinner

Viss dagar fösvinner tiden utan att man tycker man har gjort nånting alls.
Idag hade jag tänkt följande alternativ:
1. Cykla nån sorts distanspass om temperaturen var OK ( och om det passade humöret och schemat hemma osv )
2. Köra ett tvåtimmars inomhuspass
3. Ligga i soffan och löka mig hela dagen, vara sugen på vin, läsa en bok, pilla mig i naveln och låta skägget växa
4. Ta en långpromenad
Eftersom jag somnat om för ovanlighetens skull, kunde jag stryka det där med distanspass. Det var däremot alldeles för fint ute för alternativ 2 eller 3 vilket resulterade i en långpromenad med söta fru Nyström. Runt 6 kilometer i ett gnistrande vacker solig vinterdag.
Hem och ta en snabb fika, in i bilen och hämta Olle i vällingby där han hade varit på bio med kompis.
Fortfarande fint ute och bestämde mig för att ta en sväng med vinter MTB:n på järvafältet.
Kunde ju fortfarande köra ett källarpass på kvällen tänkte jag.
Ut i solen och 29 km härlig vintercykling på järvas grusvägar som nu är hårt packad snö.
Väl hemma kom jag på att det var söndagkväll, vilket innebär fixa middag och dessutom hela veckans matlådor vilket blivit en bra söndagsaktivitet.
Och vips var söndagskvällen slut. Nu sitter jag här i köket och konstaterar att jag nog gjort en del ändå idag. även om det där distanspasset lyser med sin frånvaro.

Bjorre: Det här är en ko.

En tanke i kylan

Det är kallt ute och januari månad känns som vanligt tung att ta sig an.
Ont om pengar, lite energi och även om det för egen del fungerar bra med uppsatta mål så är januari en månad jag får kämpa mig igenom. Jag dippar rejält vissa dagar men reser mig sakta upp efter nån dag.
Jag försöker cykla 4 mil om dagen 5 dar i veckan.
Jag försöker köra två stycken core-pass i veckan
Jag försöker köra trainer om jag inte cyklat på dagen
Jag tar med mig matlåda varje dag
Jag har inte druckit en droppe alkohol sen nyårsafton
Jag kämpar på och har nog inget att bekymra mig för just nu och borde bara vara glad för det jag har. Och det är jag ju egentligen.

Det finns dom som har det värre.
Det finns dom som fått besked om att familjemedlemmar eller vänner ser slutet på detta liv.
Jag har varit med om den resan själv och även om jag inte på något sätt kan lindra den sorgen och smärtan, kan jag sända en tanke med tröst och hopp.

Tur att det går över

Igår.

En trött katt

Man är ju inte lika tuff i kroppen som den där "slaktaren i Sollentuna". 

Har cyklat till jobbet alla dar utom en i veckan då jag istället körde ett corepass på lunchen och trainer i källaren på kvällen.

Har dragit ner rejält på maten och allt onödigt ätande. Inte druckit en droppe alkohol, har sovit jättelite och varit allmänt stressad.

Kände på hemvägen i kylan och motvinden att jag nästan fick sällskap av farbror Bonk, men klarade mig hela vägen hem.

Tar väl ett glas mjölk innan jag lägger mig. Lyssnar en stund på Lana Del Rey ( fantastisk skiva hennes "Born to Die- The paradise edition" ), väl medveten om att någon lär kommentera det här inlägget med fyra bokstäver.

 

Core, kost och källarmys

Året har egentligen inte rivstartat eftersom jag jobbat dom flesta dagarna mellan julen och trettondagshelgen, men nytt år är ändå för många av oss en bra chans till att ta nya tag i saker man vill förändra i livet.
Och vad gör du själv då gubbe för att göra förändringar, va? va? va?

Egentligen började jag redan i höstas med att börja smyga in träningspass på lunchen, och då i form av Corepass eller cirkelträning på Puls&Träning  som ligger 4 minuters promenadväg från jobbet.
Börjar väl känna effekt lite grann och det är rätt bra övningar som stärker upp det gamla kroppskrället.

Lunchlådor till jobbet varje dag och inga stora portioner, men desto mer råkost som tillbehör.
Har också en ambition att inte dricka nåt starkare än kaffe på minst två månader för att ge kroppen en ärlig chans att faktiskt krypa ner i vikt till önskad nivå. Det är ett svårt ställningstagande men efter en höst med lite för mycket av det goda är det dags att ta tag även i den biten.
Inte en droppe mellan jul och nyår, inte en droppe sen nyårsafton och faktiskt börjar suget att avta.

Dom dagar jag inte cyklar till jobbet smyger jag gärna ner i källaren och trampar tröskelpass eller kör ett pass på roddmaskinen.

Nehej, nu börjar det dra ihop sig till det dagliga kvällsglaset. Ska tappa upp ett glas vatten och lyxa till det med en citronbit. Mjau!

Mer tomte för pengarna - och vad hände 2012?

Så har ännu ett år gått och ett tydligt tecken på det är att man får mer tomte för pengarna just nu. Vill man slå till på en finfin tomte så kan man få dom till halva priset just nu och det är inte fy skam.
Ett annat tecken på att det vankas nytt år är alla amatörbloggare som ska skriva sina årskavalkader där stora och små bedrifter och underverk som utförts genom året, får en sista chans att påminnas om innan dom sakta tynar bort i historieböckerna. Jag är inget undantag och kommer därför här att ger er ett par av mina egna karameller från i år. Stort som smått, vitt, svart och grått.

Året började med att jag inte cykelpendlade en enda dag till jobbet på hela januari. Det blev inte mycket cyklat alls i januari /februari, blott några enstaka rundor med distanser som inte var nåt att skryta om.
Egentligen spelade det mindre roll. Jag var nog fortfarande lite mätt på cykling efter PBP2011 och hade svårt att på vintern peppa mig själv till att cykla och äta sunt eftersom årets enda mål var 1001 Miglia Italia i augusti. Det kändes så långt borta.
Började väl ändå att pendla till jobbet på min singelspeed och fick punka en dag i mars.
Sen kom väll våren ändå med för det mesta så dåligt väder att man helst höll sig inomhus på helgerna. Givetvis var det ganska fint i veckorna när man satt och skämdes bakom sitt skrivbord.
Fick en kråka i halsen också.

Nåväl, skam den som ger sig och det blev ändå några rundor runt mälaren ( korta varvet ), som också toppades med en deluxe runda långa mälarvarvet i maj månad. Då var vädret desto bättre.
Trampade lite cross en sommarmorgon med Patrik också och klämde in en till 20 milare med Johan innan jag tog semester och drog till Rhodos med familjen. Förfallet var totalt.

Nu var det då dags att revanschera mig för örebros 100 milare som jag bröt 2010.
Och samtidigt en chans att ta reda på hur det var ställt med kroppen och knoppen när det gällde cyklingen.
Sisådär på bägge punkterna även om jag slet mig runt med starka tvivel om nyttan och nöjet med just den typen av fritidsaktivitet.

Trots en del tvivel så åkte jag till italien för att starta 1001Miglia Italia 2012. Det var på många sätt en resa man sent glömmer även om minnet har en förmåga att med tiden sortera bort de värsta sekvenserna.

Det sket sig som sagt och skrivet med Miglian och väl hemma väntade bara den härliga hösten och vardagen. en höst som jag inte kan minnas innehöll speciellt mycket magi alls förutom då att jag bytte styrlinda på pendlarcrossen. Till skillnad från börja av året så pendlade jag nu i princip varje dag till jobbet vilket kändes rätt så skönt. Det kanske är så enkelt att jag "bara" är en vanlig cykelpendlare? ( vilket inte är så illa alls ). Det var ju faktiskt så mitt intresse för att cykla återfann sig för några år sedan.

I december hände då en grej som har etsat fast i minnet och som höll på att ställa till det riktigt rejält.
Jag pratar förstås om haveriet med framskärmen.
Det slutade dock ganska bra och i skrivande stund håller den fortfarande ihop även om det numera finns en plan på att faktiskt byta ut den mot en bättre begagnad framskärm som Markus på Alviks cykel hade liggandes i soptunnan.

Vad minns jag bäst från året som gick och vad har jag tänkt att 2013 ska innebära? Har jag några mål alls eller ska jag ta det som det kommer?
Det bästa med året är resan hem från italien. Jag kan fortfarande med stor glädje minnas en härlig kväll i Lindau med Johan, Ari och ett stort antal öl. Örebros 100 milare kändes skönt att ha avverkat och det fanns en och annan runda som också var bra. Men annars var nog 2012 ett riktigt mellanår där jag inte cyklade speciellt mycket egentligen och där vädret var dåligt ganska precis hela tiden känns det som.

2013 har alla chanser att bli precis lika mycket ett mellanår också, vilket fått mig att sätt upp lite andra mål inför det året vilket får mig just nu att se ljust på det kommande året.

Tack alla läsare för i år, hoppas ni haft ett bra 2012 och att ni gör ert kommande år till så bra ni vill att det ska vara.

Nypan

Julstök +ANNAT!

Bullarna är bakade.
Julgranen är pyntad.
Skinkan står i ugnen.
Julklapparna ska slås in.
En Kwak rinner nerför strupen.
Har till och med gett mig på att göra chokladbiskiver ( vad tänkte jag med ??!!)

Tänkte ge mig själv en genomkörare imorgon bitti direkt när jag vaknar.
Antingen blir det 50 minuter i källaren och leka cyklist. Eller så ger jag mig ett par rejäla örfilar i julklapp.
Det är jag nog värd.
Årskrönikan kommer nästa vecka. Håll ut, och god jul i stugorna!

Cirkulera- här finns inget att se!

Ibland är det så enkelt med planer som bara inkluderar tre saker

1. Byt om till träningskläder
2. Gå ner i källaren och kör ett trainerpass
3. Sätt dig sen i soffan och glo på TV
4. Kvällen är räddad

Precis så var planen för onsdagskvällen. Eftersom jag hade jobbat hemifrån och därför inte cyklat, var det så lätt att bara följa punkt 1-3.

Nu blev det inte så.

Frun var bortrest över dagen och Fanny ville baka lussekatter.

Ändrade planer eftersom man är snäll pappa som också gillar lussekatter.

1. Lagade mat till och fick en glad fru som kom hem från tjänsteresan och fick en god middag
2. Bakade lussekatter och fick god hjälp av en glad dotter
3. Satte mig sen i soffan och glodde på TV med munnen full av lussekatter
4. Kvällen är räddad

Måndagsmys i snömos

Äntligen måndag kanske man inte alltid skriker ut det första man gör när man börjar veckan.
Jag avslutade förra veckan med en riktigt mullig pendling till jobbet i snöyran och längtade faktiskt efter att trampa fram genom snömodden den här morgonen.
Helgerna har en förmåga att bara försvinna ändå just nu och pendlingen blir liksom räddningen för den cykelsugne gubben.
Har ju till och med uppgraderat vinterhojen nu med ett par rejäla vinterhjul. 36 ekrar, tunga och stabila som ett par motorcykelhjul och nu ligger cykelns totalvikt på nästan 13 kg. Men det ska vara lite så nu på vintern. Det är ett fordon som ska ta mig fram och tillbaka till stan oavsett vad det är för väglag. Och det gör den.
Det vara moddigt och slirigt hela vägen hemifrån till Islandstorget och man fick parera fint när hjulen skar ner i tjocka moddiga spår. Därefter var det välplogat och inte spårigt alls. Samma sak hem fast tvärtom då och även om jag fick hoppa av hojen ibland för att ta mig över snövallar var det med ett leende på läpparna jag sparkade in dörren när jag kom hem.
Hade man varit lite mer tuff och så där "jag gör som jag vill med min cykling och hemma är det jag som bestämmer hur mycket jag ska cykla", som Bjorre är, så hade jag säkert kört en runda till.
Får väl glädjas åt att det är fler dagar i veckan istället.

Skak, knak och brak!

En av fördelarna med december är att man ska handla julklappar på helgerna och inte har så mycket tid till övers för att exempelvis cykla.
En annan fördel är att det kan vara alldeles för kallt för att cykla eller att det kan ha varit ett formidabelt snökaos som förvandlat vanligtvis cykelbara vägar till nånting helt obrukbart.
Jag satte ett nytt rekord i veckan som passerade genom att inte cykla utomhus en endaste gång. Kan inte minnas när det hände sist och inget rekord jag kommer skryta över heller.
Fick väl slita loss en timme under söndagseftermiddagen för att åtminstone rulla en timme på järvafältets snötäckta grusvägar med min vinterkittade helstela mountainbike.
Bitvis var det som att rulla på en tvättbräda och nån kilometer hemifrån bestämde sig då framskärmen för att helt sonika braka sönder som ett resultat av allt skakande. Hem och ner i källaren för att lappa ihop eländet och se vad man kan göra med hjälp av:

1. En borrmaskin
2. Några buntband
3. En bit av IKEAS mjuka skärbräda ”Drälla”

Och hur håller det där ihop undrar ni säkert?
Den höll hela vägen till jobbet idag i alla fall men givetvis återkommer jag med resultat i slutet av vintern.
HTFU hade Bjorre sagt och jag får väl försöka bita ihop över den här vintern också.

Årets julklapp - beställ på nätet!

Så här års är det många som funderar på vad man ska köpa i julklapp till någon man bryr sig lite extra om.
Kanske svärfar, svärmor, far, mor, syster, bror, bästa polaren, frun eller kollegan eller rent av sig själv?
En bra present ska vara minnesvärd, ha bra kvalitet och helst av allt gå att dricka. Med andra ord passar ett delikat belgiskt öl perfekt som julklapp under förutsättning då att mottagaren uppskattar ett bra kvalitetsöl.
Nu var det länge sen jag skrev om öl och många har hört av sig och undrat varför. Tja, det har väl funnits annat att skriva om tänker jag, men inser också att det kanske inte varit några nya sensationer att skriva om sista tiden.
Desto roligare att det nu kommer nåt riktigt bra att berätta om och som dessutom passar perfekt in i mallen för en bra julklapp.
För några år sedan gjorde det lilla bryggeriet "Glazen Toren", ett gästspel i Sverige med två av dom bästa kvalitetsölen jag haft nöjet att dricka,  Cuvée Angélique och Saison d'Erpe-Mere.
Och nu lagom till jul så kom följande glada nyhet från Belgodeli som står för importen.
Som en bonus beställer man den på systembolagets web-shop och hämtar ut den på valfritt systembolag.
Jag knycker deras text rakt av och gläds redan nu åt en av julklapparna jag kommer att ge mig själv.


Beställningssortiment på Systembolaget från 1 dec 2012!
BLANDLÅDA GLAZEN TOREN, 6 x 75 cl, Artnr 89899 - 459 kr.
Saison d’Erpe-Mere, 6,9 vol%, 2 flaskor
Den första flamländska ”Saison”, dubbelhumlad, ofiltrerad och efterjäst på flaska. 
Ljus och humlefruktig med balanserad beska. 
Ondineke (Oilsjtersen tripel), 8,5 vol%, 2 flaskor – Staden Aalsts ”officiella” öl!
Efter huvudpersonen i Louis 

Paul Boons stora roman ”Kapellekensbaan” (hon står staty utanför stadshuset), med etikett i Aalsts rödgula färger. En klassiskt tripel, gyllengul och lätt fruktig med lång och lätt bitter eftersmak. Torrhumlad med Hallertau MF från just Aalst, ofiltrerad och med efterjästning på flaska.
Cuvée Angélique, 8 vol%, 2 flaskor
En välhumlad, ofiltrerad och bärnstensfärgad ”dubbel spéciale belge”, med efterjäsning på flaska.

I Whisky & Bourbons nr 11 (juni 2012) recenserades fem dussin belgiska öl.
Bland de åtta bästa ölen i provningen (”Åtta öl nådde skyhöga 93 poäng eller högre i provningen och får inte missas!”) återfinns Saison d’Erpe-Mere med 93 p. ”Denna sydbelgiska saison är bryggd med vete, har ett ljust och slöjigt utseende eftersom det är ofiltrerat. Doften är medelstor, elegant och nästan citrusfruktig med en mycket fint blommig nyans och en liten men fint komplexgivande ton av jästen. Smaken är knappt medelfyllig, torr och rent maltig med en mild jäsningsfruktighet och finstilt syra, men också en fint uttalad humlebeska som stramar upp eftersmaken. Det här är ett riktigt seriöst, fint balanserat och humlekryddigt öl med god komplexitet. Det tål att lagras några år till men är riktigt fint redan nu.”
Bland ”andra fantastiska öl över 90 poäng” fanns Jan de Lichte (Glazen Torens veteöl som lanserades i Sverige i början på 2012, ”Ett härligt och till mat lättanvänt öl som också vinner viss komplexitet på ytterligare några års lagring” med 92 p samt Cuvée Angélique med 91 p: ”Det här är en double speciale ale som har buteljerats ofiltrerat och sedan jäst en andra gång i flaska. Det är ljust bärnstensbrunt, grumligt och rejält kolsyrerikt (var försiktig vid öppning) och har en traditionell, något maltig och jordig doft med ett lätt inslag av karamell och kola, en vörtigt söt och något rustik smak med en lätt vegetal beska som tillsammans med en fin syrlighet stramar upp den ganska generösa maltigheten. Det är nog inte allas typ av öl, men den som gillar rustika belgiska öl kommer troligen känna igen sig i detta läckra öl.”
Ondineke fanns inte med i denna provning men hade säkert även hon uppskattats, så därför har vi valt att introducera henne för er i denna blandlåda.

God jul i förskott- och skål!

Felaktiga prioriteringar

Jag brukar läsa en del bloggar vilket inte något unikt.Många gör ju det nuförtiden och man vill ju vara som många andra.
En av bloggarna brukar vara fylld med massa grafer och pulskurvor mm. Det produceras watt i såna mängder att det skulle kunna driva ett mindre köpcentrum och fläktarna står uppradade som om det vore vindkraftverk på skaraslätten Vill väl inte säga vems blogg det är, men vi kan kalla bloggaren för "Slaktaren från Sollentuna" för att piffa till det lite.
Hade väl spetsat in mig på att få se dom där kurvorna igen men möts istället av bilder på uterum, nylagda golv, hembyggda mediaspelare +ANNAT!
Varför är det så? Är det årstiden eller är det bara felaktiga prioriteringar som nu går ut över mitt bloggläsande?
Lite besviken är jag nog.

Not just another bottle!

Så här års är det lätt att ta till flaskan.

Det är mörkt, det är kallt, man ser inget superspännande framför sig i närsiktet.

Det är lätt att ta till flaskan när kroppen ylar efter innehållet.

En kollega till mig tyckte väl att jag så ut att behöva nåt uppiggande och överraskade mig med att ha ställt en flarra på mitt skrivbord igår.

Tänk så bra. Nu kan jag ta till flaskan när jag blir tärstig på trainern under vintern.

Tack Christian, den passar ju dessutom perfekt till min gamla retro tröja som ni ser till höger på den här gudsförgätna bloggen.

The green machine

Det hann väl knappt gå en dag innan folk från när och fjärran började höra av sig om de nya styrlindorna jag inhandlade på mässan i helgen.

Det var som sagt en grön och en röd styrlinda. Fina var dom och billiga var dom. Den röda är nog lite som ett ej moget vin och kan säkert vinna på att lagras ett tag till. Den hamnade därför i lagringsbacken nere i källaren där jag lagrar styrlindor, slangar, kedjor och vajrar.

Den gröna däremot kändes mer som att den kunde lyfta min mörkgröna pendlar cross till nya höjder, och speciellt nu när jag dessutom har bytt styre på den, ( det går bra nu ).

Se så fint det blev och ni kan ju tänka er hur glad man blir varje gång man cyklar till jobbet med den.

 

 

Årets bragdmedalj?

Slet väl loss lite tid i lördags för att besöka Sweden Bike Expo på kistamässan. Hade kunnat tillbringa hela dagen där men det var inte riktigt planerat på hemmaplan och fick stanna vid några timmar.
Kul att träffa lite folk och kul att glo lite på kommande säsongs cyklar även om vissa märken lös med sin frånvaro. Tur man inte behöver nåt tänkte jag för mig själv och slog till på två stycken styrlindor för 25:- styck. En grön och en röd som nog kan förgylla eller förfula nån av hojarna.
Mollebjörn var på plats i "blogghörnan" där Sveriges hetaste cyklande bloggare i ålderklassen under 40 år fanns. Vi andra behöver inte sånt där.

 När jag strosade runt där kom jag plötsligt förbi montern där Laholmscyklisterna gjorde PR för divesre lopp. Drog mig till minnes att jag visst hade haft kontakt med Börje från Örebrocyklisterna som skulle ta med sig medaljen från årets 100 milare för avhämtning på plats. Med en snabbhet som en gravid noshörning snodde jag runt på kroppen och visst stod Börje där i hörnet av montern och såg så där glad ut som bara en närkung kan göra. Det var väl för att han kanske fick syn på mig kanske?
Jag fick ett väl emballerat kuvert i handen och kunde sen med viss stolthet konstatera att det inta bara var min första medalj för en 100 milare utan också årets enda medalj eftersom jag floppade på miglian.
Ska man ha en medalj så är väl medaljen för en 100 milare good enough?
När jag kört 100 milaren var jag måttligt sugen på att göra om det. Tänk vad minnet är kort :-)

90 minuter av mitt liv

Det sprutar inte blogginlägg ur cykelmannen så här års i år.

Men hav förtröstan. Jag laddar för att skriva om min resa till bayern som jag gjorde för några veckor sedan, men en sån tripp kräver lite ordnüng und reda på bilder och text och får därför lagras ett tag till.

Hela veckan gick väl åt till att vara på utbildning med utebliven cykling som straff.

Ingen cykling på en vecka ( riktig cykling ) och jag slet loss 90 minuter nu på eftermiddagen för att njuta lite av järvafältets blöta och smutsiga grusvägar.

Gröna crossen med skärmar gick så fint och jag blev så glad.

 

Hej höst!

Tre dagar tillbringades mellan Borlänge och Falun för utbildning.
Snart är jag fullärd........
Men det innebär också att man sitter stilla i tre dagar, äter för mycket och inte trampar en meter.
Med en hel del tid tillgodo efter dom dagarna och en ganska lugn eftermiddag rent jobbmässigt tog jag ut cykeln för en kort men fin runda på järvafältet. Den en gång vita crosscykeln förvandlades snabbt till en vit/brun crosscykel vilket är precis som det ska vara.
Så här års är det perfekt att ha en cross och ännu bättre när man tar sig tid en stund för att använda den också.

Så här års är det också roligt med en bayersk sexpack :-)

Back to life- back to reality

Efter hemkomsten från äventyret till italien och 1001 Miglia Italia 2012, börjar så livet att återgå till det normala igen.

Cykelsuget har verkligen inte varit på topp men jag har försökt att cykelpendla varje dag för att inte bli helt försoffad.

En 13 mils runda har det dock blivit i gott sällskap när Toni bjöd in till sin årliga Duvelrunda, vilket avslutades i stor stil hemma hos honom i skogås med att stort antal Duvel.

Cyklingen i sig var mest jobbig och det känns verkligen att jag inte har nåt klipp i benen eller ork till fartökningar just nu. Dieselmotorn är helt enkelt ganska trött just nu och formen har nog inte varit på topp i år helt enkelt.

Men det får vara så just nu och hösten innebär mer tid för annat än att cykla på helgerna. Ska nog unna mig sovmorgon både lördag och söndag J

1001 Miglia Italia 2012 - en tuff resa

I en dröm
Jag öppnar ögonen och ser den tidiga morgonsolen stråla ner genom stora fönster samtidigt som jag är glad att det bara var en dröm. För en kort stund sluter jag mina ögon igen och är glad att jag är hemma i min bekväma säng och att den lite otäcka drömmen om att jag befann mig i ett stekande varmt Italien, cyklandes ett oerhört tufft cykellopp bara var en dröm.
Det är svårt att veta exakt när ett beslut tippar över från den ena sidan till den andra. Men troligtvis är det ett tiotal sekunder efter det att jag återigen öppnat ögonen och inser att det inte är en dröm utan verklighet.
Jag befinner mig på en luftmadrass på golvet i en gymnastiksal i Bolsena och har sovit en timme. Det är där och då en söndagsmorgon som det tippar över från vilja till att genomföra loppet till en ovilja att fortsätta det.
Men det började lite tidigare,  till och med långt tidigare.  Men vi kommer till det under det här försöket till en berättelse om en på många sätt tuff resa.

Lite fakta:
1001 Miglia Italia är europas längsta och enligt många säkert det tuffaste Randonné loppet i europa. Loppet är strax över 160 mil och har 22000 höjdmeter som ska avverkas. Det är tufft även för dom tuffaste även utan extrema väderföhållanden vilket i Italien i augusti kan innebära extrem värme.
Loppet har ett maximalt deltagarantal på 350 åkare och lockar cyklister ändå ifrån Taiwan. Från Sverige var vi i år endast 5 st som dök upp till start av 288 startande.

Förberedelser
Jag hade tänkt köra det här loppet redan 2010 man stannade hemma av hälsoskäl. I år var det nog mest en revansch för den uteblivna starten jag var ute efter och egentligen årets enda riktiga mål. Till skillnad från Paris-Brest-Paris behövs det till detta lopp inga egentliga innebär kvalificerings lopp utan ställer då istället  krav på att man tränar själv och förbereder sig mentalt. I år har träningen och uppladdningen därför mest bestått av träning på egen hand i form av 10, 14 och 20 milsrundo, nån 33 milsrundar men ocskå en 100 milare under sommaren för att vänja kroppen med cykling under flera dagar.
Givetvis är det en ohygglig massa detaljer också att ta hänsyn till i form av utrustning, drop-bags, resa, upplägg av loppet, disponering av tiden mm.

Resan ner.
Att bila ner till Italien är ju ypperligt efter som man då får med sig cyklar, kan röra sig obehindrat på plats därnerre och dessutom handla lite roliga drycker på hemvägen. Det var så jag och Johan planerade redan i vintras när vi hade anmält oss till loppet. Vi var fyra stycken, Jag, Ari, Johan och Magnus som tidigt en tisdagsmorgon satte oss i Johans bil för att ta sikte på Italien med ett nattstopp i Tyskland.

Och vips satt vi på färjan mellan danmark och tyskland. Det flöt på så pass bra att vi redan på kvällen var nere i "Rothenburg ob der tauber" som är en trevlig stad med vad som syns vara en bevarad ringmur runt den gamla stadsdelen. Därifrån är det bara c.a 50 mil kvar vilket man klämmer av i ett nafs. Ett enkelt hotell och ett besök på en biergarten förgyllden varma sommarkvällen. Livet lekte och log med sitt bästa leende mot oss tänkte jag när vi släntrade tillbaka till hotellet för att sova natt innan de sista milen skulle avverkas.

Det sa bara klick
Och när det gäller bilmotorer är det inte så bra. Speciellt inte när klickljudet är det enda ljudet som kommer när man vrider om nyckeln, ståendes på en autobahnstation på gränsen mellan tyskland och schweiz, med bara 30 mil kvar att köra.
Ett par samtal senare och efter att ha väntat ganska länge dök så autoassistans bilen upp och började leta efter fel i moorn. En stund senare var vi på väg mot verkstaden i Lindau bogserandes bilen men rätt så säkra att det skulle gå fort att åtgärda. Vid det här laget skulle vi varit framme i Italien och lite grann började man tycka att det kändes lite sisådär. Efter ett par timmar på verkstaden kändes det ännu mer sisådär när beskedet om att motorn skurit levererades på knagglig engelska. Johan tillbringade dessa timmar med att prata med försäkringsbolaget och vi fick bestämma oss om vi ville ha en hyrbil hem eller hyrbil till Italien. Jag ville mest hem eftersom luften gått ur mig men resten i sällskapet sa fortsätt framåt och sent på kvällen kom vi till slut iväg i en hyrbil. Johans bil stod kvar på verkstaden i Lindau i väntan på ny motor, om nu försäkringsbolaget skulle täcka det vill säga. Det var en ganska tyst kvartett som anlände hotellet i utanför Milano runt midnatt istället för tidiga eftermiddagen. Av alla sätt att ladda upp inför ett lopp var väl inte det här sättet det bästa.

Tävlingsdagen - loppet startar
Efter en frukost som lämnade det mesta att önska kom vi till sist iväg till inskrivningen för loppet. Starten skulle gå klockan nio på kvällen och tanken var att skriva in, vila, vila, vila och ta det lugnt.
Nu blev det istället för Johan och mig att fara in till Milano för att lämna hyrbil, ragga taxi tillbaka och sen försöka handla nåt att äta. Vi försökte vila en stund så gott det gick men det var svårt att få nån riktig ro i kroppen. Efter att ha checkat ut och fixat med grejerna in i det sista rullade vi ner mot starten i god tid för att där försöka komma in i nån sorts stämning.
Nils och Johan rullade med oss ner och väl plats före start kunde vi inte göra så mycket annat än att försöka undvika den värsta hettan medans vi på storbilds TV kunde titta på direktsändningen av "Palio" från Siena.
Ett hästlopp där 5 av 9 hästar brakar omkull i första kurva och där loppet är över efter 90 sekunder.......

 Klockan hann bli 21.45 innan vår grupp rullade iväg i den varma sommarkvällen och in i sommarnatten. Värmen klingade aldrig av och milen passerade ganska fort medan blicken pendlade mellan att hålla koll på potthålen i asfalten och den surrealistsiska synen av bikinikädda prostituerade i skenet av eldflammorna från oljetunnor som mitt ute i ingenstans stod längs vägen. Det är då man inser att man inte är hemma i trygga Sverige och att det vi håller på med i form av att överleva några dygn på cykel är så långt ifrån deras kamp för överlevnad man kan komma.
Redan före loppet hade jag planerat tillsammans med Nils att vi skulle försöka hålla ihop så gott det gick.
Nils är inte bara en god människa och bra vän utan är samtidigt en kombination av schweizisk kvalitet och svensk enbuske, dvs seg och stark som går att lita på. Mellan andra och tredje stämplingen och några mil före den tredje vilket kanske var efter 21-23 mil, bestämde vi oss för att slå av nån kilometer på tempot och vinkade av resten av svenskgruppen som hade lite mer bråttom än oss. Morgonsolen började lysa oss i nyllet när vi rullade på den tredje kontrollen där vi passade på att fylla våra magar med den obligatoriska kalla risotton. Dom andra hade inte varit där mer än 5-10 minuter när vi rullade in och dom stack iväg en stund före oss innan vi i den nu stekheta morgonen rullade iväg igen. Plattåkning kan vara lättsamt och det kan få milen att rulla på fort. Det kan ockå vara det motsatta när man brottas med motvind i stekande värme. Jag och Nils kom ifatt en liten grupp på 5 cyklister som vi häll ihop med större delen av sträckan till Faenza. Några mil före Faenza var det omdirigering på vägar som aldrig verkade ta slut. Helt plötsligt var det också svårt att navigera vilket fler grupper hade märkt och vår grupp växte tills ig och var nog 25-30 cyklister mot slutet in till kontrollen.
Nu var det så varmt i solen att man knappt kunde stå stilla. Till och med i skuggan var det för varmt och det var skönt att komma inomhus för att få lite svalka medan vi petade i oss lunchen. Johan, John, Ari och Magnus satt och käkade när vi rullade in och Magnus som inte verkade uppskatta värmen bestämde sig för att fortsätta med mig och Nils. Etappen från Faenza till Dicomano är inte jättelång. 93 km är ju inte jättelångt härhemma åtminstone. Men skillnaden är rätt stor om man lägger till att det är stekhett, det är 93 km som mest går uppför, man har cyklat 39 mil och inte sovit på mer än ett dygn.
Magnus verkar inte uppskatta kombinationen av värme och backar mer än mig och Nils. Snarare lite mindre även om vi också kan hålla oss för skratt. Han bestämmer sig för att antingen rulla tillbaka mot Faenza eller ta det i sin helt egen takt medans jag och Nils trampar vidare uppför, uppför. uppför innan nedförskörningen tar oss in till kontrollen i Dicomano.

Är det värmen eller backarna?
Vet inte vad som sliter mest, men när jag och Nils rullar in i Dicomano har vi "bara" cyklat 484 km och loppet har egentligen precis börjat. Värmen är jobbig och inget man har kunnat förbereda sig på. Backarna är både långa och ibland branta och inte heller nåt man kan träna på här hemma i Sverige. Förbannar mig lite på att jag aldrig tog tag i projektet "gå ner ett par kilo i vikt" på riktigt i år. Varje extra kilo man släpar på uppför är en nackdel.
Vi tar en macka, en dricka och sätter oss och funderar på hur vi ska lägga upp nästa etapp och hur vi ska disponera dygnet. Vi bestämmer oss för att vila i Dicomano ett par timmar och fortsätta nästa etapp under natten för att på så sätt slippa den värsta värmen.
Då rosslar det till bakom ryggen på oss och Magnus brakar ner på bänken bredvid oss. Egentligen är det spillrorna av Magnus som brakar ner och han är helt slut. Värmen har gjort KAOS med honom i backarna och han har resignerat helt. Efter ett kort snack inser vi att han själv inser att det enda som är kvar är en lång plåga och han har bestämt sig för att bryta loppet vilket i det läget nog var helt rätt beslut. Magnus tar dagen efter tåget tillbaka till hotellet och sätter sig på ett plan hem till Sverige igen.
Jag och Nils sover kanske två timmar innan vi fortsätter i natten med sikte på Chiusi della Verna som är målet för nästa etapp. Givetvis är det mest uppför och en avslutande backe som sätter moralen på prov. Vi anländer tidiga morgonen och sover en timme till efter att vi frossat loss på skinka, korv och ost. Det är en lång dag som väntar.

En träningsrunda!

När vi efter att ha vilat en timme sätter oss i sadeln igen intalar jag mig att nästa etapp är som en av träningsrundorna hemma. Morsning korsning. 

Återigen är det en sak som är gemensamt med en sån runda - distansen 11 mil, medans det är mer som skiljer dom åt i form av höjdmeter och värme.

Nu känns det periodvis som om man trampar utan att komma framåt även på de platta partierna av etappen och det börjar göra ont lite överallt i kroppen. Det är nog på den här etappen tankarna och frågorna om varför man gör det här börjar dyka upp i skallen. Är det roligt? Njuter du Anders? Är det vackert? 

"Njut av det vackra" var det många som sa före start. Det enda jag sett är bränt gräs tänker jag bittert. Och på natten när vi också cyklar ser man ingenting förutom en bit asfalt framför framhjulet tänker jag tyst medans motivationen gradvis bryts ner.

Det är olidligt hett när vi rullar in på kontrollen vid Chiusi Montallese för att där äta lite och duscha av oss innan vi fortsätter igen med sikte på Todi.

Omdirigering och vägval

Nånstans på vägen mot Todi börjar dom negativa tankarna ta överhand och jag begriper inte varför jag ens åkte när jag så sent som två veckor före hade bestämt mig för att inte åka. Tankarna på att bryta loppet börjar väckas i mig och jag lägger mer tid på att fundera över hur man gör när man bryter än att bara fokusera på att trampa trampa trampa. När dom tankarna tar överhand är det svårt att bli av med dom. 

Vi ser ljuset från staden Todi som ligger högt uppe på ganska långt avstånd. Vägen dit är helt plötsligt omdirigerad och vi tillbringar en ganska lång bit på en temporär grusväg mitt i mörka ingenstans. Det känns plötsligt som om vi är långt borta från det ljus vi såg tidigare.

Vi har tagit med oss en cyklist från Taiwan i släptåg då hans GPS har packat ihop. Begriper inte hur han hade kunnat klara sig utan vår hjälp och väl i Todi visar han si tacksamhet genom att direkt köpa oss varsin Coca-Cola.

Vi vilar en timme på backen utanför den bar som också utgör kontrollen innan vi fortsätter i natten.

I princup har jag nu bestämt mig för att inte köra längre men inser att det inte går att ta sig från Todi med lätthet. Nästa stopp är Bolsena och även fast etappen är kort i sammahanget känns det som en evighet innan vi till sist stapplar in på den kontrollen. äter lite kall risotto innan vi tillbringar en halvtimme med att leta efter stället där man kan vila en timme. En stor gympasal med luftmadrasser hittar vi till sist och bestämmer oss för att vila den där timmen.

Beslutet.

Om ni läst från början så vet ni vad som händer här. Drömmen som var verklighet och beslutet att kliva av sker alltså på en luftmadrass i en gympasal i Bolsena.

Jag vinkar av Nils och blundar en kort stund för att liksom låta beslutet och besvikelsen över min mänsklighet och motivationsbrist få sjunka in.

När jag gjort det en stund går jag ut, sätter mig på en stenmur och tillåter mig själv att njuta av morgonsolen en stund.

Efter en stund får jag sällskap av Alan Parkinsson, en cyklist från england som vi haft sällskap med till och från under loppet. Han verkar inte sugen på att fortsätta heller och verkar ha funderat en stund på hur han ska tackla sig själv i det beslutet. Kanske blir det lättare för honom eftersom jag redan bestämt mig och fått klart för mig hur jag ska ta mig till närmaste tågstation vilken givetvis är på andra sidan ev det berg vi passerat tidigare på morgonen. Det är åndå en skön morgon och vi letar oss ner till tågstationen i Orvieto där vi köper biljetter för en tågresa som kommer ta hela dagen i anspråk med ett antal byten.

Vi byter tåg i Florens, Prato, Bologna och i Milano.

Vid varje byte får vi vänta en kortare eller längre stund och vi hinner med en pizza med öl i Prato, leka turister och vila en stund i parken i Bologna.

När vi sent på kvällen kom fram till stationen i Parabiago och började cykla mot hotellet, möttes vi av en oemotståndlig doft av nybakad pizza efter bara ett hundratal meters cykling.

Hungriga som vargar köpte vi varsin pizza i kartong, varsin stor flaska Birra Moretti och slog oss ner på trottoaren.

Vi kunde konstatera att vi var "Failers" och därför lika gärna kunde fortsätta förfallet med pizza och öl. När vi satt där och pratade om loppet, livet och själva ögonblicket vi befann oss i, så kändes det ändå ganska OK.

Man kan ha det värre än att sitta på trottoaren en varm sommarnatt nånstans i Italien ätandes pizza och dricka en kall öl. Long live the Failers!

Återkomsten

Det går en sovmorgon och lång förmiddag på hotellet innan vi cyklar ner till målområdet som under hela loppet verkar vara en samlingsplats för the locals. Känns lite märkligt att se de snabbaste cyklisterna komma i mål samtidigt som man själv står i vanliga kläder och har misslyckats med att ta sig runt. Vad gör jag här?

På kvällen går jag ut och äter med Alan, Mike från england och Mike från USA. Vi är alla "failers" och det är inte mer än rätt att vi hamnar på en restaurang som är en hybrid mellan kinesisk och italiensk med en personal som knappt vet skilllnad på engelska orden "Yes" och "No".

På natten kommer ett SMS från Johan som meddelar att dom gått i mål och är på väg till hotellet.

Jag rafsar på mig lite kläder och möter upp dom ute på gatan utanför hotellet. 

Har naturligtvis sett till att det finns lite ost, vin och skinka för att se till att det blir en afterbike om än i liten skala. Det enda vi nu behöver fundera på är hur vi ska ta oss till tyskland, där verkstaden fått klartecken från försäkringsbolaget att byta motor på bilen. ( Jo, man gör så på vissa bilar tydligen. Slit och släng ).

Dagen efter går åt till att lösa hemfärden och ta det piano. Jag, Johan och John hittar en restaurang som förser oss med både mat och vin innan vi cyklar ner mot målområdet för att ta emot ett stycke trasig och trött Ari. Han har irrat omkring under dagen utan fungerande GPS i den stekande värmen och är skapligt nöjd när han går i mål.

Hemfärden

Det var ju det där med hemfärden kvar. Vi behövde ta oss till Lindau i tyskland och med all vår packning är det inte snutet ur näsan. 

Lösningen var en fin kontrast till det som innan hade gått emot oss.

Vi stod för kostnaden av att hyra en minibuss som en av volontärerna erbjöd sig att köra oss i till tyskland.

Dom ville egentligen inte ha betalt för att köra oss om vi bara stod för kostnaden för hyrbil + bensin vilket var  mer än vi kunde acceptera.

Så där satt vi i baksätet på en stor minibuss och fick skjuts till Lindau där vi skulle tillbringa en natt innan bilen var klar på verkstaden. Även om vi inte var hemma så var vi på väg hem och behöver man stanna nån natt i Tyskland finns det nog betydligt värre ställen än Lindau att tillbringa ett dygn i.

Vackert belägen vid Bodensee och omgiven av berg, med en behaglig stämning och framförallt ett bra antal restauranger där vi kunde äta schnitzel, korv och dricka veteöl tills vi rodnade.

Som utlovat var bilen klar på torsdagen och vi kunde på tidiga kvällen sätta kurs mot Sverige med en ny motor spinnande under motorhuven på Johans bil.

Hemresan gick smärtfritt och även om vi mot slutet fick rotera förare ganska ofta så flöt det på bra och på fredagskvällen var vi hemma lagom till middagen.

Det var skönt att krama om fru och barn igen, skönt att sova i sin egen säng och skönt att på hemmaplan kunna samla ihop tankarna kring resan. 

Summering

Jag hann under loppet fundera en hel del på vad som driver mig och på vilka grundval jag fattar en del beslut i livet. Det var mer än en gång jag ångrade mitt beslut att åka överhuvudtaget och bara det faktum att jag då lägger energi på ånger är ju rätt så onödigt.

Är långcykling min grej? Är det här tillräckligt roligt? Är det värt så mycket tid, pengar och frånvaro från familjen för att jag ska leka "långcyklare"?

Jag har inte svaret på dom frågorna ännu och jag har inte heller svaret på frågan om jag skulle göra om det här loppet för att revanschera mig. 

Men man glömmer lätt och man lär sig av misstagen så vi får väl se vad framtiden bär med sig.

Jag vill avsluta med ett par tack:

Nils - För världens bästa sällskap under den tid vi körde ihop. Jag är så glad att du fixade det.

Johan  och Ari - För en bra hemresa och ett bra dygn i Lindau.

Alan- För ett bra sällskap på "The Failers train tour"

Familjen får såklart det största tacket och ni kommer få mer av mig under 2013.

Läs också

Johans berättelse om hans lopp på Kadens.se