Paris-Brest-Paris 2011

Det är tidig eftermiddag onsdagen den 24/8 2011 och jag befinner mig på nån väg nånstans i Frankrike sittandes på cykeln. Jag kämpar för att hålla emot tårarna. Inte så där jättemycket, men jag måste ändå anstränga mig lite för att det inte ska bryta igenom.
Det är inte för att det gör ont eller för att jag är ledsen, utan för att jag nu är så nära att nå det mål jag satte upp för fyra år sedan att bara en olycka eller rejält tekniskt haveri kan stoppa mig.
Jag har cyklat i c:a 120 mil sen söndag eftermiddag, sovit några timmar och har nu bara slutspurten in till Paris kvar. Det bubblar i mig av den känslan som infinner sig när man lyckas med något eller när man når ett högt uppsatt mål. Och vetskapen om att polarna väntar i målområdet är värmande. De sista två milen är bland de finaste i mitt liv och jag tänker på min familj, mina vänner och jag tänker att livet är bra.

Men det började lite tidigare, egentligen redan 2007 när några av cykelkompisarna skulle köra Paris-Brest-Paris, ett cykellopp på ofattbara 120 mil. Jag tyckte då att det verkade helt galet men också ett mål jag kunde sätta för mig själv långt fram eftersom det loppet bara går vart fjärde år. Således kunde jag bestämma mig för att ge mig på det 2011.
Paris-Brest-Paris är i särklass det största cykelloppet gällande organisation och deltagare för långdistanscyklister och ska man köra något, så är det detta lopp som gäller. Det finns dom som är längre, men inget som är i närheten av den storlek och därtill organisation som PBP innebär. I år var det över 5000 anmälda och säkerligen över 1500 frivilliga som jobbar längs banan som funktionärer mm.

Resan ner och på plats
Torsdagen den 18/8 packade vi hyrbussen med cyklar och sex glada laxar för att tillsammans bila ner till Paris. Det var förutom undertecknad även, Johan, Vic, Tille, Toni och Calle som vinkades av från Barkarby av Mattel, som tyvärr inte fick tiden att räcka till för PBP i år.
Resan ner flöt på bra och med hjälp av fruns GPS var det enkelt att hitta hela vägen till vårt hotell där Jonas väntade på plats.
Nere på plats hade vi nån dag över för att registrera oss, kolla över cyklarna, äta Cous-cous och hårt grillat kött för att paja magen lite före start och även en cykeltur genom slottsparken kring Versailles.

Cykel med packning, lampor mm = redo

Starten

I år fanns det ett antal olika starttider att välja mellan och som rookie jag är hade jag valt samma som övriga gänget, dvs klockan 16.00 med en maxtid på 80 timmar. Mer normalt för en förstagångsåkare kanske annars är att man väljer en starttid där maxtiden är 90 timmar.
Vi stod säkert två timmar i stekande sol innan vi kom iväg på de bitvis avstängda vägarna på väg ut från Guyancort. Värmen hade nog tagit hårt redan för start då det efter ett tag låg cyklister i dikena längs vägen, som ett resultat av den höga farten och höga värmen. Jag insåg ganska snabbt att det gällde att hålla sig kall, och då menar jag framförallt mentalt. Ska man cykla 120 mil är det dumt att hamna i panik i början. En sak som många drabbas av är vattenbrist, som då kompenseras av att man tar emot vatten från slangar längs vägarna där befolkningen går man ur huse för att klappa händerna och erbjuda vatteb. Det är dock inte riktigt samma drickbara vatten som är vana vid då det innehåller mycket klor. Detta sätter sina spår då man lätt blir dålig i magen av det vattnet. Jag kommer känna av det dåliga vattnet i några dagar och säkert fäller det några redan den första dagen.
Jag hade som plan att cykla med Jonas så långt vi kände att det funkade bra men när jag efter några mil inte såg till honom, bestämde jag mig för att köra mitt eget lopp tills han eventuellt kom ikapp.

Redo för start

 Tille väntar på start

 "Goa gubbarna från Götet"

 En del av de som ska iväg 16.00

 Johan är laddad som vanligt

Nu är det nära

Loppet
Den första etappen är c:a 14 mil och jag kör den tillsammans med varierande grupper och tycker det känns rätt bra när jag kommer upp till Mortagne där man kan äta lite och fylla på vätska. Väntar en stund för att se om Jonas dyker upp och träffar samtidigt några andra svenskar. Är på väg att cykel iväg därifrån när Rejmert dyker upp och undrar om vi kan hålla sällskap en bit. Vi sätter fart mot Villaines-La-Juhel och det flyter på riktigt bra. När vi stämplat där och käkat en bit morsar vi på Tommy Heinemark innan vi sätter vidare fart.
Nån kilometer efter att vi rullat iväg kommer Tommy ikapp oss och tillsammans bildar vi en trio som håller ihop större delen av loppet. Tommy är en rutinerad åkare som kör för tredje gången. Rejmert kör för andra gången men bröt 2007. Jag känner mig stark men väldigt lugn och fokuserad. Tänker inte på att det är 120 mil utan försöker se det som enstaka etapper. Natten flyter på bra och vi har tur med vädret som inte ger oss varken regn eller motvind. Inga problem med utrustning, cykel eller med kroppen heller, utöver lite knasig mage pga det klorade vattnet som jag nu håller mig långt borta ifrån.
Milen försvinner bakom oss och kontrollerna erbjuder mat och lite kort vila. Vi snackar ihop oss om strategin och bestämmer oss för att försöka ta oss till Brest för att sova några timmar där. Det känns som ett rimligt mål och även om värmen på dagen och backarna efter Loudeac är jobbiga känns det som vi kan klara oss till Brest före midnatt. Jag får också reda på att både Jonas och Vic varit tvungna att bryta vid 22 mil med magproblem.
Mellan Carhaix och Brest börjar regnet falla. Vi är nu en större grupp vilken jag väljer att släppa efter ett tag för att hålla mitt absolut egna tempo uppför. Är för först gången lite sliten men inte värre än att jag känner att jag kommer klara mig till Brest. Efter en del småstopp längs vägen för att bråka med GPS:en, anländer jag till Brest i tid och stämplar in 23.00 och möter Rejmert och Tommy som anlände dit några minuter före mig.
Vi äter lite och försöker hitta nån plats att sova på. Sovsalen är helt fullbokad och vi får hålla tillgodo med en "frigolit madrass" på golvet i den stora cykelhallen. Vi är blöta, lite kalla och att försöka sig på att få en kvalitetssömn i den miljön är rätt hopplöst.

Cykelsalen/sovsalen i Brest. Vi sov längs ena väggen.....

Men vi får nån timmes sömn ändå innan vi bestämmer oss för att peta i oss lite kaffe och ge oss tillbaka i natten. Nu har det slutat regna och temperaturen känns rätt bra. Det är förvisso väldigt fuktig luft ute och efter ett tag är det uppför i 15 km. Det tar på krafterna och med den lilla sömn vi fått tvingas vi till lite småstopp emellanåt för att samla krafterna. På det hela känns det dock bra och när vi rullar in i Carhaix strax före åtta på morgonen är vi ganska pigga. Strategin blir att försöka cykla hela dagen och ta ett sovstopp när vi har 22 mil kvar.
För befolkningen som bor längs banan där PBP passerar är det en fest som inträffar vart fjärde år och dom går man ur huse för att applådera oss som passerar. Att cykla igenom en liten by mitt i natten och få applåder av människor som samlats på det lilla torget ger extra krafter. Ofta står det ett bord längs vägen där barn står och bjuder på frukt, kakor och kaffe. Vi stannar till ibland och tänker att det säkert är lika stort för dom att vi passerar som det är stort för oss att cykla det här loppet.

Tummen upp för PBP. Bilden är nog från Fougeres.

Målgång

Nattcyklingen är inga problem för kroppen, men nu börjar mina ögon bli trötta av allt mörkerseende. Jag bestämmer mig för att hålla mig till min ursprungliga plan och tar ett sovstopp på några timmar i Villaines-La-Juhel. Tommy och Rejmert är pigga och väljer att fortsätta i natten. Får en madrass och filt i sovsalen och beställer väckning till 05.00 men har svårt att komma till ro eftersom jag är förbaskat pinknödig :-o

Sover ändå lite till och från några timmar men bestämmer mig vid 04.30 för att cykla vidare. I dag ska jag bara rulla imål.

Jag kommer ganska snabbt in i ett tempo som känns bra och har nu ingen oro över huruvida det ska gå vägen eller ej. Tvärtom känns det ganska bra och riktigt skönt att vara ute på cykeln. Det funkar bra att cykla själv även om det kräver mer av psyket för att man verkligen ska cykla hela vägen till kontrollerna. Rädslan för att det ska bli för behagligt att vila en stund i gräset gör att jag hela tiden trampar mig framåt mot nästa kontroll. Det är en behaglig morgon att vakna upp med bra temperatur och vinden lätt i ryggen känns det som.

Väl vid kontrollen i Mortagne bestämmer jag mig för en tio minuters vila. Sätter telefonens timer på 10 minuter, lägger huvudet på bordet och telefonen bredvid. När telefonen ringer efter 10 minuter ställer jag mig upp, går ut till cykeln och cyklar iväg.

Nu är det bara en kontroll kvar innan de sista 64 km in till målet och när jag når kontrollen i Dreux 12.39 unnar jag mig att sitta och njuta en stund, även om jag egentligen bara vill iväg och komma till målet. Men det är en skön känsla att sitta där en stund innan jag bestämmer mig för att nu rulla hem det här äventyret.

Under de sista milen hem växer känslorna i mig. Jag har under loppet haft mina tankar på familjen och känt deras stöd. Jag har funderat på de senaste årens periodvis jobbiga perioder med både sviktande hälsa och avhopp från jobb. Jag känner mig nu väldigt glad över att jag är nära att lyckas med det mål jag satte upp för fyra år sedan och kanske mest för det sätt jag genomfört det. Jag har cyklat PBP med glädje och kommer avsluta det med känsla av stolthet och ödmjukhet.

Två mil före mål får jag ett textmeddelande av Johan. Dom väntar vid målet och jag har svårt att hålla tillbaka tårarna när jag inser att dom är lika glada över att jag är på väg att klara det som jag själv är. 

Vänskap värmer och det här gänget har en given plats i min livshistoria.

När jag rullar in mot målet hör jag vrålet från KBCK klacken som inte går att ta miste på och jag rullar över mattan där tiden registreras med en sluttid på 71 timmar 37 minuter.

Maxtiden var 80 timmar och jag är mer än nöjd. Jag har nått bägge mina mål varav ett var att cykla till Brest utan vila och det andra att klara loppet under maxtiden.

Innan jag hinner slutstämpla får jag en Duvel i handen av Jonas och omkramad av hela gänget.

Välkomnad i mål

Tack

Man får svårt att genomföra ett sånt här lopp utan bra stöd av vänner och familj.

Tack till Jonas för årets brevetserie. Synd att vi inte kunde köra "finalen" ihop, men nästa gång.

Tack till Vic, Tille, Johan, Calle och Toni för en riktigt bra resa tillsammans och mottagandet vid mål +ANNAT
Tack Tommy och Rejmert för bra sällskap under nästan hela loppet

Det största tacket riktar jag till min fantastiska fru och mina underbara barn.

Jag har er i tankarna hela tiden och när man är trött, befinner sig på en cykel mitt i natten någonstans i Frankrike är ni ljuset som lyser upp mitt sinne. Jag blir glad när jag tänker på er och då går det så lätt.

Nu börjar ett nytt liv på sätt och vis, eftersom jag nu både har klarat av det mål jag satte upp för fyra år sedan men också börjar mitt nya jobb denna vecka.

Men redan nu har jag satt upp ett mål om fyra år. Då står jag på startlinjen igen för att då köra Paris-Brest-Paris 2015.

Au revoir!

Några av bilderna är lånade av Victor Karlin.

Mot Paris och sen 120 mil på cykeln

Ikväll är vi sex stycken som packar in oss själva och cyklarna i stor bil och sätter kurs mot Paris.

På söndag eftermiddag startar vi cykelloppet Paris-Brest-Paris, en nätt liten sträcka på 60 mil i vardera riktning.

Det blir 120 mil sammanlagt och vi kanske inte gör kosackdansen direkt efter målgång.

I år får man tydligen ett chip som registrerar när man passerar de olika kontrollerna. Är man nyfiken på var deltagarna befinner sig, eller eg.befunnit sig så kan man följa detta här: http://www.paris-brest-paris.org

Mitt "Frame number" är 1511

Här är en lista över kontrollerna vi kommer passera.

1 Saint-Quentin-en-Yvelines - Mortagne-au-Perche 140 km.

2 Mortagne-au-Perche - Villaines-la-Juhel 82 km.

3 Villaines-la-Juhel - Fougères 89 km.

4 Fougères - Tinténiac 54 km
5 Tinténiac - Loudéac 85 km.

6 Loudéac - Carhaix 76 km.
7 Carhaix - Brest 93 km.

8 Brest - Carhaix 85 km.

9 Carhaix - Loudéac 79 km.
10 Loudéac - Tinténiac 85 km.

11 Tinténiac - Fougères 54 km.
12 Fougères - Villaines-la-Juhel 88 km.

13 Villaines-la-Juhel - Mortagne-au-Perche 81 km.

14 Mortagne-au-Perche - Dreux 75 km.

15 Dreux - Saint-Quentin-en-Yvelines 65 km.

Ni får gärna hålla tumarna för att det går bra för alla 5225 cyklister varav 117 från Sverige och att vädret blir till vår fördel åtminstone nån stund under loppet.

Med både längtan och spänd förväntan

Efter ett i stort sett ganska miserabelt år ser det nu ganska ljust ut i slutet av tunneln.
Efter att ha funderat en hel del över vad jag ska bli när jag blir stor, insåg jag i början av sommaren att jag är vad jag är. Då gick det lite lättare att börja leta efter jobb och fick efter ett tag napp som till sist resulterade i en anställning med början den 1/9.
Det känns oerhört lättande och jag kommer inte sakna att gå hemma och fundera. Jag längtar efter att få sätta mig på bussen och pendeltåget som alla andra, läsa en tidning, lyssna på musik och bara få vara en vanlig arbetande människa igen.

Har tillbringat den senaste tiden med att försöka cykla en del ( wow! ), varav de två senatse helgerna har bjudit på finfina 20 milsrundor i gott sällskap men även ett skapligt antal kvällsrundor med varierat sällskap.
Jag är också i skrivande stund lite pirrig inför Paris Brest Paris som jag startar nu på söndag klockan 16.00
120 mil är långt och jag hoppas både kropp och knopp håller. Hoppas också på drägliga väderförhållanden även om man får ta det som det kommer.
Det har hursomhelst alla förutsättningar att bli en rolig resa ner. Vi är sex stycken som bilar ner, Jag, Johan, Calle, Victor, Christian och Toni. På plats möter vi upp Jonas som flyger ner. Vi bör vara på plats under fredag kväll och har lördagen  på oss för att ladda upp, vila ut och bli ännu mer nervösa.
Om början och mitten av året har varit knepiga att ta sig igenom så har augusti och resten av året stora förutsättningar för att bli toppen.

Bilden har inte ett smack med texten att göra. Det är Hektor och Johan på nån väg när vi körde en 20 milare för nån vecka sen.

I fäders spår!

Tillbringade några dagar på landet, vilket i detta fall innebär en liten stuga vid en liten sjö, i Närkes skogarna på gränsen till Värmland.

Finfina cykelvägar och hojen packades ner i bilen. Det skulle cyklas varje dag såklart. Det är åtminstone ursprungstanken innan man åker, som fort anpassas till verkligheten som ett sommartorp innebär i form av trädgårdsröjning +ANNAT.

Eftersom jag drabbats av latmasken i sommar, tog det nån dag innan jag fick till nån sorts runda iallafall.

Start vid Hemsjöstrand. Där är mamma född och uppväxt.

Ner mot Laxå och vidare till Askersund.

Över Vretstorp och förbi Tegelbruket Stickninge. Där bor min mamma nuförtiden. Strax innan man passerar mammas hus ligger Trystorps slott som har en ganska intressant historia där Kurt Haijby i högsta grad förekommer.

Man passerar sedan Tångeråsa där min morfars föräldrar ligger begravda vid Tångeråsa kyrka.

När man svänger ut på väg 204 igen vid kvistbro så har man Kvistbro kyrka på vänster sida. Där ligger min mormors mor och far begravda.

Några kilometer från kvistbro rullar jag igenom Mullhyttan där jag som barn tillbringade somrarna hos min mormor och morfar som då bodde där. Dom ligger begravda vid Mullhyttans kyrka som ligger längs vägen.

Tillbaka till torpet vid hemsjöstrand efter 111 km.

Det var en runda i fäders spår visade det sig vilket inte alls var meningen när jag satte mig i sadeln.

Och inte blev det så mycket cykling under dagarna vid stugan, men hellre en runda än ingen alls.

God sommar!

Rundan enligt Garmin

Semester från allt?

Tillbringar en tid med familjen i Göteborg- Askim.
Cykeln är med men oftast dåligt väder gör inga cykelturer som planerat. Dom som blir av känns bra men för korta. I år finns inte heller Eurosport i stugan. Får leva utan Tour De France i år. Är detta semester på riktigt kanske? Tar ett till glas vin och drömmer mig tillbaka till mallis i år och PBP i augusti.
Glad sommar.

Kort rapport från trötter om tankar och rötter

Sommaren är här.
Ungarna går inte på fritids, pappan i huset jobbar inte.
Sommar i hela huset innebär att många sover tills lunchen är klar. Pappan borde ha stigit upp med solen och cyklat lång långt långt varje morgon, men han dricker istället sitt morgonkaffe med sötaste frun innan hon går till jobbet.
Sen pillar han sig i naveln och skruvar sig över hur livet ska bli när han blir stor och hur dagen ska bli när ungarna har vaknat.
Han cyklar inte långt. Han cyklar sällan men kort nuförtiden. Och när han cyklar så cyklar han nästan hellre en sväng i skogen. Han trodde att han skulle ha tid till att cykla långt nuförtiden men det blir inte så. Han trodde att det inte skulle vara kul att cykla i skogen längre men han trodde fel. Han tycker det är ganska kul att fräsa omkring över rötter och stenar samtidigt som tankarna på en osäker framtid försvinner i takt med att varje sten och rot som ska passeras måste beräknas.
Ibland tar han en öl på kvällen och funderar över livet och jobb. Han funderar lite över den cysta han har i sitt högra knä och som gör sig påmind när han cyklar, den cystan som ska diskuteras i höst huruvida den ska opereras bort eller ej. Sen funderar han lite över Paris-Brest-Paris som han ska cykla i augusti.
När han tänker på det äventyret så försvinner på nåt konstigt sätt oron över framtiden och ersätts av en bra känsla om det äventyr och upplevelse som det kommer innebära.
Nu ska han ta semester trots att han inte jobbar.
God sommar alla läsare och vänner.

En söndag i juni

Söndagsmorgonen hann nästan bli förmiddag innan vi kom iväg på den från början tänkta tidiga söndagsturen.
Rullade ner till Johan och morsade på hans morgonpigga busfrön. Lisa grinade inte när hon såg mig som hon gjorde sist. Bra tecken.
Vi satte fart i riktning mot Bålsta och kunde ganska snabbt konstatera att det både var en ganska sur vind samt att det inte gick att andas normalt i den tjocka, klibbiga förmiddags luften. Sommartecken.
Vi var inte tuffare en sån morgon att vi kapade av den tänkta 12 milsrundan till att bli 7 mil istället eftersom vi inte kom iväg så tidigt som vi hade tänkt och ingen av oss kände oss superpigga.
Det blev ändå en rätt bra runda med intervaller och jag fick spö i varenda backe av en deffad snubbe som nyligen cyklat VR snabbt som få.
Ja tack var mitt snabba svar på frågan om jag kunde tänka mig ett glas rosé vin på Johans altan som afterbike och som ett tecken på bra timing kom regnet två minuter efter att vi hade satt oss under markisen på hans baksida.
Lisa gjorde oss sällskap och visade med tydlighet att mina skor var bättre än Pappa Johans att brottas med.
Tack för rundan, kränkningarna och afterbiken Johan.
Tack för god match Lisa önskar min cykelsko.

PBP 2011 - äntligen?

Det tog en 20 milare, en 30 milare, en 40 milare och en 60 milare för att ens få registrera sig för Paris-Brest-Paris 2011.
Ett par musklick blott så var men sen slutligen anmäld, registrerad, betald och klar för att ta mig an de 120 milen från Paris till Brest och tillbaka igen i augusti tillsammans med säkert 6000 andra cyklister.
Det är ju det här jag haft i åtanke de senaste åren och det känns både inspirerande, spännande men också ganska nervöst. Hur ska det gå? Kommer man orka? När blir man koko i skallen? Hur håller man ihop det hela? Hur lägger jag bäst upp loppet?
Men sammanlagt känns det mer OK än nervöst just nu. Sommaren innebär möjligtvis lite slappa på stranden och bryggan vid stugan men också en del pass för att bibehålla långcyklar känslan i kroppen. Kommer försöka förbereda mig med ytterligare en 60 milare och förhoppningsvis en 100 milare i slutet av juni.
Har väl också några franska ord och meningar jag behöver träna in för att klara mig i efter loppet: Une bière s'il vous plaît

Var det så här roligt?

Jag kan inte minnas att det var så roligt att trampa runt i skogen, men det kan beror på att jag glömt bort hur det kändes, eller att det inte var så roligt.
Det kan också vara så enkelt att det precis som allt här i livet ibland är mer eller mindre roligt.
Jag stack ut en sväng på min nyligen uppgraderade Giant Anthem, som med ny ( bättre begagnad ) gaffel och nya däck ( Continental Race King ) blivit en betydligt roligare cykel att smälla om kring inne i skogen med. Lövstaskogarna är ju en bra startplats som man kan köra igenom och fortsätta via Hummelmora för att vända vid Görveln eller kalhäll. Man kan också förlänga rundan ut över Järvafältet vilket jag gjort några gånger. Jag trampade genom Lövstaskogen och fortsatte mot Görveln. Lite fundersam över om jag hade valt rätt stig eftersom jag inte kände igen mig då jag inte cyklat där på två år säkert. Men stigen var snabb, rolig, småknixig och kvällen var underbar så jag fortsatte trampa. Och till min glädje kom jag fram precis där jag önskade :-)
Fortsatte ut på Järvafältet där det mest var grsuväg blandat med lite stigar. Dammigt, men roligt.
Det blev nästan precis fyra mil vilket inte är så mycket att hänga i julgranen, men bättre det än inget alls. Och hellre två timmar rolig cykling än två timmar tråkig ickecykling.
Jag kan nog tänka mig att jag kör den här sträckan igen snart. Vilken dag som helst :-)

Enligt Garmin:

Slug som en räv

Förra året cyklade jag med min Giant Anthem en gång. Vill minnas att det blev en runda i Lövstaskogarna vid åtminstone nåt tillfälle 2010.
I år har jag cyklat två gånger redan med följande succe:
- Första gången körde jag helt fel och kom inte ihåg spåren. Fick vända om efter ett tag och skamset trampa hemåt igen.
- Andra gången drog jag in vänstra benet i en buske/litet träd och skrapade upp ett rejält märke på låret.
Vid bägge tillfällena har jag förbannat min sunkiga framgaffel som vid jämförelse med andra gafflar jag testat, inte är helt optimal för min skogscykling. ( eller så är det tvärtom )
Men med lite förnyad blodad tand för skogscykling i hemmaskogarna bestämde jag mig för att börja leta begagnad ny gaffel och kanske byta däck.
Det blev napp direkt och jag kom över en FOX 32 F80 RL 2008 för ett bra pris. Det var bara att slå till och på nån dag var gaffeln hemma. Patrik var inte sen att hjälpa till med monteringen - Tack för hjälpen broder :-)
Har också lirkat på ett par nya snabba däck som säkert kommer får mig att fullkomligt flyga fram i skogen tills buskarna tar emot mig.
Det blir säkert ett par rundor till i år. Med nya däck och FOX gaffeln känner jag mig redan snabbare och nästan lite smartare. Eller kanske slug som en räv?

( bilden helt ogenerat snodd från Patrik-Skolling-Möller )

60 milaren - Epilog

Sen jag kom hem från helgens 60 milare har jag tagit det ganska lugnt med cyklingen.
Det dagliga cykelsuget kommer av sig för några dagar efter dom långrundorna och det känns rätt skönt just nu att brevetserien är avklarad.
Nu återstår egentligen bara att träna inför PBP :-)
Som ett litet minne från 60 milaren, har jag också en "Abscess" lite illa placerad som gör att cykling är allt annat än njutbart i sittande position.
Hungrig hela tiden de första dagarna efteråt men annars rätt ok.
För att stilla den värsta cykelhungern som började komma tillbaka efter några dagar, tog jag ut den heldämpade skogshojen på en tur i Lövsta skogarna för en timmes skumpande över stenar och rötter, mellan granar och buskar.
Tack vare ett kedjesläpp deluxe, trampade jag helt plötsligt luft, tappade balansen och krafsade plötsligt omkring inne i en buske/litet träd.
Som ett litet minne från den turen, har jag nu kompletterat min "Abscess" med ett par snygga skrapsår längs vänster lår.
Summering: Cykling ger minnen oavsett längd.

 

60 mil med backar och motvind

Då kan man återigen titulera sig "Super randonneur", för vad nu det är värt.
Finalen i årets serie blev då 60 milaren med start i Sundsvall där man efter att ha rundat storsjön återvänder till Sundsvall.
Jonas plockade upp mig på eftermiddagen och vi satte kurs mot Sundsvall där vi skulle möta upp Magnus och sova en natt på vandrarhem. Starten gick klockan sex på morgonen, och i vanlig ordning sov jag rätt dåligt. Vid starten samlades resten av gruppen som den här gången var rekordstor för att vara 60 milaren från Sundsvall. Vi var åtta stycken startande istället för tre om dom varit tidigare. Av dom åtta var vi fem från Stockholm......
Första tio milen flöt på även om jag tycket det var segt. Trött, lite illamående och inte på nåt vidare humör. Men så är det ofta innan man kommer igång. Stämpling efter tio mil, en kopp kaffe från en halvtaskig kaffeautomat på Statoil i Bispgården. Nästa stopp blev i Stugun, där det lokala fiket erbjöd smörgås till kaffet.
Vidare mot Östersund där man startar ett varv runt storsjön.
Jag och Jonas hade redan innan bestämt oss för att ta ett par timmars riktig sömn i österund efter dryga 40 mil. Av den anlednuingen rullade vi själva in dom sista tre milen till Östersund för att där snoka upp stället vi skulle bo på, fixa lite kök inför natten som vi kunde ställa in på rummet innan vi fortsatte runt storsjön. Resten av gänget cyklade direkt mot Krokom.
Det tog rätt lång tid för oss att komma igång på varvet runt storsjön och det är en rätt rejäl tur runt sjön som säkert förenklas om man man stanna till och proviantera längs vägen. Det är rätt öde runt sjön, och i de små byar vi rullade igenom var allt stängt.
Vägarna gick upp och  ner, upp och ner samt upp och ner. Vred man på huvudet kunde vi se snöklädda fjäll torna upp sig i fjärran. Sent omsider stapplade vi in i Östersund där vi knaprade i oss några chips, en klunk öl och slocknade några timmar.
Upp och hoppa med morgontuppen och rulla vidare mot Sundsvall. Som en fin morgonbonus startar man med an rejäl backe ut från stan som fick mig att vakna till och jag kände mig för en kort stund ganska stark.
Det var nu jag hoppades att SMHI skulle haft fel i sin prognos för söndagen gällande motvinden. Tyvärr hade dom helt rätt i sin prognos. Det var också nu jag hoppades på att dom små byarna skulle ha kommit på ideén med att ha öppet dygnet runt på sina bensinmackar, affärer och ev. cafeér. Tyvärr hade dom inte kommit på den tanken. Jag kände mig nu allt annat än stark.
Vi slet oss sakta fram i motvinden och kunde först efter c:a 10 mil få nåt att äta och möjlighet att fylla på flaskorna. Mosbricka på Statoil som man med säkerhet vet bara kommer rinna rakt igenom kroppen.
Så fortsatte vårt slit på väg mot Sundsvall backe upp och backe ner osv. Som en sur bonus hade vi i princip en konstant motvind som periodvis tvingade oss att trampa i nerförsbackarna.
Det var lätt att hålla sig för skratt och när vi väl slutstämplade i Sundsvall kändes det nästan värt besväret.
Under såna här rundor kommer det en del negativa tankar. Tankar om att lägga av med cykling, tankar om att inte ens ta sig ner till Paris och tankar om att börja samla på frimärken istället.
Men när man väl fått lite distans till det och  känner hur kroppen ändå läker ihop förvånansvärt snabbt känner man sig lite stolt över sig själv. Frimärks samlande kan nog också vara tröttsamt.
Tack Jonas för sedvanligt gott sällskap under den här rundan, och även dom andra vi gjort ihop i år. Nu är vi klara för PBP, nu kan i börja träna på riktigt ;-)

Lite bonusbilder från rundan.

 Vy från Frösön.

 Lokala anslagstavlan i Stugun. Säljes: Randonörgubbe 50:-

 Vy över storsjön med fjäll i fjärran.

 Stängt stängt och åter stängt.

Upp och ner, upp och ner.

Ett varv runt en sjö

I juni månad kommer flera tusen cyklister att trampa ett varv runt en sjö när dom kör 30 mil runt Vättern när dom kör motionsloppet ( ?) Vätternrundan.
Det har jag också gjort, men fann ingen riktig tjusning i det och kommer inte cykla Vätternrundan i år heller utan cyklar hellre breveter som också är ett krav om man har för avsikt att cykla Paris-Brest-Paris som går av stapeln i augusti i år.
Hitills i år har jag cyklat igenom två stycken 20 mils breveter, en 30 mils brevet och en 40 mils brevet.
Nu är det dags att ta hand om upploppet i kvalificeringsserien inför Paris-Brest-Paris, och cykla det slutliga 60 milaren. Förra året gjorde jag det från Västerås, med tankarna på min pappa som gick bort samma vecka förra året.
I år ska jag trampa dom 60 milen runt en sjö då vi väljer att köra det loppet med start i Sundsvall. Efter start siktar man helt enkelt in sig på Östersund, tar ett varv runt storsjön för att slutligen rulla ner mot Sundsvall igen.
Har förutom den första 20 milaren haft gott sällskap av Jonas på samtliga breveter och kommer plåga honom med min närvaro även på 60 milaren.
Hoppas på bra väder och en god tur.

Jag vänder i närmaste stad

På Mallorca kommer byarna och städerna ganska tätt efter varandra. I Sverige är det inte riktigt så.
Tänkte ta reda på om Enköping verkligen är Sveriges närmaste stad och satte kursen mot väster.
Jag har en granne som jobbar i Enköping och han åker till jobbet på en tid som de flesta stockholmare inte klarar av om dom bor i västerort och jobbar inne i stan. Det tar tydligen 45 minuter med bil till Enköping och aldrig råkar man ut för bilköer heller.
Fem miljoner svenskar kan ta sig till Enköping inom 45 minuter, ändå är det ingen jävel som vill dit #JonasGardell
Nåväl, kom iväg rätt sent och visste att vädret skulle bli soligt, varmt och kanske lite blåsigt periodvis. Hade från början siktat in mig på att ta henvägen via Skokloster för att dryga ut rundan ytterligare.
Milen rullade på och vinden var på vissa sträckor snett i ryggen. Det betyder att man får det jobbigt hem :-)
Inne i Enköping tänkte jag leva stort och kosta på mig en kaffe men ångrade mig och tänkte att macken i Skolsta kanske skulle ge mig den optimala känslan av att vara en ensam cyklist längs en numera lågt trafikerad riksväg.
Världen är liten och Enköping är inget undantag. På väg ut ser jag två filurer som står och fotograferar en skulptur föreställande en  skiftnyckel nära en av infarterna till staden. Visst är det min granne!
Jag bromsar in och morsar på honom varav han ser något förvånad ut. Han tycker jag är lite för långt hemifrån på cykel och hans kollega tycker genast att han också borde kunna cykla till jobbet.
Fortsätter mot Skolsta och unnar mig själv vattenpåfyllning en banan och en cola. Värmen och solen börjar ta på krafterna och avsaknaden av riktig mat i kombination med motvind och kantvind hem får mig att tänka om gällande Skokloster. Tunnpannkaka skulle nog många säga, men jag får väl ta den extra rundan nästa gång.
Skrapade ihop 14,3 mil vilket kanske inte är superlångt, men bättre än inget alls. Och jag valde ju trots allt den närmaste staden......

 

Välkommen.......

 Varför krångla till namn på restauranger.

Rundan enligt Garmin

Mallorca 2011 återblick

Ännu en resa till Mallorca är avklarad och huvudet fullt av intryck från veckan som passerat. Så mycket intryck att det är svårt att skriva ner detaljerat.
Ön erbjuder verkligen det mesta man som cyklist önskar i form av bra vägar, varierande terräng och framförallt möjligheten till bra cykelväder även om det ibland kan vara lynnigt så här års. Vi klarade oss från dåligt väder och hela veckan var i princip en propagandavecka för cykling på Mallorca.
Vi var blott tre stycken som kom iväg i år, men desto lättare att enas om vägval och planera dagarna.

Lite kort om veckans turer:
Dag 1.
Efter att ha packat upp cyklarna rullade vi bort mot Port Pollenca och tillbaka. Det var ju redan eftermiddag och vi hade bara som avsikt att testa hojarna och se om Tille klarade av att inte köpa nåt från den tillfälliga Rapha shopen i Port Pollenca. Hojarna funkade och Tille höll sig från att handla, vilket han märkligt nog fortsatte med under hela veckan.
Enligt Garmin

Dag 2.
Jonas visade vägen till Betlem med fina slingriga vägar. Kaffestopp i Petra på hemvägen.
Enligt Garmin

Dag 3.
Det hade utlovats regn och vi ville att Tille skulle få en dag i Palma. Det ville vi också och Jonas ledde oss med van hand till bra fik och tapasbarer. Ingen cykling med en promenad genom Palma som på eftermiddagen kändes som ett bergspass. Regnet uteblev.

Dag 4.
Nu var det läge att besöka Cap Formentor och ta sig tillbaka via Llluc, Selva, Binisalem och Muro.
En sån dag bjuder verkligen på det mesta. Slingriga vägar ut till Cap Formentor, ganska lång uppförsåkning upp till Lluc, svindlande nerförsåkning till Selva och härlig cykling till Binisalem och hem.
Enligt Garmin

Dag 5.
Dags att ta sig an hela kusten.
Om man vill börja dagen med lång plattåkning cyklar mn från Alcudia till Andratx. Vi valde turistvarianten och köpte in oss och våra cyklar på bussen som den schweiziska cykelturistfirman Max Hürzeler kör med avsläpp i Port Andratx. Därefter följer man kusten på slingriga vägar med ögonbedövande utsikt över havet och klättringar som svider i benen. Ner via Deia, Soller och upp via Puig Mayor. Hem via Lluc och Pollenca.
Enligt Garmin

Dag 6.
Mitt höger knä har trasslat en del i vinter och vår. Det har fungerat att cykla ändå men dag 5 hade satt sig lite mer än önskat i knät vilket jag kände redan dagen innan. Lite osäker på om det skulle bli bättre eller sämre valde jag att vända om efter två mil när vi tog ett kaffestopp i Petra.
Enligt Garmin

Dag 7.
Vi avslutar veckan med att ta oss på fantastiska vägar bort till Santa Maria och upp till Orient via Bunyola.
En lunch i Selva på vår lilla pärla där vi får två rätter, tårta, vin, bröd, oliver och vatten för 8 euro.
Man kan ha det sämra än så konstaterar vi innan vi rullar över motorvägen och via Búger och Sa pobla tar oss an både movinden och tyska grupper hem till hotellet.
Enligt Garmin

Lite bilder från veckan

 Afterbike de luxe.

 Jonas och Tille firar en bra resa. ( före avgång )

 Nånstans längs kusten

 På väg till Santa Maria

 Utan rondellhund

 Lätt fika i Santa Maria...

 Bääää

 Stars and watercarriers. Med Don Simon på väg till Lluc

 Killar med god smak. Min är den med Sram grupp, Time pedaler och Romin sadel.....

 Ja, det är jobbigt att cykla uppför och samtidigt ta ett fånigt kort av sig själv.

 Tille är glad och nöjd.

 Tille vill krama hela världen

 Cortado my friend

 Setback de luxe

 Nånstans?

Nånstans längs kusten

 Tille på stenen, leker bergsget

Det har varit ett sant nöje att dela veckan med Jonas och Christian. Tack grabbar för en kalasvecka!

Mallorca 2011

"Imorgon drar jag till mallis och cyklar en vecka med några polare "
Smaka på orden, låt dom sjunka in. Låt dom rulla på tungan en stund eller spotta ut dom om det pga avundsjuka inte smakar bra. Men imorgon drar jag faktiskt till mallis och cyklar en vecka.
I år bor vi i Alcudia med både backar, kuperad terräng och plattåkning i närheten och efter förra sommarens resa dit, finns det några favoriter som nu ska bli extra kul att köra igen, fast den här gången i gott sällskap.
Jag tar kanske med mig två uppsättningar hjul i år, bara för att jag kan och för att jag vill :-)
Passade på att lätta hojen lite genom att kapa ner sadelstolpen som ända från början varit överdrivet lång. Och vips sparade jag hela 18 gram!!!

                                           18 gram är 18 gram.

                                          Min bästa kompis nästa vecka

                                                            Det hänger en cykel under.

Har dom fungerande interntuppkoppling på hotellet, kanske jag uppdaterar bloggen emellanåt.
Hasta luego!

Långt på långfredagen

När klockradion drog igång, snooza jag den två gånger och försökte febrilt komma på ursäkter för att slippa gå upp. Jag hade inte sovit speciellt många timmar och inte heller med kvalitet. Därför skruvade jag lite extra på mig eftersom klockan var 04:10 och 40 mils rundan från Tumba stod på schemat.
Med förra årets miserabla runda fortfarande i minnet, hade jag spanat in väderprognoser varje timme det senatse dygnet ( nja, inte riktigt så illa men nästan ).
Nåväl, jag fick väl iväg mig själv till sist och anlände till Tumba utan problem där "the usual suspects" redan var på plats. Nuförtiden samlas både snabbcyklare, medelsnabbcyklare och dom som tar det i sin egen takt. Ganska bra, för då finns det oftast klungor som passar alla.
Först delen ner till Sillekrog gick i ett tempo som var rejält uppskruvat. Snabba cyklister och gynnsamma väderförhållanden avverkade milen ganska raskt.
På väg mot Nyköping sprack det av naturligt i två grupper och det var rätt skönt att slå av lite på takten, eller egentligen mer att slå av på det lite ryckiga tempot som ofta uppstår om det är för ojämn blandning i en lite för stor klunga inledningsvis på dom här loppen. Men 40 mil är ändå för långt för att dö efter 20 mil  :-)
Vi rullade på i ett rätt bra men också behagligt tempo ner till färjeläget där man tar vägverkets färja över bråviken.
Den snabbare klungan hade väntat en liten stund på färjan och vi rullade av samtidigt, innan det efter ett tag sprack av naturligt i två grupper.
Ner i Söderköping var det kontroll, och påfyllning av vatten, macka och banan. Första gruppen stack iväg när vi kom dit, och vi plockade med oss dom som inte längre ville köra på gränsen.
Sen flöt det på skapligt till Rejmyre även om vi bitvis fick smaka motvindens bittra smak i nyllet. Skönt dock att slå sig ner en stund, käka en överprisad, dålig pyttipanna och vila en stund innan det fortsatte mot Hälleforsnäs. Vid Rejmyre har man passerat halva sträckan, och det är då det börjar kännas lite mer i kroppen. Men till skillnad från förra året, var vädergudarna med oss hela dagen och vi bjöds på vackra lanskapsvyer i vårskrud. Såna här dagar är cykling som bäst.
Sista biten in från Hälleforsnäs via Gnesta gick i snacktempo, då vi bestämde oss för att hålla ihop och vänta in dom som för dagen kände sig lite tomma på krafter eller illamående mm.
Det där är nåt nytt vi har börjat med, som faktiskt känns rätt så bra. Ibland är det större att bevisa nån sorts lojalitet/vänskap än att bevisa för sig själv att man kan cykla på en viss tid.
Kan med facit i hand säga att det var den bästa 40 milaren jag kört. Det var också den andra jag kört :-)
Men framför allt har det känts ganska bra dom senaste tre breveterna och efter den här ska det bli skönt att få vila ett tag inför 60 milaren som kommer nån gång i slutet av maj eller början av juni.

Lite bilder från rundan som bonus till mina läsare:

 Röda små stugor kantrar slingrande vägar. Om en månad är det löv i träden.

 Jonas gör sig redo för att lämna Söderköping.

 Kolla den ryggen. Bilisterna på vägfärjan fick njuta av alla läckra gubbs, med KBCK som grädde på moset.

Vägarna slingra sig genom landskapet. Och det går verkligen upp och ner hela tiden.

Mannen som gav stilfulla high-tech randonnörer ett ansikte: Tille.
(undrar vad Tom Boonen skulle sagt om att det nu sitter packväska och prylar på hans ev. gamla reservram )

Och rundan enligt Garmin: