Blow me away!

Egentligen hade jag i år bara tänkt köra en 20 milare, en 30 milare, en 40 milare och en 60 milare före PBP.
Men årspremiären förra helgen gav inte riktigt mersmak även om den artade sig mot slutet, vilket fick mig att fundera på ett ändå köra 20 milaren från Täby nu i helgen.
Jonas skulle också köra, och det skulle säkert liva upp stämningen om det dök upp ytterligare någon från KBCK:s gubbsektion tänkte jag medans jag mailade in min startanmälan.
Utekväll med gamla kollegor kvällen innan var kanske inte den optimala uppladdningen även om jag tog det ganska lugnt och avvek relativt tidigt. Sov rätt dåligt som jag alltid gör när jag ska upp tidigt och var på morgonen rätt så trött och väldigt osugen på att cykla. Men allt var förberett och klart och dagen till ära skulle jag ta finräsern. Det var bara svida om, hoppa in i bilen och ta sig till starten.
Kan väl ha varit ett trettiotal som startade och de första milen flöt på ganska bra. Rundan med start i Täby tar sen vägen via Rimbo, Hallstavik och Uppsala innan man tar sig ner mot Täby igen.
SMHI hade lovat två saker som dom höll den här gången. Det ena var uppehåll, det andra var rejält med vind. Speciellt det sistnämnda löftet höll dom med råge.
Vissa partier var det promenadtakt när vindbyarna pressade ner farten till 14-16 km/h på platten. Det enda man kan göra då är att bara skratta, ta det lugnt och försöka hitta ett tempo som fungerar.
Gott sällskap av Jonas, Sören och Pernilla Permatz, samt några till vars namn jag inte la på minnet.
Kände mig rätt pigg hela rundan, och var betydligt piggare i benen än helgen innan. Det fina med en runda är att man för det mesta kommer få både med och motvind och det blåser. På hemvägen fick vi medvind eller som sämst sida-med. Skrattfest de luxe hela vägen från Uppsala och vi kunde bomba på ganska bra i det fina vädret. Såna här rundor behöver man för att orka ta sig an dom längre rundorna. Bra väder, bra utrustning, bra sällskap och hyfsade ben. Längtar redan till nästa brevet som blir 30 milaren från Tumba eller Täby.

För att piffa upp inlägget, bjuder jag på några stiliga bilder från rundan.

 Pimpad toalett på macken i Hallstavik. Ibland behövs det trippla wunderbaum.

 Jonas har precis skrattat sig uppför "betongbacken" mellan Uppsala och Märsta.

Ångloket Permatz i ryggen.

Tack för gott sällskap och en kalasdag på hojen.

Årspremiärer

Våren låter vänta på sig i år men datumen ramlar på i fortsatt tempo ändå med premiärer för både det ena och det andra oavsett väder.
Tempopremiär.
För nåt år sen bestämde jag mig för att testa att köra ett kort tempolopp nån gång och då framförallt nåt av loppen i "SMACK" serien. Lopp från en mil och uppåt med lite eftersnack över en kaffekopp.
Premiär således i onsdags, med viss mersmak. Så här års är benen tunga och mina knän hade lite ont vilket innebar att jag inte ville trycka i för mycket så jag valde att ta det ganska lugnt.
Jag och Jonas representerade KBCK och tyckte nog båda att det var ganska skoj. Jag tycket nog det var roligare eftersom jag var snabbast av oss två, ( även om vi inte var raketsnabba nån av oss ).
Roligt var det och mersmak gav det. Får jag tid så kör jag på onsdag igen.

Brevetpremiär
Säsongspremär för brevetserien, och då med Tumbas första 20 milare.
SMHI hade lovat skapligt väder, men levererade inte riktigt det utan istället ett par plusgrader och duggregn. Motvind första delen gjorde sitt för att hålla nere humöret.
Det var c:a 50 stycken som rullade iväg från Tumba och jag hade redan innan bestämt mig för att ta det i lugnt tempo idag. Har ingen bra kraft i kroppen och har nog inte varit i så dålig cykelform så här års sen jag började cykla. Där ser man vad utebliven pendling kan innebära.
Nåväl. Efter att ha rullat dom första 3-4 milen i en liten grupp, fick jag dubbelpunka i låren. Det blev bara tungt och jag släppte några meter som snabbt blev ointagbart.
Började efter ett tag fundera på vilken "köp-och-sälj" sajt som snabbast skulle hjälpa mig att bli av med mina cyklar och prylar och var inställd på att inte cykla nåt mer. Tänkte ett tag vända om och bara ta mig hem.
Vid Torö mötte jag gruppen jag släppt, som inte hade tänkt sig annat än att ta det i ett värdigt tempo resten av dagen. Vi rullade vidare mot Sorunda, Mörkö och Vagnhärad där vi stannade och käkade.
Lite frusna, hungriga och slitna av motvinden var det skönt att sitta ner en stund.
Kanske var det nån makt däruppe som såg mina mörka tankar, för efter Vagnhärad blev det lätt medvind, lite varmare och till och med att solen tittade fram mellan molntäcket emellanåt.
Vi rullade hem rundan värdigt och snyggt, höll ihop hela vägen och väntade in dom som sladdade i backar eller fick tillfälliga punkteringar i benen.
Efter målgången kändes det betydligt bättre och dagen efter var man sugen på nästa brevet igen.
Lite mer träning, lite mer sol, lite mer värme så ska nog balansen i både livet och cyklingen ordna till sig :-)

Välkommen tillbaka Nypan!

Välkommen tillbaka tycker ni kanske, när ni nu ser att jag börjar skriva lite i bloggen igen.
Jag har inte läst Dalai Lamas bok färdigt ännu, men den senaste tiden har ändå gett mig lite nya tankar och strukturer :-)

För nån månad sen var det lite deppigare, när det var kallt, osäkert och långtråkigt i omställningen mellan jobb. Och det är nog helt naturligt att man deppar ihop lite då. Speciellt eftersom min idé om att kunna cykla på dagarna fullkomligt pulvriserades av sjukdomar, drivis, snöstormar och allt möjligt. Utöver det så hade jag en hel del funderingar och frågeställningar kring jobbsituationen som jag var tvungen att räta ut och släppa. Det betyder inte att jag har rätat ut frågetecknen kring framtiden, men att jag accepterar den nuvarande osäkerheten.
Jag kommer inte skriva ett smack om mina trainerpass, pulsvärden eller wattsiffror. Sånt får ni fortfarande läsa om på andra ställen, det här är ingen träningsblogg.
Jag kommer försöka att skriva om tre ämnen.
1. Cykling. Om cykelturer jag gjort och kommer göra och cykelprylar jag vill ha eller skaffat :-)
2. Jobb. Varför inte nyttja bloggen som marknadsplats?
3. Livet. Om allt annat som ryms i livet.


Cykling
Årets mål är Paris-Brest-Paris. För att komma dit, måste jag givetvis kvalificera mig med att köra de obligatoriska loppen, men också hålla mig hel och glad.

Jobb
Jag tar det här omställningsåret som just ett år för att ställa om mig. Vet inte just nu vad jag vill göra, men kommer börja nosa på marknaden under senvåren/sommaren igen. Det finns nog en massa företag därute som bara väntar på att jag ska bli tillgänglig.

Livet
Det låter stort och är större. Störst av allt är livet. Och det rymmer så mycket med underbar fru, fantastiska barn, goda vänner och tusen saker en livsnjutare som jag kan ta del av.

Ska bli lite kul att skriva av mig ibland igen. Hoppas ni inte har tagit för stor skada i er saknad av mig :-)

/N

Renovering pågår

"Jag ska sluta blogga", var tanken som flög i mig igår. Kanske blir det så, kanske blir det bara ett uppehåll.
Mitt första blogginlägg skrev jag redan i september 2005, och har i perioder tycket det varit kul att skriva av mig lite.
Men tiderna förändras och det går periodvis stiltje i skrivandet. Jag har också funderat en del på vad eller vem bloggen finns till för. Är det nån som egentligen är intresserad av vad jag skriver?
Jag hade från början en idé om att skriva om min cykling, och kanske en del om öl vilket jag försökt hålla mig till genom åren, även om ölrecensionerna stannat av en del just nu. Och cykelbloggar finns det rätt många just nu, och varför skulle det vara mer intressant att läsa om min cykling än om andras?
Är det nån som egentligen bryr sig om om jag cyklat en kort eller lång tur?
Vad spelar det för roll om jag bytt från 25 till 28 mm däck på en skitig cykel?
Är det intressant att veta vilken puls eller effekt jag hade på ett trainerpass i källaren och om jag cyklade naken eller med kläder?
Vem bryr sig egentligen förutom jag. Och jag vet ju liksom om det utan att behöva blogga om det.
Det finns en miljon bloggar därute som är mer intressanta än min med lika många människor bakom bloggarna som är mer intressanta, smartare, snabbare, starkare ( kanske inte snyggare ), osv. än vad jag är.
Jag är också inne i en period då jag försöker bryta mönster och beteenden, om än i små portioner och med korta steg. Försöker att hitta en balans i både kropp och knopp, där fysiska aktiviteter ska samsas med mental förflyttning åt rätt håll. ( Boken på bilden är högst symbolisk, dollartecknet också. )
Så därför kommer jag att under en period att stanna upp med skrivandet på bloggen utan att bestämma om och när jag tar upp det igen. Med detta inte sagt att det tar slut, bara att jag under min "renovering" ligger lågt med massa onödiga texter på bloggen.
Tack för att ni läst bloggen under åren :-)

/Nypan

The daily blowjob

Kanske börjar en dagbok med dom orden. Kanske för en filmskådis som försörjer sig på att spela in filmer med icke tveksam handling.
Själv är jag ju omställd, avställd, avräknad och uträknad. Ingen filmkarriär här inte.
Dagen började med nu nästan sedvanlig promenad på nästan en timme efter jag följt med Olle och Fanny till skolan.
SMHI hade lovat fint väder, vilket kändes rätt tveksamt ända fram till mitt på dagen nästan. Men då tyckte jag nog att det vore bra att cykla av mig lite tristess.
Siktade in mig på Ängsjö och fick redan på en gång smaka på den sura nordanvinden, som dagen till ära var snett emot. Dagen till ära hade också gårdagens miserabla underlag frusit under natten. Så nu var det inte längre gris-slask utan istället frusen gris-slask.
Lätta växlar och bara försöka hålla sig på hjulen var det som gällde periodvis.
Gnällgubbe tänker du nu. Var det inte nåt som var bra då?
Jo, det var soligt större delen av rundan. Och det var nästan så jag hade önskat att jag istället hade varit ute på en promenad, för att då kunna sätta mig bakom nån husknut och njuta av solen i nyllet. Våren kanske kommer i år också, även om det inte är dags än.
Blev så glad av solen att jag bjuder på den här lilla filmen från Ängsjö.

Varför ta den lätta vägen?

Varför ska man ta den lätta vägen när det finns en vedervärdig väg parallellt?
Varför välja låg friktion när man kan välja tungt och jobbigt?
Varför välj an väg där balansen är god och stabil, när man kan välja en där man glider lika mycket åt sidorna som man kommer framåt?


Det här kunde ha varit frågor om livet, men eftersom jag inte är nån djuping just nu ( :-o ), så handlar det om nåt så trivialt eller viktigt som en cykelrunda i solsken.
Efter att ha följt med Fanny och Olle till skolan, tog jag en långpromenad. eller åtminstone en promenad i 54 minuter. Vädret var allt annat än roligt, med blötsnö och moddiga vägar.
Hade nog siktat in mig på att gå hem och stirra in i väggen eller nåt sånt. Trampa trainer hade också varit ett alternativ förstås.
Men när jag nästan var hemma, började jag fundera på om vädret inte var på väg att bli riktigt fint? Solen var nog på väg fram, även om det blåste rätt duktigt.
Bestämde mig för att komplettera promenaden med lite verklighetscykling. Ingen långsväng, men ändå en sväng. Idag hade jag dessutom sällskap av en ny kompis. Han heter Garmin och ska hjälpa mig att hitta rätt här i livet hoppas jag. Återkommer med en presentation lite längre fram. Men idag skulle jag bestämma rundan, inte Garmin.
Siktade in mig på att först runda Viksjö och sen kanske fortsätta ut mot Ängsjö.
Skrattfesten kom av sig rätt tidigt kan man säga. Redan på dom närmaste gatorna hemma insåg jag att det inte bara var fint väder utan att det också var nåt man skulle kunna kalla för "äckelmodd".
Periodvis var väglaget det sämsta tänkbara och bjöd på finfint motstånd tillsammans med motvinden. Det var så tungtrampat på en del ställen att det var styrfart som gällde.
Bestämde mig rätt fort för att skippa Ängsjö eftersom jag hade en tid att passa på eftermiddagen och kapade ner rundan avsevärt.
Vägarna var på en del ställen asfaltsrena. Cykelbanorna som går bredvid var raka motsatsen och eftersom jag är laglydig, bestämde jag mig för att motstå frestelsen att cykla på vägarna. Det blev cykelbanorna där de fanns. Det får inte vara för lätt. Hur skulle livet vara då?
Ingen långtur direkt men däremot mer att likna vid ett styrketräningspass på en timme och fyrtio minuter.
Nästa gång ska jag ta den lätta vägen. Får se om det är samma sak som den rätta vägen.

En dag i taget

Så har januari månad avverkats.
Rundade av den med en solorunda förbi Bålsta med smak av både motvind, medvind, asfalt och nåt som likande snöbeklädd tvättbräda. Skrapade ihop strax under 8 mil i ett lugnt tempo.
Skulle ljuga om jag sa att det varit en bra månad. Det har varit piss.
Har saknat jobbet, och saknat känslan av att man gör nånting vettigt på dagarna. När det är svinkallt, snöar och blåser är det liksom inte jättelätt att skutta upp, sätta sig på hojen och cykla omkring ute en hel dag. Hoppas februari månad ger tillfälle till fler dagar när det är uthärdligt att tillbringa hela eller halva dagar i sadeln. Så småningom är det också dags att börja fundera på vad det ska bli av livet rent jobbmässigt. Men det får bli en fundering lite senare.
Positivt är ju att blodtrycket är OK. Mindre positivt är min misstanke om att min njursten inte är ute. Ska ändå till sjukhuset nästa vecka för lite andra prover och kolla en cysta på njuren. Vore ju kanske bra om man samtidigt kunde få möjlighet att röntga igen?

The road ahead

Så här års bjuder dagarna verkligen inte in till att ge sig ut på cykeln direkt på mornarna, om man inte måste. Det är skillnad om man måste ta sig till jobbet ( oj vad jag saknar cykelpendlingen ), och därför måste ge sig ut i mörkret, kylan, halkan och blåsten.
Gårdagen var dock lite mer inbjudande, åtminstone efter en stund på morgonen då solen faktiskt började titta fram på allvar. Och SMHI hade nog lovat rätt fint väder.
Så det vara bara att svida om och ge sig iväg.
Hade tänkt mig en lättare runda på c:a två timmar, eftersom jag hade en del pyssel hemma att ta hand om eftersom det samtidigt var kära fruns födelsedag igår.
Lite småkallt var det, isiga vägar, grus till förbannelse, en vind som låg på en del men också soligt.
Så om jag summerar detta, blir det tungtrampat, lite försiktig cykling, lite ruggigt emellanåt men också väldigt fint.
Tog vägen ut mot Ängsjö friluftsgård där jag vände om.
Ut dit är det smal väg, men knappt några bilar alls så här års. Tillbakavägen gick via Kalhäll, jakobsberg, Viksjö osv.

Man funderar en hel del när man cyklar. Det gjorde jag även när jag cykelpendlade. Och nu funderar jag nog ännu mer när jag cyklar.
Den här bilden från gårdagen får symbolisera livets väg just nu.
Smal, lite krokig, lite bister, lutar uppför, halvtaskigt underlag och ingen aning om vad som finns bakom kröken.

Fast det är inte hela bilden, och det är väl tur att vi människor kan se i fler dimensioner.
För om man stannar upp längs vägen ibland, tar ett par andetag och vrider blicken åt sidorna så kan det se annorlunda ut. Kanske är den smala grusiga uppförsbacken inte där?
Kanske är det bara ett fält med oanade möjligheter?

Vägen framför är nog vad man gör den till. Det tar nog bara ett tag innan man själv inser det.

Tvättbrädes cykling med honungssmak

Dagliga rutinen med att cykla på förmiddagen började med lite funderingar på vägval.
Med de senaste dagarnas snöfall, temperaturskillnader, försiktiga plogbilar och en massa saltande som gör allting moddigt var jag lite osäker på vilken väg som skulle kunna fungera för cykling idag.
Kom på att en runda via Upplands väsby som jag ibland cyklar på sommarkvällar kunde få duga och gav mig iväg på Avantin.
Vägarna fram till Stäket var över förväntan innan jag skuttade upp på Rotebroleden.
Nu i efterhand inser jag att man inte hade vintercyklister i åtanke när man gjorde den vägen. Jag inser också nu att dom som plogar den vägen, antingen hatar cyklister fullkomligt eller bara vill att vi ska vara lite rädda.
På somrarna är det en rätt så bred väggren som man cyklar, nästan två i bredd på vissa ställen.
Den väggrenen är inte plogad på vintern. Rotebroleden har en hel del tung trafik.
På rotebroleden kör det en del bilar som är livrädda för att hålla ut, och därför måste tuta på cyklister i tron att dom kanske försvinner, eller skuttar ner i diket bara för att dom tutar.
Den tunga trafiken är föredömliga, och saktar ner samt håller ut. Det är privatbilarna som är värst, tätt följda av budbilar. ( som säkert hatar cyklister eftersom cykelbuden tagit en del av deras falukorv ).
Mälarleden som går från Rotebro/stäketleden till Upplands väsby var dagens höjdare. Smal, isig tvättbräda med tung trafik bjöd upp till skrattfest de luxe.

Vilka vyer!

Från Upplands väsby var det en blandning av dåliga lokalgator, ännu sämre cykelvägar och en del skapliga vägar hem.
Nu till dagens lilla tips: Så här års fryser ju vattnet på en gång i flaskorna. Lösningen är ju givetvis att fylla dom med uppkokat vatten som blandas med lite kallt vatten. Det hinner svalna tills man behöver dricka det. Förvaring av flaskan sker i ryggfickan för att det inte ska frysa till för fort.
Det visste ni säkert redan. Men nu till dagens riktiga tips:
I vattnet rör man ner lite honung som förgyller varje drickspaus och ger lite extra energi åt kropp och själ.
Min största förebild här på jorden ( mamma alltså ), har det senaste året blivit bi-odlare med följden av att hon nu producerar egen honung.
En rejäl sked av den honungen ner i vattenflaskan och ett leende sprider sig över nyllet vid varje klunk ur flaskan :-)

Inget går upp mot mammas hemslungade honung

Nu har man kommit in i rutinerna lite grann. Men imorgon funderar jag på att vila från utomhuscyklingen. Kanske ett trainerpass och en promenad på ett par timmar kan fungera som substitut?

Snö snö snö

Nytt liv nya rutiner va? Cykla varje dag va? Inte vika ner sig va?
Givetvis så skulle Kung Bore försöka sätta käppar i hjulen, genom att vräka ner mer snö idag.
Men jag hade nog bestämt mig för att ge den en chans ändå även om jag drog ut på det tills det var gott och väl tidig förmiddag, nästan lunch.
På med cykelkläder och rulla ut Avantin, som är den enda av alla mina cyklar som fungerar att ta sig fram en sån här dag. Och det var knappt att ens det gick.
Redan efter 20 minuter insåg jag att det inte skulle bli en lek idag och ändrade därför rutten en bit från den tänkta.

Snötäckta vägar - fint på bild trist att cykla på

Med ett underlag som pendlade mellan att vara löst, isigt, skakigt och spårigt, var det mer att likna vid en brottningsmatch än ett cykelpass. Men jag höll på min nya rutin ändå :-)
Nöjde mig med 70 minuters cykling idag, och funderar redan nu på vad morgondagen kan erbjuda.

Dagens sällskap på "vägarna"

Ny vardag nya rutiner

Måste ju börja året med nya rutiner, eftersom jag inte har ett vanligt arbete att tänka på just nu.
Och för att skingra tankarna, är cykling bra men tidskrävande. Men tid har jag just nu, och tankarna måste få luftas något.
Har därför bestämt mig för att cykla så mycket det går, med start på morgonen eller förmiddagen. Idag hade jag först tänkt mig att cykla 1,5 timme, och sen vända för att totalt ge en tre timmars tur. Satte kurs mot Bro och Bålsta, med förhoppning om att vägarna skulle vara cykelbara. nog med tanke på den senaste tidens växelvisa töande och kyla.
Bitvis riktigt dåligt underlag fick dubbdäcken att göra riktig nytta även när man körde försiktigt. Det var på vissa ställen så skakigt att jag fick passa mig så att löständerna inte ramlade ur.
Framme vid Bro-Bålsta golfklubb, ändrade jag mig och siktade in mig på Håbo-tibble, för att där ta vägen ner mot Bålsta. Lite trafik och vinden snett i ryggen. Vände ner mot Bålsta och fick istället vinden snett emot mig. Det festliga med vinter och kyla, är ju att det blir snorkallt när det är 1-2 minusgrader med blåst. Kunde hålla mig för skratt emellanåt.
Från Bålsta rullade det i sakta lunk genom Bro, kungsängen och sen hem. Tanken var ju mest att det skulle ge ett längre pass gällande tiden. Distansen och intensitet spelar mindre roll vid utomhuscykling på vintern.
Har faktiskt inte kollat exakta distansen för dagen, men 3 timmar och 38 minuter var dagens pass. Känns som ganska bra rutin, och jag kan nog tänka mig att tillbringa en del vardagar så här under en period. Så imorgon är det väl dags igen :-)

Det nya lätta livet!

Idag är det måndag igen. En helt vanlig måndag när många går till arbetet för första gången efter långledighet över julen. Många som trängs i bilköer, på tunnelbanan och säkert en del som slirar omkring på cykelbanorna.
För mig är det en lite annorlunda måndag, eftersom det är den första riktiga vardagen i mitt nya liv där jag inte har ett arbete att gå till. Det känns lite läskigt till en början, men kommer nog att sätta sig efter ett tag. Småglinen har studiedag idag, så dom är hemma också. Det innebär att jag inte kan rulla ut på ett distanspass idag som jag tänkte tillbringa dagarna med. Men det kommer fler dagar.
Lånade en våg av Patrik häromdagen för att väga in racer hojen. Och även om det finns en del saker som är tunga i livet, är det skönt att det också finns en del saker i livet som är ganska lätta just nu :-)

2010 - tack och hej, never again.

Vissa år kan man inte få tillbaka. Det är nog tur det.
För mig så vill jag härmed utnämna 2010 till det i särklass sämsta året jag upplevt på så många år, att jag knappt vet om jag haft nåt sämre.
Eller så är det så enkelt att jag minns den senare delen mer än den första?
Började året bra, och cyklade igenom en brevetserie med dubbla 30 milare redan före maj månads utgång. Det gick väl bra även om jag ibland blev trött på ett sätt som kändes lite märkligt.
I slutet av maj gick min pappa bort, efter att ha besegrats av cancer.
Under sommaren kände jag återigen att jag blir trött när jag cyklar, och att hjärtat får slita mer än tidigare. Ställer upp i en 100 milare, men får bryta rätt fort då jag känner mig helt slut med både huvudvärk och trasslig mage som lök på laxen.
Ställer in mitt deltagande i 1001Miglia Italia, som varit målet med hela året, då jag känner att jag inte har kroppen med mig.
Byter tjänst under hösten, och får ett blodtryck så högt att det är skrämmande.
Antagligen är det blodtrycket som spökat hela året, men som under hösten eskalerade till extrema nivåer. Sjukskriven med ny medicinering för att få ner trycket till nivåer som inte är skadliga.
I december får jag uppleva hur det känns att få akut njurstensanfall. Ambulans till sjukhus och morfin så jag inte svimmar av smärta. Tillbringar en natt på sjukhus.
När jag kommer tillbaka från sjukhuset har jag fått nog av allt.
Bestämmer mig för att anta ett erbjudande från jobbet och gå in i "omställning", vilket ekonomiskt innebär att jag har ett år på mig att hitta ett nytt jobb.
Tillbringar första dagarna i januari 2011, med att återigen besöka sjukhuset, då känningar i hjärt/lung trakt inte känns för mysiga.
Det visar inga prov på defekter tack och lov, utan är mer en effekt av ny medicinering för blodtryck och njursten samt givetvis framkallat av en stor oro inför en osäker framtid.

Jag skulle vilja påstå att det var ett regnigt 2010, om regn är motsatsen till sol.
Man brukar förvisso säga att "efter regn kommer sol".
Men det är aldrig nån som sagt hur länge det kommer regna :-(

Nästa inlägg på den här just nu gnälliga bloggen, får vara positiv eller inte vara alls.

Tack för kaffet 2010 - fuck you!

Osäkerheten är det enda som är säkert

De senaste 10 åren har jag haft det ganska bra jobbmässigt, med för det mesta bra arbetsuppgifter på ett mellanstort företag, som utvecklats väldigt mycket under de åren. Uppskattad av arbetskamrater och ledning, bra förmåner, spännande produkter och på det hela en bra arbetsplats.
Man vore ju rätt korkad om man slutar på ett sånt företag och speciellt om man inte har ett nytt arbete som väntar.
I våras fick jag välja på en ny tjänst eller att bli arbetsbefriad då den gamla tjänsten upphörde. Jag valde den nya tjänsten och började med den i september.
Det blev inte så bra. Det passade inte mig alls och den senaste tiden ohälsa var nog helt kopplad till arbetsbytet. Mitt höga blodtryck hänger tveklöst ihop med arbetssituationen, eller kanske mer specifikt i hur jag själv ser på mitt arbete.

I fredags jobbade jag min sista dag.
Kommer tillbringa det närmaste halvåret med att komma ner i varv och kanske lära mig att inse att osäkerheten är det enda som är säkert här i livet. Men varje gång nåt gammalt tar slut så börjar något nytt.
Det andra halvåret siktar jag på att komma ut i arbetslivet igen.
Ett nytt liv väntar på mig därute. Vet inte vad, vet inte när men det känns OK. ( inte ännu men snart )

Under Pressure

Jag har sen i våras känt av att kroppen inte riktigt vill lika mycket som tidigare. Kan bero på att jag blir äldre, men i somras började jag fundera på om inte blodtrycket ökat för mycket. Käkar ju medicin mot det sen några år tillbaka.
Om ett normvärde är 130/80, så brukar man säga att 140/90 är att betrakta som högt. Däremot kanske man inte känner av det.
Jag genomförde för två veckor sedan en mätning under 24 timmar, för att se hur blodtrycket ser ut över ett dygn.
Blodtrycket var inte så högt som jag trodde. Det var högre ändå :-(
Med så höga som 213/124 är det inte roligt längre. Och då känns det i kroppen att det är nåt som inte lirar riktigt.
Nu är det ny medicinering och akut få ner det till en nivå där kroppen fungerar igen.
Nästa år ska jag vara bättre än nånsin. Då ökar jag trycket, fast inte blodtrycket.

Jag och min k**, #2

Under oktober månad, och i början av november, var det många som hörde av sig med frågor om den. Frågor som ställs med både nyfikenhet och försiktighet.
Hur känns den? Hur stor är den? Hur mycket väger den?
Och jag har försökt svara så gott det går på dom frågorna men kan här till nöje för mina läsare svara på några av dom, samt visa lite nya bilder på härligheten.

Den känns bra. Inte lika bekväm som min Roubaix SL2, men betydligt bättre geometri för mig än min förra "reservcykel".
Bra med stänkskärmar, och numera försedd med 25 mm däck för lite bättre komfort och lägre rullmotstånd ( om man ska tro tester )
Storlek 54 cm, vikten däremot har jag ingen aning om. Men den är inte svinlätt med skärmar och grejer. Fast vikten spelar mindre roll på en sån cykel.
Har sen premiärturen bytt hjulen till ett par Mavic CXP33 med Ultegra nav som jag hade hängandes i källaren. Mer komfort än Mavic Ksyrium Elite hjulen som jag initialt hade på.
Även styret är bytt från ett rejsigt carbonstyre till ett aluminium styre. Bromsarna byttes efter nån dag till ett par nya, eftersom dom begagnade jag först monterade på, inte var long reach eller speciellt dugliga för bromsning.

Trivs bra i busken.

Taiwanesiskt handjobb?

Ultegra snabbkoppling

Helfigursporträtt

Sen bilderna togs har tyvärr vädret hindrat mig från att cykla mer på den i år. Nu är det crosscykel med eller utan växlar som gäller. Nästa inlägg blir säkert om nåt så fascinerande som oväxlade cyklar med dubbdäck.

En tur med två gubbar i tre timmar

Hade bestämt mig för en tre timmars cykeltur idag och Mollebjörn hade bestämt sig för samma sak. En tur med två gubbar i tre timmar stod således på dagens agenda. ( fast Johan är inte gubbe än egentligen. Han bara låtsas vara det )
Klockan 10.00 stod jag utanför hans radhusport, och kunde notera att dagen troligtvis skulle vara myggfri. Lite kallt om näbben men troligtvis soligt och fint.
Så här års finns det ingen anledning att bomba på i tre timmar så snacktempo passade oss båda ganska bra. ( och fredagens två timmars danspass satt kvar lite granna i benen )
Rullade behagligt ut mot Bålsta och vidare över "draget", Håbo-tibble, kungsängen och hem. Löste nog inte världen alla problem under snackrundan, men säkert några egna som det brukar bli.
En enkel afterbike hos Johan där jag sen länge haft en Double bastard på kylning som fick ackompanjemang av några knäckemackor.
När jag svängde in på lokalgatan hemma, la jag en sån rejäl brakskit att en villaägare som pysslade i sin trädgård ryckte till av ljudet.

Tack Johan för god tur.
( Och tack för att jag fick sno bilden fast jag inte frågade dig först )

Tillbakablick 2010 #1

Förra veckan var det "Randonné avslutning" med medaljutdelning och information om nästa års breveter mm.

När man kört alla ordinarie distanser, ( 20, 30, 40 och 60 mil ), har man berättigande till Super randonörd medaljen också.

Eftersom jag i år körde en hel serie och med en extra 30 milare, hade jag beställt medaljer för dessa.

Och på nåt sätt känns det lite fint att titta på dom. Och när man tittar på dom kan man samtidigt fundera lite över vad som olika loppen innehöll i form av upplevelser, väder och vänner.

Det här året blev inte vad jag hade tänkt mig. Men jag tar nya tag inför 2011 och har i alla fall medaljerna som nån sorts bevis på att jag cyklat i år, om jag nu skulle förtränga det.

En hösthelg i Bayern

Vi brukar försöka få till en resa per år, ner till södra tyskland, där vi har bekanta.
I år fick vi till den resan i mitten av oktober, vilket vädermässigt kan vara en chansning. Nåväl, vädret är vad det är och det finns mycket att se ändå i bayern.

Fredag morgon ut till Arlanda och flyg direkt till München med Norwegian air. Har inte flugit med dom tidigare men tyckte både pris, service och punktlighet var riktigt bra. Det var nog inte sista gången vi valde dom.
Väl nere i Landshut skulle vi på Thaimassage. Naturligtvis eftersom man är i södra tyskland.

Mimmi hade bokat en "tandem massage", vilket innebar att både jag och Kate fick massage samtidigt, på massagebänkar bredvid varandra. Passande nog hade dom thailändsk lugn musik i bakgrunden, istället för traditionell tysk umpa-umpa eller techno. Rätt skönt faktiskt och jag kan tänka mig att göra om det. Fredagskvällen bestod av middag hemma hos våra bekanta, nån god öl och diskussioner om både samhälls strukturer och politik.

Lördag morgon var det dags att packa väskorna och bege sig iväg. Vi skulle ta en flodbåt på Donau med avgång från Kelheim och med destination Weltenburg Kloster som inte bara är ett kloster, utan också rymmer enligt dom själva världens äldsta klosterbryggeri.
När vi väl skulle köa till flodbåten, förklarade Holger att trängning i köer inte är illa menat i tyskland. Man bara gör så. Och eftersom det var riktigt mycket folk det dåliga vädret till trots, tog vi fram tysken i oss. Vi fick ett ganska bra bord på båten tack vara våra nyvunna kunskaper medans många andra fick stå.
Det slank ner en liten weissbier medans båten sakta gled fram på Donau.

Väl framme på klostret hann vi gå runt en stund innan jag, Holger och Jan (Holgers son ), gick med på den guidade visningen av klosterbryggeriet, vilken leddes av bryggeriets förre bryggmästare som nu verkade vara en glad pensionär. Skoltyskan kom väl lite till nytta även om jag inte minns att vi i grundskolans tyska fick lära oss en massa ord som handlar om ölbryggning.

Nuförtiden har man förlagt den större delen av bryggandet till bryggerier utanför klostret, varav det stora ligger i Regensburg.
Men man brygger fortfarande en del öl på klostret, varav deras mörka Barock-Dunkel är en riktigt god mörk lager.

Av Weltenburgs olika sorter, är vi i Sverige begränsade till deras oktoberöl. Synd när det finns så många fler som dessutom är väldigt goda.

Provsmakning av några av bryggeriets olika sorter. F.d bryggmästaren som ledde guidningen, klarade också av att leka bartender.

Efter Weltenburg var det dags att bege sig till övernattningsstället för natten.
Klart vi skull bo på slott! Det finns rätt många slott i Bayern, och det var bokat rum på Schloss Eggersberg. Ett slott från mitten av 1600 talet som man når genom att på smala vägar ta sig igenom Riedenburg.

Tre rum och badrum var vårt rum för natten . Varje rum var stort som ett normalstort hotellrum. Det kändes som att på bo på ett slott...


Kvällen avslutade med att äta i slottets restaurang. Menyn var ganska liten men det som serverades smakade riktigt bra.
Söndagen började med slottsfrukost vilket innebar traditionell tysk frukost, fast på ett hotell. No more, no less.
Därefter tog vi oss till nästa slott, Falkenhof schloss rosenburg, som låg endast några kilometer från där vi hade bott över natten.
Falkenhof har rovfåglar visas upp under uppvisningar. Allt ifrån pilgrimsfalkar till gamar. Rätt fascinerande och lite festligt att en av gamarna sjappade. Men det var tydligen inte första gången. Dom brukar hitta rätt på honom nere i byn efter några timmar.
Därefter tog vi oss ner till Riedenburg för riktig fika med apfelstrudel. Sånt hör till en söndag i södra tyskland.

Flodbåt som stannar till i Riedenburg

Lite vyer över Donau


Måndag var det dags att resa hem igen och trots det mindre roliga vädret var det en resa som bjöd på många fina minnen.
Tack Mimmi och Holger för den fint planerade helgen, gästfriheten och det goda sällskapet.

Jag och min k..

Så småningom kommer det ett mer utförligt "reportage" om en ny kompis till mig.
Men först lite kort bakgrund. Jag tänkte så här:
- Om man har en reserv räserhoj som är lite för stor och som man inte använder, gör om den.
- Skaffa en ram som du kan använda när du inte vill använda din fina hoj
- Gärna med fästen för riktiga skärmar
- Vänd blicken mot landet där regn är mer en regel än undantag - UK

Jag siktade in mig på en Kinesis Racelite TK2, från Kinesis UK. Bra pris, vettig geometri, fästen för skärmar och en jäkligt rekorderlig logga.


Återkommer senare med rapport om hur den färdiga cykeln blev.

God (H)jul i stugan!

Fick för mig att jag behövde ett par lätta och läckra carbonhjul.
För är det nånting man inte kan få för mycket av, så är det ju hjul ( jul ).
Och mitt recept på den julstämningen lyder enligt nedan:
- Skaffa ett par skapliga carbonfälgar på e-bay ( 38 mm )
- Få tag på ett par skapligt lätta nav, gärna i kaxigt röd färg ( Planet-X )
- Greja fram nipplar i rätt längd
- Etablera kontakt med någon som är kompetent med att bygga hjulen, och som dessutom kan skaffa fram ekrar i rätt längd

Med fälgar, nav och nipplar tog jag mig ut till hjultomten själv, dvs Gurra Alm i Bålsta.
Han kan bygga hjul, och han bygger dom bra. Dessutom är han skoj att snacka med eftersom han har koll på både vad som händer på utrustningsfronten och på tävlingssidan.

Nån vecka senare var det klart för avhämtning.
Vikten landade på 1177 gram för paret. Hemma i källaren hade jag en uppsättning Tufo 215 grams däck, som var i princip oanvända. På med dom, och vips har man skaffat ett ganska lätt hjulpar.
Har kört en kort testrunda och höll på att skratta mig harmynt. Som ett barn på (h)julafton.

Il pompino i ny skepnad

En av mina cyklar påminner inte om dom andra.
Den har rakt styre, rullbromsar, tjock sadel, platta pedaler, är snyggt baby-blå och dessutom har den 7 växlar i baknavet.
Det är min On-One Il Pompino. Brukar ha den när jag cyklar till affären, eller cyklar med ungarna i området hemma. Och till det funkar den utmärkt. Men ramen är lite för snygg för att inte användas till fler saker kan jag tycka. Dessutom väger bara bakhjulet som en hel cykel.
Under en period har jag funderat på att göra om den till en Single-speed cross istället.
Efter att ha rotat runt en del i källaren, kunde jag konstatera att jag hade det mesta hemma bland all bråte. Ett par cantileverbromsar beställdes från Planet-X. Ett par bromshandtag fanns på hyllan hos hovleverantören ( Alviks cykel ), och till sist fick jag tag på lite småprylar för kabelstopp. Sen var det bara att sätta igång.

Before
After
Hjulen är mina gamla hjul från crossen. Baknavet är på väg att ge upp, men det håller nog ett tag till trots allt. Vevpartiet är ett Miche från min gamla italienska stålracer. Utväxlingen 42-16 till en början.
Vad ska jag ha den till? Ja, det har jag inte kommit på riktigt ännu. Men jag tänker att det kan vara en ganska underhållsfri cykel till jobbet och kanske en rolig cykel att sladda runt på järvafältets grusvägar med. Tiden ( som man oftast saknar ), får utvisa.

Ensam på landet

Resten av klubben, skulle cykla på andra sidan stan idag. Ialla fall dom som skulle cykla idag.
Men eftersom tiden inte räcker till för allt, fick jag prioritera cykling på hemmaplan.
Regnet hängde verkligen i luften när jag stack iväg, och jag funderade på om jag hade klätt mig ordentligt. Det är inte sommartemperatur i luften längre, men jag hade ändå petat ner en liten reservjacka i ryggfickan. För att se lite lagom seriös ut, tog jag CK Distanströjan som passar män i min ålder. Dessutom är den i år jäkligt snygg :-)
Hade bestämt mig för att antingen vända ute på skälbyvägen, eftersom jag egentligen var rätt osugen på att cykla, eller fortsätta och vända vid Skokloster. Jag lyckade passera skälbyvägen utan att vända, och hade väl inget val än att fortsätta mot Skokloster.
Milen flöt på och regnet höll sig undan, även om molnen emellanåt såg mer än snälla ut.
Hade nog trott att jag skulle möta en och annan cyklist. Inte en kotte ute idag. Det var så dött på vägarna att jag för en stund misstänkte att de döda djur jag såg ligga vid vägkanterna hade avlidit av ren tristess.
När man kommer ut en bit på vägarna, så byts verkligen vyerna ut och det känns som om an är på landet. Vägen ut till Skokloster är verkligen fin.
Och precis som på landet, så finns det lite hus utspridda, där det säkert bor människor.Precis som på landet.
På hemvägen valde jag att ta vägen över I1, vilket jag nästan alltid gör. Nu kom regnet.
Ett regn som till en början bara var lite duggregn, men som snart övergick i ett riktigt korrekt regn. Sånt där som man har på landet.
På med nödjackan, skratta och le och fortsätta trampa. Vid Kungsängen hade det i princip slutat regna, och den sista biten hem var det nästan så att jag torkade upp lite. Konstaterade att jag hade skrapat ihop 11,4 mil, vilket inte är så mycket att skryta med, men bättre än inget alls.
Körde hela rundan på en flaska High5 4:1, och en vattenflaska som blev orörd. Hade en energikaka i fickan, men den fick fint ligga kvar. Väl hemma var det rätt skönt med en varm dusch och en macka. Det kan man unna sig efter en ensam dag på landet.

En milstolpe!

En av livets alla händelser, som jag tror kan kallas för milstolpar i livet, är när man börjar att gå.
Jag tror också att nästan samma euforiska känsla infann sig hos de flesta som helt plötsligt cyklar på egen hand, utan stödhjul eller en stackars förälder som springer bakom cykeln och håller i pakethållare,
I vår familj har alla lärt sig cyklat före skolåldern, och vissa cyklar ganska mycket.
Däremot har Olle som nu fyller 8 år, inte riktigt varit bästa vän med cykling. Han är väl den av oss hemma som är tänkaren, och filosofen utan större behov av att vara fysiskt aktiv hela tiden. Men man är ju olika och tur är väl det.

Olle cyklar nu utan pinne på pakethållaren och utan föräldrar som springer bakom cykeln.
Igår kväll tog hela familjen ( de som inte flyttat hemifrån eller gör lumpen ), en gemensam cykeltur för första gången. Alla på sina cyklar, och ingen som sprang bredvid. Sannerligen en milstolpe för Olle och för oss alla.

Ingen mer hjälpstång som nu säljes J