Ibland blir det så bra

Det är ganska många som hört av sig och frågat mig hur det gick för vintercykeln med den rappande kedjan.
Jotack, jag fick iväg cykeln till Alviks Cykel som resolut bytte framklingorna som borde ha bytts ut för flera år sedan. Tack för snabb och bra service!
Kedja, kassett och framklingorna är nu i perfekt harmoni och trivs så bra med varandra.
Premiärkörde den imorse till jobbet och det gick så fint över knaggliga isiga spår på skapligt dåligt underhållna vägar.

Ibland går det sisådär

Så var det måndag och blötsnön ramlade ner med en föraning om att den här dagen skulle det inte bli för lätt att ta sig fram med cykel som färdmedel.

Vad gör väl det tänkte jag för mig själv när jag satt i morgonrock vid köksbordet, slurpade på kaffet och funderade på om ddet inte skulle vara gott med en till rostad smörgås.

Jag har ju precis bytt drivlina på min vintercykel för KAOZ dagar, min Avanti hammer med långa skärmar, feta dubbdäck och allt man behöver för en sån här dag.

Att det rasslade en del och att kedjan släppte på klingorna var inget jag brydde mig om förrän efter några kilometer då jag insåg att det inte kommer funka så bra att a sig hela vägen till jobbet med en kedja som släpper hela tiden.

Jo, jag borde nog ha bytt ut framklingorna för länge sedan och Ja, det är originalklingorna som fortfarande sitter på.

Fick vända hem igen och gå en stor del av sträckan.

Men det gick ju utmärkt att ringa in på första mötet hemifrån och sen åkte hojen in i bilen för transport till Alviks Cykel som ska ge den lite kärlek (eller iaf nya klingor/nytt vevparti) och jag fortsatte sen till jobbet.

Bra början på veckan och nu kan det bara bli bättre :-)

Bilden har inte ett dugg med dagen att göra utan kommer ifrån restaurangen vid weihenstephan som jag besökte i slutet av september. Det var jättetrevligt :-)

Det här med beslut och sånt

Om någon hade frågat mig för ett halvår sedan vad jag ska göra i mitten av augusti, så hade jag sagt att jag skulle var i Frankrike och cykla 120 mil tillsammans med 6000 andra världsmedborgare.
Paris -Brest -Paris är världens största cykellopp för alla oss som tycker om att sträcka på benen under lite längre sträckor och vart fjärde år har man möjlighet att kvalificera sig till detta äventyr. Jag körde det loppet 2011 och har sen dess haft 2015 i tankarna för att köra det igen eftersom det gav en sån kick att genomföra det och inte minst den härliga känslan man får av att först sätta ett mål, bygga upp för det, klara av delmål  och sen klara av själva slutmålet.
Så året startade med kvalificeringar till loppet med att ganska enkelt avverka dom två första av totalt fyra kvallopp och med sikte på att köra dom två sista och sen anmäla mig.

Sen under våren händer det nåt i skallen och som att trycka på en knapp rinner lusten till långcykling ur mig och jag börjar ifrågasätta varför jag ska cykla långt på dyrbar fritid osv. Kanske en blandning av ålderskris, upplevd tidsbrist, vacklande motivation, jobbsituation +ANNAT.
Jag avstår dom sista kvalloppen och bestämmer mig därmed för att inte cykla Paris-Brest-Paris 2015 som jag har tänkt ända sen 2011.
Just nu vet jag inte exakt varför jag då tog det beslutet men det var väl en massa olika saker “mitt i livet” just då som kokade ner till det beslutet. Och även om man inte bör gräma sig över beslut man tagit, så kommer jag säkert under helgen fundera över hur det hade varit att återigen vara en av dom där 6000 cyklisterna som under max 90 timmar upplever bland det största man kan göra som långcyklare.

Men jag får ju möjlighet att vara med på samfällighetsföreningens kräftskiva ikväll istället.

Lätt på foten!

Med åldern kommer tydligen en känsla för vad som är snyggt på ett klassiskt sätt.

I höstas på cykelmässan i Kista föll jag pladask för ett par cykelskor från Bontrager som inte bara var klassiskt snygga utan även välgjorda, lätta och med lite genomtänkta detaljer. Festligt nog hette modellen Classique. Det var så illa att jag nästan vaknade mitt i nätterna veckan efter mässan innan jag till slut kom på att jag nog måste löpa linan fullt ut och helt enkelt ha et par såna skor på mina fötter under det fantastiska kommande året 2015.

Nu ska man ju också ha lite tur här i livet och i det här fallet består den turen i att jag dels hade fått ett present kort på Alviks Cykel av mina kollegor på jobbet när jag fyllde "nånting-tydligen-speciellt" i höstas och att Alviks Cykel också är återförsäljare av Bontrager.

Överlag tycker jag att deras produkter är bra och ofta känns både genomtänkta och prisvärda. Detta gäller både de kläder jag använt från dom men även deras övriga produkter i form av flaskställ, styren, styrlindor, sadelstolpar mm.

Jag har använt deras skor tidigare och dom har en passform som passar mig bra och jag vågade faktiskt låta Alviks Cykel beställa hem ett par Classique åt mig i min storlek utan att ha prövat dom på foten.

- Jösses vad skönt dom sitter på foten!

- Jösses vad snygga dom är på riktigt!

- Jösses vad lätta dom är!

- Jösses vad snyggt det ska bli i år!

Det finns förutom den estetisk aspekten en hel del fördelar med skor som har snörning istället för kardborreband och click-spännen.

+ Man får en fin passform eftersom trycket fördelas jämnt över foten

+ Skorna blir lättare eftersom snöre och hål väger mindre än kardborre band och plastspännen.

+ Man känner sig lite proffsigare. ( hur då undrar du nu? Jo, fler och fler av proffsen kör också med snörade skor nuförtiden och troligtvis av de första anledningarna )

Som bonus kommer skorna med 4 olika färger på snörena så att man kan färgmatcha efter klädsel eller humör.

Jag har de senaste åren börjar få en faiblesse för lite avskalat och klassiskt. i år tar vi steget fullt ut.

Vill avsluta det här inlägget med ett tack till alla mina kollegor som samlade ihop till presentkortet och till Alviks cykel för deras goda servicenivå.

Det är inte illa att bli både lätt och snygg på foten.

Jag blir det i år.

Tillbaka från andra sidan

När man har gått igenom en dunderförkylning med hosta och skit, så är man alltid lika glad att man överlevde den resan.
Det var som sagt en riktig dunderförkylning jag åkte på, eller om det var nån variant av nån influensa. Oavsett vad det var så var det en hemsk upplevelse och jag är ödmjukt tacksam för att jag nu känner mig frisk och pigg  igen,(nåja, småtrött hör till åldern).
Nu är också läkningen efter operationen att anse som klar och det som finns kvar är ett rejält ärr och en känsla av att det ömmar lite fortfarande. Men på det stora hela är det ju klart bättre än innan operation vilket ju var poängen med att operera sig också :-o
Har försökt pendla så gott det går till och från jobbet men inte varje dag eftersom det dels varit ganska ostadigt väder med snökaos, men också för att det sliter lite på lusten att cykla den sträckan varje dag.
Däremot har vi mer frekvent fått till bra pass på Fresh Fitness med både pass där lågkadens passar bra och som toppats med "Sufferfest" pass med intervaller. Jösses vad man kan köra slut på sig själv på dom passen.
Avslutade söndagen med ett annat pass i form av 110 minuter "Rouge Roubaix" där man också kan lura sig själv till att ta ut sig. Alltid ger det väl något får man hoppas och av all träning är väl den som blir av den bästa sägs det. Nu stannar jag på den här sidan.

Men ge dig iväg nu!!

Så här års skulle jag velat skriva att jag hade tränat bra hemma, på gymmet och ute. Jag hade velat skriva att kroppen börjar känna sig bra och att det är kanon med en bra start på det nya året,
Istället får jag skriva att det känns skit på riktigt, att läkningen efter operation inte är 100% bra än och att jag som grädde på moset dragit på mig den absolut värsta förkylning eller influensa jag nånsin haft. Har hostat och snörvlat i en vecka och först nu börja det kännas lite lite bättre. Har druckit avkok med ingefära, citron och honung för att mildra det något.
Men hellre att det är skit nu än senare i vår.

Det här med rastlöshet

Det har nu gått ungefär 2 veckor sen operationen och lika lång tid utan ett enda tramptag.
Visst har det väl funnits perioder tidigare när man inte cyklat på några veckor, men den här gången känns det rätt långtråkigt vilket säkert också beror på att jag hade en bra period av cykling och träning veckorna före operationen.
Nåväl, tidpunkten för ingreppet var ju vid eftertanke ganska optimal och troligtvis läker det som det ska och svullnaden börjar gå ner. Så dom där 3-4 veckorna som konvalescensen skulle ta kanske ändå stämmer. Men jag blir ju inte mindre rastlös för det :-(
Ska nog trösta mig med en skinkmacka och julmust om en stund.

De här med konvalescens.....

Så har man opererats för första gången i livet.
Blev nedsövd och vaknade helt morfinmosig och med lite ont där dom hade skurit och sytt. Ett tag var ju den här operationen aviserad till tredje veckan av 2015, men jag tog tillfället i akt att få den utförd redan nu är dom hade möjlighet. Det är ett ingrepp som håller mig borta från cykling i några veckor och då passar det mycket bättre nu är i januari tycker jag.
Har försökt att träna så mycket det går dagarna innan operation och har redan efter tre dagars uppehåll en kraftig rastlöshet och längtan efter att cykla ute, inne eller vadsomhelst.
Men jag får väl lära mig att hålla ut. Tillbringade faktiskt en timme framför TV:n två kvällar i rad vilket nästan är nån sorts nytt rekord för i år.
Just nu bakar jag lussekatter i brist på annat att göra.
Vad ska jag hitta på i helgen tro?

När man unnar sig bra gejer

Det roliga med att cykla är att man kan göra det året runt, men då givet att man har rätt utrustning för det, speciellt rätt typ av plagg.
Och det har inte varit en trång sektor alls för mig eftersom jag har en faiblesse för att snoka upp vad jag själv tycker har varit bra byxor, tröjor och jackor.
Alla känner väl till "den där röda jackan" vid det här laget men jag har funderat ett tag över en jacka som skulle funka bra när det är mellan nån minusgrad upp till några plusgrader utan att det är störtregn vilket nästan är det väder då den jackan bäst kommer till sin rätt.
Jag skulle då vilja ha en jacka som kanske är tjockare fram än på ryggen, har långa armar, anpassad för landvägscykling, bra fickor och smarta detaljer osv.
Jag har ju fördelen av att ha en bra lokal cykelbutik i Alviks Cykel, eller lokal kanske den inte är eftersom jag bor lite för långt bort ifrån den. Men den ligger på väg till och från jobbet om jag tar den vägen och dom har ett bra utbud så dom räknas i min värld som en lokal cykelbutik.
Vid ett av mina drop-in besök där så började jag nosa på en Bontrager jacka som jag vid nästa tillfälle var tvungen att prova och sen inte kunde släppa med tanken.
Så det blev ett stopp på hemvägen för nån vecka sen och inköp av en Bontrager Softshell RXL 180.
Den heter 180 eftersom den är vindtät 180 grader med tunnare tyg på rygg och ärmarnas undersida.
Premiärkörde den dagen efter och även i lördags på 7 milsrundan och kan knappt bärga mig till nästa gång jag ska använda den igen. För mig är det alltid själva utövandet av det man gör som är det primära och jag är inte så road av att jaga vikt på bultar, sadlar, kassetter och sånt som jag själv inte märker gör nån skillnad på utövandet.
Men bra kläder för den här årstiden gör skillnad och jag är nu förberedd på nästa omgång av frågor om jackan är bra.
Och nej, den röda jackan är inte till salu, och ja, jag kommer fortfarande använda den också.

Måste passa på

Imorgon ska jag in på en operation för först gången i livet.
Inget jag längtar efter men bra att få det undanstökat och gärna nu före jul eftersom jag kanske inte lär vilja sitta och nöta på en sadel närmaste veckorna och då är det ju bättre att göra det nu än i vår.
Nåväl, har väl försökt att pressa in lite cykling så gott det går och det nya gymmet vi går på är en höjdare. Dom kör virtuella spinningpass vilket innebär att dom har pass som körs hela tiden och visas uppå på en stor skärm. Inte speciellt stor spinningsal men det spelar mindre roll eftersom det just nu inte är så många som hänger där.
Vi brukar försöka sitta av ett par timmar åt gången och på frågan om det ger nåt så är väl svaret; Ja, det ger precis så mycket som du själv ger.
Favoritpassen är 60 minuter berg, 75 minuter med intervaller eller 90 minuter berg.
Det finns ett par karameller till som på schemat verkar lovande men som jag ej hunnit testa av ännu.
Lördagen bjöd annars på årets kanske sista utomhusrunda utan dubbdäck, Nu verkar kylan krypa på sakta men säkert. Ingen långrunda men 7 mil är bättre än att sitta av den tiden i soffan.
Passade på att köra in min nya Bontrager jacka som jag köpte på Alviks cykel i veckan, men den är så bra att jag får skriva om den separat tror jag.
Söndagen fick då bli ett besök på gymmet med två timmar spinning och lite benstyrka.
Körde sen ett lunchpass idag och rundade av dagen med ett 90 minuters bergspass.
Nu är jag färdig för bingen och redo för att möta farbror doktorn och hans skalpell imorgon.
Godnatt.

När man blir gammal....

"Det händer inte mycket just nu verkar det som" hörde jag det mumlas från PR avdelningen.

Skit i det ni tänkte jag surt för mig själv medans jag fortsatte fundera på mina krämpor samtidigt som jag letade efter glasögonen.
Hade väl glömt var jag la dom vilket också är ett ålderstecken, men rafsade väl ner dom från pannan till sist och började fundera på vart den här hösten har tagit vägen.

Så vad har väl hänt sen sist då?

Jag kan äntligen titulera mig som 50 åring och firade av det med en oktoberfest med korvar, surkål och en väldans massa öl. Passade väl på att köpa lite presenter till mig själv i form av några nya hjälmar och en till cykel som jag tänkte återkomma till i nästa nummer.

Sen rev vi av en bejublad tillställning för cykelklubben Randonneur Stockholm i form av en höstmiddag med många glada cykelkamrater, där vi visade upp Sveriges kanske snyggaste klubbtröja som kommer pryda många av oss 2015.

Det får ni också läsa mer om i ett annat nummer.

En höstkväll i mörkret

Jag fick lite ovett för att jag inte hade skrivit om mitt kök och hur det känns att bli gammal.
Men jag har inte hunnit tack vare just detta.
Däremot har jag hunnit med att kasta in en härlig kvällsrunda med crossen i skenet av en bra styrlampa och en rejäl lampa på hjälmen.
Satan vad mulligt det är att cykla på järva när det är mörkt och tyst. Ensam susade jag fram i skenet av fullmånen och funderade på hur många varulvar och troll som jagade mig.
Som bonus var det lite dimma på en del ställen som ännu mer förhöjde känslan.
Man får passa på att få till lite såna här rundor nu när den riktigt mörka och härliga årstiden är här :-)

En höstdag i solen

Snacka om att det här är ett mellanår.
Men å andra sidan har jag prioriterat andra saker än att lalla omkring på en cykel och bara tänka på mig själv i år eftersom jag haft fullt upp med att bygga kök +ANNAT!
Och sånt tar en del ledig tid i anspråk, speciellt om man inte gjort det förut och måste lägga tid på att ha både ångest inför varje moment utöver själva tiden det tar att utföra momentet.
Men det har också varit ett år där vi fått bra snurr på verksamheten i Randonneur Stockholm med många aktiviteter och snart med troligtvis den snyggaste klubbtröjan som skådats.

Tog en stund för mig själv i helgen och grävde fram Cruxen för en runda på järvafältet.
På väg tillbaka korsade jag Akallalänken på gångbron som en gång i tiden kanske byggdes i tron att det skulle byggas fler bostäder på Barkarbysidan.
Jag kommer ihåg den gångbron från min uppväxt och att den liksom slutade i skogen utan att det fanns nån väg vid brons slut.
Det är lite märkligt med en stig som leder upp på bron och en stig som fortsätter efter bron. Det finns belysningsstolpar men ingen armatur och inte framdragen el.
Det finns asfalt men naturens krafter visar sig i form av gräs som växer igenom asfalten. Om något eller några år kommer bron troligtvis att rivas och ersättas med en riktig cykelbana som kan leda mot Akalla så har ni vägarna förbi, passa på och njut av ett stycke historia från miljonprogrammet i form av en halvfärdig cykel och gångbro.

Nästa vecka ska ni får läsa om ett kök och om hur det känns att bli gammal på riktigt.

Sommarens sista dag?

När augusti tar slut tar väl också sommaren slut?
Den tanken slog mig först nu att gårdagen egentligen var sommaren sista dag, vilket vi inte reflekterade över när vi rullade iväg på eftermiddagen för att klämma 7 mil innan söndagsmiddagar stod på schemat.
Vi bestämde oss direkt för att köra ut till Ådö och tillbaka vilket är en ganska bra runda med fina, bilfria vägar och lite stämning av att vara ute på landet nästan.
Och det gick lugnt och städat hela vägen fram till strax efter Bro, när Johan skulle spänna vaderna och visa gamla gubben hur stark han var med en spontan skyltspurt. Gubben var tvungen att försöka kontra litet patetiskt och sen var spurtkalaset igång.
Så där höll vi på ut till Ådö och stora bitar av hemvägen med attacker och spurter som avlöste varandra.
Det blev en riktigt bra runda och rolig som fasen även om jag torskade Viksjö skylten mot en betydligt yngre, snabbare och dessutom sockerdopad Johan.
Sommarens sista dag fick ett bra avslut och nån gång tar jag den där skylten.

Äntligen slut på sommaren!

Fin sommar var det tydligen i år. Varmt som en ugn och jag var fast i köksbygget.
Fick väl till några rundor ibland men utan att ha nån riktig ro till det hela så blev det inte med den regelbundenhet som man önskat. Men jag vet också att jag har lite svårt att ta mig egentid när jag har nåt större projekt på gång, även om det är just då man behöver det som mest.
Nåväl, hösten och nästa år blir det skillnad eftersom jag inte lär bygga kök igen.

En bra sak med hösten är att det blir lite svalare.

Köpte en helt ny färg på en långärmad TORM tröja i början av sommaren som jag självklart inte har använt när det varit varmt som en bakugn ute.

Igår fick jag väl äntligen chansen att använda den när jag cyklade till jobbet.

Snygg som tusan tycker jag ( Claret-White heter färgen ) och jag är fortfrande barnsligt förtjust i både passform, kvalite, detaljer, prisläge och design på TORM tröjorna.

Har till och med fått igenom ett färgprov som ska bli en prototyp till långcyklarklubbens nya cykeltröja.

Det kommer bli riktigt snyggt.

Istället för att cykla på semestern

Sen semester i år och eftersom jag ändå skulle vara hemma med tonåringen, åkte resten av familjen iväg till västkusten i två veckor och lämnade mig hemma med en byggsats från IKEA.

Efter tre veckor med olidlig värme och mycket klurande och pysslande på egen hand börjar köket nu ta form. Sen den här bilden har det hänt rätt mycket och nu är det nog bara kakling under skåpen kvar att göra samt naturligtvis golvlisterna som man av tradition lägger nåt år i efterhand :-)

Vilken härlig sommar!

Det kommer säkert bli en fin sommar men just nu är det mindre roligt vädermässigt.
Men det som är bra med det är att jag inte har semester och att jag ändå ska renovera hela köket. Då kan det gärna vara mulet och småtrist.
Har väl inte rört cykeln knappt nånting förutom de vanliga milen till och från jobbet varje dag men fick däremot ett infall och sprang ( läs lunkade ), den vanliga 5,5 kilometers rundan häromkvällen.
Så nu har jag givetvis ont i den högra fotleden som varit ond nåt år nu. Borde väl kolla det nångång men eftersom dom ändå bara kommer att ordinera sjukgymnastik kan jag lika gärna börja använda balansplatta för att se om det blir bättre. Får väl stå på den när jag kollar tour de france på TV i sommar.

På en höft

En spännande sak med att åldras är att läkeköttet blir brutalt mycket sämre. Förutom att man får gråa hårstrån, får svårare att gå ner i vikt och får sämre syn så är det nog kroppens sämre förmåga att bli hel efter överbelastningar det som får en att inse att åren går.

På mallorca blev min höft lite överansträngd och den blev inte bättre på 40 milaren heller.

Den blir inte så jättemycket bättre överhuvudtaget just nu och fick mig att avstå 60 milaren till dalarna förra helgen. Lite bittert men kanske bäst så för kroppen.

Nästa helg blir det bom på den 60 milaren också eftersom vi får besök här hemma.

Så jag hankar väl på just nu med lite spontancykling istället och försöker att inte stressa upp mig för mycket över situationen.

En härlig natt med Bjorre

OK, det var fler inblandade eftersom Johan, Toni, Axel mfl också var med på nattfesten som startade i Barkarby sent en fredagskväll.
Nu satte jag väl både rubriken och förväntningarna på det här inlägget? Men vi backar bandet och tar oss tillbaka till nångång där jag och Johan hade pratat om att arrangera en 40 mils brevet från Barkarby.
Problemet är ju att en 40 milsbrevet oftast startar väldigt tidigt och avslutas väldigt sent vilket omöjliggör en skön afterbike. Att klämma en kaffe i en nattlucka på en bensinmack är väl OK men inte riktigt som att svalka av en kall strupe med en iskall Belpils en eftermiddag på Lilla Barkarby tänkte vi unisont vid nåt tillfälle. "Men om man startar på kvällen vid rätt tid, givetvis vid Lilla Barkarby, så är man ju i mål när dom öppnar dagen efter", blev tanken som senare blev till handling när vi inom ramen för Randonneur Stockholm satte kalendern för årets lopp.
När vi sen presenterade detta på medlemsmötet var det många som tyckte att det lät spännande och inte mindre än 25 deltagare signerade in sig vid starten som gick av stapeln 23:00 fredagen den 16 maj 2014.
Det var många frågor och funderingar från de gäster som tillbringade en skön, varm fredagskväll på krogen varav de flesta tyckte vi var lite galna men på ett spännande och roligt sätt som skulle cykla 40 mil genom natt och dag. Alla verkade dock förstå poängen med att vi hade som mål att komma tillbaka till LB för en eftermiddagsöl vid målgång. Det målet verkar unisont och gränsöverskridande.
Banan i sig är vid en okulär besiktning kanske inget som man lyfter fram när man pratar om "Episkt vackra vägar i Sverige", men kör man den på natten så spelar det mindre roll om det är episkt vackert eller ej.
Som lokalpatriot fick jag den stora äran att leda ut gruppen från Barkarby och jag körde väl på i 12 kilometer tills det skulle börja köras fort av nån märklig anledning.
Men för några är det race som gäller oavsett sträcka. Det tog väl inte längre än till trafiksignalerna i upplands väsby innan vi andra var ikapp dom 6-7 personer som hade dragit iväg och därefter höll vi ihop snabbt, fint och gemensamt in till Uppsala där vi stämplade och fyllde på depåerna på nattöppen bensinmack.
Sen flöt milen på i den ljumma vårnatten och utan att knappt möta en bil på vägarna kom vi fram till ett Tierp där allt var stängt. Vi fick helt enkelt nöja oss med att pinka på gräsmattan bredvid macken och vara lite tacksamma för att vattenkranen i skåpet ändå var tillgänglig för vattenpåfyllnad av flaskor.
En raggarbil hostade olja i Skutskär men annars hände inget anmärkningsvärt under milen upp till Gävle där vi mötte både kaffe, macka och en gryende morgon på Statoil.
När vi rullade iväg från Statoil vände jag mig om och såg att det var tre stycken efter mig som jag tänkte vänta in. Och visst var en av dom Bjorre, Kingarnas King som tänkte ta de lite lugnt på morgontimmarna och försöka njuta lite av cyklingen utan hets. Tänkte väl att det inte kan finnas mycket bättre än att tillbringa en lördag med den nästan 40 åriga killen en varm vårdag.
Vår grupp lät tätgruppen försvinna lite lagom framför oss och efter en mycket märklig navigering där vi nästan hamnade på motorvägen så var den gruppen borta.
Bandesignern hade fått till en fin bana men kanske inte riktigt kollat öppetiderna på alla ställen...
Så när vi rullade in i metropolen Österfärnebo var det inte mycket öppet alls. Frågan var väl om nåt varit öppet alls de senaste åren och vi tog gemensamt beslutet att vila 10 minuter innan vi fortsatte med grusiga ögon och trötta kroppar med ben som slutat sprätta för länge sedan.
Kyrkogården före Gysinge visade sig vara ett toppenställe för att fylla på vattenflaskorna och när vi rullade in i Östervåla så mötte vi det andra gänget som precis hade mumsat i sig mjukglass till frukost.
Vi gjorde detsamma och rullade sen vidare mot Uppsala med en kompakt motvind som motivationshöjare.
Nu var vi rätt sugna på mat och inne i Uppsala var det ett ganska lätt beslut att stanna till på McDonalds för att fylla på förrådet av fett och kolhydrater inför den sista sträckan hemåt.
För några år sedan, tror det var 2010, cyklade jag från Uppsala i fin medvind. När man har ett sånt minne är det svårt att släppa det när det är precis tvärtom. Det var kompakt motvind eller egentligen snett framifrån hela vägen från Uppsala in till målet i Barkarby. Givetvis toppades det av en punka ( inte min ) i Upplands Väsby för att pigga upp oss lite extra.
Vi rullade in i  målet på Lilla Barkarby och sällan har väl en iskall Belpils smakat så ljuvligt som den här gången. Solen sken, värmen var påkopplad, man hade cyklat 40 mil och satt nu på n uteservering och njöt av sin prestation och belöning. Alla var nog rörande överens om att det här upplägget med kvällsstart var riktigt lyckat.
Om vi bortser från att hela lördagskvällen var rätt märklig där åtminstone jag nickade till hela tiden och inte var speciellt social med familjen, så måste jag nog säga att det här var den bästa 40 milaren jag kört.
Och en natt med Bjorre, Toni, Johan och Axel slår ju ändå det mesta.

Kansliet äröppet

40 mil senare...

Tillbakablick och motivationsbrist

Satt och funderade på den där mallisveckan och hur man sen kraschlandar i verkligheten.
Summerat så blev det c:a 90 mil under veckan vilket får sägas vara helt OK eftersom två av dagarna var i princip cykelfria.
Det blev två ganska lugna rundor dagarna efter loppet och det var rätt skönt att ägna sig åt lite lugn och fin kompiscykling med långa fikapauser och bara koppla av.
Nästa år gör jag nog samma resa igen och samma tid då det passade mig ganska bra att komma ner några dagar före loppet.
Väl hemma så var det bara pang på verkligheten igen med jobb och familjeliv och med ett väder som varit allt annat än charmigt. Kallt som faen och en del regn har väl gjort det mesta för att klippa ner motivationen till anklarna. Ett krånglande knä och en överbelastad höftmuskel har väl också bidragit till att jag känner mig tio år äldre än jag är just nu.
Men det ger sig säkert med dagarna som går och förhoppningsvis blir det väl lite varmare snart också så att lusten till lite kvällsrundor infinner sig.

Pa amb oli på torget i Petra

Mopsen Torsten var på besök. Också lite omotiverad och trött.