Men ge dig iväg nu!!

Så här års skulle jag velat skriva att jag hade tränat bra hemma, på gymmet och ute. Jag hade velat skriva att kroppen börjar känna sig bra och att det är kanon med en bra start på det nya året,
Istället får jag skriva att det känns skit på riktigt, att läkningen efter operation inte är 100% bra än och att jag som grädde på moset dragit på mig den absolut värsta förkylning eller influensa jag nånsin haft. Har hostat och snörvlat i en vecka och först nu börja det kännas lite lite bättre. Har druckit avkok med ingefära, citron och honung för att mildra det något.
Men hellre att det är skit nu än senare i vår.

Det här med rastlöshet

Det har nu gått ungefär 2 veckor sen operationen och lika lång tid utan ett enda tramptag.
Visst har det väl funnits perioder tidigare när man inte cyklat på några veckor, men den här gången känns det rätt långtråkigt vilket säkert också beror på att jag hade en bra period av cykling och träning veckorna före operationen.
Nåväl, tidpunkten för ingreppet var ju vid eftertanke ganska optimal och troligtvis läker det som det ska och svullnaden börjar gå ner. Så dom där 3-4 veckorna som konvalescensen skulle ta kanske ändå stämmer. Men jag blir ju inte mindre rastlös för det :-(
Ska nog trösta mig med en skinkmacka och julmust om en stund.

Mittemellan allt?

Hösten är en ganska skön årstid brukar jag normalt tycka.
I år vetefasen om den har varit sådär jättebra, utöver en del av september som var ganska varm och fin.
Sen smällde det till och blev skitkallt istället. Har roat mig med att cykla till och från jobbet, köra nån enstaka crossrunda och MTB runda på helgerna och prövat på att dricka öl så fort tillfälle ges. Det hör också livet och hösten till inbillar jag mig.
Att ta tag i saker.
Jag har haft ont i ländryggen i ett halvår minst men dragit mig från att göra nånting åt det. Vill ju inte börja med att gå ett par gånger till en kotknackare eftersom problemet kan bli värre, eller bara tillfälligt lindras.
Tog mig i kragen i september och gick till läkaren med efterföljande magnetröntgen som jag fick svar på idag
Och man får tacka för kaffet eller vad man ska säga när man fått diagnosen konstaterat diskbråck.
Så nu får vi se vad det blir utav det. Men jag är övertygad om att varken cykling eller öl är skadligt så jag fortsätter väl med det tillsammans med det som läkarkåren kommer fram till i form av rehab osv.

Lövsta . Ibland är det bara så bra. 

Järva. Ibland är det onödigt bra.

Magnetröntgen. Det är säkert bra.

Man tager om man så havfa kan!

Läs på om Cajsa Warg.

Har varit sjuk och kroppen är inte som den ska.
En kropp full av stress med tankar som tynger och äter enregi.
En ynglings själ i en nästan 50-årig kropp tar ut sin rätt.
Har cykelpendlat väldigt sällan den senaste tiden och inte haft tid för lunchpass,
Inte haft ork att släpa mig ner i källaren för att stirra in in fläkten heller.
Cyklade väl 10 mil idag vilket knappt är värt att nämna och kände av sviterna efter sjukdom, dålig sömn och stress.
Får nöja mig med det som man kan skrapa ihop just nu.

Små små steg

Däckad sen över en vecka tillbaka och jag kan inte komma på när jag var så usel och svag senast.
Fick till och med sjukskriva mig i tre dagar för att bara vila upp mig, pilla mig i naveln, kämpa mot feber, hosta mig trött och bara känna hur krafterna rann ur kroppen.
Har såklart inte kunnat röra en cykel ( smeka dom räknas inte ) under den här tiden och tyckt väldigt synd om mig. Fick ställa in alla tänkta pass men vågade mig igår och idag ner i källaren för att köra ett vansinnigt försiktigt pass på låg effekt och givetvis med en hög puls som hör lite skadeskjuten kropp till.
Inga pass som slet på kroppen eller stärkte den på något sätt, men skönt att få veva runt benen i 35-40 minuter i alla fall. Hoppas kunna cykla lite på riktigt i veckan i den mån vardagspendlingen räknas.
Man får nog vara ödmjuk i sjukdoms tider och uppskatta dom små små stegen framåt.

Däckad, knockad och golvad

Lyssnar just nu på Mozarts dödsmässa eftersom det är den enda musik som passar in i mitt liv just nu.
Förra veckan kom den som en stilla viskning som letade sig ner i luftröret, det lilla viruset eller vad det nu var som jag kände av när jag klev av cykeln efter att ha cyklat hem från jobbet.
Som följdes av lite snörvel, lite hosta och frysningar.
Som accelererade under torsdagskvällen och nästan fick mig att ställa in en högst nödvändig tjänste resa ( hoppas jag verkligen ) till Borlänge
Som bröt ut i full kraft natten mellan fredag och lördag och som fortfarande håller mig däckad.
Det var länge sen jag var så här dålig, kan inte komma på att jag varit dålig mer än max två dagar på många många år, men nu var det väl dags även för mig att få smaka på en rejäl slägga antar jag.
Kommer efter med jobb, med träning, med allt och jag kan nog hålla mig för skratt just nu.

Upp och ner

Besökte sjukgymnasten på Sport & Rehab i fredags för sista gången, eftersom jag nu kan påstå att det är på väg åt rätt håll med högra knät.
Det beror säkert på kombinationen av ny träning på gymmet där benmusklerna ska stärkas och det faktum att jag cyklat "lättare" och mindre än förut.
Single-speed till jobbet och försökt ta det i lugn takt på helgerna på uterundorna har slitit mindre på knät.
Under veckan som gått har jag inte cyklat en meter ute och såg fram emot söndagsturen på 7-9 mil.
Feberkänning i kroppen och en hals som förvarnar om en eventuell kommande brakförkylning fick mig att kasta in handduken. Så det blev varmt te istället och kanske en promenad i bästa fall.
Det är lätt att få lite panik när man inte får den cykeltid man har sett framför sig. Men hellre att det är lite upp och ner nu i januari än till våren när det är på riktigt liksom.

2010 - tack och hej, never again.

Vissa år kan man inte få tillbaka. Det är nog tur det.
För mig så vill jag härmed utnämna 2010 till det i särklass sämsta året jag upplevt på så många år, att jag knappt vet om jag haft nåt sämre.
Eller så är det så enkelt att jag minns den senare delen mer än den första?
Började året bra, och cyklade igenom en brevetserie med dubbla 30 milare redan före maj månads utgång. Det gick väl bra även om jag ibland blev trött på ett sätt som kändes lite märkligt.
I slutet av maj gick min pappa bort, efter att ha besegrats av cancer.
Under sommaren kände jag återigen att jag blir trött när jag cyklar, och att hjärtat får slita mer än tidigare. Ställer upp i en 100 milare, men får bryta rätt fort då jag känner mig helt slut med både huvudvärk och trasslig mage som lök på laxen.
Ställer in mitt deltagande i 1001Miglia Italia, som varit målet med hela året, då jag känner att jag inte har kroppen med mig.
Byter tjänst under hösten, och får ett blodtryck så högt att det är skrämmande.
Antagligen är det blodtrycket som spökat hela året, men som under hösten eskalerade till extrema nivåer. Sjukskriven med ny medicinering för att få ner trycket till nivåer som inte är skadliga.
I december får jag uppleva hur det känns att få akut njurstensanfall. Ambulans till sjukhus och morfin så jag inte svimmar av smärta. Tillbringar en natt på sjukhus.
När jag kommer tillbaka från sjukhuset har jag fått nog av allt.
Bestämmer mig för att anta ett erbjudande från jobbet och gå in i "omställning", vilket ekonomiskt innebär att jag har ett år på mig att hitta ett nytt jobb.
Tillbringar första dagarna i januari 2011, med att återigen besöka sjukhuset, då känningar i hjärt/lung trakt inte känns för mysiga.
Det visar inga prov på defekter tack och lov, utan är mer en effekt av ny medicinering för blodtryck och njursten samt givetvis framkallat av en stor oro inför en osäker framtid.

Jag skulle vilja påstå att det var ett regnigt 2010, om regn är motsatsen till sol.
Man brukar förvisso säga att "efter regn kommer sol".
Men det är aldrig nån som sagt hur länge det kommer regna :-(

Nästa inlägg på den här just nu gnälliga bloggen, får vara positiv eller inte vara alls.

Tack för kaffet 2010 - fuck you!

Under Pressure

Jag har sen i våras känt av att kroppen inte riktigt vill lika mycket som tidigare. Kan bero på att jag blir äldre, men i somras började jag fundera på om inte blodtrycket ökat för mycket. Käkar ju medicin mot det sen några år tillbaka.
Om ett normvärde är 130/80, så brukar man säga att 140/90 är att betrakta som högt. Däremot kanske man inte känner av det.
Jag genomförde för två veckor sedan en mätning under 24 timmar, för att se hur blodtrycket ser ut över ett dygn.
Blodtrycket var inte så högt som jag trodde. Det var högre ändå :-(
Med så höga som 213/124 är det inte roligt längre. Och då känns det i kroppen att det är nåt som inte lirar riktigt.
Nu är det ny medicinering och akut få ner det till en nivå där kroppen fungerar igen.
Nästa år ska jag vara bättre än nånsin. Då ökar jag trycket, fast inte blodtrycket.

Ett tungt beslut

Jag startade det här året med ett spännande mål i sikte. Målet var att cykla 1001 miglia italia, ett cykellopp i italien där man ska cykla 160 mil på max 135 timmar.Då det egentliga målet är Paris-Brest-Paris 2011 som är 120 mil, tyckte jag det här kunde vara ett bra tillfälle att testa sig själv.
Året har därför från början varit ganska fokuserad på att genomföra en hel brevetserie som innefattar en vardera av 20, 30, 40 samt 60 mils lopp. Dom var avverkade före juni månads start, och jag hade också klämt in en extra 30 milare.
För att säkerställa att kroppen var med, startade jag en 100 milare i början av juli. Det var väl där ungefär jag märker att kroppen inte är med som den bör och jag bröt efter c:a 18 mil.
Och efter det har det inte känts som det ska, vilket jag starkt misstänker hänger ihop med det höga blodtryck jag medicineras för sen rätt många år tillbaka.
Hjärtat får jobba mer än det ska och jag cyklar med en konstant huvudvärk. I år har jag dessutom haft ännu svårare med andningen på sommaren vilket inte gynnar cyklingen direkt. Cykling ska vara jobbigt, men också njutbart och jag tror på allvar att kroppen bör vara i gott skick när man cyklar långt.

Efter en hel del funderande bestämde jag mig i lördags morse under en ensam 9 mils runda, för att inte åka ner till italien. Den tanken har väl snurrat i huvudet ett tag, men viktiga beslut tar ett tag innan dom får mogna och falla ut i rätt riktning. Italienresan har jag sett fram emot hela året, och med det gänget som ska åka ( Johan, Jonas, Tillman, Vic, Schture, Calle, Ari, Magnus, Kalle, Bengt mfl mfl ), hade man varit i bra sällskap i fin miljö. Jag kommer givetvis att sura ett tag över beslutet, men eftersom jag kanske blir klokare och mer glömsk med åren klingar det nog av så småningom.
Nu väntar uppföljning och kanske ny medicinering, och en höst med helt vanlig avslappad cykling istället för lång cykling flera dagar i sträck. ( Hör av er för fikarundor med mycket skitsnack :-)

Målet är fortfarande Paris-Brest-Paris 2011, och till dess är jag på topp igen.

God jul med kort summering

Cykelmannen önskar alla läsare en riktigt god jul.
Det hör till god sed att man ska summera hela året så här i slutet av året. Men det är en vecka kvar, så jag väntar nog med både årssummeringen och planerna för nästa år.
Om jag tittar i den lilla backspegeln, så ser jag december 2009. Jag ser en skitmånad som försvann med förkylning och diverse sjukdomar. Jag ser en månad där jobbet fullkomligen åt upp all energi. Jag ser en månad där jag cyklat mindre än på många år.
Som tur är tar den månaden snart slut. Jag gillar inte december 2009.
Men idag är det jul, och jag ska om 5 minuter ge mig av på den årliga timslånga promenaden till svärföräldrarna där resten av familjen redan är, för att fira julafton.
God jul på er alla och ha en bra julhelg.

/N

Fikarunda med trött kropp

Man ska lyssna på kroppen brukar man säga. Det betyder ju att man kanske inte ska cykla om man känner sig lite hängig, har ont i huvet, mår lite illa och har blytunga ben.
Det är ju hjärnan som styr såna logiska beslut. En väsentlig del av kroppen alltså.
En annan del av kroppen är hjärtat. Ibland får hjärtat ta besluten.
Igår var en sån där dag när man bara måste cykla. Sol, värme och ett kalasgäng som samlades vid kungsängen för att rulla ut mot Alsta trädgårdar utanför Örsundsbro
Mötte upp Patrik och Johan, för att på vägen mot kungsängen möta upp Niklas"Källis"som Patrik hade lockat med att cykla med KBCK dagen till ära. Alltid kul med nya ansikten på rundorna.
I kungsängen mötte vi Danne, Markus och Micke ( söderkisen )
Med bultande huvudvärk, lätt illamående och med trötta tunga ben, var det rätt slitigt hela vägen ut till Alsta. Funderade på om det var så jävla smart att hoja överhuvudtaget. Men vafan tänkte jag. Det är inte så skoj att ligga hemma i soffan och knapra Ipren helller.
Fick ta mitt eget tempo mellan varven, men det är inget att hänga läpp för. Cykling är precis så mellan varven. Och med dom farterna som sätts upp emellanåt, får alla ta i för att hänga med.
Alsta bjöd som vanligt på förstklassig fika, och är en riktig pärla för cyklister.
Nästan hela rundan bjöd på skyltspurter, där jag själv inte deltog på alla eftersom jag kände mig rätt så slak. Men gammal är äldst, vilket visade sig vid Håbo kommunskylt :-)
Hemvägen som till skillnad från utvägen bjöd på sidvind och medvind, gick via I1 området och den sedvanliga tokattacken uppför dalkarlsbacken. Då brann det fint i buggarna på alla tror jag. Turen avslutades med en espresso hemma hos Johan. Han börjar få bra snits på sitt espresso bryggande nu.
På det hela en riktigt härlig cykeldag, även om huvud, mage och ben var totalt annat än sugna på cykling.
Tack alla för en riktigt bra runda.

Cykla för livet- ride for life

Så heter en insamling som jag har skapat via barncancerfonden.
Så heter också det cykellopp som går från Lund till Stockholm, med syfte att samla in pengar till barncancerfonden.
Jag cyklade sträckan mellan uppsala och stockholm förra året, och cyklade samma sträcka i år. Givetvis började jag med att cykla till uppsala på morgonen eftersom det inte är mer än 7-8 mil, och dessutom vill jag inte ta bilen om jag kan cykla till en start. Cyklade uppt il starten med Danne. Väl där uppe mötte vi Markus och dessutom Janne och en hel del andra fråm Microsoft. Jag körde i Microsoft-Forefront kläderna dagen till ära, då dom är delsponsor till Ride of hope.
Själva cyklingen är inte så mycket att orda eller skriva om, förutom att det var bra väder och många cyklister som utnyttjade den fina dagen till ett gott ändamål.
På vägen mellan upplands väsby och rotebro, stod Viktor och hans pappa och vinkade.
Ride of hope är slut för i år, men min insamling cykla för livet lever vidare.
Jag vill verkligen tacka alla er som redan nu har bidragit med pengar till den insamlingen, och samtidigt påminna er som bara inte hunnit med, att ge några tior och några minuter till den.
Insamlingen hittar du till vänster på den här bloggen, eller via länken: http://www.barncancerfonden.se/3378

Lev väl!

Lätta på lädret - för barncancerfonden

Ride for life and ride for hope!
För mig är cykla att leva. Jag lever ett fantastiskt bra liv, med fem friska barn. För alla är det dock inte lika självklart att vara frisk. Barn med cancer behöver din och min hjälp.
Jag har startat en insamling på barncancerfonden för deras skull. Ganska enkelt egentligen. Jag cyklar, du skänker en slant. Kan min cykling få människor att bidra till en insamling som berör oss alla, och som kan hjälpa barn med cancer att få ett bättre liv, får min cykling ett värde för fler än mig.
Stöd min insamling för barnen- för vår framtids skull.
Gå till insamlingen via den här länken, http://www.barncancerfonden.se/3378, eller via bannern till höger på bloggen.
Och tack för att du hjälper till att göra skillnad.

4500 pix i timmen- men tack ändå

Vissa saker ska man inte räkna för mycket på, eftersom värdet på resultatet man får, kan vara ovärderligt och värt varenda öre.
Jag har sen jag avbröt min resa till Belgien pga känningar i hjärttrakten, fortsatt att cykla, men med ett öga på pulsmätaren, och hållit igen en del. Har känt mig rätt OK ändå. Har också genomfört ett ultraljud av hjärtat och ett arbets EKG. Det är ett sånt där härligt test när man sitter med sladdar och skit på överkroppen, samtidigt som man trampars sig totalt slut på en ergometer cykel. När jag gjorde det, så hade jag såklart glömt mina shorts hemma. Tur att det fanns ett par för små, urtvättade. resårfria neon orange reserv byxor i en låda på Stockholm Heart center. Kände mig lite som David Hasselhoff i Baywatch. Förra veckan var det dags att besöka doktorn för att få resultatet av testet.
Betalade mina 300 kronor i kassan. Satte mig ner i stolen hos doktorn som ögnade igenom resultatet från mitt arbets EKG.

Undrar vad fan som kommer nu, hann jag tänka i 10 sekunder innan doktorn med resolut stämma sa: "Ditt hjärta behöver du inte oroa dig för. Och med ett resultat som är 60-70 % över förväntan på ditt arbets ekg, kan du lugnt köra på för fullt igen".
Det var nästan så att jag började ställa massa irrelevanta frågor för att få full valuta för mina 300 spänn. Men vafan, det var ju ett bra besked, så vad gör det väl då att timpriset bör landa på 4500 pix :-)
Jag har fortfarande en del känningar i hjärt och brösttrakten. Men det är inte hjärtat. Doktorn sa att det troligtvis är en sträckning eller klämd nerv runt lunga som gör det. Men om doktorn säger No worries, så är det no worries.
Tummen upp för hjärtat, eller rent av 2 dubbeltummar som Borat på bilden.
Själv ger jag tummen upp för alla er som brytt sig om en gammal gubbe som mig, när jag kände mig lite racklig. Tack vänner.

F som i Förbannat Fucking Frustrerande

Körde en kort sväng på eftermiddagen för att känna lite mer på nya ramen. Och ramen känns verkligen fantastisk. Den lockar till fart och högt tempo men bjuder samtidigt en oerhört fin balans och komfort. 

Hade planer på en lugn men lång runda imorgon. 22 mil runt halva mälaren med start tidigt på morgonen. Fint väder är utlovat också.

Allt är egentligen perfekt, men hjärtat vill liksom inte vara med.  Jag måste nog inse att jag kanske ska cykla oerhört lite just nu, innan arbets EKG, ultraljud och allt sånt är avklarat.

Morgondagen lär inte innehålla några 20 mils cykelturer ialla fall.

Det är frustrerande, och jag känner mig både bedrövad och ledsen.