Stekt på Mallorca

En kompromiss som heter duga blev det i år, när frun tyckte att Mallorca i två veckor skulle vara en passande början på semestern.
"Du kan cykla, jag och ungarna badar på dagarna".
De andra gångerna jag åkte ner dit för att cykla, har det varit på våren, och då med boende i Palma Nova. Våren är perfekta årstiden för att cykla på mallis, då det är lagom varmt och blommigt.
Nåväl, vi skulle nu bo på Sunwing Resort i Alcudia, vilket också borgar för bra cykling och mer än väl med bad för familjen.
Cykeln skulle med även om man kan hyra där nere. Men med egen cykel där i två veckor, kan man cykla varannan dag, eller varje. Lite som man känner för det och vad vädret tillåter.
Med sedvanlig tur så kom cykeln ner dagen efter. Så dom första två dagarna innebar mest bad och semester.
Redan under dom dagarna förstod jag att det skulle bli varmt som i en bakugn att cykla på dagarna.
Men det var bara till att ge sig ut för att hitta lite nya vägar med Alcudia som utgång.

Första cykeldagen.
Siktade jag in mig på Cala Rajada. Mestadels platt, men med några backar varav en var riktigt lång. Värmen var på gränsen till obehaglig. Rätt bra runda trots allt, och lagom för att känna sig för lite. I Can Picafort bromsade jag in framför Max Hürzeler som både säljer cykeltillbehör och hyr ut cyklar ( dom har en hel drös med depåer på Mallis ), och köpte en ny cykelkarta för att få lite ideér till vägar under veckorna.

Andra cykeldagen.
Hade hört talas om det jättefina torget i Petra, där alla cyklister sitter och fikar på våren när alla samlas därnere. Var såklart intresserad av att själv ta reda på hur fint det egentligen var.
Säkert jättetrevligt på våren och i sällskap med en massa andra cyklister. Så här års var det mest ödsligt och tomt. Totalt utan charm och varmt som i en bakugn. I petra uppfanns nog labyrinten, för jag höll på att inte hitta ur den stan.

Tredje cykeldagen.
Fick för mig att Binisalem var värt ett besök, och tyckte att jag då kunde vända om vid cykelaffären La Gomila, som vi brukar besöka när vi är där på vårarna. Tog vägen via Pollenca för att se hur dom vägarna var.
Butiken stod kvar, men var ombyggd och saknade dom där fina fynden vi alltid kunnat göra tidigare. Sortimentet av kepsar var mindre än tidigare, och jag rullade tillbaka via Inca, där jag köpte på mig mer vatten och dricka. Värmen var olidlig.
Nu blev det några vilodagar eftersom vi hade bokat hyrbil, och ville se lite mer av ön.

Fjärde cykeldagen.
Bor man i alcudia, ska man cykla ut till Cap Formentor. Det är dåliga vägar, smala vägar, serpentiner upp och ner och en obetalbar känsla när man kommer längst ut till fyren och endast kan komma tilbaka genom att ta samma väg. Självklart ska man ta den turen när det är smällvarmt ute, sådär så man knappt kan andas. ( Det gjorde jag )


Femte cykeldagen
Även om Cap formentor är backar och slitigt, så var det dags att spänna ut magen lite extra och bege sig upp i bergen.
Siktade in mig på Lluc, och tog vägen via Port Pollenca och Pollenca. Det är en ganska styv klättring upp till Lluc. Det tar en stund kan man säga och det tar inte så lite extra på krafterna att göra den turen när solen steker på som värst. Det finns inte mycket till skugga om man tar den vägen upp, och vägen är ingen mullig klättring med serpentinsvängar. Jag hade kört om en styv kille på en cannondale strax innan backen började. Efter 35 minuter när jag saktar in lite, så flåsar han ikapp mig och fullkomligt sprutar av svett. Swedish right? frågar han, och visst hade han sett den lilla sverigeflaggan på klubbtröjan :-)
You were hard to catch man! säger han sen, och vi kör tillsammans upp till Llluc, där han ska vidare mot Inca. Han var där i tre veckor med sin tjej, som läste böcker på dagarna när han cyklade. Efter Llluc tog jag vägen ner mot Inca, och vidare hem.
Vägen ner till Inca från Lluc, är tvärtemot den jag cyklade upp. Fin asfalt och en väg som slingrar sig ner i dalen med träd längs sidorna. Den vägen ska man ta upp, och den andra ner tror jag.
Men jag var inte här för att mysa.


Sjätte cykeldagen.
Bestämde mig för att det var lika bra att plåga mig en gång till i värmen upp mot Lluc.
Den här gången fortsatte jag mot Sa Calobra pass där jag stannade till för att köpa mer vatten och en coca-cola. Skrev jag att det var varmt? Det var det.
Var inte ett dugg sugen på Sa Calobra stigningen i den värmen, och körde samma väg tillbaka som jag hade kört upp. Att köra backen ner mot Pollenca, var riktigt fint. Långa svepande kurvor som man kan ta i hög fart.

Sjunde cykeldagen.
Dags för sista cykelrundan för den här resan, och jag bestämde mig för att återigen köra upp mot Sa Calobra pass, men sen fortsätta upp mot toppen av Puig Maior via baksidan.
Vatten och cola i Sa Calobra pass, och sen upp för"piggen".
Vidare ner mot Soller, och sen upp för Sollerpasset där jag stannade till för vatten, cola och en muffins. Det dallrade i luften av värmen och det engelska paret som verkar driva det lilla cafeét vid Sollerpasset, tyckte det var bra dagar att hålla sig inomhus.

Efter Sollerpasset och den härliga utförskörningen, bestämde jag mig för att det var lika bra att ta vägen via Orient.
Fin väg och säkert helmysig på våren, när man inte kokar av värmen. Höll på att bonka rejält och insåg att jag snabbt måste få i mig nåt att äta. I Orient räddades jag av en macka, några oliver, en cola och en vatten på restaurangen som ligger precis bredvid vägen.
Efter Orient var det i princip bara att rulla hem mot Alcudia igen, via småvägar över Büger och Sa Pobla. Givetvis vart det fortsatt stekhett och som en extra bonus blåste det rak motvind i fejset de sista milen.
Väl hemma var det rätt skönt att duscha av sig och få i sig en macka, apelsin juice och en kall öl.

Summering

• Jag cyklade själva varje runda, vilket är helt OK, men rätt trist jämfört med att cykla i goda vänners lag.
• Varje runda var mellan 8 och 15 mil, vilket är lite i kortaste laget, men rätt OK med tanke på att det var en familjesemester jag var på.
• Det var varmt som i en bakugn varje dag, vilket gör cykling jobbigare generellt, och ännu mer när man kör i backar och berg.
• Alcudia är en bra ort att bo på för cyklister. Där finns ett bra utbud av det mesta och bra vägar för plattåkning och berg.
• 1001miglia italia, kommer bli svinjobbigt. Är fortfarande på gränsen mentalt till om jag klarar det.

Nu fortsätter ledigheten ett tag till, innan nästa prövning, som är 100 milaren från Örebro med start den 15 juli. Då får jag möjligheten att se hur jag klarar flera dagars lång cykling. Förhoppningsvis blir det svinvarmt :-)

Fin dag med andnöd och stockkänning

Jag hade från början planerat att köra 100 milaren från västerås den här helgen. Men för att inte slå dubbla knutar på mig själv, avstod jag från det, och fick mer tid för att jobba, umgås med familjen, och till och med klämma in en skaplig dag på cykeln.
Start från Welcome hotel klockan 10:00. Skönt att sova lite och inte stressa ihjäl sig.
Jag, Mollebjörn och Danne ( k.i.k *), stod för klungan denna dag.Tanken var från början att runda skokloster. Men Danne var mer inne på att vi skulle låta dom små gårdarna i Roslagen få se våra fina KBCK tröjor, denna härliga dag.Vad skulle dom minnas mest från den 19 juni 2010? Att vår kronprinsessa gifte sig, eller att tre stiliga KBCK:are besökte deras hoods?
Temperaturen var lagom till en början, och på gränsen till att man behövde armvärmarna som jag medvetet drog av mig precis innan jag stack hemifrån.Tempot var som väntat ganska högt efter ett tag och jag inser vid upplands väsby att jag nog måste ta tag i det där med att kontakta läkare för att kolla om jag har andningsbesvär pga allergi, eller om det helt enkelt är ansträngningsastma.Det är en fördel om man kan andas ordentligt utan att det känns som man sväljer gröt. Men nu ska jag ta tag i det och se till att jag kan få testa luftrörsvidgande medicin för att se om det hjälper.
Nåväl. Vägarna slingrade sig fram genom ett vackert roslagen, och vi siktade in oss på att passera Kårsta, för att sedan improvisera.

Danne och Mollebjörn spurtar på nån skylt, nånstans längs nån väg nånstans i roslagen.

Vi vände strax efter Kårsta, och Danne bönade och bad om kaffestopp. Han gillar att cykla fort, men är också en hejare på att fika.
I Kårsta hittade vi den lokala pärlan Kårsta Del Sol, som jag inte besökt för sista gången tror jag.
Trevlig personal bra meny och ett perfekt ställe att stanna till på.Efter Kårsta tog vi vägen via Närtuna, och såg till att Danne fick stock. Se så glad han är.

Och en riktigt bra cykeltur ska ju avslutas med en riktigt bra afterbike.
Jag hade dagen innan levererat en 75 cl Piraat blonde, till 123:an, där en afterbike var utlovad.
Värden grillade på några korvar som smakade prima, och Piraten rövade snabbt bort allt förstånd som fanns kvar.
Allting under uppsikt av 123:ans vakthund/kamphund.

Tack grabbar för en bra dag. Synd ( tur kanske ), att jag inte kunde vara med längre på afterbiken. På kvällen somnade jag i soffan framför TV:n.
Life is great :-)

Heaven and Hell i 60 mil

Tisdagen den 18 maj 2010, fick jag besked att min far hade avlidit. Cancern hade till sist skördat ännu ett offer.
Jag tänker inte skriva så mycket mer om det, men helt klart är att ett sådant besked gör att man tappar fokus men också får ändra om sina planer.Jag hade inga planer på att cykla långt nu i helgen, men kände att det säkert kunde vara en bra terapi att sitta av en helg i cykelsadeln istället för att gå hemma med alla tankar.
Lördag morgon ringer klockradion 03:40. Packar snabbt in cykel och packning i bilen, för att ta mig till Västerås där starten för 60-milaren är belägen.En liten klunga på hela sju cyklister har bestämt sig för att köra den här 60 milaren. Peter, Jonas N, Nils ( Schture ), Vic, Jonas Larsson, Erik och jag själv. 06:00 rullar vi iväg på vägar som är blöta av ett morgonregn. Milen tickar på och vi stämplar både i Skinnskatteberg och Kopparberg utan missöden. Bergslagen är verkligen vackert, och vädret bestämmer sig för att bli riktigt bra. Vi har både sol, värme och vindstilla. Det här är cykling när det är som bäst.Lunch avklaras i Karlskoga, där det i vanlig ordning bara går att få tag i pizza.
Med knorrande pizzamagar, rullar vi vidare mot degerfors, laxå och askersund.
Mellan Askersund och Borensberg slingrar sig vägen fram genom trolska skogar och små gårdar som kantar vägen emellanåt. Det doftar sommar. Det är ett sverige när det är som bäst, och en lisa för själen.Vi hade redan före start bestämt oss några stycken för att sova några timmar i Norrköping.Jag och Nils hade ett simpelt rum på ett riktigt simpelt bed & breakfast hotell, och Jonas och Vic på ett annat. Erik hade inget hotell alls, men hade tur och fick ett rum bredvid vårt. Peter och Jonas N körde vidare för att ta sig igenom loppet över natten-morgonen.Att kränga av sig kläderna efter 43 mil, och lägga huvudet på kudden är en rätt skön känsla.
Jag somnade rätt snabbt. Nils sa dan efter att det tog 10 sekunder :-)Att vakna till ljudet av regndroppar är ibland rätt så skönt. När man har sovit 5 timmar och ska cykla 18 mil, är det ljudet inte lika välkommet.Men på nåt sätt tar man sig upp, iväg och framåt. Milen rullade fram betydligt saktare idag och hungern började göra sig påmind eftersom vi inte hade ätit frukost ännu. Men vid stavsjö fick vi anledning att njuta desto mer, då vi resolut smällde i oss bacon, ägg och potatis på vägkrogen.Två koppar kaffe och sen iväg. Det flöt på rätt bra och vi var ganska överens om att det kunde bli en bra dag i sadeln. Det är lite duggregn periodvis, men det känns nästan som om det kan vända och bli varmt och soligt. Himlen ser rätt bra ut bakom oss.Välkommen till Flen, - här vänder det.

Det är nu regnet helt plötsligt vräker ner med sådan kraft att vi i panik slänger oss in i en busskur.Det är efter Flen som det börjar blåsa motvind, kantvind och allt utom medvind. Det blåser så hårt att man börjar bli kall, och det går inte att cykla sig varm i den blåsten heller.
Det här är cykling när det är som sämst :-(Man får helt enkelt bara rulla på utan att använda för mycket energi. Det är ingen idé att försöka ta ut sig för hårt i kampen mot vinden.
Till sist tar sig vår lilla klunga i mål. Nöjda och glada över att ha avverkat den här 60 milaren, och nöjda med att vi samtliga har klarat en hel brevet serie före maj månads utgång. Nu kan man ta resten av breveterna som man känner och utan tvång.
Väl hemma var det inga problem att somna i soffan.
Eftersom jag efter den senaste 40 milaren var lite tveksam till det här med långcykling, var den här rundan värd mycket. För den innehöll allt som cykling kan innehålla, med tonvikt på det positiva. Jag fick tillbaka suget på cykling igen och är redan nyfiken på nästa runda.
Tack allihopa för en bra runda tillsammans. Tack pappa. Du fanns också med hela resan.

En helg i lugn takt

Det blir en helg i lugn takt, med minimalt med cykling.
Hade såklart vilja köra 40 milaren på lördag också, men är hemma hela helgen då frun är i Tyskland och besöker Mimmi. Körde förvisso en 9 mils runda med Mollebjörn igår, men det får väl räknas som nån sorts "mjuka-upp-lederna" tur.
Sitter just nu och sippar på En Leffe Radieuse, som kom med från resan till paradiset i höstas. Funkar bra en lördagskväll, när Olle 8 år sitter och hejar på Indiana Jones på TV:n.
I rätt glas givetvis. Har ju annars varit med om rätt hemska händelser med just Leffe glas.
Som en paradox till fruns glada resa till Mimmi i Tyskland, är syrran på väg ner till vår far i Tyskland, som nog inte har långt kvar att leva. Sist jag pratade med honom, för två veckor sedan, lät det inte nåt vidare. I går hade han blivit riktigt dålig, såpass att syrran bestämde sig för att åka ner till honom.
Hoppas hon hann fram.

Visioner

Visioner är bra att ha. Och man tar fram dom för att gå på skiten igen liksom.
Efter helgens 40-milare var jag rätt tveksam till det här med långcykling. Eller egentliga var det inte efter, utan snarare under helgens långcykling. Kan bero på flera saker, men säkert är att en trött kropp, regn och kyla hjälpte till att sänka motivationen en del.
Man glömmer fort. Och man blir stärkt av motgångar och några enkla ryggklappar.
Så nu är jag lika sugen som innan, eller egentligen ännu mer sugen :-)

Vatten över huvudet?

Ni minns säkert den gamla godingen "Raindrop keep falling on my head"?
Lördagen den 8 maj 2010, bjöd på ett väder där man verkligen fick vattendroppar på huvet.
Det var dags för en 40 mils brevet. Kanske den svåraste distansen av alla breveter, och för en gröngöling som jag, vet man inte vad som väntar. Uppladdningen hade väl inte varit optimal, med mycket jobb, mycket stress och för lite sömn dagarna före. En släng av illamående, huvudvärk, ledvärk och feberkänning gjorde att jag tvekade till start så sent som en kvart innan jag åkte hemifrån på morgonen.
Start vid 06,15 i Tumba där ett 30 tal morgonpigga cyklister samlats för att förenas i ett långt lidande.
Regnet hänger i luften, men bestämmer sig för att bara hänga. Efter c:a 10 mil bestämmer sig himlen för att inte hålla igen längre. Och så var det resten av dagen mer eller mindre. Den här breveten skulle ta oss från Tumba, via Sillekrog, färja över bråviken, Söderköping, Rejmyre, Hälleforsnäs, Gnesta och åter Tumba.Ganska snabbt splittrades det upp i fältet. I första gruppen jobbade vi på ganska bra, även om det som vanligt blev lite tokigt i backarna och kurvorna i vanlig ordning.
På det hela kändes det ganska bra, åtminstone i 22 mil. Sen bestämde sig benen för att helt plötsligt tappa tryck och kraft - igen :-(
Så nu befann man sig i ett mellanläger, där förstagruppen försvann framför mig, och jag själv hittade ett eget tempo. Ibland gör nån sketen kilometer lägre tempo en stor skillnad.
Väl i Rejmyre, hade förstagruppen precis anlänt när jag kom fram, och det var lunchdags.
Klungan väl samlad efter Rejmyre på väg mot Hälleforsnäs. Mellan dom metropolerna slår jag av på tempot igen, och kör själv till Hälleforsnäs.
Därifrån körde jag i sällskap med "Evo" och "Superape", eller Stelios och Kaj, som dom heter i sina pass. Vi höll ihop hela vägen in till Tumba, där vi var eniga om att det nog var vettigt att försöka hålla ihop under såna förhållanden. Blött, kallt och jobbigt, är nog de tre orden jag vill beskriva den här rundan med. I särklass den jobbigaste rundan jag varit med om, och faktiskt så slitigt för psyket, att jag på allvar funderade en del på om jag verkligen vill fortsätta med att försöka cykla långt. Italiens 160 mil i augusti, känns oerhört långt borta för mig just nu. Har jag tagit mig vatten över huvudet? Är jag tillräckligt sugen på det här? Vad behöver jag korrigera för att det ska kännas bättre?
Det finns en del att fundera över just nu, men jag tar en vecka i taget och känner efter. Kanske att suget kommer tillbaka, och att kroppen börjar svara bättre.
Som en liten bonuskaramell, bjuder jag på den här snutten, där KBCK:s PR ansvarige kortfattat berättar om situationen.

Upp och ner i 30 mil

Så hade det dragit ihop sig till ännu en 30-milare, denna gång med start från Täby.
Något mindre antal än den från Tumba, och också en del nya ansikten. KBCK ställde upp med en skaplig delegation, men hade också en del frånfall pga trilskande väckarklockor, stökiga magar mm.
Denna 30 milare tar oss upp till Grisslehamn på bitvis slingriga fina vägar. Vägen tillbaka går över Gimo och stora delar av hemvägen kan väl knappast kallas slingriga.
Full fart från start, då kantvinden hjälpte till att hålla upp farten riktigt bra.
Benen var precis som på 30 milaren inte riktigt med hela tiden. Eller så är dom inte bättre än så? Kan bero på mycket, men den bristfälliga riktiga träningen sista tiden spelar säkert in.
Nåväl. Efter en helt onödig hamburgarlunch i Grisslehamn, möttes vi av den sura kantvinden snett framifrån. Man kan väl påstå att det inte gick lika fort längre, och vår c:a 12 man starka klunga fick till en belgisk kedja som jag tror blev räddningen för många i vinden ner mot Almung där sista kontrollen var.
Nån mil efter Almungen tackade jag för kaffet och bestämde mig för att slå av lite på tempot och trampa själv de sista 6 milen i den sura mot/kantvinden. Det fanns en klunga bakom mig, och ytterligare en bakom dom osv. Men jag tyckte det var bättre träning att trampa själv. Fick ta en del tid till navigering eftersom jag aldrig lyckas få cykeldatorer att funka tydligen.
( köpte en ny några dagar innan. Den la av efter 10 mil ). Humöret var väl inte på topp, och jag funderade på om det här verkligen är så kul att hålla på med? Men man glömmer ju snabbt som tur är. Så man är ju snart sugen på skiten igen :-)
Det var en 30 milare som både var upp och ner, både gällande själva kartrutten och motivationseffekten.

Tack alla för gott sällskap. Gäller även mig själv de sista milen till Täby.

KBCK Tåget

Sitter just nu på tåget på väg ner till Göteborg.
Ska jobba på kontoret där i två dagar, och samtidigt besöka kära syster. I och med detta så blir det ingen cykling på 3 dagar.
Kanske är det en optimal upppladdning inför lördagens 30-milare, eller så är det inte det. Det lär visa sig. Kanske att jag trampar till och från jobbet på fredag. En helt vanlig pendling vore skönt som uppladdning.
Det som vore väldigt skoj på riktigt, skulle vara om vi får till en härlig sammansvetsad grupp, med KBCK gänget, som likt ett snyggt blått tåg borrar sig fram genom roslagen.
Vi är ju tillräckligt många som ska köra, och om alla bestämmer sig för att vi ska köra tillsammans, så kan det bli skojsigt värre.
KBCK tåget på 1:a maj. Ej att förväxla med de övriga 1:a maj tågen.

Propagandacykling

Lördagen bjöd på en kort liten cykeltur med Mollebjörn, Mattel och Solnajohan.
Mötte upp vid brommaplan, och sen ut på torra vägar ut mot Färingsö, kungsberga osv.
Motvind ut, kantvind från sidan hem. Kändes knappt att man cyklat 9,5 mil när man kom hem.
Så egentligen har jag inte cyklat den här helgen.
Mollebjörn brukar propagera för att man har filmklipp på sin blogg. Jag följer hans råd den här gången.

Var är vår vår?

Hade trott att våren skulle anlända nu. När det snart är maj månad.
Men tji fick man visst L
Senaste dagarna har bjudit på blåst, regn och i bästa fall ett par plusgrader.
Det är inte sådant väder som kallar fram vårkänslor. Det är inte sådant väder som får mig att plocka fram vårcykelkläder.
Det är inte sådant väder som får mig att ge mig ut på kvällarna efter jobbet för att knäppa ett par snabba mil.
( Ska man se nån fördel med vädret, så är det väl att man får mer tid över till att sitta i soffan och dricka öl )

Nåväl. Våren kommer snart har jag hört. Om nån vecka är det dags för ytterligare en 30-milare.

 

Oooh! What a blowjob!

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

Rött är sött

Baknavet på alltiallocykeln, pendlarcrossen, slaskvädersbrevethojen etc, började på 20- milsbreveten för några veckor sen att låta en del och knorra lite mer än vanligt.
Det är Cannondales egna nav, ( innebär att det inte går att få tag på lager till det längre ), som suttit på sen jag köpte hojen för 7 år sen. Hjulen är omfälgade två gånger under den perioden, men nu började nog navet ge upp.
Efter lite tips från hovleverantören, var det bara att bestämma sig.
Det blev ett par Shimano WH-RS20. Shimano gör en hel del bra grejer. Och vissa saker gör dom nästan lite för bra för prislappen känns det som. Aeroekrar, skaplig vikt, fin finish och ett bra pris.

Som en bonus var nipplarna röda, vilket ju är både sött, snyggt och passar en färgstark kille som mig.

På långfredagen ska vi lida

Långfredag innebar ledigt från jobbet, och dags för cykling. Väderguden hade för en gångs skull gett oss lite sol, några plusgrader och på det hela en dag med lite föraningar om att våren nog är här nu.
Mollebjörn hade bjudit in till "Kränkarrunda", vilket innebär att man kör en bana på 8 km i lugn takt, vänder om och kör dyngan ur sig tillbaka. Det handlar om att kränka sig själv. Ingen vinner, men om man tar i ordentligt så har man förlorat - kränkt sig själv.
Har inte prövat det förut eftersom jag är så gammal. Men idag var det dags.
Tog den gamla trotjänaren eftersom jag har finräsern på trainern just nu.
Själva cyklingen är det inte så mycket att säga om. Man dundrar på så gott det går, och får slita ont i motvinden som det var idag. Motvinden gjorde att klungan oftast höll ihop då det är omöjligt för nån att komma loss själv.
Lyckades nog kränka mig själv nån gång och känner att det saknas en del fart i gubb-benen. Men det spelar mindre roll, eftersom man gör det här för att det är kul. Riktigt bra gäng som dök upp, och kul med den inställning alla bär med sig på den här typen av cykling. Man ger benet, och garvar åt sig själv.
Det snyggaste var nog vi i KBCK gänget, som dagen till ära hade draperat oss så fint i klubb kläderna. Kul att vi samlades för att cykla tillsammans också, och inte bara dricka öl ;-)
( Fast att man cyklar utesluter ju inte att man avslutar med en Duvel. Bjorre och Kitzblitz fyller på alkoholhalten i kropparna efter rundan )

KBCK samlade efter lite lidande på själva långfredagen.
( Sorry Mats. Du står längst till höger )

Glad påsk och tack alla för en fartfylld runda!

( Nästa gång tar jag finräser med snabbhjulen :-)

Johan, jackan var bra!

Premiär för årets första brevet. Hade från början tänkt att det skulle bli premiär redan i slutet av februari, men drog mig ur då jag inte var sugen på vintercykling.
Men nu var det äntligen dags för årets första 20-milare.
Johan plockade upp mig i klubb-bilen, innan vi hämtade upp Ari. Sen bar det av mot Tumba där starten gick.
Johan: Nypan, jackan ser snabb ut! Hur känns den?
Johan och Toni var som vanligt jätteglada.
Och sällskapet som skulle starta var tydligen rekordstort. Strax över 50 personer hade skrivit in sig för start.
Rundan skulle ta oss ut på Torö, och sen stämplingar i Vagnhärad, Gnesta och slutligen Tumba.
Det sattes från början upp ett rätt skapligt tempo, och lite ryckigt blev det nog på grund av skillnaden i däckval. Det var allt från dubbdäck till 23 mm på räsercyklar som hade startat, och själv hade jag den tunga crossen med 28 mm däck. Bra träning :-)
En annan liten detalj som gör skillnad, är kuperingen på banan. Det här var backigt. Det här var det backigaste jag kört i sverige på en 20 milsrunda.
Johan: Nypan! Jackan ser bra ut. Hur verkar den?
När jag och Toni svängde av i Sorunda för att käka lunch, ( vi hade bestämt oss för det innan ), så började vi efter ett tag inse att resten av KBCK måste haft nåt haveri eftersom dom inte dök upp. Ringde upp johan och fick bekräftat att Ari hade punkat två gånger. Så vi vände om och cyklade tillbaka nån mil för att möta upp dom.
Johan: Nypan! Hur känns jackan?
Lugn lunch i sorunda, hamburgertallrik som man kunde varit utan, 3 cl jäger och en cola.
Det hade räckt med en jäger och colan.
Sen rullade vi vidare till färjeläget nånstans, som skulle ta oss över en bit vatten nånstans, till andra sidan nånstans.
Det tog typ 3 minuter.
Toni, Vic, Tille, Ari, Johan. Dom ser ju nästan ut som snubbarna Dressman filmerna.
Stämpling i Vagnhärad och sen vidare till Gnesta.
Johan: Nypan! Hur är jackan?
Tyvärr hann vi inte se så mycket av Gnesta, men det kändes på nåt sätt att det var lönehelg även i Gnesta. Vi får helt enkelt ta reda på det under en sommartripp på dom här vägarna.
Nånstans mellan Gnesta och Södertälje fick jag frågan av Johan: Nypan! Hur känns jackan?
Milen rullade på och vips var vi framme i Tumba igen. Nånstans mellan Gnesta och Tumba hade ett gäng masajer dykt upp från tomma intet, och kastat spjut genom benen på några av oss. Nån stackare ( ingen nämnd, men vi kan kalla honom Tillman ), sa också att han hade tappat lungorna nånstans längs vägen.
Men lite gnäll hör till. Det är en del av cyklingen ;-)Tille ger tomma blicken och funderar över tappade lungor.
Tillbaka på mackan i Tumba, blev det lite kaffe och lite snack innan vi tog bilen hem, och avslutade furstligt med att höra Johans bil låsa sig själv mitt på min parkering, med bilnycklarna i bilen.
Summering: Väldigt fin bana. Bland de finaste sträckningarna jag kört. Jag lyfter på hatten till Henrik och Åsa som rekat banan och stod för arrangemanget.
Bra sällskap. Att cykla med KBCK gänget är världsklass, alltid.
Bra väder. Att det regnar och är piss så här års får man ju räkna med. Men det var skönt att slippa dubbdäck.
Och slutligen: Johan, jackan var bra. Den var jävligt bra.

På gränsen

Idag var det bestämt att jag skulle jobba. Jobba på riktigt alltså, i och med att det projekt jag jobbat med i två år, nu skulle driftsättas.
Vaknade vid fyra på morgonen och hade svårt att somna om. Vid sexrycket stod en 7 åring och glodde lite på mig, eftersom Olle gärna ville gå ner och leka, eller nåt annat än att sova.
Själv satte jag mig på trainern och lät kroppen vakna upp med ett 40 minuters pass.
I med frukost, skjutsa 19 åriga sonen som tränar handbollsgrabbar till den match hans skulle coacha.
Sen in till jobbet.
Testa testa testa. Testa lite till. En kebabtallrik på det, trots att jag vet att jag mår tjyvens i 36 timmar efteråt, och sen jobba mera. Skriva information, maila, tänka, formulera mm.
Snabb titt på klockan, in i bilen och möta frun vid dansskolan-
Jive i högt tempo följt av quick step och några nya cha-cha steg.
In i bilen hämta 19 åringen som åkte och jobbade direkt efter matchen han coachade.
Hem och fixa lunchlåda till morgondagen. I med en Ipren.
Ett par glas vatten, och nu skriver jag den här onödiga klagosången.
Jag behöver en öl ikväll. På riktigt alltså.

En föraning om våren?

Vintern håller oss cyklister i ett onödigt hårt grepp den här vintern.
Men kanske kanske att det är på väg att släppa lite? Började dagen med att skotta undan en liten yta på altanen, där jag kunde sitta i solen och dricka kaffe. Det är ett vårtecken va?
Hade tänkt trampa trainer under eftermiddagen, men var tvungen att ge mig ut på vägarna eftersom jag misstänkte att solens värme idag faktiskt börjat smälta bort is och snölagret på vägarna.
Planen blev plötsligt att trampa 30 minuter bort, och sen vända, för att sen sätta mig på trainern för ett 4x4 pass.Fram med crossen, ( det var pyspunka på Winterwarriorn ), på med för tunna kläder och för tunna handskar och sen iväg.
Skön känsla att känna asfalt under däcken, även om det är dubbade vinterdäck som knattrar mot vägbanan :-)
Det blev runt en timme uppvärmning utomhus som tänkt.
Verkligheten kom ikapp mig när jag kom hem vilket inneabar att trainerpasset byttes ut mot matlagning till hungriga barn :-)
Jag tror våren är på väg. Vad tror du?

En farbror sätts på prov

Fick höra att i princip hela ledningsgruppen för "Big & small kosttillskott" skulle ta sig ner till Göteborg för att genomföra ett uppföljningstets på Aktivitus. Eftersom jag är en nyfiken själv, som dessutom börjat intressera mig lite mer för kvalitativ träning, tyckte jag det kunde vara vettigt att följa med ner.

Som en bonus såg jag att man nuförtiden kan använda friskvårdsbidraget som jag har via företaget där jag jobbar, ( och som jag ej brukar använda till något alls) till tester av det här slaget. Försäljningschefen på Big & small, hämtade upp mig i sin tjänstebil, och sen bar det av till nästa anhalt, där Ekonomi chefen hämtades upp. Sen låg milen framför oss. Att bila till Göteborg är nog jobbigare än att cykla dit.

Själva testet är inte så mycket att orda om, men som en enkel förklaring går det ut på att du cyklar dig in i väggen på en Monark Ergometercykel, samtidigt som din puls, mjölksyra och belastning ( effekt ) mäts.

Med de värden man får fram, kan sen Aktivitus ta fram ett träningsprogram åt dig baserat på dina värden och ambitioner. Man kan också göra testet utan träningsprogrammet. Men det verkar lika smart som att gå till en dietist utan att få med sig några kostråd.
Nåväl. Jag trampade på efter att grabbarna från Big & Small gjort sitt bästa för att kränka ergometercykeln. Det slutar alltid med att man själv blir kränkt. Alltid.
Själva resultatet blir ju vad det blir, och är första gången framförallt något man kan utgå ifrån, och baserat träningen på. När man sen följer träningsprogrammet och följer upp vid nästa test, kan man se om man har gjort nån förbättring.
Hur gick det då?
Jodå. Jag gav mig lite för lätt på slutet, vilket inte gör nån större skillnad på resultatet. Men jag får vara nöjd med resultatet som påstår att jag för min ålder är Excellent. Och med lite vinterövervikt att släpa på, kan resultatet bli bättre med lite mer strukturerad träning under året. Ska bli kul att följa upp efter ett år med mycket planerad cykling.
Har lite funderingar på att börja kalla mig XLNT Nypan, men jag avvaktar nog med det, och myser istället lite över en excellent fredag med en Hoegaarden.
Skål!

The road ahead

Just nu känns den här bilden ganska långt borta. Men det kanske är i just såna stunder man ska plocka fram sina inre favoritbilder, för att orka igenom den här årstiden. Om man gillar att cykla så pass mycket att det blivit en stor del av ens liv och person, är den här vintern ett extra hårt straff. Vanliga vintrar har vi mest slask, och kanske kyla i nån vecka. Den här vintern bjuder på snö, snö, snö, kyla, kyla, kyla och snömodd. Glömde jag nämna att cykelbanorna består av av isiga spår?
Men våren kommer väl så småningom. Den brukar göra det.
I år blir det förhoppningsvis ett antal "Brevetlopp". ( läs mer om skillnaderna på klubbkompisen Mollebjörns eminenta blogg )
Har siktet inställt på att köra mellan sex och åtta stycken brevetlopp. Sen blir det två veckor på mallis med familjen, och cykeln få följa med.
Sommaren avslutas i italien där jag ska ge mig på "1001 miglia", ett lopp som antingen kommer få mig att vilja cykla mer, eller mindre ( typ aldrig mer :-)
Så vägen ligger rätt utstakad framför mig, kan man säga, även om den just nu är svår att identifiera under snö och istäcket.
Hur ser din väg ut i år?

Omväxlande söndag

Äntligen söndag brukar man känna ibland.
Hade tänkt mig ett distanspass på cykel, antingen ute eller på trainer. Men det blir inte alltid som man tänkt sig.
Istället fick jag för mig att vi borde dammsuga, våttorka golv på 3 våningsplan och slänga massa skräp på soptippen. Det kan också vara förlösande på nåt konstigt sätt. OCh fan vet om inte dte behövdes mer än ett pass på cykeln.
Nåväl, på dagens schema stod också dans :-)
Idag fick vi smaka grunderna på Foxtrot och Cha-Cha. Det här är danser som både ser oerhört läckra att se på när duktiga dansare framför dom, och också kittlande att försöka sig på.
För att ge er en lite känsla för rytmerna i dom danserna, kan ju dom här två helt skilda musikstyckena passa bra.
Blunda, lyssna och njut. Tänk er att ni virvlar fram i en foxtrot till den här låten.


Tänk er nu att ni lite snabbare virvlar fram till den här låten i en Cha-Cha


Nåväl. Det var det om dansen. Nästa vecka ska det slipas mera på dom enkla grunder vi lärt oss. Det finns hot om Tango också :-)

Men det blev ändå¨ett trainerpass på kvällen.
Blunda, lyssna och tänk er att ni sitter i en källare full med cyklar och annan bråte.
Pulsen känns OK, benen känns OK, du svettas en del trots att fläkten är igång nån meter framför dig.


Fattas bara att man rundar av den här dagen med en kall öl :-)

Dancing fetto- Happy feets

Visst hade ni rätt några av er.

Fettokisssen har börjat dansa, på riktigt! Eller riktigt och riktigt. Försök till dans i alla fall.

Jag och kära frun har ju snackat om det i nåt år, men inte kommit för oss. Men när nu Fanny skulle byta dansskola visade det sig att det fanns en kurs som skulle passa oss, i anslutning till hennes tid. Så nu är dom kommande veckornas söndagskvällar ganska bestämda gällande sysselsättning. Det är dans helt enkelt. Grunderna i s.k 10-dans, med både vals, samba, rumba, tango, osv. Allt sånt som man gärna vill kunna bemästra men helt enkelt inte kunna.

Idag fick vi lära oss grunderna i vals och samba. Och det var fan i mig bland det roligaste jag gjort på bra länge. I sommar blir det snabbkurs för cykelgubbarna när vi stannar och fikar på nån sketen bensinmack på långrundorna :-)

Kompletterande träning

Nu jävlar ska här tränas!
Men ingen fjollig cykelträning, trainerpass eller fåniga bortkastade timmar på nåt svettigt gym.
Från och med slutet av januari ska jag i 10 veckors tid få svettas ordentligt.
Det här ska bli skojigt, och säkert jobbigare än jag tror.
Förhoppningsvis krockar det inte med cykelträning/breveter. Men det är mer en kompletterande träning, i den mån jag kallar det träning. Nyfiken?

På slingriga snöiga stigar

Det verkar skita sig fullkomligt för min del med långrundor den här vintern. Första Oetzi rundan var "fel" datum för mig. Och idag den 16/1, var egentligen "rätt" datum, men eftersom kära frun fyller år om 3 dagar och vill firas idag, blev det också "fel" datum.
Men med minnet färskt, och suget kvar efter pannlampsturen i Lövstaskogarna tidigare i veckan, lyckades jag frigöra några timmar för att se hur stigarna var på dagtid.
Till skillnad från på natten, så möter man en hel del hundägare, som dessutom har hundarna lösa. Dom flesta har bra ordning på jyckarna, men en del ska liksom fram och skälla och härja.
Körde igenom Lövstaskogarna, genom hummelmora och vidare mot bruket. Vände strax före bruket och hittade några stigar tillbaka som visserligen inte var i lika fins skick som dom i Lövstaskogarna, men dugligt cykelbara.
Börjar nästan bli en ovana att cykla omkring i skogen. Var ska det här sluta?

Dagens bonusbild visar tecken på att någon annan i klubben hade kört där före mig, men troligtvis blivit avbruten i arbetet :-o

Schyssta kurvor är det nya svarta

Att lägga ut sina pulskurvor på sina bloggar, är det nya svarta.
Speciellt när man har kört trainer, som också är det nya riktigt svarta svarta.
Bloggat har jag gjort några år nu, och trampat trainer har jag också gjort några år. Kört med pulsklocka har jag gjort i inte riktigt ett år, men börjar nu använda den vid varje trainerpass.
Och vips så börjar man lägga ut sina pulskurvor när man kört trainer på sin blogg.
Men det blir nog ingen vana tror jag. Det är säkert roligare att följa andras pulskurvor med större intresse än min, eftersom jag inte har några uttalade ambitioner om att vara snabb eller uthållig. Eftermiddagens pass var ett s.k 4x4 pass, som man klarar av på 50 minuter.
Kvällens aktivitet består förhoppningsvis av att få i mig några veteöl.
Undrar om jag ska ta dom i intervall också?

Intensiv onsdagslycka i Lövsta

Bilden är snodd från Mollebjörns blogg- rakt av utan att fråga- Sorry och tack :-)

Nåt jag inte gjort på flera år, är att cykla skog på vintern. Kan bero på att det knappt varit vinter de senaste åren, men säkert av andra anledningar också. Jag har inte cyklat på min Giant Anthem sen förra sommaren, dvs sen 2008 :-o
Ikväll var det dags för en runda med stommen i KBCK, dvs Johan & Patrik.
På med Dinotten på den gamla gamla fula hjälmen, och sen ner och möta upp utanför Johan. Sen var det rätt in i Lövstaskogarna och fullt blås.
Det märks ganska snabbt att man inte har cyklat skog på länge, då både teknik, balans och kvickhet liksom inte finns där överhuvudtaget. Ungefär halvvägs hade jag mysigt ont i högerknät, som kanske beror på kylan. Har fått det senaste veckan även vid pendling. Fick trampe en stund på lätta lätta växlar. Nog om ringrostighet och krämpor. Stigarna var kalasfina, snabba och mysiga som rackarns att fräsa omkring på. Och periodvis hittade man faktiskt nånting som går att likna vid "flyt". Det var roligt som fan, och det här var nåt jag gör om så snart som möjligt igen. Tack Patrik och Johan för en kalasrunda!

Förresten: Min kameramobil suger hästpung. Nästa investering lär bli en ny mobil med bra kamera, eller en grym kamera.

/N

Dubbla pass, och en sväng på stan

Ibland har man tack och lov nollkoll på läget.
Trodde för nån månad sen att minsta barnen började skolan på måndag och inte idag ( fredag den 8/1 ), vilket dom faktiskt gjorde.
Så dom gick till skolan imorse. Frun hade också tagit ledigt idag, så vi bestämde oss för en sväng på stan.
Men en bra ledig dag börjar man med att cykla. Och är det svinkallt ute, kan man köra trainer i en timme och lite till. Morgonen startade därför med ett pass 2 x 20 på tyngsta motståndet och låg kadens. I lurarna rullar mestadels In Flames. Life is good :-)
Snabb dusch, svepa en recovery med mjölk och banan, sen in till stan.
Vi ställde bilen, och tog t-banan in till S:t Eriksplan, en snabb Espreesso på Mellqvists kaffebar på rörstrandsgatan, och därefter en promenad till Roslagsgatan.
Lunch På Nero, och sen promenad längs sveavägen in mot stan. Snabb Espresso vid slöjdgatan, och sen promenad in till Gamla stan. Vände på klackarna och sen tillbaka till Hötorgshallen för inköp av korvar, ostar och vin. Här är det oftast Österqvists delikatesser som blir det primära stoppet. Så även idag.
Tillbaka med t-banan, men ett stopp vid Alvik för kort visit på "The best local bike shop there is", Alviks Cykel, för inköp av Polar Ir-USB "dongel"
(Markus såg lite väl slank ut, så jag stack till han några korvar från saluhallen )
Hem och hämta barnen i skolan.
Körde sen ett andra trainerpass eftersom jag inte blev riktigt mätt på morgonens.
Den här gången blev det ett 4x4 intervallpass. Men jag vågar påstå att dagens stadspromenad satt bra i benen. Ganska segt, men skönt att avsluta veckan med ett sånt pass.
Behöver jag säga att jag avslutade kvällen med en öl?

Och idag var jag värd det :-)

2010- Grapefrukt och intervaller

Välkommen 2010!
Året som ska bli bättre än alla andra år jag levt, men inte i närheten så bra som 2011.
Nja, det där kanske inte stämmer om jag ska vara helt ärlig. Men jag ska försöka att göra det så bra som det bara går.
Jag öppnar upp året med att ändra på vissa dåligheter jag lätt drar på mig under hösten och julperioden. Så nu har jag kastat alla snackspåsar, alla godispåsar och lagt alla ölflaskor långt ner i källaren.
Äter en grapefrukt när jag blir sugen på nåt, och festar lite på en wasa sport knäckemacka.
Jag kör trainer med intervallpass som förhoppningsvis ger det där lilla extra när utomhuscyklingen ( pendling och malande på vintervägar räknas inte ) sätter igång.
Vintern håller just nu Stockholm i ett hårt grepp, vilket är ganska ovanligt. Så kallt att jag överväger att knappt cykla till jobbet när det är för kallt. knäna gav nästan upp idag, och nånstans måste man dra gränsen för vad som är vettigt och vad som är osunt.
Men grapefrukt fortsätter jag med. Det var ju till och med riktigt gott!
( undrar vilken öl som skulle passa till det )
/N

God jul med kort summering

Cykelmannen önskar alla läsare en riktigt god jul.
Det hör till god sed att man ska summera hela året så här i slutet av året. Men det är en vecka kvar, så jag väntar nog med både årssummeringen och planerna för nästa år.
Om jag tittar i den lilla backspegeln, så ser jag december 2009. Jag ser en skitmånad som försvann med förkylning och diverse sjukdomar. Jag ser en månad där jobbet fullkomligen åt upp all energi. Jag ser en månad där jag cyklat mindre än på många år.
Som tur är tar den månaden snart slut. Jag gillar inte december 2009.
Men idag är det jul, och jag ska om 5 minuter ge mig av på den årliga timslånga promenaden till svärföräldrarna där resten av familjen redan är, för att fira julafton.
God jul på er alla och ha en bra julhelg.

/N

Sveriges närmaste stad

Enköping kallas i folkmun för Sveriges närmaste stad. Själv har jag aldrig reflekterat så mycket över det när man passerat staden med bil eller på cykel.
Enköping är en stad jag aldrig stannar i då den ligger ganska nära Stockholm.
Igår var det dags för säsongspremiär av Oetzi:s på cykel. I år kunde jag inte vara med, eftersom jag prioriterade lite andra sysslor före cykling. Jag kunde åtminstone inte vara med från början, då rundan startar 08:00.
Men eftersom cykelguden tänkte på mig, så fick jag möjlighet att sticka iväg hemifrån efter lunch. Kom på att jag kunde cykla iväg och möta Oetzi gänget vid Bålsta nånstans.
Jag trampade på och passerade Bålsta och tänkte att dom säkert skulle dyka upp runt nästa hörn. Kilometrarna tickade på, och farten var rätt hög och benen var rätt pigga. Vädret var perfekt med nån plusgrad och lite duggregn. Enda smolket i bägaren var väl det där skavsåret femton centimeter nedanför naveln, som gjorde ont så inihelvete.
Jag hann precis komma in i Enköping när jag mötte gänget. Större än nånsin förr tror jag.
Kommer ihåg första året, då var vi runt 10 personer tror jag. Nu var det över 25 personer. Oetzi håller på att bli etablerat på riktigt.
Sen var det fin klungkörning hela vägen till Bålsta, där det på sedvanligt vis skulle köras på nån skylt som inte finns. Det innebär en långspurt in mot macken, på nån kilometer :-)
Fika på shell i Bålsta, där även Gurra G höll oss sällskap. Lite snack om nästa års cyklar och prylar, då han är mekaniker åt Team Cykelcity och alltid är kul att snacka med.
Jag hade egentligen inte tänkt köra på skyltarna, då det inte känns riktigt "fair" eftersom jag inte varit med från början av rundan. Men vid några tillfällen kunde jag inte hålla mig, och dessutom var det rätt många med i klungan som körde rena räserhojar och 23 mm däck.
Vek av vid kalhäll eftersom jag inte hade tid för afterbiken på LB.
Det blev ingen långrunda, men ändå en lite tur på 13,2 mil. Bättre det än inget alls. Och på 13,2 mil kan man få ett skavsår att gå över från nåt som gör ont, till nåt som inte känns längre. ( förräns man duschar, och skriker när vattnet river till på hud som saknar skinn )
Och faktiskt kommer man till en annan stad på en sån runda. Sveriges närmaste stad till och med.
Nu ska jag klippa till nya bitar av "Duoderm extra thin", och se hur dom passar in 15 ecntimeter nedanför naveln.
Tack alla för trevligt sällskap under gårdagens ( för mig lite kortare ) runda.

Kallt, rått, skitigt och härligt!

Jag vet att ni gärna vill läsa om resan till belgien. Men det får vänta ett tag.
Tids nog ska jag summera den resan i mitt inre, och sen i mån av ork, skriva några rader om det.
Idag var det en sån där härlig dag, som infinner sig mellan höst och vinter.
Det innebär att luften är rå, kall, fuktig och att det är vindstilla.
Tog en långpromenad med äldsta dottern runt Riddersvik på förmiddagen och insåg att det var en perfekt dag att hinna med både och.
De senaste helgerna har jag inte cyklat alls, då jag fått för mig att jag måste cykla 12 mil eller inga mil alls. Men veckorna ger ju ändå 4 mil om dan, men det räknas liksom inte.
Nåväl, på med kläder, fram med crossen och iväg. Styrde ut mot järvafältet via Görveln och Kalhäll. Det är nåt speciellt att fräsa fram på blöta grusvägar, och gå på attack i backarna. Det är en skön känsla att frysa lite om tår och fingrar samtidigt som den fuktiga luften sakta skapar dagg på hjälmkanten, som emellanåt faller ner framför ögonen.
Så fort man stannar blir man kall. Det enda som gäller är att konstant variera tempot. Håll ögonen på vägen och lite framför. Tryck på och kör så fort du kan när du hittar flytet på en fuktig men snabb grusväg. Det är livet när det är som bäst.Vägarna är tomma på människor, sånär som på nån häst, och enstaka par som promenerar.
Hade man inte vetat att bilden är från Järvafältet, nordvästra Stockholm, så hade det lika gärna kunnat vara från en grusväg i Närke i närheten av landstället där min mors släkt kommer ifrån.

Händerna på styret och in i dimman. (Ja, ringklocka är rätt bra i befolkade delar av landet )
Nu ska jag nog se vad kylen kan locka med i ölväg. Trevlig kväll!

En weekend i cykalmannens tecken

Pust!
Orkar knappt skriva nåt alls, och kommer inte göra det heller.
Men i veckan ska jag försöka samla ork nog för att skildra vår tripp till Gavere, åtminstone lite grann.
Men ikväll är en kväll efter en riktig skithelg och ingen kväll för bloggande.

Gokväll tillsvidare.
/N

Gavere here we come!

Redan i somras började jag och Johan snacka om att ta en helgresa ner till belgien för att köpa öl, kolla på nån crosstävling och bara ha det lite ball över en helg.
Sånt där stannar ofta vid en tanke eftersom man har så mycket annat för sig här i livet. Och att få loss en helg hemifrån kräver både planering och en förstående fru/sambo.
Men den här gången gick vi vidare med planerna, och komer den 13 november att packa en hyrbuss med 8 coola KBCK:are och styra kosan ner mot Gent.
Vi bor en natt i Gent., köper på oss fin-öl, partajar en kväll i Gent och drar på söndagen ner till Gavere för att kolla in Superprestige crossen.
Vi är redo för Gavere, är Gavere redo för KBCK? :-)

Det är på hösten det händer

Javisst tänker ni nu. Det är på hösten som Cykelmannen får dåligt samvete för att hans blogg inte uppdateras dagligen med massa blaj. Men det där stämmer inte riktigt. Det som stämmer är att jag den senaste tiden inte haft så mycket tid att blogga, då livet varit fullt av en massa aktiviteter.
- Som att jobba varje dag, med ett projekt som fullkomligen suger all kraft ur knoppen ( fast roligt )
- Som att finnas till för alla hemma som behöver lite stöd, hjälp och sånt som pappor är till för
- Som att fylla halvnittio
- Som att vara hösttrött som alla andra.

Men det som händer på hösten är att jag brukar ta en liten paus från cyklingen. Jag pendlar förvisso varje dag mina 40 km, och försöker hinna med en tur på helgen också. Men jag tar inte så allvarligt på det att jag inte kan skippa helgrundorna för att istället ligga på soffan och fisa.
Det som också händer på hösten, är att den härliga trainersäsongen startar upp.
Att sätta sig en timme med intervaller, eller två timmar med lite kombinerad träning på trainern och bra musik i lurarna är bland det "bästaste" som finns.
Att intervallträning dessutom verkar vara bra träning, gör ju inte saken sämre. Många kör sin trainer i förrådet, sovrummet eller nånstans där dom helt enkelt kan få dispens för resten av familjen att hålla på med sina inomhusrundor.
Själv har jag inte det problemet, eftersom vårt källarförråd är så stort att det utan problem fungerar för detta.
Runtomkring mig, har jag dessutom en massa inspirerande prylar att glo på mellan intervallerna.
På bilden ser ni förutom världens bästa cykel, min Specialized Roubaix S-works SL2 2009, lite cyklar på väggen bakom. Det hänger en tempohoj i taket. I hyllan står det kartonger med en och annan ölflaska med betoning på annan. Man kan väl säga att det på det stora hela är ett drömrum för Cykelmannen. För dom med känsla för ordning och reda samt estetik, ( Hallå där Skogling & Källis ), är det nog mer att likna vid en mardröm.
Välkommen kära höst!

På slingriga vägar

Och med underrubriken "med jävligt trötta ben".

Men vi börjar i rätt ände.
Eftersom jag inte hade möjlighet att tillbringa hele helgen med att cykla, pga barnkalas med mera, bestämde jag mig för att åtminstone cykla med gänget som skulle cykla upp till Gävle för årets "Smash volleyboll" turnering, till Rimbo. Sen kunde jag vända där och hoja hem igen, för att komma tillbaka i god tid för inhandling av mat mm.
Klockan kvart över fem masade jag mig upp, och åt sakta en skål müsli. Sakta klädde jag på mig innan jag kvart över sex snabbt cyklade ner till Barkarby där alla skull mötas.
Magnus Hektor och Mollebjörn var redan där. Magnus dreglade lite över min Roubaix hoj innan resten av gänget anslöt vid halvsju rycket.
Det var Vic, Kitzblitz, Mattel och Tillman. Markus och Danne skulle haka på längs vägen vid stäket, och Schture skull ansluta vid Rimbo.
Vägen upp till Rimbo via Kårsta går via slingriga vägar, som kantas av hagar med hästar, röda stugor, hagar med kossor och en och annan kyrka från 1100 talet. Det går upp och ner mest hela tiden på dom smala vägarna. Ganska tomt på bilar och perfekt för cykling.
Morgontimmarna bjöd oss på lätt vind från sidan, och en dimma som inte riktigt ville släååa igenom solens värmande sken. Det var lite kallt om fingrarna och tårna. Humöret var dock på topp, och framme i Rimbo skulle det fikas en stund, innan resten skulle fortsätta upp mot Gävle, och jag själv skulle vända tillbaka.
Vinkade av gänget som skulle vidare, och som nu hade fått sällskap av Schture, och vända näsan hemåt. Vinden hade inte vänt ett enda dugg, vilket innebar att det kändes som motvind hela vägen hem.
Eftersom jag varit ganska trött i kroppen den senaste månaden, och inte har något vidare "klipp" i benen just nu, var det lite trögt hela vägen hem. Kände mig rätt tung i benen när jag klev av cykeln efter strax under 14 mil som dagen totalt innebar.
Men hellre 14 mil än inga mil alls, även om benen nog hade klarat sig bra utan en enda mil.

En rolig grej som hände i Rimbo.
På fiket satt enn lokalt sällskap och drack lördagskoppen när vi stolpade in.
En kvinna frågar mig : Är ni Fredrikshovare?
Nej svarar jag, vi är KBCK:are. Kvinnan funderar kort och säger att hon inte hört talas om det, och frågar vad det betyder. I det ögonblicket ser jag att det på hennes tröja är reklam för cykelresor till italien, och svarar bara att det är en bokstavskombination, innan jag snabbt stegar fram till kassan för att beställa kaffet. Hoppas kvinnan hittar till klubb bloggen :-o

Orval. Enkel men fin

Orval är en trapistöl man lätt glömmer bort.
Det kan bero på att dom håller en om möjligt lägre profil sina Trapistkollegor, eller att dom bara har en enda sort, i en storlek. Varför krångla till det?
Jag hade nästan glömt bort Orval när Johan helt bryskt påminde om dess förträfflighet.
Och den är riktigt god. Betydligt snällare alkoholmässigt än de övriga trapistölen och med en smak som jag tror passar många.
Passar bra en sån där kväll när man bara ska ta en öl. ( som ikväll alltså :-)
Skål!