Alla coola katter som cyklar ska nångång köra ett varv runt en av de större sjöarna i Sverige.
Jag vill ju också vara en cool katt, men framförallt behöver jag få mil i benen och timmar i sadeln inför augusti och tyckte därför att det var en alldeles lysande idé att hänga på Johans runa runt en av de större sjöarna i Sverige. Alltså var det dags att ta sig runt mälaren och då inte bara halva varvet utan hela som mäter 32,2 mil med start och mål i barkarby.
De senaste helgerna har vi ju cyklat korta varvet och nu kunde det vara bra att klämma i med en lite längre runda. En hel del funderingar dagarna innan om både val av kläder, däck, prylar mm stressade upp mig lite grann vilket börjar bli en vana. I vilken form är man? Hur fort kommer det gå? Håller knät? Håller motivationen?
Klockan ringde 04.00 och efter att ha rafsat i mig lite frukost rullade jag ner mot barkarby med en trpts allt behaglig känsla i kroppen. Den här dagen skulle jag ta som den kom och vädret verkade lovande också.
Hade nog trott att det skulle vara fler än fyra som rullade iväg från barkarby men i år är ett mellanår för många och samma dag gick också "Fleche Nordique" som lockat en del av "the usual suspects".
Men jag, Johan, Toni och en kille som hette Stefan rullade strax efter fem på morgonen iväg för att plocka upp de som skulle ansluta vid hornstull.
Efter att ha dreglat lite över Aris nya hjul rullade vi iväg och vips var vi framme i Strängnäs.
Planen var nog att göra ett kort stopp i Södertälje eller på väh mot Strängnäs men med vår tidiga start och snabba framfart var ingenting öppet längs vägen. Men ICA i Strängnäs hade för vår skull ( tror jag ), öppnat redan klockan 8 och vi gavs tillfälle att proviantera lite innan vi rullade vidare mot Torshälla.
Vägarna var löjligt härliga och det var för en gångs skull i år en känsla av vår med hopp om sommar i luften.
Lite mat i magen bör man ha och till vår glädje kunde golfrestaurangen i Torshälla erbjuda oss både grillad macka, kaffe och cola. Till Tonis stora glädje ingick också möjligheten att nyttja deras toalett vilket han hade längtat efter sen södertälje.
Golfspelare är lika trevliga och märkliga som cyklister och vi pratade en del med lördagsgolfarna som precis som vi hade dyr utrustning, konstiga kläder och knepiga skor.
Nån frågade om vätternrundan såklart och vi svarade som vi brukar, utan att dom nog förstod.
Att ett gäng frivilligt väljer att cykla 32 mil en lördag i maj är lite utanför de flestas komfortzon tror jag.
Dagens höjdpunkt förutom själva cyklingen, som bara flöt på med långa perioder av kedja i bra fart, skulle visa sig vara i Munktorp. Som barn stannade vi ofta i munktorp på väg till mormor som bodde utanför örebro och mina minnen från munktorp är grillad korv med pommes frites eller dricka och bulle.
Mr Cykling i Munktorp-Johan, hade i förväg annonserat att han minsann skulle bjuda på fika om vi stannade till där. Och det gjorde vi. Och så det bjöds! Gästvänligheten fick sig ett nytt ansikte och att sitta ner med kaffe, cola, fikabröd och till och med ett glas öl var en lyx utöver den vanliga bensinmacksfikan.
Efter det fick vi finfin guidning mot västerås längs slingriga härliga vägar innan vi vinkade adjö av våra vänner från Munktorp och plockade upp en ny i Västerås. Tommy hette han, pratade som en västeråsare men bodde i Hässelby och skulle mot vårt håll.
En härlig kombination av kantvind, motvind och för lite energi fick mig att tappa lite motivation efter Västerås.
Eftersom jag också tappade en del kraft i tramptagen var det lika bra att ta det i egen takt tills diesel maskinen började rulla som vanligt igen. Ibland behöver man få ta det lite som kroppen känner och det var ju också årets första tur över 20 mil. Kantvinden mellan Hummelmora och Enköping fick mig att fundera på harakiri men nånstans var det också rätt skönt att känna sig sliten och gammal.
Rullade in vid Skolsta där resten satt och lökade, rullade med dom en bit innan jag och Tommy tog den sista biten hem i gubbtempo.
Väl framme i Barkarby så skiljde det inte så mycket i tid mot resten av gänget. Rundan hade krävt sina offer längs vägen och det var flera som av fortfarande ej förståeliga skäl hade nobbat afterbiken. Det är väl den man cyklar för?
En snabb Bel-pils, lite mat i magen och sen rullade jag hemåt i sällskap av Johan med en känsla av att det här hade varit en riktigt bra dag. Man lär sig alltid nåt när man lever och definitiv när man cyklar långt. Lärdomen är att man måste lyssna på kroppen, äta konstant och att Sveriges bästa fikastopp ligger i Munktorp.
Påtänkt senare: Det kanske är Vättern runt folk menar med cykla runt en sjö?
Rundan enligt min Garmin:
