En hyllning till Graeme Obree

Jag har sett på film - igen.

Med lite feber i kroppen, och en sån där härlig höstförkylning, fanns inget annat att göra än att stanna hemma från jobbet i 2 dagar, glo på TV, sova i soffan och kolla på filmer man ej hunnit se.

Hade lånat ett par filmer av Jan, varav en hade blivit liggandes utan att jag tänkt på den. Visste väl inte riktigt hur intressant det kunde vara med en film som handlar om brittiska cyklister, som försöker köra så fort och långt som möjligt på velodrom. Vad fel man kan ha ibland.

Filmen handlar mestadels om Graeme Obree och Chris Boardman, i deras kamp mot timrekordet och titeln som världsmästare. Mest handlar dock filmen om Obree.

Jag kände inte till så mycket om Graeme Obree, förutom att han satt rätt så knepigt på sin märkliga cykel, men ganska snabbt förstår man att det inte är en helt vanlig, okomplicerad kille som cyklar fort bara för att han kan det.

Graeme Obree går sin egen väg, och ingen annans, och har tydligen gjort så hela livet. Har läst att han gått igenom allt i livet, och det gäller både djupa depressioner med självmordsförsök och alkoholproblem Att cykla var för honom ett sätt att försöka fly från det komplicerade livet.

Cykeln som han sätter världrekordet med, byggde han bland annat med delar från en skrotad diskmaskin och diverse metalldelar han hittat. En cykel som sedan förbjöds, trots att den faktiskt höll sig innanför alla gällande mått.

När man ser honom fara fram på velodromen, i sin karakteristiska position, likt en vinglös kyckling, slås man av hur fort det går och hur udda det ser ut. Och det är då jag börjar inse storheten i det han presterar. Helt plötsligt är han inte bara en kille som cyklar snabbt med en knepig sittställning på en konstig cykel, utan en människa som cyklar för att överleva själva livet.

Idag vill alla vara unika, och alla är vi unika på vårt eget sätt fast vi ändå befinner oss inne i boxen. Efter att ha sett den filmen, och läst på lite grann om den komplexa människan Graeme Obree, förstår jag att detta verkligen är en människa som vi skulle betrakta som just unik, och en människa med förmågan att se även utanför boxen.

Tack Jan för lånet av filmen

Tack Graeme för inspirationen

Avskärmad?

Jag har ett par stycken cyklar.
Såpass många att en av dom, min Cannondale R1000 årsmodell 2001, agerar permanent trainercykel för närvarande. Jag brukar sitta en till två timmar på trainern nere i min källare, lyssna på musik och känna mig lite avskärmad.
Men jag har funderat lite på om den kanske skulle få jobba lite utomhus också nu när dom härliga kalla, regniga höstkvälls passen nalkas.
På hösten regnar det. Ibland regnar det fasen en hel dag och en hel kväll. Då är det bra med skärmar.
Idag kom jag på att jag faktiskt hade ett par smala SKS skärmar liggandes. Dom satt förut på min CX, men är nu utbytta till ett par bredare då dom egentligen var för smala för CX:ens lite bredare däck.
Med en morakniv och en packe buntband skred jag till verket.
Och tamejtusan att det faktiskt gick att pressa in dom smala tunna skärmarna på hojen!
Så nu sitter på min trainer nere i källaren, en Cannondale R1000, med trainerdäck och skärmar?? När ska jag får nytta av dom??
Antingen får jag väl plocka bort hojen från trainern, sätta på ett utedäck, och börja köra med den, eller så får jag invänta den dag då det börjar regna nere i källaren så att jag får nytta av skärmarna.
Jag vetefasen vilket av dom som kommer att infinna sig först. Skulle inte bli förvånad om jag kör en hel "trainersäsong" med skärmar på cykeln, uppsatt på trainern :-o

En lite annorlunda cykel DVD?

Har lånat några DVD filmer av den Gode Jan Christianssen. En av dom, var lite rolig. "Detour De France"
Egentligen skulle det kunna vara som vilken film om Tour De France som helst, men här får vi se spektaklet via 3 st "journalister"från australien. En av dom är för övrigt gammal proffscyklist. Dom garvar och krökar, och garvar ännu mer, genom tourens 3 veckor. Förutom att jag skrattade gott åt deras stil, så var det rätt skönt att se en film som blandar upp det gravallvarliga i en såpass stor och hård tävling, med en inblick i cirkuslivet bakom kulisserna.

Om man vill köpa den, så kan man nog göra det via Norvelo tror jag.

Rädda kronjuvelerna i tid!

Att cykla är härligt.
Att cykla långt är därför helt logiskt jättehärligt.
Det finns nog inget som är dåligt med att cykla långt, och därför läser man artiklar som nedan med viss skepsis

Cykelsadlar kan orsaka impotens
WASHINGTON (AP) Den vanliga typen av cykelsadlar kan orsaka impotens hos män. Det hävdar forskaren Pedram Salimpour vid Bostonuniversitetets medicinska fakultet. Orsaken är att en pulsåder som löper genom bäckenbotten, perineum, och som förser penis med blod kan klämmas ihop på grund av för hög belastning. För att ta reda på hur vanligt det är med impotens hos cyklister skickade forskarna ut frågeformulär till 1.025 medlemmar i cykel- och löparklubbar i Bostonområdet, ungefär lika många i varje kategori. Resultatet visade att 1,1 procent av löparna var impotenta medan 4,2 procent av cyklisterna hade samma problem. Och Salimpour tror att siffrorna är i underkant, då impotens är något som man helst inte vill skylta med. Enligt Salimpour går problemet att undvika genom att använda en ny typ av cykelsadel med ett ovalt hål i mitten, ungefär som sitsen på ett toalettstol.

Nu har jag skaffat mig en sadel som ser ut som en toalettstol.
Selle Italis SLC Gelflow heter den, och formen är nästan som två skinkhalvor!
Jag har under en period testat lite olika Selle Italia modeller.
Både "Flite Gel Flow"och "Thoork Gel Flow" har testats, men passade inte riktigt sadelstolpen eller ändalykten. Men den här blir nog bra. Sadeln är dessutom lite lättare än min tidigare, vilket innebär att cykeln nu väger precis under 7600g.
Och det är ju bra att byta sadel i tid, för man skulle ju aldrig skylta med såna här problem, om man nångång skulle få dom problemen. Själv är jag inte ens i farozonen, och har inte känt några konstigheter alls. Speciell inte sen stockholm -göteborg i somras. Har inte känt nåt alls sen dess, inget alls.

Månadens öl - Valeir

Ett gott öl
skall inte bara ha en god smak i munnen. Ett gott öl har även en historia bakom sig, som gör att hjärnan också får sitt, när gommen njuter av själva ölsmaken. Så är min filosofi, och om du som läsare inte tycker så, kan du sluta läsa den här recensionen redan nu.
Bryggeriet Contreras är beläget i Gavere söder om Gent i Belgien. Man kan säga att bryggeriet tog sin nuvarande form 1920, men fanns som bryggeri redan 1818.
År 1453, slogs enligt historierna, en knekt vid namn Valeir, i slaget om Gavere.
I juni 2004, lanserade så bryggeriet "Valeir", som förstås är uppkallad efter knekten som säkerligen i historierna om Gavere, hade en framträdande och avgörande roll. Det är väl så legendar skapas över tiden?
Valeir importeras av Belgodeli, ett litet importföretag med rötter i Belgien, och försmak för kvalitet framför kvantitet.
( Sånt gillar jag )

Nu till själva drycken!
Valeir är en "blond" öl. Jag brukar föredra det ordet före ljus fast det är samma sak. Lite grumligare kanske än exempelvis Leffe blonde.

Serveras mellan 5 och 8 grader, och självklart i rätt typ av glas för smaken och känslans skull. ( man dricker öl med både gom, syn och sinne )
När man häller upp Valeir, fylls glaset upp av ett vitt mjukt skum. En mjuk doft av sommar, med toner av enbär är det första man tänker på, och faktiskt också en ton av lite fläder tyckte jag mig känna.
Första klunken är behaglig. Och det är nog så jag bäst skulle vilja benämna den. Lite mindre "blommig" än Affligem, lite mindre "jästig"än ex. Leffe Blonde. Behaglig helt enkelt. Och god.
Valeir har en fin beska, som sitter kvar en stund, utan att ge den där "torra" eftersmaken, som en del öl ger.


När dricker man då Valeir?
Valeir är en ganska allround öl. Jag dricker den gärna som den är, sittandes på terrassen hemma, eller framför TV:n. till en dålig film. ( Dricker den just nu när jag skriver det här )
Har inte testat den till mat ännu, men är lite nyfiken på hur den skulle ta sig till en pasta med kyckling, eller nåt annat med kyckling, eftersom jag tror att den passar bäst till en lite lättare maträtt.
Så var det där här med var man köper den.
Valeir finns inte på systembolaget ännu. Systembolaget har väl så fullt upp med att trycka ut billigt billigt smaklöst öl, att många pärlor verkar gå dom förbi.
Faktum är att Valeir inte ens finns i systembolagets beställningssortiment, ännu.
Alltså finns då fölande alternativ om man som jag, vill kunna njuta av en Valeir.

1. Man går till systembolaget, och lämnar in en fullständig blankett för privatimport. Det minsta man kan beställa, är en låda, vilket i alla fall räcker en vecka eller två, beroende på hur många grannar och vänner man vill bjuda på en god öl. Systembolaget får jobba lite, ( har man monopol år 2007 så ska man få jobba ), men ger dig ett totalpris baserat på det pris dom fått från importören.
2. Man besöker Lilla Barkarby, och startar upp kvällen med en Valeir, följt av en till, innan man beställer mat. ( pröva deras tortellini, ackompanjerat av en Ename Dubbel, eller en röd chimay ). Lilla Barkarby är ett av få ställen som idag säljer Valeir.
3. Man gör besök i Skälby, där "cykelmannen" ( jag alltså ) bor, tar med sig en egen favoritöl ( ni vet att Kung etc inte är öl ), så byter vi helt enkelt, och får samtidigt en liten stund att prata öl, cykel eller vad somhelst med varandra. Jag har Valeir i kylen :-)

Månadens öl enligt cykelmannen är således Valeir. ett öl som jag innerligt hoppas kan få möjligheten att breda ut sig lite mer. Det är nämligen ett öl som passar oss svenskar ganska bra eftersom det är av typen ljus, och inte fullt så "krävande" som många andra belgiska favoriter.
Valeir får ett populärt tjeckiskt öl att smaka mediokert, och får en svensk lager att smaka, Ja, ni vet vad.
Välkommen förbi på en Valeir :-)

Gammal och singel i förorten

Det hade kunnat vara titeln på en berättelse om en man ( eller kvinna ), som i medelåldern blir singel. Sånt händer ju oss människor, men nu handlar det inte om det.
Jag har en Schwinn PDG 50 anno 1992. En riktigt gammal trotjänare alltså. Den använder jag ungefär 1 gång om året - max.
Fin ram, Tange rör, byggd i Japan, Shimano DX komponenter, Rock shox Duke SL gaffel som knappt är använd, sen jag bytte ut original gaffel mot den för 2 år sen. Original gaffeln var Manitous allra första dämpade gaffel, ( som i sig är en oduglig raritet).
Hade funderat ett tag på om man skulle kunna göra nåt spännande med den cykeln, och bestämde mig med hjälp av sonen Oliver 10 år, för att göra en singelspeedare av den.


Egentligen är jag inte tillräckligt ball för att köra single-speed och dessutom gillar jag cyklar med många växlar. Så varför då bygga en singel speed? Tja, det är väl som husvagns-semestrar: dumt att uttala sig negativt om innan man har testat det. ( jag har inte testat husvagn heller )
Så här blev det:
Sonen har en Dirt bike med vridreglage. Hans ena reglage har pajat, och nu var det dags att fundera på vilka nya som borde skaffas.
Kom på att jag bytte reglage på den gamla hojen så sent som för nåt år sedan, och det var ju 7-delat precis som sonens nu pajade vridreglage.
Det kanske nu läget hade infunnit sig för att avveckla växlar på hojen helt, och låta Oliver få ta hand om dom växelreglagen?

Nu skulle det demonteras och byggas om.
Införskaffade kedjespännare, singlespeedkit med distansringar och ett 16 tänders drev samt 5 korta klingbultar. Sen var det bara att börja demonteringen. Av med klingor, bort med växlar, väck med vajrar, hej då kasett, skruva bort reglage, kapa kedja, montera kedjespännare, på med 16 drevet och distanser, justera kedjelinje, pumpa däcken och till sist ut och testa.
Det var en magisk första tur på singelspeeden, och på en gång kände jag att det är det här som är grejen. Jag kände mig också lite tuff eftersom jag sett så många tuffa killar på singlespeed, och gärna vill vara lite som dom.
Nej, tyvärr så stämmer inte det där riktigt. Det kändes nog just då bara som om cykeln var lite lättare, och saknade växlar. Jag kände mig faktiskt inte särskilt tuff heller. Inte tuffare än när jag fräser fram på en 20 växlad carbon räser eller studsar omkring i skogen på min Giant anthem och frenetiskt letar rätt växel.
Men på nåt sätt gillade jag det lite ändå, bara trampa och styra har ju sin charm också. Kan kanske vara nåt för mig att träna teknik med, eftersom jag är en sopa i skogen rent tekniskt.
Och sen har ju faktiskt min gamla trotjänare fått ett nytt liv. Precis som jag skulle man kunna säga, men med skillnaden att han numera är gammal och singel, medans jag bara är gammal :-o

Länge leve kejsaren!

Den 24 februari år 1500, föddes Charles V. Han var kung över spanien och Neapel, hertig och greve i en mängd olika länder.
Bryggeriet Het Anker i Mechelen, mest kända för Gouden Carolus, tappar varje år den 24 februari, sin "Cuvée van de keizer" för att hylla honom.
I år hade systembolaget tagit in ett parti som tillfällig nyhet i Augusti, vilket självklart fick mig att försöka hinna få tag på några flaskor innan dom tar slut. Svårt att veta vilken efterfrågan det är på den här typen av öl eftersom både smaken, styrkan och priset skiljer sig en del från både storsäljarna Norrlands guld och Kung. Jag köpte 2 flaskor på regeringsgatans systembolag, som för det mesta har ganska mycket på hyllan av tillfälliga nyheterna. För grejen med just den här tappningen, är ju att när den är slut, så görs inga fler. Nästa tappning är nästa år den 24 februari.

Det kan tyckas att en flaska öl har en smärtgräns prismässigt på runt 15 kronor om man frågar runt. Det verkar också som volym är prioritet framför kvalitet och smak, eftersom man hittar burköl på systembolaget för 9:-, vilka jag egentligen kanske inte skall uttala mig om, eftersom jag tycker dom smakar skit, och egentligen påminner mer om kiss än öl. Men smaken är ju delad som tur är.

Nåväl. En 75 cl flaska cuvée van de keizer kostar 106:-. ( Det får man 10 st äckliga burköl för, som säkert leder till en hemsk fylla med ännu hemskare bakfylleångest som säkert måste dämpas med flottig pizza ).

Det festliga med en Cuvée, är ju att den precis som ett bra vin, vinner på lagring. Det kan man inte säga om en lager på burk som skall förbrukas inom ett par månader - max.

Man köper en cuvée för att dricka den senare, inte på en gång eller kanske inte ens samma år.

Gouden Carolus Cuvée van der keizer som tappades i år, bör drickas före den 29/9 2017, vilket innebär att jag har 10 år på mig att hitta ett lämpligt tillfälle att avnjuta den.

Recensioner av de tidigare tappningarna har varit bra, varav en skrev att "Rochefort 10 kändes lite tamare och enklare efter den här upplevelsen". Det är ingen after-bike öl med andra ord.

Så hur den smakar kan jag faktiskt inte säga något om just nu, eftersom jag inte lär öppna nån av flaskorna i år. Men tanken är kanske att öppna en flaska nästa år, spara den andra, och även försöka komma över 2008 år tappning, om jag gillar 2007:ans karaktär.

Jag är varken för eller emot monarki, och vet inte så mycket om hur befolkningen överlag i idag ser på Charles V i flandern med omnejd. Men en sak skiljer sig från Belgien och Sverige:

Dom hyllar en kejsare med ett öl som kostar över 100:-, som kan lagras i 10 år och säkert smakar gudomligt.

I Sverige har vi ett öl som heter "Kung", som man bör halsa i sig ur burken direkt vid kylskåpet samma dag du köpt den, och den smakar kiss. Det kanske är bryggeriets sätt att tala om att dom är emot monarki :-o

Jag hoppas själv på att nästa år få stämma in i hyllningarna till Charles V, åtminstone vad gäller Cuvéen som nu finns i mitt vin/ölskåp.

Länge leve kejsaren!

55 mil smärtande glädje

Att åka bil till Göteborg är långt och tråkigt. Att cykla på lite mindre vägar till Göteborg är ännu längre, och verkar vid första tanken nästan orimligt ogörligt. Men det har gjort förr, och dom som gjort det förr gör om det. De som gör det är helt vanliga människor som gillar att färdas framåt med hjälp av sina egna ben.
Jag bestämde mig för den här utmaningen för nån månad sen, och lyckades övertala min goda cykelvän och kollega Oliver Valdes att bli parkamrat.
Det var med viss oro jag anlände till starplatsen, eftersom jag haft problem med magen hela veckan till följd av nåt jag ätit, men framförallt för att mitt högra knä återigen börjar ömma betänkligt under veckan.
Starten gick klockan 08:00 vid Preem stationen på norr mälarstrand i stockholm.

Första etappmålet var Järna utanför södertälje, och fram dit hade alla hållit ihop. Dom som hade väldigt bråttom, stack direkt vidare därifrån. Jag och Oliver trummade på med ett annat gäng, och kände oss för till lunch och kontrollplatsen i Stavsjö. Därifrån bestämde vi oss för att köra i par, och inte med någon annan grupp.

Vägarna slingrade sig mjukt och fint fram genom ett för dagen soligt sverige.

Om man tror att den här delen av landet är platt, så blir man nog besviken eftersom det är ganska rikligt med mindre backar hela tiden.

Efter Stavsjö flöt det på ganska bra ner mot Mjölby där vi fikade på statoil och åt korv med bröd. Vi satt där ensamma en stund innan vi styrde vidare mot Jönköping.

Den här delen av etappen är inte kul. Väg

32, är inte guds gåva till oss cyklister och tråkigare väg får man leta länge efter. Det kändes som om varje kilometer kändes som en mil. När vi till slut kom in på mindre vägar och natten började titta fram, fick vi nya krafter. Det är en skön känsla att färdas genom mörka och tysta små samhällen, där man passerar ko hagar och bondgårdar om vartannat. I Jönköping väntade mat och vila. Vi tog det lugnt, och sov till och med en halvtimme var c:a i bakluckan på servicebilarna. Sen var det dags igen.

Småland är kuperat. Dom här delarna av småland som vi nu cyklade i hade backar som heter duga. Den här etappen är den som var jobbigast, och det av fler anledningar. Långa backar i mörkret följdes av tröttheten som infinner sig när morgonkylan och morgonljuset tittar fram. Dessutom finns det inget stopp på vägen. Inte tillstymmelse till vattenpåfyllning eller nattöppna mackar.

Färden till Borås var en konstant kamp för att hålla sig vaken, och mitt högra knä smärtade vid varje tramptag. Jag hade klarat mig ganska bra från skavsår hela dagen, men nu var dom på gång, och då är det inte skoskav jag tänker på. Skylten kan vara ledtråd nog..........
I Borås rullade vi in på Statoil för att fylla på vårt bränsle, som där fick bli korv, kaffe, bulle och coca-cola.

Vi tog varsin "powernap" på marken utanför i 5 minuter, sen rullade vi vidare. Högra knät var nu ett skämt.

Det finns ett par rejäla backar mellan Borås och göteborg, som faktiskt kändes ganska sköna just då av nån märklig anledning. Men dom sista milen in till Göteborg var jobbigare än väntat. Mestadels berodde det på mitt högra knä, som gjorde att jag inte kunde trycka på ordentligt, och självklart för att man också blir trött av smärta.

Vi rullade in i målet på Hisingen klockan 10:15. Då hade vi cyklat i 26 timmar och 15 minuter.

I klubblokalen som användes som målplats, fanns det dricka och lite mat. Jag hällde snabbt och resolut i mig 2 st öl. Det var kanske inte riktigt "Nypan öl", men just då var dom himmelskt goda ändå, fast det var danska ful-imports öl.

Bussresan hem var en enda lång sömn, med undantag för ett stopp i Mjölby där en korv med mos slank ner.

Och när vi anlände hemma stod familjen och väntade. Härligt att se fru och barn stå där och ta emot.

Nu nån dag efteråt, börjar man summera den här utmaningen.

Svårt att säga innan vad man ska förvänta sig, och för mig som aldrig cyklat längre än 22 mil förut, var det svårt att veta var den egna gränsen går. Jag har ju "inte ens cyklat vättern", något som dom flesta har gjort både 1 och 5000 gånger, så hur 55 mil skulle kännas, hade jag ingen föraning om alls.

När jag tänker tillbaka på alla dom milen vi la under våra hjul på dom 26 timmarna, så minns jag att jag var glad varenda tramptag, även fast jag var trött i skallen och hade djävulskt ont i knät.

Benen har känts bra hela resan och rygg, armar och axlar likaså.

Jag är ofta glad när jag cyklar, eftersom cyklingen gör mig glad. Att färdas framåt med hjälp av bara sina egna ben är härligt. När man färdas från en punkt till en annan, på vägar man aldrig tidigare färdats på, och dessutom på en distans som de flesta anser vara sjukt lång, växer den härliga känslan.

Jag är övertygad om att de flesta klarar av det här, om man bara gör det av rätt anledning, och inte för att bevisa för nån annan än sig själva att man kan göra det. Det är långt, det är jobbigt, men det är framförallt en euforisk känsla att rulla i mål efter 55 mils cykling och säga till sig själv: Jag klarade det!

Jag har haft god hjälp av Johan, som kommit med bra tips, och inspirerat mig till den här turen, och självklart god hjälp av min fantastiska Man Machine, som lyfter mig för varje tramptag.

Stort tack till Oliver för bra sällskap under resan, - vi kör bra ihop. Stort tack till Jan C och hans firma Norvelo som arrangerat allt detta på ett fantastiskt sätt.

Mitt största tack går till min fru, min älskade fru som låter mig hålla på med det här, och stöttar mig i allt. Och alla mina barn, som finns i huvet hela tiden vid varje tramptag.

Och självklart kommer jag cykla nästa år igen. Men den gången tar jag hellre bara 55 mil glädje med hela knän ;-)

En god samarit med gelémage

Sista veckan före Stockholm-Göteborg.
När jag hade cyklat hem igår i ett som vanligt furiöst tempo, kom jag på den briljanta idéen att ta ut räsern på en 8 milsrunda runt Bålsta.
Mat är en lyx jag inte kan unna mig när jag har bråttom, men kanske att glas vatten.
Varmt och skönt fast med lite motvind kom jag nabbt fram till toppen av dalkarlsbacken på väg mot Kungsängen. På toppen möter jag en cyklist på väg från kungsängen som leder sin cykel i handen, och har hjälmen på styret. Luktar haveri lång väg. Frågar om han behöver reservdelar, men då svarar han "Nej, det är lugnt, jag har trasiga slangar" ?!?
Killen bryter på Polska/ ryska, och har en fin Bianchi Carbon hoj och full Bianchi mundering. Han ska till Kalhäll. Därifrån är det c:a 7 kilometer.........
Hallå, ta en slang av mig då säger jag. "Nej det är lugnt, jag har inga pengar på mig", får jag till svar. Det är en härlig kväll med sol och värme för en gångs skull. Folk brukar säga att jag är en snäll människa, och uppfattas nog som givmild. Däremot är jag ingen idiot. Men en slang kan jag nog avvara, och nästa gång är det kanske jag som står där med trasiga slangar och väntar på en god samarit.
Cyklar vidare i motvinden, och njuter av hur tankarna far omkring i huvudet. Vinkar glatt till shellmacken i Bålsta, som alltid har varma kanelbullar och gott kaffe. Här ska det cyklas, inte fikas.
På hemvägen har jag vinden från sidan och hungern börjar göra sig påmind. Nu börjar nog bränslet ta slut. Det är när jag passerat toppen på dalkarlsbacken jag bestämmer mig för att ta en "energi gel". Klockan har nu passerat 21.
Jag har tidigare testat energi gele med alltid samma resultat. Man blir lite piggare, men hela magen pajar och blir mysko i flera dar nästan. Det var ju skitsmart att jag testade det nu och inte nästa helg. Väl hemma försöker jag fixa nåt att käka. Klockan är nu 22:15. Kroppen är inte så pigg på mat, och jag börjar nästan må illa. Energi gele är djävulens påfund, och inget som funkar för mig. Dom energi gels jag har kvar hemma, ska jag bränna på bål tillsammans med ett par gamla värdelösa Continental Twister däck.
I skälby sitter jag i soffan och mår halvpyton och orkar inte ens få i mig en öl. I kallhäll sitter nog samtidigt en cyklist som bryter på polska, och garvar åt den där snubben som bjöd bort en slang "free of charge". Fan ta honom om han dricker öl samtidigt.

En svart skönhet i helfigur!

Det här med design och känsla för skönhet, är ju oerhört olika i olika länder.

Till exempel kan man inte beskylla italienare för att göra dom bästa bilarna, men dom är oftast sååååå snygga.
Dom tyska bilarna, är oftast ett under av ingenjörskonst, och i mina ögon lika tråkiga om dom är bra. Det kanske är så enkelt att konstnärer och ingenjörer inte jobbar mot samma mål, och därför levererar så olika resultat. Steve Jobs som grundade Apple, fyllde tydligen medvetet företaget med männsikor som mer var kulturelle än vetenskapliga. På nåt sätt märks det även idag.
På Cinelli har man lagt en stor del av prioriteten på design, och till och med namngivningen av de olika cykelmodellerna och tillbehören. En cykelsom anpassats för tjejer är exempelvis uppkallad efter en Jimi Hendrix låt- Little Wing. Jag gillar sånt. Jag gillar när design, hjärta och känsla får bestämma lika mycket som de tekniska egenskaperna och prestandan på slutprodukten.Jag gillar min Cinelli Man Machine. Den är snygg, svart, snabb och namngiven efter Kraftverks album med samma namn.

Jag njuter av varje tramptag på den, och efter bytet till SRAM, så längtar jag faktiskt efter att få växla upp eller ner. Den är ganska lätt, men kan lättas mer om jag vill. Men det ska jag nog inte. 7,6 kilo är helt OK och cykeln är så oerhört mycket bättre än vad jag nånsin kommer att bli.

Ska man då fundera över varför man unnar sig pylar som en del säger "är för bra"? Behöver en konstälskare försvara att han köper en svindyr tavla som han fysiskt inte kan betrakta på ett annat sätt än mig som tycker hötorgskonst är snyggt? Nej. Behöver en HIFI fantast som gillar skitmusik och har två öron preci som jag, försvara att han köper högtalarkabel som kostar 1000 kronor metern? Nej. Så vid närmare eftertanke, så kommer det säkert att hamna ett par fläskit snygga och lätta sexiga hjul på min Man Machine så småningom :-o

Stockholm-göteborg: May the force be with me

Jag bestämde mig ganska nyligen för att utmana mig själv. Man kan cykla på många olika sätt, och drivkrafterna som gör att man gillar att cykla, är ju olika för oss alla. En del gillar att cykla i skogen, andra föredrar asfalt. Många gillar soliga turer medans andra föredrar regn och rusk. Många cyklar uteslutande på somrarna medans en del cyklar året runt.
För att ta reda på hur det känns att cykla riktigt långt, har jag nu anmält mig till Stockholm-Göteborg som går av stapeln den 21 uli 2007.
Jag kommer att cykla i par med min jobbarkompis Oliver Valdez, som också var med på mallis, och cyklat med oss på vinterrundor och nattrundor. Oliver har cyklat ett par Mälaren runt och även Jotunheimen och fixar det här.
Det känns som den perfekta parkamraten för mig eftersom han är stark, envis och gansk prestigelös.
Det är lång att cykla till Göteborg. Det är till och med långt att åka bil dit och dom resorna brukar kännas mer som transport än äventyr.
Den här resan bli annorlunda. Oh yes. Den här resan blir det resan som är målet, och inte slutdestinationen.
Givevtvis funderar jag nu på hur jag kommer klara det här. Är jag tillräckligt stark? Håller kroppen ihop? Hur funkar skallen när man cyklat 20 timmar och har ett par timmar kvar? Vad ska jag packa, hur ska jag äta dagarna innan osv.
En sak som jag redan nu inser, är att Cinelli Man Machine, inte kommer göra mig besviken. Den känns för varje runda jag kör den, som ett stort lyft för min cykling, då den både är kvick och komfortabel. Jag har bytt lite delar på cykeln också. Vikten ligger nu på c: 7,6 vilket är mer än godkänt. Och med komponentgruppen som nu sitter på, kan jag faktiskt vara säker på i alla fall en sak: "The Force will be with me"

Ge mig en omgång till!

En stor skillnad mellan att vara stamgäst och att vara en i mängden när man besöker en krog, kan ju vara att man på stamkrogen inte behöver be om ännu en öl, eftersom krögaren känner på sig när man vill ha påfyllning, och heter krögaren Hanna, så vet han också vad man vill ha.

Jag känner mig lite grann som stamgäst på Lilla barkarby och besöker den lilla krogen med jämna mellanrum.

En god kollega hade berättat att han i sin tura hde en vän, som importerade öl från belgien, dock i liten skala. Efter lite mailutväxling med Lars på Belgodeli fick jag reda på att just Lilla barkarby faktiskt precis hade tagit in deras sortiment.
Hanna blev lite förvånad i måndags, när jag vid det månatliga besöket avböjde den sedvanliga törstsläckaren Belpils, och istället sa att jag skulle testa öl från Belgodeli!
Han undrade förstås hur jag kände till att han hade dom hemma, eftersom han inte gått ut med det ännu.

Nåväl. Jag hann testa av Valeir blond, Ename dubbel, Ename trippel och Ichtegem Grand Cru

Valeir Blonde

Det här var en trevlig bekant, med lite flädertoner. Passar ganska bra en sommareftermiddag. Gillar man en blond belgisk öl, ( Leffe, Maredsous 6 etc ), så gillar man Valeir. Min granne som var med ville absolut försöka få reda på hur man beställer en låda via systembolaget.

Mitt betyg blir 4 av 5

Ename dubbel

Var enligt mitt tycke helt okej, utan att sticka ut. Här finns nog många som tänker Westmalle dubbel som en sorts standard för en dubbel, och tänker man så, blir Ename dubbel lite tam. Mitt betyg blir 3 av 5

Ename Trippel.

Känns och smakar som en trippel. Här blir man inte besviken, om man lärt sig uppskatta westmalle trippel, vit chimay eller holländska Latrappe. Passar utmärkt som en avslutare, eller som den näst sista om man tänkt avsluta med en Blå Chimay eller rochefort etc.

Mitt betyg 4 av 5

Ichtegem Grand Cru.

Den här fick jag som en avslutning på kvällen. Kanske skulle haft den mellan Ename dubbel och trippeln, för att neutralisera lite. Efter att ha funderat lite efter de första 2 klunkarna, börjar man gilla dryckens karaktär lite annorlunda smak. Det är inte så ofta man dricker en Gueze i Sverige, och många som gör det, har nog svårt att placera den. Den här däremot var efter ett tag riktigt angenäm och visst känner man att den lagrats på fat. Den ska jag tveklöst hålla utkik efter när den tillfälligt kommer in på systembolaget i höst.

Mitt betyg 4 av 5 ( på gränsen till 4,5 av 5 )

Till nästa vecka ska jag på återbesök. Ge mig en omgång till!

17,5 mil - med regn tunnlar och skratt.

Klockan 07:10 drog klockradion igång. Vanligtvis så studsar man upp ur sängen med ett skratt när dcykling står på schemat. Men kvällen innan hade jag tillbringat hos Johan, där vi smakat av både nya bekanta och gamla favoriter från Belgien.
Huvet och magen ville väl allt annat än att cykla. Somna om hade funkat väldigt bra eftersom jag kom i säng vid halvtvå på natten.
Nåväl. Klockan 8 hörde jag det bekanta trippande at ett par Look Keo klossar på trallen utanför dörren. Vi drog iväg lite sen, och var väl lite osäkra på hur vädret skulle bli. Man kan säga att regnet hängde i luften.
Framme i Täby väntade Ari Ivonen på oss inne på Shell macken. Nu hade det börjat regna på riktigt, vilket gjorde valet lätt. Självklart ska vi cykla till Rimbo!
Det var ett riktigt skönt sommarregn, och eftersom värmen var okej, så blev man inte kall heller. När vi satt och käkade lunch i Rimbo, så slutade det att regna. Solen tittade fram även om det såg lite oroligt ut fortfarande och turen var med oss. Solen trängde fram mer och mer, och nåt mer regn fick vi inte.
Smävägran hem från Rimbo, slingrade sig fint fram mellan åkermark och kulliga skogsdungar. Det var nog bland de finaste vägarna jag cyklat på sen mallisresan.
Vi rundade av med en kaffe på Shell macken när vi var åter i Täby. Hemresan skulle ju bli en enkel resa, och hade det varit så, hade historien tagit slut här.
Täby kommun börjar säkert nånstans, och slutar säkert nånstans också. Frågan är bara var. Och frågan är hur ihelsike 2 st helläckra snubbar som vi, helt plöstligt är totalt desoriernterade?! Vi irrade helt plötligt omkring i Enebybergs villaområden, i tron om att vi skulle landa i Sollentuna oavsett vägval :-o
Tiden gick och oavsett vilka vägar vi tog, så blev vi bara mer och mer förbryllade. Till slut hade vi börjat få kläm på läget, och åkte en bit parallellt med den ej invigda motorvägen mellan Sollentuna och Täby. Eftersom vi redan var försenade och solen sken, var vi tvungna att testa den. Vi var också tvungan att lyfta hojarna över ett par meterhäga betongavspärrningar, och självklrt tvungna att cykal ner i den vägtunnel som inte hade grindar. Tunnlarna öppnar väl om ett år vilket innebär att det står både byggmaskiner och ligger en del bråte i tunneln. Självklart var det mörkt också, annars hade vi inte åkt in där........
Det tog väl c:a 100 meter, sen smällde framdäcket som ett pistolskott! PANG!
Jag hade troligtvis kört på nån metallstång eller plåtbit eftersom det var en reva genom framdäcket. Silvertejp och ny slang, ett par feta skratt och sen var vi iväg igen. Men inte genom tunneln.
Väl hemma kändes det milt sagt skönt, även om jag pga en biltur inte kunde knäppa den där välförtjänta ölen. Vi hade skrapat ihop 17,5 mil totalt och fått en sån där kalasrunda man kan leva länge på. Och suget efter asfalt och slingriga vägar bara ökar och ökar och ökar.

Men andan i halsen och knark som tröst

Det var en sån där härlig morgon, en sån där som man inte riktigt vet hur man skall placera vädermässigt. Skulle det blir regn? skulle det bli storm? skulle det bli sommar?

Johan var som vanligt både pigg, punktlig och så där läcker som bara vi västerortsgrabbar kan vara.

På agendan stod det Sigtuna med fika på tant brun. Mulligt värre. Och muligt värre var också det faktum att vi på ditvägen hade så pass bra fart för att vara en söndagsmorgon, att vi fick hoppa det, eftersom dom inte öppnar förräns 10:00.

Det blev en klassisk Statoil fika istället, vilket också är helt OK.

Nu till ämnet. Dagens väder var bland det äckligaste jag nånsin haft äran att andas in. Det kändes om jag andades genom ett sugrör. Svårt att få luft, och andnödd hela tiden. Benen orkar, men får man fokusera för mycket på att andas, så blir allt en del lidande. Jag vet inte om det är inbilning, men med åren har jag fått svårare med andning på vår och sommar. Hursomhelst så var det skitjobbigt att andas. Som en extra bonus fick jag punka också.

På hemvägen fick jag en invit som jag inte kunde tacka nej till, då Johan bjöd med mig på att dela lite knark med honom.

Knark III, är en dansk "imperial stout", som smakade som en stout. Lite kaffe, lite choklad, lite tjära osv. Jag är ingen stout expert, men kan väl påstå att den ialla fall har ett namn som får oss svenskar att haja till lite extra.

Så dagen blev ganska bra. Morroncykling är bland det bästa som finns, andnöd är bland det sämsta som finns, och all knark är inte av ondo.

Nu är jag styv och bara väntar.....

Från mjuk och eländig, från tung och gungig, till stel och fin, lätt och styv.
Hemkommen från en underbar helg i Paris, fick ( tog ) jag tid till att montera på den nya stela gaffeln på Avanti Hammern. Den gamla gaffeln vägde in på 2,3 kilo!!!!! Den nya vägde c:a 900 gram :-)

Jag börjar banne mig gilla den hojen mer och mer. Känns som en riktigt bra "cykla till jobbet cykel" just nu. Riktigt bra. Nu väntar jag bara på premiärturen med spänning. Jag är inte lika styv som gaffeln, men ganska spänd av förväntan........

Uppdatering 2007-06-19
Grymmeligrym och snabbelisnabb!
Jag kan lugnt påstå att det här var bland de bästa uppgraderingar ( fast många kanske skulle se det som en nedgradering ? ) jag gjort. Vive la pendlarcykel!

Jag börjar bli stel och styv - Projekt 1

Det låter nästan som titeln på en riktigt dålig film, som skulle kunna handla om en 40-åring i nån sorts kris. Skull kunna handlat om Viagra kanske? Eller en berättelse om hur gamla gubben Nyströms kropp hamnat i otakt. Men det handlar inte om nåt av det.

Jag råkade ut för ett I-landsproblem nyligen. Vevlagret på min CX-pendlare hade skurit , ( ISIS - Say no more ), vilket innebar att jag fick tänka om lite gällande cykelval för att ta mig till jobbet. Jag ville inte cykla räser, det är för lyxigt, så valet föll på min Avanti Hammer. Avantin köpte jag hösten 2005 för att börja cykla liter mer MTB. Våren 2006 köpte jag dock min Giant Anthem2, så Avantin har mest fått agera vinterpendlare.

När det väl var dags att börja klä på sig på morgonen, kom jag på att det vore grymt med slicksen på. Schwalbe Jimmy 2.0 i all ära, men på asfalt till jobbet funkar nog Conti super contact 1,3 bättre. På med däcken och iväg.

På hemvägen kom jag på mig själv med att faktiskt tycka om hojen en del. Det flöt på riktigt bra, och väl hemma insåg jag att det med tanke på CX:en s haveri, skulle bli Avantin ett tag framöver.

Johan har vid nåt tillfälle lånta Avantin som "fyllehoj" ( fråga honom gärna hur det kom sig :-), och sen snackade vi en del om bra vintercyklar, och sunkiga billiga framgafflar. Dvs dämpade gafflar som bara gungar och har sig.

Nu ska Avantin få ett nytt liv. Lite styvare än förut. lite stelare men också lite kvickare och användas lite oftare än förut. Fick tag på en billig stel gaffel med fästen för både V-broms och skivbroms. Den ska monteras snarast och efter det kommer Avantin att vara precis som sin ägare. dvs lite stel och styv, men också lite mera snygg, och snabb :-o

Mini recension av Cinellin och livet

Äntligen har jag lyckats frigöra tid!
Jag knyckte 2 timmar i lördags, och hela förmiddagen idag till att köra in Cinellin.
Så här kommer en "mini recension".
Jämfört med min gamla Cannondale Alu ram, så märker jag ett par saker som skiljer siog markant.
1. Cinellin dämpar vibrationer mer effektivt
2. Cinellin svarar bättre i backar, känns kvickare
3. Cinellin känns något stabilare nerför
4. Cinellin är svartare :-o
Men det skiljer ju 7 år mellan dom, och nån utveckling har väl hänt på 7 år.
Körde idag en 10 mils runda på svartsjölandet, där det blåste friskt mellan varven. Ganska skönt ändå, även om jag inte kände mig superstark direkt. Helt okej, men ingen "superman feeling", vilket ju i min ålder inte inträffar så ofta trots allt.
Imorron är det måndag. Det känns helt okej den här gången, eftersom helgen varit god mot mig. Life is good!

Solen skiner, vilken skithelg!

Har inte cyklat en meter på hela helgen.
Jag kommer att gå til måndag med en oerhört stor känsla av otillfredsställelse över den här skithelgen. Jag har lövsta runt hörnet, järva fältet på behörigt avstånd, asfalt i alla väderstreck, cykelcrossar, carbonräsers, heldämpade XC svetto hojar och hardtails. Och trots det, inte en meter. Jag har varit kors och tvärs, och ingenstans.
Förste man som på jobbet imorgon vågar fråga "hur helgen varit", kommer få en svart blick till mötes. Trevlig helg - in your dreams :-(

Förresten så ska det regna imorron.

Svart, sober och fin - Cinelli Man Machine

Efter nattcyklingen fredag till lördag, hade jag tänkt unna mig att sova till klockan 11:00.

Det gick inget vidare, eftersom kroppen är inställd på max 10:00.

Eftersom jag hade fått endast 2 timmars sömn i kroppen, var skallen vaken, men kroppen ganska trött. Nåväl, morgonkaffet smakade fint, och nu tänkte jag skrida till verket. Cinellin skulle en gång för alla ta steget ut ur bubbelplasten, för att bli en cykel istället för bara en ram. Jag var ju ensam hemma, och då kan man sprida ut sig som man vill och därför hade jag monterat upp mekstativet i vardagrummet. Sakta skred jag till verket, och började med att montera av vevlagret på Cannondalen. Med onsdagens resultat i bakhuvudet, bultade hjärtat lite snabbare än vanligt när jag sakta sakta började skruva in höger vevlagerskål. Jag vet fortfarande inte om det hela tog 10 sekunder eller 30, men däremot kände jag att mitt leende växte för varje varv som lagret letade sig in i gängorna. Man kan säga att det satt som en smäck!

Resten av monteringen kändes som en lång och kontrollerad njutning. Vanligtvis brukar man ju stressa fram resultatet när nåt nytt ska monteras. Den här gången var jag för trött för det, vilket kanske var bra. Allt gick som smort och i rätt ordning hela tiden. Till och med momentet att kapa ett styrrör i karbon, vilket man inte gör varje dag, kändes som ett rent rutinuppdrag.

Det var en oerhört skön känsla att till sist se cykeln klar, samtidigt som jag med 2 timmars sömn i kroppen var lite för trött för att vara euforisk.

Jag hade inte ens tänkt testa den samma dag, men ett samtal från Patrik med löfte om en öl, ändrade på dom planerna. Men fortfarande trött, och med vanliga kläder på, hade jag fullt fokus på att hålla mig vaken, snarare än att känna efter hur cykeln kändes.

På söndagen fick jag chans att testa den en halvtimme. Och vad säger man? Den är svart, sober snygg och känns väldigt snabb! Cinelli Man Machine!

Värsta språket?

Mina barn har som alla andra lagt sig till med ordet "fett", när dom ska beskriva något som är extraordinärt. Jag brukar säga till dom att dom får böta 1 SEK varje gång dom säger det, men Olle 5 år som är minst i familjen, säger det ibland ändå, för han har ju inte ens nån veckopeng ännu :-o
Jag har funderat lite över var alla "felaktiga" ord kommer ifrån, och vet nu att dom kommer ifrån Tensta Centrum.
Idag var jag fotbollsfarsa, och passade innan matchen på att besöka mina gamla kvarter i Tensta Centrum för att se om det var sig likt eller olikt.
Det som var likt var den gråa nyansen, och de röda fasaderna på husen vid centrum. Men centrumet ver numera överbyggt med tak, för att vara som alla andra förortscentrum som panikartat försöker behålla åtminstone dom boende runt centrumen som periodvis trogna besökare, i stenhård konkurrens med alla fräcka dygnet runt öppna gallerior.
I centrum såg jag utanför "Tensta Möbler", ett ställ utanför butiken med det här klippet:
Om jag inte missminner mig helt, så heter det åtminstone på svenska Välkommen, och inte Velkommen?
Så nu vet jag var alla tokiga ord kommer ifrån. Tensta möbler.
Och förresten, 80 riksdaler för en dörrmatta med norsk hälsning är ju rena klippet! Borde kanske ha slagit till på en?

Nattcykling - nästa stora grej?

Johan som är en milt sagt påhittig människa, började vid ett tillfälle snacka om att han ville cykla på natten. Det lät så totalt självklart, att vi bestämde oss för att lägga ut en inbjudan till detta på "Happy"
http://happymtb.org/forum/read.php/1/60458
På eftermiddagen samma dag, försökte jag sova ett par timmar, vilket inte är så lätt när man dels inte är van att sova klockan 17:30, och definitivt inte när man känner att man är tvungen till det.
Jag fick väl nån timmes sömn, och nån timmes vila ialla fall.
Vi började resan med en samling på Lilla Barkarby. En öl och en pizza kan ju funka före start.
Sen drog vi iväg vid 22:00. Första hejaropen kom på södermalm där dom inte verkade ha sett cyklister i trikå förr. Festligt värre. Det var också ganska festligt att vi missade första fikastoppet med 3 minuter. Shell i Södertälje stänger 0:00, och vi var där 0:03.
Vidare mot Strängnäs. Lite duggregn som aldrig blev nåt riktigt regn. Mörka vägar och bra fart hela vägen. Det är både läckert och lite läskigt att cykla i klunga i mörker. Men kroppen kompenserar det genom att vara på helspänn hela tiden känns det som. Och därför känner man inte riktigt av tröttheten då heller.
Strängnäs har inte mycket att erbjuda till 10 st trikåklädda cyklister mitt i natten. Inget förutom några som skek åt oss, troligtvis av ren rädsla eftersom dom kanske upplevde oss som "aliens".
Till sist kom vi till Enköping, även kallad sveriges närmaste stad. Det är också en av sveriges mest stängda städer, och hade således inget nattöppet på den sidan av stan där vi kom in.
Nästa anhalt Bålsta. Nu började det bli ljust på riktigt, och som en trevlig bonus hade vi också en del motvind. Eller så var det bara koffeinbristen som spelade oss ett spratt.
Bålsta är inte bara stockholms yttersta förort. Bålsta har också sveriges just den natten bästa Shellmack, som givetvis var öppen för oss! Kaffe med tilltugg har väl sällan smakat så bra. Dom lokala tonåringarna som tydligen har lite lösare regler vad gäller tider man skall vara hemma, än vad jag har för mina tonåringar, drack coca cola istället för kaffe till sina Chorizo med räksallad klockan fem på morgonen. Dom tyckte nog också att det var konstigt med trikåklädda gubbar. Nu började det vara riktigt ljust, och än man i Bålsta, så är man nästan hemma. Ett par mysiga backar skulle först klaras av, och kvart i sju bromsade vi in framför McDonalds i Barkarby för att käka frukost. Vi fick vänta utanför där en kvart innan dom öppnade, men morgonen var på sitt bästa humör så det var bara skönt att stå ute i morgonsolen en stund. När frukosten var på plats hade det börjat sömnklia ganska rejält i kroppen, och efter att ha hojat hem sista biten med Johan, stöp jag i säng för 2 timmars sömn.

En sån runda gör jag gärna om igen, och när sommarnätterna kommer, så lär vi göra om det igen. Ett av syftena med nattcyklingen, var att helt enklet testa hur kroppen klarar av att cykla den tid på dygnet då man vanligtvis sover, och hur man fungerar dygnet efter. Cyklingen på natten går jättebra. Det är dygnet efteråt som blir jobbigt.
Nattcykling är helt klart ett alternativ som den här årstiden passar ganska bra emellanåt. Kanske ingen jättegrej, men ett litet äventyr i det stora livet :-)

Dagen efter skruvade jag färdigt min nya hoj. Det kommer i ett annat inlägg.

Vad vore livet utan en antiklimax afton då och då?

Det var en sån där härlig vårvecka, när helgen liksom börjar redan på onsdan, tack vare helgdag på torsdan, och klämdag på fredan.

Det skulle mekas italiensk carbonram på onsdag kvällen. Checklistan kunde bockas av:

1. Alla delar hemma - yes

2. Alla verktyg hemma-yes

3. Käk fixat-yes

4. Polare hembjudna-yes

5. Öl i kylen-yes

Med andra ord så var allt klart och klappat för en tokfestlig kväll, med en tokklar målbild- en riktigt styggt snygg Cinelli Man Machine svart, rött och silver.

Maten slank ner i gott sällskap av ett italiensk rosévin. Pastasallad med mycket godsaker i, är både lätt att köka, och tacksam mat eftersom man kan snacka ganska mycket när man äter. Bra snackmat helt enkelt. Italiensk blev det även till maten i form av hembakt Ciabatta. Det fanns till och med några kalla ljusa italienska öl i kylen. Man kan säga att det var italiensk tema kvällen till ära.

Eefter maten var det så dags att börja skruva, men först tar man en öl. sen börjar man skruva. Men innan man börja skruva, ska man klämma på prylarna en stund, och sen tar man en ny öl.

Eftersom det går ganska snabbt egentligen, att flytta över delar från en ram till en annan, så kan man ju ta det lite lugnt.

Patrik sitter i soffan och tjatar om öl, medans Johan med van hand börjar skruva ur mitt Stronglight de luxe ISIS vevlager. Det är då jag känner mig nöjd att jag valde det lite bättre vevlagret när det nyligen införskaffades.

Jag står med vevlager delarna i mina händer, och börjar mysa. Nu börjar bygget på riktigt.

När hjärtat stannar till, blir man oftast lite stel, och får en kroppstemperatur som är svårdefinierad. Jag vet inte om man blir kall, eller varm.

Jag blev nog både och när jag påbörjade monteringen av vevlagret, och inser när det tar stopp efter 1,5 varv, att det är något som inte stämmer.

Sakta börjar minnesbilder från tonåren komma tillbaka, minnen från den tid då fyrkantsaxlar och Campagnolo regerade räservärlden. Minnen från väldigt korta men ack så viktiga frågor när man då beställde nån del til cykeln - Fransk, engelsk eller italiensk gänga? eller varför passar inte eländet?

Det var var bara till att plocka ihop originalhojen igen, eftersom natturen skulle gå av stapeln på fredags natten.

Dagen efter fick jag hjälp av Ola på Pedalogerna ( Tack och bock ), som brotchade ur lite krafs som tydligen satt kvar i gängorna. Det var engelsk gänga.

Man lär sig nåt nytt varje gång man gör nåt. Och jag lärde mig att tackla en antiklimax kväll.

Jag saknar ett erbjudande?

Jag brukar tömma brevlådan när jag kommer hem på dagarna. En bra dag, är den nästan tom, kanske ett vykort eller en cykeltidning eller nåt annat skoj. En dålig dag ligger där 3 st räkningar. En normal dag ligger där 20 st erbjudanden från alla företag som finns i västerort. Och det finns en del.
Alla säljer samma skit. Det är lågpris kyckling och billig tonfisk, som varvas med billiga collegetröjor och utemöbler som är så helrätta i år, att dom definitivt är totalt ute om ett år igen.
Jag saknar ett erbjudande om tid.
Kan någon sälja mig tid. Det går en vecka och en helg som bara flyger förbi, och där jag konsumerar allt mellan himmer och jord, och gör allt mellan himmer och jord förutom att cykla. ( bortsett från cyklingen till och från jobbet varje dag, som iof inte går av för hackor )
Jag vill ha tid. Jag vill ha mer tid att cykla, mer tid att leka med mina barn. Mer tid att cykla med Oliver i skogen, Fanny på cykelvägarna och ner tid åt att gå bakom Olles cykel.
Mer tid att sitta och snacka med tonåringarna i hemmet och mer tid att skratta och hångla med min vackra fru.
Varför kan ingen ge mig ett erbjudande om mer tid till ett bra pris?

Pyspunka?

Jag har fått pyspunka.

Det händer väl alla ibland, och troligtsvis dom som cyklar oftare än dom som inte cyklar.

Men den här pyspunkan har inte satt sig på däck och slang. det är jag som har fått pyspunka.

Luften har sakta sipprat ur mig, vilket kan bero på många saker. Kanske beror det på att jag under tidiga våren har gjort så mycket roligt, ( mallis resan, Paris-roubaix mm ), eller så är det bara våren och åren som tar ut sin rätt.

Jag vet inte om "punkalappar" fungerar för den här sortens punkteringar, men en sak som jag ska testa är en kall öl .

Det brukar funka mot det mesta :-o

En oerhört lyckad dag!

Efter en hel del planerande av mig och Johan, så var dte äntligen dags för dagen D, dvs dagen då vi skull inta Lilla Barkarby och kika på Paris-Roubaix.
Intresset var stort, ja nästan för stort, då ett 70 tal hade föranmält sig, och det finns c:a 50 platser :-o
Vi började med en ovanligt happy ride. Den i förhand rekade turen innehöll både grusvägar och lite stigar. Hög fart på asfalt och spontana spurter i varenda backe. precis som det ska vara med andra ord. Vet inte hur många vi var, men det kändes som 22-26 st totalt.
Vädret visade sig från sin bästa sida, och kunde för årstiden inte vara bättre. Vi prickade in helt rätt dag.
Tillställningen på Lilla Barkarby, var milt sagt lyckad. Sven-Åke Nilsson som gästade oss, berättade om sin karriär och livet som professionell innan tävlingen drog igång. Makalöst vilken karriär han haft. Dom resultaten är för många en dröm att bara komma i närheten av. När han berättade lite om hur det var att köra tillsammans med Eddy Mercxk, och när han berättade om sina träningspass, ökade definitivt respekten ännu mer. Här satt framför oss ett stycke svenskt stål.
Med 22 grader i skuggan, och kall öl i tappkranarna, var det faktiskt roligare att bara umgås med alla övern en kall öl, än att titta på själva loppet.
Det var som sagt en oerhört lyckad dag, som förhoppningsvis kan vara en början på nåt återkommande evenemang. Jag funderade sen en stund på varför man vill engagera sig i såna här events eftersom det inte finns nån som helst ekonomisk vinning i det. Inte ens en gratis Bel-pils. Men om uppskattningen är belöningen, så känner nog både Johan och jag oss rätt så rika vid det här laget trots allt.

Stuart O´Grady vann förresten loppet, men vi kände oss också som vinnare den dagen :-)

Åter till verkligheten

Borta bra men hemma bäst brukar man säga. Men ibland gör man resor, eller äventyr i livet, där det utrycket låter vänta på sig en stund när man väl har landat i verkligheten.

Den sedan länge planerade mallisresan, stod för dörren, och frågorna var många i skallen före resan.

Hur skulle cykeln funka? Hur skulle det vara att cykla i bergen? skulle knäna hålla? Redan den första turen som vi tog direkt när vi hade anlänt, gav mersmak. Dom nya hjulen kändes snabba. Det nya compactvepartiet verkade funka superbra i kombination med min relativt höga kadens.

Dag 2 var det dags för dom första serpentinvägarna. Det var en otrolig känsla när man insåg att man faktiskt skulle cykla uppför backar man aldrig tagit sig an tidigare. Redan efter en kort stund, kunde man höja tempot, och hitta sin egen takt. Den känslan var euforisk. efter toppen var dert nerförsåkning, ( rätt logiskt va ? ), som verkligen fick smilbanden att dra sig uppåt.

Vid återsamlingen vid första fiket nedanför backen, var det ett enda stort garv. Jag och Johan kollade på varandra och bara garvade. Och så fortsatte faktiskt hela veckan.

( Jag skrattade till och med för mig själv, när jag solokörde från Palma i ett ihällande regn).

Och cykeln funkade.

Det var en höjdare att cykla i bergen. ( Jag kunde ha kört på ännu mer tror jag) .

Och knäna höll ihop, fast jag trodde dom tagit tvärslut på torsdagskvällen.

Tack Johan och Patrik, för att det inta bara stannade vid snack i höstas. Tack alla andra som gjorde den resan till en av de bästa veckorna i mitt liv!

Imorse när jag tittade ut, hade snön lagt sig på fönsterblecket. snacka om att kraschlanda i verkligheten :-0

Triss i trubbel

Ibland fasar man för vissa dagar. Det kan vara julafton, påskafton, långfredag, eller liknande helgdagar. det kan också för många vara de traditionella firmafesterna, eller mellandagsrean.

Jag fasar ibland för de dagar då systembolaget på sin hemsida, visar nyheter i sortimentet.

Fasan ligger i att dom ofta tar hem eett på tok för litet antal till ett på tok för litet antal butiker.

Det är på gränsen diskriminering.

Vid kvällens titt på systembolagets hemsida, blev jag först glad och nästan skrek till! Sen byttes den känslan till en obehaglig, kall, och olustig känsla.

Den 2 april har dom enligt sidan säljstart på Brooklyn Brown ale.

Glädjen kommer sig av att det är en ohyggligt smarrig ale. Det olustiga ligger i att dom verkar få in endast 24 flaskor till liljeholmen?
Till min gädje kommer även aprils tillfälliga nyheter att innefatta två andra favoriter:La Trappe: en holländsk Trapist. Lite jästig, brödig och aningen sötare i smaken än ex. Chimay. Men god.

Chimay vit: den ljusaste av Chimayerna. Bra som "inkörsport" om man gillar ljusare öl, men vill dricka nåt riktigt :-O

April blir en jobbig månad. Av trippla skäl.

Ekerö punkare- finns dom?

1.Finns dom på riktigt, och hur ser dom ut i så fall?
2. Vilken tid kan man se dom, och vad kännetecknar en "Ekerö-punkare"
Jag kan nu glädjande rapportera att jag idag såg något som bör kunna klassas om Ekerö punkare.
1. Dom finns på riktigt, och ser ut som Johan ( Mollo )
2. Man kan se dom ganska tidigt på söndagsmornar, i cykeltunneln under "lindötunneln" på väg ut till Ekerö. Kännetecknas av bra humör, och orädd för regn och rusk.
För övrigt tog jag och just den här Ekerö-punkaren en 10 milare idag. Måste säga att det var bland dom bästa turerna på oerhört länge. 3-4 plusgrader, motvind, kantvind, och regn.
Vid Färentuna blev det ett kort kaffestopp hos Mamma & Roland. ( fast mamma var inte hemma ). Handskarna fulla av vatten, fötterna var iskalla och i princip döda. Men det var ändå helmulligt. Man tränar både kroppen och knoppen om man kör 10 milsrundor eller längre i sånt skitväder. Turerna på Mallis kommer man nog skratta sig igenom, och faktum var att vi båda skrattade en del idag.
Mitt knä mår bra, jag mår bra, life is good.

A sunday in hell! Men räddad av Johan.

Så heter dokumentärfilmen om 1976 års Paris-Roubaix. A sunday in hell.
Dagen idag, dvs den 11/3 2007, var planerad sen länge.
Frun hade skrivit in i kalendern att jag skulle tilbringa en hel dag på cykel, och själv hade jag beställt fint väder. Eftersom jag inte körde 20 mila breveten i västerås, hade jag tänkt mig en lång CX runda, där shell macken i Bålsta skulle agera fikastopp. Järva skulle få sitt, och fasen vad läckert det skulle bli.
I fredags på väg hem från jobbet, så börjar höger knä att knirra lite. Jag har som jag tidigare skrivit, inte lyckats få varken tid hos läkaren, eller vett i huvet att inte cykla alls. Jag har tänkt lite så, att jag kanske kan cykla ändå, men inte trycka på så mycket.
När jag kom hem möttes jag av en vattenräkning. Vi har haft en toalettstol som stått och läckt vatten. Nu såg vi hur mycket det kostar extra på ett halvår ( 2500:- )
Lördagen var redan planerad, och innehöll därför ej cykling eller besök på bauhaus.
Jag börjar nu fundera på att köpa en toalettstol på söndagskvällen, så kan jag ju cykla på förmiddagen! Jippi! vilken bra idé! Cykla cykla cykla!
På väg i bilen ut till Färentuna, ser jag JLarsson. Blir lite svart i ögat och ganska avundsjuk.
När mamma och jag fixar lunch, pratar vi lite om knän. Hon skrattar lite, och frågar om det knirrar i knäna? Javisst säger jag. Jamen då så, då är det ju bara inflammerade knäleder. Då räcker det med vila. Det är inte det jag vill höra. Jag vill att hon ska uttala något magiskt som gör att mina knän är osårbara!
Söndagmorgon. Jag vaknar och ärförkyld. En sån där som sitter i pannan och ögon och överallt!
Bauhaus öppnar klockan 09:00. Jag är där 09:15.
Jag är hemma klockan 10:00.
Klockan 13:00 har jag en ny toalettstol på plats.
Klockan 13:30 sänker jag mig i soffan och snyter mig, samtidigt som jag kikar på Paris Roubaix från 2004, när Bäckstedt vann ( Tack Johan för lånet. Det räddade min dag )
Det är det närmaste jag kommer cykling idag.
Klockan 19:00 ropar frun från övervåningen: "Älskling"- jag tror dammsugaren dog nu, det blir nog till att köpa ny!
Jag funderar på om inte den här söndan var jobbigare för mig, än vad söndan i april för 3 år sen var för Bäckstedt?

Achel -> Arsel?

Idag på lunchen tog jag en promenad. Det var en sån där härlig promenad som resulterar i att jag står på systembolaget på regeringsgatan och har svårt att välja ut vad kvällen skall erbjuda mig, i form av ett gott öl.

Systembolaget på regeringsgatan har ett svårslaget sortiment. Till min förvåning hade dom just nu dessutom som "tillfällig nyhet", Trapist ölet Achel. Både Brun och blond. Den finns vanligtvis i beställningssortimentet, och därför har det inte blivit av att jag smakat den ännu, även om den går att hitta på en del pubar / krogar med bra sortiment av belgiskt öl.

När jag snackade med Johan på eftermiddan, så garvade han, och sa"Arsel"! Det låter ju som arsel!

Det var då jag kom på att jag faktiskt inte var riktigt säker på hur man uttalar det, och hoppas innerligt att det svenska ordet "arsel" på intet sätt är förknippat med "Achel"

Time will tell, if its heaven or hell!

Nu gör det ont - ooh så ont!

Mina knän börjar må bättre. Men det kan jag inte tacka vårdsystemet för, eftersom dom inte finns till för mig. Men det gör ont ändå. Det gör förbannat ont att titta på vårbilder i allmänhet och bilder från Mallorca i synnerhet.

Som tur är, går kalenderna i år åt rätt håll. Det betyder ju att jag för var dag som går, är en dag närmare mallis resan.

Håll tillgodo med dagens bild:

Tröjan för en kille med klös!

Jag har fyndat som vanligt.
Den här gången blev det en tröja från Primal Wear, i en minst sagt mulligt röd färg. Jag gillar deras kläder. Både design, material och passform är i min smak.
Motivet passar för en kille med klös. Men jag tänker ha den ändå. För det är ju lite så, att om man är en mes, så vill man klä sig lite tufft. Dom som lyssnar på hårdrock, ( som jag ), är ganska snälla. Man är inte som man klär sig, men man kanske klär sig som man skulle vilja vara?
Så här snygg är den ialla fall. På riktigt!



















Och så här snygg blev jag i den. På riktigt!



















Vilken tur att den passade så bra. Ni ser ju själva hur glad jag blev! ( och märk väl hur tuff jag försöker vara, vilket jag ju absolut inte är )

Vem är värd att få vård?

Egentligen hade jag tänkt skriva lite om hur lätt det är att få hjälp med onda knän i sverige. Men eftersom det faktiskt är lögn, så kan jag inte skriva om det. Det är nämligen omöjligt, och har en väntetid på 1 månad. Har nu försökt med både husläkare, akutmottagningar och specialister. Lika omöjligt överallt.
Jag är både arg, och lite orolig. Arg för att jag inte kan cykla så mycket som jag vill, och orolig för vad som kan hända om jag cyklar ändå. Och om 1 månad är det dags att dra till mallis.........
Undrar om man kan köpa nya knän på e-bay, och skicka räkningen till Reinfeldt eller nån.

Vila dina ben, med ale och voltaren

Så skulle det säkert kunna stå på en reklamskylt, om det inte vore för det faktum att man inte ska blanda antiinflammatoriska tabletter och alkohol.......

Så här ligger det till.

Jag har åkt skidor. Än värre så har jag åkt skidor bakom Olle Nyström. Olle är lite mer än 4 år, och åker skidor med sele. När man åker bakom med sele, så plogar man . Jag har plogat flera kilometer nerför backarna i Lofsdalen. Jag har plogat ett par rejält inflammerade knäleder troligtvis och fick vända hemåt med slokna öron som en skamsen hund på söndagsturen. Men det finns ett talesätt som säger: tidig vila är kort vila. Hoppas det stämmer, annars ska jag stämma den som myntade det uttrycket.

Nu till något betydligt roligare.
Bland de tillfälliga nyheterna återfinns "Brother Thelonius". En amerikansk ale av belgisk "abbey" typ.
Den har jag stora förväntningar på, och säkert skulle den
passa väldigt bra till värktabletter, om det inte vore för det faktum att. .............

Underlivsreklam är det verkligen bra?

Old school är ibland bra, ibland inte. Är man för gammal, har man kanske glömt bort väsentliga delar av utförandet.

Igår morse var det kallt. Riktigt kallt. Frun tittar på mig med skeptiska ögon när jag börjar klä på mig, och det är då jag tänker på lyckan. Familjelyckan alltså.

För att inte frysa vitala delar av kroppen, kommer jag plötsligt å det gamla knepet med tidningspapper - håll kylan stången modell "old school", dvs peta in tidningspapper där kylan bråkar lite extra. Det brukar funka rätt så bra. Det funkade förr i tiden, intalar jag mig själv samtidigt som jag trycker ner konsums reklamblad i skrevet. Nu är det 2 par byxor, och ett reklamblad från konsum som ska stoppa kylan. Yeah! Skönt att man är både klipsk och erfaren tänker jag för mig själv när jag grenslar "hammarn".

Fast det är kallt, så blir man varm. Man blir varm även i skrevet. 50 minuter senare, inser jag att jag nästa gång ska lägga reklambladet mellan byxorna. Inte närmast kroppen. Närmast kroppen har jag nu ett fd. reklamblad från Konsum, som är förvandlat till en smulig, blöt pappersmassa. Det går knappt att urskilja om lockvarorna gäller kaffe eller päron.

På hemvägen fryser jag om delar av kroppen. Men det är garanterat en reklamfri plats jag fryser om.

Den här bilden passar bra just nu.

Full fräs i snön med hammarn!

Äntligen äntligen äntligen så kom snön.
Och så den kom! Det fullkomligen vräkte ner i lördags kväll, så till det milda grad att söndagsturen fick ställas in. Att försäka cykla när det är 30 cm oplogad snö, är inte cykling utan nåt helt annat.
Så det var ett nöje att grensla "Avanti Hammern" imorse, knäppa på sigma mirage lampan, och mysa av ljudet från Nokian wxc300 däcken som fräste upp den hårt packade snön.
Antagligen ser det ganska fånigt ut om man en måndagmorgon, när snön tagit staden i sitt grepp, möta en tönt på cykel, som flinar och ler som om han vore lite knäpp i kolan. Och det kanske är just det man är? Men livet är underbart, och ibland lite knäppt. Då måste man flina.

Gonatt för morroncykelturen :-(

Så var det äntligen dags.
Söndagsturen var planerad i detalj. Jag hade till och med lagt fram en Snickers bredvid hjälmen. Cykeln var sugen på en 9 milarunda, och vädret skulle bli kanon. I och för sig hade dom varnat för stormbyar, och visst regnade det. Men det är just såna rundor man älskar att genomföra. Det är en skön känsla att känna sig stark över att man utmanar det väder som många inte ens går ut i. Skönt att byta bekvämt och varmt, mot blött och blåsigt.
Det enda som egentligen krävs, är väl att man är pigg och glad.
Klockan 2 på natten vaknar jag. Magen är inte en del av en harmonisk kropp längre, utan bråkar värre än nödvändigt. Klockan 7 på morgonen har jag knappt sovit en blund.
Det är kört. Eftersom jag varken är pigg eller glad, är egentligen beslutet att inte köra söndagsturen ganska sund. Men det sunda är inte alltid det roliga. Det roliga får jag nu bli utan, och istället tillbringa söndagsförmiddagen med det tråkigaste som finns, att sova.
Gonatt.

Kul i källaren del 1

Vintertid, eller för den delen sommartid också, brukar jag försöka hinna med att sitta på trainern i brist på "riktig" cykeltid.

Med småbarn och familj, så finns det inte alltid tid över till en 3-5 timmars runda innan solen går ner. Prime time för cykel, är jus oftast prime time för familjeliv också.

Så här ser det ut när man tittar in i källaren hemma just nu:

Tanken är väl att snygga till det lite grann; ( hrrmm )

Men det är ändå en skön blandning av cyklar, däck, verktyg och gamla böcker.

Och sitter man en stund på trainern, så är ju inte den här vyn det roligaste man kan tänka sig. Här ska det arrangeras om!

Om några dagar, så följer jag upp med del 2.

10 åring sätter käppar i hjulen!

Om man inte har annat för sig en lördag i januari, så kan man ju alltid förgylla en lördag med att:

1. Cykla lilla mälaren
2. Därefter ta en ( eller två ) belgisk öl på lilla barkarby

Därför känns det lite trist att inte kunna vara med på den skrattfesten nu på lördag, den 6/1. Men Oliver fyller 10 direkt efter helgen, och det är stort. Så stort att jag inte ens har köpt nåt åt den lille luringen ännu. Vad kan man vuilja ha när man fyller 10? säkert nåt dyrt, eller stort, eller ballt.
Det kan bli vadsomhelst. Och det är ju också roligt att ha 2 födelsedagar i januari före lön!
( kära frun fyller också snart )

Håll värmen och kyl ner dig!

De flesta av oss köper nog en hel del saker, som man i efterhand kommer på inte var oerhört nödvändiga för ens fortsatta överlevnad. Om man cyklar, så kan man fördärva sin ekonomi i ett nafs, om man så vill.
Jag kom igår att tänka på dom bästa cykelrelaterade köpen jag gjort under 2006, och kom fram till att dom 2 bästa sakerna inte ens sitter på själva cykeln, och inte heller är en cykel. ( ja, jag köpte 1 ny cykel 2006- Giant Anthem 2 )

1. Icebreaker ull undertröja.
   Oerhört skön och en otrolig skillnad mot de traditionella superunderställen. Håller mig varm & glad.
2. Bordsfläkt från Bauhaus.
   som jag använder när jag sitter på trainern. Vanligtvis svettas jag som en gris och badar i svett efter 20 minuter. Nu känns det bra efter en timme!

Vilken tur att jag redan har köpt som 2 nödvändiga sakerna. Nu kan jag fokusera på att i år, 2007, bara köpa sånt som jag inte behöver för att överleva :-)

Nytt år med nya tag!

Så brukar det lite "käckt" låta varje år på dom första mötena och konferenserna. Och faktum är att jag varje år mer och mer känner det som om julhelgen bara varit en något längre vanlig helg.
Idag känns det som det är den 33 december liksom???
Men jag har ialla fall några nyårslöften, som faktiskt är lite speciella!

• Dricka mindre öl ( och bara dricka belgiskt öl )
• Äta nyttigare mat och midre portioner ( gå ner i vikt lite alltså )
• Cykla mer

Känns faktiskt kul att ha så unika nyårslöften!
Och en sak till förrsten. Jag ska blogga av mig mer i år :-)