Contreras Mars Especial - månadens öl maj 2008

Vad festligt att månaden öl i maj heter Mars? Men det finns en logisk förklaring som ni förstår.
I Maj bland tillfälliga nyheterna, återfinns en mycket intressant nyhet, om än i både kortvartig och begränsad tillgång.
Contreras Mars Especial, art. nr 1436, kostar 25,50 för 33 cl flaska.
Passa på, det finns endast 2 400 flaskor att slåss om.
Finns den nära dig?

Först lite om bryggeriet.
Gårdsbryggeriet “Latte” i Gavere etablerades 1818 av Valère Latte. Han sålde bryggeriet till René Contreras, med spanskt påbrå, som redan ägde ett bryggeri i Evergem.
På 1920-talet tog hans syskonson Marcel Contreras over bryggeriet och under hans tid fick bryggeriet sin nuvarande form. Idag leds bryggeriet av Frederik De Vrieze som är gift med Ann Contreras. Frederik är egentligen utbildad landskapsarkitekt men när han träffade Ann och därmed introducerades i bryggvärlden bestämde han sig för att sadla om och utbildade sig till bryggare. En av mina absoluta sommarfavoriter, Valeir, bryggs också av detta lilla bryggeri.


Traditionen med Mars öl?
Förr var ölbryggandet en vinteraktivitet på bondgårdarna och man avslutade säsongen på våren med en lite starkare brygd som skulle räcka över sommaren. Marsvattnet ansågs dessutom vara av mycket hög kvalitet, ”då blommar vattnet” sa man i folkmun. Dessa öl som, genom brist på kylsystem, endast bryggdes en viss årstid behövde antingen vara tillräckligt kraftiga för att vara en hel sommar och tillräckligt gott att belöna jordbrukarna efter skörden eller vara törstsläckande och ett komplement till måltiden för arbetarna när de skulle skörda spannmål, frukt eller grönsaker.Denna brygd kallas i Flandern för ”maartbier”. Enligt bryggaren är lilla Bryggeri Contreras med sin totala årsproduktion av 12 500 hl det enda kvarvarande bryggeri i Flandern som idag vårdar denna tradition.
ESPECIAL MARS bryggs endast i marsmånaden.

Mars especial erbjuder en tydlig doft och med smaker av både äpple, jasmin och citrus. "Som en Duvel, men inte lika stark" är ett omdöme som kan passa ganska bra.
Själv ska jag pröva den till citrusmarinerad ugnsstekt kyckling, som enligt importören skall vara ett bra matval till Mars Especial. Men mest ser jag nog fram emot att släcka törsten med den :-)

Tack till Belgodeli, för fakta om Mars och Contreras.

Vilken toppendag! Drömmer jag?

Det fantastiska med livet är att man inte vet hur dagen kommer att bli, när man stiger upp på morgonen.
Man kan ha planer för dagen förvisso, men småsaker kan ändra dom helt och hållet. Ibland är dagar riktiga skitdagar, när en mängd småsaker ändrar alla planer så att allt blir totalt fel.
Som tur är glömmer man dom dagarna ganska fort.
Och som tur är så finns det också dagar när alla småsaker liksom ramlar åt rätt håll istället. När allt bara är toppen. Dom dagarna lagras djupt i minnet, och kan vide ett senare tillfälle få den mörkaste dagen att bli något ljusare.
En av dagarna på Mallis nu i år, hade vi bestämt oss för att cykla kort och lugnt. Några i sällskapet skulle hyra bil, och vi andra bestämde oss för att i lugn takt cykla ner till Port Andratx, käka lunch, och sen cykla hem.
Då ett av våra stora intressen i livet förutom cykel också är vinproduktion, ( egentligen är det väl slutprodukten vi är mest intresserade av ), hade vi tagit reda på att det längs vägen låg en vingård! Bingo. På deras hemsida stod nåt luddigt om gratis vinprovning, och öppet all dagar! Bingo Bingo!
På vägen till Andratx rullade vi förbi vingården, men bestämde oss för att ta den på hemvägen.
Det var en fantastiskt fin dag. Solen tittade ofta fram mellan de tunna molnen, och det var en riktigt skön tur ner till Andratx. Lunchen tog vi i Port Andratx och eftersom dagen var ämnad för återhämtning, tog vi det riktigt lugnt.
På hemvägen stannade vi så till på vingården, där flera viner testades i de små käcka plastglasen. Givetvis köpte vi med oss vin också, vilka resolut trycktes ner i ryggfickorna :-)

På bilden ses Johan Mölleborn, på hemväg från vingården.
Efter besöket på vingården bar det så av hemåt igen. Lite försiktigt i nedförsbackarna eftersom vi hade så "dyrbar" last.
Men eftersom två tyskar ville annorlunda, blev det givetvis ett race ner till Calvia, och sen fortsatt ner till Palma Nova.
Den tyska snubben frågade mig om vi verkligen hade vinflaskor i ryggfickorna, Yeah! Of course, var det enda jag förmådde mig att säga, samtidigt som jag fyrade av ett riktigt flin.
Så långt var dagen en fullträff.
Men det stannade inte här. När vi rullade ner i Palma Nova, kom vi på den ljusa idén att försöka lägga vår "afterbike" på nåt ställe med Eurosport sändning, eftersom Gent-Wevelgem gick på eftermiddagen. Och visst fanns det ett sånt ställe strax bredvid hotellet.
Där satt vi alltså och hade cyklat en härlig runda, käkat en social och god lunch, besökt vingård med provning, rejsat med tyskar och satt nu alltså och läppjade på en öl, samtidigt som vi glodde på cykel på TV. Nyp mig i skinnet ville jag säga, men av Johans blick förstod jag att vi var flera som kände likadant.
När jag satt där och funderade på om vi kunde få det bättre just då, ringer telefonen. Äldsta sonen ville bara ringa och säga att han fått sommarjobb. Jag tog en klunk av ölen och kände hur det rös i kroppen. Den där rysningen som kommer av välbehag. Jag nöp mig försiktigt i armen, och kände att det faktiskt var på riktigt. Det var sannerligen en toppendag som jag kommer plocka fram titt som tätt. Och livet är tydligen ibland som en dröm. Åtminstone vissa dagar.

Trött men glad

Att försöka sig på att "blogga till lite" om en vecka på mallis funkar inte.
Det har både Patrik och Johan insett, och nu när jag försöker börja skriva, så inser jag att det inte kommer funka för mig heller.

Det beror helt enkelt på att skallen är så full av intryck, så full av minnen och så full av glädje över den veckan därnere.

Det kanske också beror på att min gamla slitna gubbkropp faktiskt är lite trött efter den veckans cykling. som innehöll både sprinter, tempotåg och stigningar som aldrig verkar ta slut.

Men jösses vilken toppenvecka det blev!

Jag kommer säkert skriva mer om den veckan, och då i mindre portioner när hjärnan sakta börjat sortera in dagarna och intrycken i nån sorts ordning.

Så därför vill jag just nu bra tacka alla er som var med och gjorde den här resan till en riktigt lyckad resa.

Maredsous 6 - månadens öl April 2008

Den första dagen i varje månad, kommer det lite nyheter på systembolaget. Bland nyheterna i april kom så äntligen Maredsous 6. Inte bara som tillfällig nyhet, utan för att finnas i sortimentet i åtminstone ett år. Artikel nr 1511, kostar 15:40 för en flaska på 33 cl.
Maredsous 6, är i mitt tycke en perfekt kompis att tappa upp i glaset så här års, när solens värmande strålar äntligen bryter igenom vinterdiset och det gråmulna täcket, för att smälta bort de sista resterna av snön som alltid lyckas komma tillbaka i mars.

Här talar vi om en blond, bärnstensfärgad ale, med toner av både jasmin och grapefrukt. Fruktig och balanserad och till skillnad från sin mörka storebor Maredsous 8, inte lika alkoholstark. Maredsous är en "Abbey", vilket innebär att den tillverkas under översyn från de munkar som tillhör det ursprungliga Benedictine klostret "Maredsous Abbey".

Passar som den är, eller till ganska smakrik husmanskost. Varför inte en Schnitzel med vårprimörer?

Ljus öl passar ganska bra den här årstiden, och vad kan väl vara bättre än att avnjuta en rejäl cykeltur på lördagen med en smakfull ljus ale, eller ha den som sällskap framför TV:n när man på söndagarna i April avnjuter de belgiska vårklassikerna?
I min hand kommer det sitta en Maredsous 6, när Paris Roubaix går av stapeln. Den saken är redan bestämd. Extra bonus för att Maredsous har bland de finaste glasen.

Och om ni fundera lite över bakgrunden till bilden, så är det som sig bör den Belgiska ölkartan, där de flesta bryggerierna i Belgien finns utplacerade.

Skål, och var hälsad underbara vår!

Var är våren? På Mallis hoppas jag.

Idag är det den 28 mars 2008.

Påsken har redan passerat, och vanligtvis har man efter påsken börjat rota i skåp och förråd efter vårjackor, och kan för det mesta avnjuta en kaffekopp länsmed husväggen, i vårsolen.
Men inte i år inte. Före påsken slog vintern till, och drog med sig kyla, kyla och åter kyla.
Jag haringet emot regn och rusk. Men kyla när det ligger på några minusgrader och snålblåst, är inte mitt favoritväder.
Jag har ännu inte tagit ut den "riktiga" cykeln på vägarna, trots att många har kunnat göra racerpremiär. Än så länge har jag hållt mig till min "slit räser", dvs min Cannondale R-1000, med biltemaskärmar och conti 4-season däck. Har funkat bra, men nu börar jag bli riktigt sugen på att grensla plasthojen, den svarta, kaxiga, lätta Cinellin.




Som tur är, drar vi till Mallis den 5 april för att hoja en vecka. Då ska det åkas plastcykel hela dagarna i en vecka.
Vi blir nog 17 pers som åker i år. Ska bli skitskojigt att träffa alla, och lära känna en del nya människor som precis som man själv, älskar att cykla. Dom hjulen som sitter på hojen på bilden, får dock inte följa med till Mallis. Dår får det istället bli KBCK standarden, dvs Ksyrium ES hjulen. Och visst skulle det vara kul att läsa lite om mina "aero carbo hjul", men det får ni inte ännu. Nåt ska jag väl spara till nåt annat inlägg ;-)

Ichtegem Grand Cru - månadens öl mars 2008

Den här månaden ska ni passa på att testa nåt som är både lite annorlunda, och en behaglig upplevelse för gomen. Det är ingen vanlig ale men väl värd att testa.
Själv drack jag den sommaren 2007 första gången, men nu har den till min stora glädje inkommit i systembolagets tillfälliga sortiment, med varunr 11001, kostar 54,10 för en 75 cl flaska.

Flemish red ale
I trakterna kring Torhout och Roeselaere i den belgiska provinsen West- Vlaanderen görs syrliga, röda öl, “rood bier”, en regional version av det traditionella “bruin bier” (brown ale). ICHTEGEMS GRAND CRU är en sådan ekfatslagrad “Flemish red ale” som togs fram till bryggeriets 175-års jubileum, våren 2006. Ölen till denna Cuvée har bryggts och lagts på ekfat från Bordeaux 2005. Under lagringsperioden fortsätter ölen att utvecklas och torrjäser samtidigt som en mjölksyrefermentation äger rum. Efter drygt 2 års lagring blandas den syrliga ölen med en yngre årgång (som tillför sötma) innan den buteljeras. Resultatet är en syrlig och läskande öl med restsötma och tydliga ekfatstoner.

BROUWERIJ STRUBBE: Bryggarfamiljen Strubbe i den lilla byn Ichtegem i West-Vlaanderen har bryggt öl sedan landet föddes, 1830. Carolus Strubbe, bonde och bryggare, arbetade på fälten på sommaren och bryggde öl på vintern, som många andra på den här tiden. Sex generationer senare leds det lilla bryggeriet, beläget alldeles intill kyrkan mitt i byn, alltjämt av familjen Strubbe i form av kusinerna Marc (bryggmästare) och Norbert Strubbe med sonen Stéphane.

Ichtegems Grand Cru Cuvée 2005 blandades/buteljerades speciellt för den svenska marknaden 14-16 januari 2008. I denna blandning ingick 4 fat vars innehåll legat på fat sedan maj 2005 resp. december 2005, i ett förhållande av 55 % lagrad öl och 45 % yngre öl.
Passa på, det finns endast 2 400 flaskor (75 cl) att slåss om!

Skål!

Öl och cykelmannen.

Varför cykla en 20 milare i februari?

Lördagen den 23 februari var dags för årets ( faktiskt min också ) första Randonné.

En 20 milare med start i västerås, och arrangerat av Ck Distans.

Vädret skulle vara bra sa prognoserna, och underlaget har den här vintern medgett räsercykling med 23 mm däck. Jag hade tänkt ta crossen, men ändrade mig några dagar innan, och bestämde mi istället för att ta min "slit-och-släng-räser", dvs min gamla Cannondale med Conti 4-season däck, originalhjulen och Biltemas 49:- skärmar.

Sittställningen är inte riktigt optimal för mig på den hojen, men det funkar i 20-30 mil.

Vi var ca: 20 man som klockan 09:00 drog iväg från shell macken i Västerås vid Rocklunda. Tempot var fint och bra till Sala där den första kontrollen var. Fram till Sala så var hela gänget samlat. Efter kontrollen i Sala, så delades klunga upp i 2 delar, eller egentligen 3, eftersom några vände om där. Och efter Sala, så hade vinden bestämt sig för att leva satan själv med oss. Vi fick uppleva sidvindar som nästan kastade oss i diket, och motvind som sänkte farten från 35 till 15 på 5 sekunder. Och självklart fick detta klunga att dela upp sig ytterligare. Efter lunchstoppet på pizzeria Amigo i Horndal, delades klungan upp i 4 olika grupper. Därefter var det bitvis kantvind, motvind och medvind fram till Norberg där vi stämplade in på Buddys, där även en kaffe slank ner. Efter Norberg var det egentligen bara att blåsa på hela vägen till Västerås ( även om man givetvis var tvungen att trampa ) Kort stopp på Coop i Ramnäs, med stämpling och dricka paus. Det var en fin dag med torra vägar, men ändå lite kallt, eftersom blåsten kyler ned en del. Vi stämplade in på macken klockan 17:50 c:a, och får vara nöjda med dagens insats, med tanke på att det är ganska tidigt på säsongen och temperaturen gör det lite jobbigare att vara aktiv under såpass lång tid. De flesta cyklade såklart racer idag, även om det också infanns sig en MTB och en liggcyklist. Personligen hade jag en rejäl svacka på 2 ställen, vilket beror på lite näringsbrist samt det enkla faktum att mina ben inte gillar kyla. Men efter lite kaffe i Norberg blev det bättre, och jag kunde därefter återigen komma ihåg varför det här med cykel, och framförallt landsvägscykel är det bästa som finns.

Tack Vic, Danne, Reimert och Kallegunnar för gott sällskap, och tack du där uppe, som inte började pissa på oss den här fina dagen.

I´m feelin blue!

Jag älskar den blå färgen.

Det gör ett av mina barn också. Jag gillar att både himlen och havet upplevs som blått.
Man tänker på hav och himmel när man tänker på blått.
Av mina 5 barn, har 4 blåa ögon, precis som jag själv har.
Jättevackra ögon som glittrar och fnittrar.
Blå är min färg.
Av en händelse som kommer den 1 februari ett parti till systembolaget av
just blå Chimay. Det speciella den här gången är att det är flaskor från 1999, som är lagrade och troligtvis oerhört njutningsfulla. I höstas kom ju Gran Reserven från 2000, som var en enda lång njutning.Jag kommer inte tycka mindre om blå efter den 1 februari har jag en känsla av.

Helgarderad

Det här är en fantastisk årstid.
Vintern i år lyser med sin frånvaro, och har än så länge endast inneburit 3 st snödagar. Temperaturen ligger på nån eller några plusgrader, en del regn och ibland rätt torrt och fint. En del andra vintrar är det snö och minusgrader för jämnan.

Jag har garderat mig när det gäller val av cyklar för vintern, för att inte kunna skylla på att jag inte har nån cykel som funkar.

1. Snöstorm, is, minusgrader, helvete, snö, mera snö, mera is

Här åker Avantin fram. Hammern med stel gaffel, hellånga skärmar och WXC300 däcken på.

2. Plusgrader, regn, på gränsen till snö, blåst, mera regn

Cannondale CX med långa skärmar och vanliga crossdäcken. Funkar också som långturscykel för helgrundorna i sånt väder.

3. Plusgrader, torrt, märklig vinter?, torrt, är det sommar i februari?

Cannondale R1000 som nu har fått race blade kopior som skärmar. ( Biltema 49:-)

Conti 4-season däck. Konstig vinter?

4. Jag vill inte cykla ute alls idag väder

Cinelli man machine, som numera sitter stadigt på trainern med trainerdäck där bak. 3 timmars rundor framför TV:n är fina fisken.

Den här vintern kan man säkert harva runt i Lövsta skogarna en del om man känner för det. Har faktiskt kastat på ett par Nobby Nic däck, som ju ska vara sååååååååååå bra. Kanske blir det en tur i buskarna också? Och känner jag mig riktigt riktigt tuff, så ska jag ta min Schwinn Single speed på en tur.

Jag är nog helgarderad.

Och för säkerhets skull, ser jag också till att alltid alltid ha några trapister i källaren. Det där med gardering kan ju vara rätt så viktigt liksom.

Cykla för livet!

Rubriken känns nästan tung. Känns nästan väl allvarlig om man läser den på samma sätt som man brukar säga "spring för ´livet".

Men jag har funderat ett par dagar, över vad cykling är för mig, hur det påverkar mina beslut och hur det i sin tur påverkar min familj. Helt enkelt, hur cyklingen påverkar mitt sätt att leva.

Man har ju också i mellandagarna lite tid på sig att fundera över sitt liv, och kanske planera lite inför kommande år.

Bland det första jag tänker på när jag vaknar, är cykling. När jag på kvällen lägger ner huvudet på kudden för att sova, så tänker jag ofta på cykling. Jag drömmer mig bort till serpentivägarna på Mallis, där solen tittar fram mellan träden, eller skymningsljuset när den småländska senkvällen övergår i natt, och man tyst susar fram på tomma småvägar på vägen till Göteborg.

Året 2007, är helt klart mitt bästa cykel år. Aldrig förr har jag haft så många roliga timmar i sadeln. Både korta rundor och långa rundor.. Cykling utomlands och riktigt långa cykelturer, som jag inte visste var möjligt att genomföra innan jag gjorde det.

Jag har cyklat så mycket jag hunnit med dom vänner jag det senaste året fått via cyklingen. Cykling för människor långt bort, men också nära varandra. Och att i vuxen ålder får kompisar, är inte så jäkla lätt, eftersom man oftast träffas genom fruar eller barn, och då ofta har ganska lite gemensamt med dom.

Min hälsa har blivit oerhört bra av cyklingen, och jag känner mig tveklöst som en mycket friskare och starkare människa nu, än för 10 år sedan. Mitt hjärta som höll på att spricka av högt blodtryck för några år sedan, mår också bättre. Jag kan nog därför tveklöst påstå att jag cyklar för livet.

Om jag tittar framåt lite, så vill jag inför 2008, faktiskt försöka få fler att anamma mitt nya motto "Cykla för livet"

Jag har en svag idé om att man kan genomföra nåt på företaget, i form av nån cykelgrupp som träffas ibland, eller helt enkelt försöker få fler att ta cykeln till jobbet.

Eller så nöjer jag mig med att själv cykla för livet.

Jag ser fram emot 2008. Det kommer bli mitt bästa cykelår, nästan i klass med 2009.
Och redan nu börjar uppladdningen inför den, även om jag egentligen inte gjort nåt cykeluppehåll alls i år, förutom den senaste veckan då jag varit tokförkyld. Trainern ska få jobba så den ber om nåd, och Crossen ska få pendla till jobbet, och ta mig ute på långrundor på helgerna. Och blir det inte värre vinter än så här, så åker snart ett par 4-season däck på Cannondale R1000 hojen. Och vips, så är våren här, med Mallis i siktet, och sommarens rundor på Cinellin en verklighet.
Och imorron cyklar jag igen. För livet.

Luringar, kohorn och bockhorn

Ikväll gick jag på en luring.
Hade bestämt mig för att runda av kvällen med cykling i nån timme och lite till, men hade svårt att bestämma mig för om det skulle bli ett trainerpass, med mysig musik och soft belysning, eller ett pass utomhus i 2 plusgrader, med regn på gång, i mörkret med cykelcrossen.
19:30 på kvällen gav jag två lappar till frun. På den ena stod det "ute", på den andra stod det "inne". Frun tog den ena lappen, kastade den andra, flinade och sa "ute".
Det var rätt så skönt med dinotten och Silva panlampan på. Fräste iväg på grusvägarna förbi lövsta, hummelmora, bruket och görveln.
Fortsatte sen mot Akalla och över järva. När jag sladdade runt nedanför granholmstippen, kom jag på att hjag kanske borde säga godkväll eller nåt till de skotska höglansdkorna, som har ett öppen ladugård bredvid grusvägen som går mellan akalla och hjulsta. ( jag tror att det kallas så när ena långsidan inte finns )
Man blir lite lätt imponerad av dom här korna. Hornen är milt sagt "Oversizade", huvudena är oerhört stora, men ändå är dom tydligen ganska lugna och fridfullakor, som mest vill vara ifred.
När jag stod där i mörkret och regnet stirrandes på korna, var jag ganska glad över att vara ute en söndagskväll, även om det ett tag hade känts lite udda att sticka ut på en runda så dags en söndagkväll.
Efter att ha sagt godkväll till korna, var det dags att styra vidare, och äntligen kom det efterlängtade tokregnet som piskade i nyllet.
Via Hjulsta, Lunda, Kälvesta och sen till Hässelby. Hälsa på dottern som hade kvällspasset på Preem Åkermyntan. Hon tycker inte alls att det är konstigt att ha en pappa som hälsar på henne på jobbet, iförd trikåer och pannlampa. Inte alls.
Det blev en skön kvällsrunda i det böta mörkret. Lite kort kanske, men hellre 1,15 på cykel än inget alls.
När jag kom hem så flinande frun igen.
På köksbordet låg lappen hon hade tagit. På den stod den "inne".......
Ibland är det skönt att bli lurad.

Triggers i förortskällaren

Jag hade tänkt skriva en hel roman om hur kul det är att cykla trainer.
Men jag skiter i det just nu.
Det blir däremot en liten redogörelse för vilka "triggers" jag har när jag trampar trainer.
Jag kör 1 eller 2 timmars pass. Har också kört nästan 3 timmars pass, vilket faktiskt går utmärkt.
Jag har min trainer i källaren, i förorten, tillsammans med allt annat som ryms i en förortskällare. Dvs en hel del prylar. Det är cyklar, gamla barnvagnar, halvtomma färgburkar och fan och hans moster. Till vänster på bilden ovan, står min Cannondale monterad på trainern. Jag ställer finhojen bredvid, för att emellanåt kasta ett öga på den, och drömma mig bort till härliga långa pass genom sverige, eller slingriga serpentinvägar på mallis. Det är trigger nr 1.

När jag sitter på trainern, och stirrar rakt fram, ser jag en fläkt. Att cykla trainer utan fläkt, är ingen höjdare eftersom mnan svettas rejält. Fläkten ger ialla fall en liten känsla av svalkande fartvind. Om jag blundar, kan jag nästan känna fartvinden mot armarna. Det är trigger nr 2.

På väggen bakom fläkten, sitter en plansch med Fausto Coppi, när han klättrar uppför en av backarna i Touren. Den kan jag stirra på i en halvtimme, och drömma mig bort. Det är trigger nr 3

Nån dag ska jag köra ett dagspass på trainer, och be frun agera "langning", med bananer, dricka och bröd med sylt. Precis som på Fausto Coppis tid :-)

Mörka november - en vit månad!

November kom och förde med sig kyla och mörker.
Just nu är det ingen dans, ingen lek, inga skratt och ingen värme. Det är inte ens ljust längre, utan mest ett kyligt mörker, vilket ju hör november månad till.
Jag måste göra saker lite annorlunda nu en period.
Detta av flera skäl, men livet är ibland ganska komplext och krävande, för att under vissa perioder vara som en dans.
Ibland måste man kanske bryta ett mönster, för att börja göra saker annorlunda. Ibland är det små beslut, ibland är det stora beslut. Ibland är det långa analyser som ligger bakom besluten och ibland tas besluten på ren känsla.

Jag beslutade mig inom loppet av 10 sekunder, för att ta en vit månad. Med detta menar jag att inte dricka alkohol alls i någon form.
Öl är en av mina stora passioner här i livet. Så stor att den ibland tar mycket kraft och energi, vilket många intressen har förmågan att göra.

Just nu har jag inte den kraften och energin över, utan måste använda mer kraft för att överleva helt enkelt. Man kan kanske kalla det för att jag omdisponerar min egen energi under en period? Men det är ju inte bara det. Jag behöver komma ner i matchvikt, eller åtminstone ta reda på hur lång tid och kraft det tar. Det handlar om c.a 5-7 kilo, och är ingen orimlighet, men betydligt svårare att genomföra om en stor del av kostcirkeln består av vin och öl.
Jag kommer sakna stunderna med en kall Valeir, en skummande Duvel, en mörk och förförisk blå Chimay, eller en kall Hoegaarden i all enkelhet. Så nu har jag packat ner 37 st ölflaskor i kartonger i källaren I princip allt förutom all lagrings öl som jag ändå inte tänkt röra i år.
Cykelmannen tar således en paus från öl recensionerna, och återkommer förhoppningsvis i början av december med test av jul öl eller andra nyheter i december. Under tiden får jag väl skriva om cykling.

Jag får väl hoppas att november går fort, och att December månad är en vit månad på riktigt ( med snö alltså )

Månadens öl - Ename Cuvee 974

Äntligen ny månad!
Den 1:a vardagen varje månad, har systembolaget lansering av sina tillfälliga nyheter. I november 2007kan vi bland annat glädjas åt Ename Cuvee 974.

Lite bryggerifakta:
BROUWERIJ ROMAN: Bryggarfamiljen Romans historia i Mater, strax utanför Oudenaarde, börjar redan år 1545, när Joos Roman tog över härbärget De Clocke (med bondgård, mälteri, bryggeri mm) vid handelsvägen från Tyskland till Frankrike. 12 generationer senare, närmare bestämt år 1927, blev bryggeriet huvudsysselsättningen inom släkten och ombildades till ett AB, där Louis Ch. J. Roman, den trettonde generationen, fortfarande är ansvarig. Hans barn, fjortonde generationen, arbetar nu också i detta Belgiens äldsta familjebryggeri. Bryggeriet förnyades helt 1930 och kunde tack vare det traditionella bruna ölet, Roman Oudenaards, slå sig igenom andra världskrigets vedermödor. Efter 1945 förflyttades dock fokus, som hos så många andra bryggerier, till underjästa öl, men på 1980-talet började man åter brygga överjästa öl, denna gång med efterjäsning på flaska.

Ename-portföljen består av Ename Blond (sedan 1997), Ename Dubbel och Ename Tripel (båda sedan 1990) och vinterölet Ename Cuvée 974 (sedan 2002).

Smak och stil:
Kopparfärgad ale med rödaktig ton. En fin doft av malt, friska äpplen, jasmin och söta kryddor som vanilj och kryddnejlika. Lätt sötaktiga toner av bränd karamell, som fylls på med en lätt, jordaktig beska i gommen. Eftersmaken är medellång, med en aning kvardröjande karamellsötma, men lämnar gommen torr. Ett serveringstips jag fått från Belgodeli, ( importören av Ename mfl ) är att ta fram den ur kylen en kvart innan man dricker den, för att erhålla rätt temperatur. Systembolaget rekommenderar 8 grader, vilket kanske är några grader för kallt för Ename Cuvee 974.
Det här är en perfekt öl till den här årstiden, när en blond känns för somrig, och en mörk trapist känns för vintrig.
Men passa på! Det finns bara 7000 flaskor av den i tillfälliga sortimentet. Och får folk upp ögonen för den, så är den snart slut.

Tack till Belgodeli för fakta om Brouwerij Roman, och Ename.
I mitten av november kommer all jul öl. Hick och skål!

SMHI & RMI

Man brukar ibland tala om vikten av RMI,
Rätt Mental Inställning, när man skall utföra något som kanske frestar lite mer än vanligt på krafterna. Kan ju vara både fysiskt och psykiskt.
Varje morgon kikar jag på SMHI,s faktiskt förträffliga webbsida, för att bestämma vilka kläder jag ska ha på mig när jag cyklar.
Så här års vet man inte om man ska skratta eller gråta när man tittar på prognoserna för dagens väder. Men för några år sedan bestämde jag mig för att älska dåligt väder. Att skratta när jag stiger utanför dörren i spöregnet en mörk höstmorgon.
Att njuta av känslan när en kall vattendroppe letar sig ner i nacken. Att le när jag inser att vattnet är på väg igenom skorna och strumporna.
Fan trot, men det går faktiskt att lära sig tycka om regnet. Eller i alla fall att inte bli ledsen över skitvädret. Den här veckan har SMHI lovat halvpissigt hela veckan.


I´m a lucky bastard!

A - Som i Affligem

Affligem dubbel tillhör mina första belgiska förälskelser, och jag brukar alltid ha plats för minst en flaska i kylen.
Jag har vid något tillfälle påstått för mig själv att en Affligem dubbel, kan vara inkörsporten till mellanmörk Abbey, på samma sätt som en westmalle kan vara inkörsporten till en något mörkare Trapist.
Affligem finns också i en trippel samt en blond, ( om man inte räknar med alla specialare som säkert dyker upp mellan varven ).
Affligem Blond, är en ganska lättdrucken ale, som till viss del påminner om en Leffe blond. Dock lite mer kryddig smak, med en liten ton av aprikos, banan och koriander. Ganska torr eftersmak.
( med ton menar jag inte att den smakar så, bara doftar )

Affligem Dubbel, är en betydligt mörkare ale, eftersom den baseras på mörkare malt. Mer "fruktig" än sin blonda syster, med toner av choklad, citron och karamell.

Hur dricker man en Affligem och när?
Man dricker Affligem i ett Affligem glas*. Självklart va? Men om man inte har ett sådant glas till buds, går det nog lika bra med ett vinglas som rymmer en flaska.
Jag föredrar en blond som "före maten" öl, och en dubbel som "titta på TV -öl". Dricker ju inte så mycket öl till maten, och har lite svårt att placera in dessa till mat faktiskt. Kan tänka mig att Blond kan fungera till en lättare kycklingrätt, och dubbel till en mustig köttgryta. Men dom står bra på egna ben.

Floppen!
Den stora floppen, är Affligem nu försvinner ur systembolagets ordinarie sortiment. Den kommer finnas kvar som beställningsvara, och givetvis på bra ölrestauranger.
Därför slutar detta inlägg i ett riktigt antiklimax. Först skriver jag om hur gott ett öl är, och sen avslutar jag med att skriva att det inte längre finns att köpa?
Nån gång ska jag skriva om Sofiero eller Kung. Då kommer inlägget handla om nåt som mer liknar urin och som går att köpa överallt, och det kanske inte är så mycket bättre egentligen.
Skål tamejfan!

*Tack till Johan A, som köpte glasen åt mig.

Urladdning i höstmörkret

Klockan slog över till 21:00. Frun satte sig tillrätta i soffan för att som vanligt titta på en av de få TV serier hon följer. Själv är jag något mindre road av att följa TV serier, även om jag måste medge att serier i sjukhusmiljö, där både interna romanser, trasiga hjärtklaffar och benbrott kokas ihop till en delikat brygd.
Kvickt bestämde jag mig för att lufta Cykelcrossen på grusvägarna vid Lövsta-skogarna. Har känt mig ganska orkeslös och kraftlös de senaste två veckorna, så till den grad att jag nästan funderat på att kolla vad det beror på. Kan bli skönt med en kvällstur. Snabbt byte av däcken på crossen, eftersom de som satt på har lite mindre mönstring. På med kläder och en snabb titt på temperaturmätaren. 1 grad!!!! På med andra kläder. På med den pannlamps-riggade hjälmen, där Silva lampan sitter. Kommer då på att jag faktiskt inte använt pannlampan sen jag köpte den förra sen hösten :-o
Har ju bara laddat upp den och monterat den. Kolla att det lyser - OK. Låter ändå Dinottelampan sitta kvar på hojen. Kan ju vara kul att testa den i skogen. Kallt ute och mörkt som i en tjärtunna. Det jag märker är hur bra Dinottelampan lyser, och hur dåligt Silva lampan lyser. Men den lyser tillräckligt för att jag emellanåt ska se 2röda prickar i skogen, när jag vrider huvudet från stigen. Rådjuren undrar nog vad jag är en för en filur. Försöker köra på s ett snabbt tempo, men det blir svårt med pannlampans otillräckliga sken.
Framme vid Hummelmora hage tycker jag att Silva lampans sken är så dåligt att det inte är nån ide att fortsätta på ej upplysta vägar, även om Dinotte lampan lyser starkt som tusan. Tycker att pannlampan är en skitlampa, och börjar bli förbannad på den. Gillar inte grejer som funkar "sådär". Bestämmer mig för att rulla hemåt på upplysta cykelvägar. Kylan biter verkligen. Klockan är strax efter 22:00. När jag har 5 minuter kvar hem, märker jag att pannlampan är helt svart. Vilken tur att jag tog med dinottelampan också tänker jag när jag kör en sista bit genom ett kolsvart skogsparti. Den lyser starkt och vitt. Pannlampan då? Jag hade bara gjort misstaget att inte använda den några gånger, och laddat den emellanåt. Vid första laddningen kan ju batteritiden vara rätt begränsad, så den var nog bara precis som jag själv, tillfälligt urladdad. Jag är säker på att den funkar kanon till nästa urladdningsrunda i höstmörkret. Då är det jag som ska laddas ur istället.

Mullimull med Merinoull

Jag har skrivit det förr, men måste skriva det igen.
Merinull är ett fantastiskt material att ha närmast kroppen vid fysisk aktivitet.
Nog minns man bilder på tjocka farbröder i vita nätundertröjor s.k brynje. Idéen är inte så tokig faktiskt, och till och med riktigt bra om man använder ett material som både tar hand om kroppsfukten ( ja, eller svettet på ren svenska ) men även förmår att värma i vått tillstånd.
Aclima är ett norskt företag, som bland annat tillverkar en "net tröja" i merinoull, som med fördel används närmast kroppen. Tar fint hand om svett, värmer mysigt och luktar inte apa efter användning. Jag är redo för kallare klimat nu, och cykelturer i nån plusgrad, med regnet strilande nerför ryggen. Bring it on!
Som en extra bonus, ser man ut som en kassler i den, om man väljer en lite tajtare storlek. Så nu kan man vara lite raffig för frun en fredagskväll hemma i förorten. Mullimull!

En hyllning till Graeme Obree

Jag har sett på film - igen.

Med lite feber i kroppen, och en sån där härlig höstförkylning, fanns inget annat att göra än att stanna hemma från jobbet i 2 dagar, glo på TV, sova i soffan och kolla på filmer man ej hunnit se.

Hade lånat ett par filmer av Jan, varav en hade blivit liggandes utan att jag tänkt på den. Visste väl inte riktigt hur intressant det kunde vara med en film som handlar om brittiska cyklister, som försöker köra så fort och långt som möjligt på velodrom. Vad fel man kan ha ibland.

Filmen handlar mestadels om Graeme Obree och Chris Boardman, i deras kamp mot timrekordet och titeln som världsmästare. Mest handlar dock filmen om Obree.

Jag kände inte till så mycket om Graeme Obree, förutom att han satt rätt så knepigt på sin märkliga cykel, men ganska snabbt förstår man att det inte är en helt vanlig, okomplicerad kille som cyklar fort bara för att han kan det.

Graeme Obree går sin egen väg, och ingen annans, och har tydligen gjort så hela livet. Har läst att han gått igenom allt i livet, och det gäller både djupa depressioner med självmordsförsök och alkoholproblem Att cykla var för honom ett sätt att försöka fly från det komplicerade livet.

Cykeln som han sätter världrekordet med, byggde han bland annat med delar från en skrotad diskmaskin och diverse metalldelar han hittat. En cykel som sedan förbjöds, trots att den faktiskt höll sig innanför alla gällande mått.

När man ser honom fara fram på velodromen, i sin karakteristiska position, likt en vinglös kyckling, slås man av hur fort det går och hur udda det ser ut. Och det är då jag börjar inse storheten i det han presterar. Helt plötsligt är han inte bara en kille som cyklar snabbt med en knepig sittställning på en konstig cykel, utan en människa som cyklar för att överleva själva livet.

Idag vill alla vara unika, och alla är vi unika på vårt eget sätt fast vi ändå befinner oss inne i boxen. Efter att ha sett den filmen, och läst på lite grann om den komplexa människan Graeme Obree, förstår jag att detta verkligen är en människa som vi skulle betrakta som just unik, och en människa med förmågan att se även utanför boxen.

Tack Jan för lånet av filmen

Tack Graeme för inspirationen

Avskärmad?

Jag har ett par stycken cyklar.
Såpass många att en av dom, min Cannondale R1000 årsmodell 2001, agerar permanent trainercykel för närvarande. Jag brukar sitta en till två timmar på trainern nere i min källare, lyssna på musik och känna mig lite avskärmad.
Men jag har funderat lite på om den kanske skulle få jobba lite utomhus också nu när dom härliga kalla, regniga höstkvälls passen nalkas.
På hösten regnar det. Ibland regnar det fasen en hel dag och en hel kväll. Då är det bra med skärmar.
Idag kom jag på att jag faktiskt hade ett par smala SKS skärmar liggandes. Dom satt förut på min CX, men är nu utbytta till ett par bredare då dom egentligen var för smala för CX:ens lite bredare däck.
Med en morakniv och en packe buntband skred jag till verket.
Och tamejtusan att det faktiskt gick att pressa in dom smala tunna skärmarna på hojen!
Så nu sitter på min trainer nere i källaren, en Cannondale R1000, med trainerdäck och skärmar?? När ska jag får nytta av dom??
Antingen får jag väl plocka bort hojen från trainern, sätta på ett utedäck, och börja köra med den, eller så får jag invänta den dag då det börjar regna nere i källaren så att jag får nytta av skärmarna.
Jag vetefasen vilket av dom som kommer att infinna sig först. Skulle inte bli förvånad om jag kör en hel "trainersäsong" med skärmar på cykeln, uppsatt på trainern :-o

En lite annorlunda cykel DVD?

Har lånat några DVD filmer av den Gode Jan Christianssen. En av dom, var lite rolig. "Detour De France"
Egentligen skulle det kunna vara som vilken film om Tour De France som helst, men här får vi se spektaklet via 3 st "journalister"från australien. En av dom är för övrigt gammal proffscyklist. Dom garvar och krökar, och garvar ännu mer, genom tourens 3 veckor. Förutom att jag skrattade gott åt deras stil, så var det rätt skönt att se en film som blandar upp det gravallvarliga i en såpass stor och hård tävling, med en inblick i cirkuslivet bakom kulisserna.

Om man vill köpa den, så kan man nog göra det via Norvelo tror jag.

Rädda kronjuvelerna i tid!

Att cykla är härligt.
Att cykla långt är därför helt logiskt jättehärligt.
Det finns nog inget som är dåligt med att cykla långt, och därför läser man artiklar som nedan med viss skepsis

Cykelsadlar kan orsaka impotens
WASHINGTON (AP) Den vanliga typen av cykelsadlar kan orsaka impotens hos män. Det hävdar forskaren Pedram Salimpour vid Bostonuniversitetets medicinska fakultet. Orsaken är att en pulsåder som löper genom bäckenbotten, perineum, och som förser penis med blod kan klämmas ihop på grund av för hög belastning. För att ta reda på hur vanligt det är med impotens hos cyklister skickade forskarna ut frågeformulär till 1.025 medlemmar i cykel- och löparklubbar i Bostonområdet, ungefär lika många i varje kategori. Resultatet visade att 1,1 procent av löparna var impotenta medan 4,2 procent av cyklisterna hade samma problem. Och Salimpour tror att siffrorna är i underkant, då impotens är något som man helst inte vill skylta med. Enligt Salimpour går problemet att undvika genom att använda en ny typ av cykelsadel med ett ovalt hål i mitten, ungefär som sitsen på ett toalettstol.

Nu har jag skaffat mig en sadel som ser ut som en toalettstol.
Selle Italis SLC Gelflow heter den, och formen är nästan som två skinkhalvor!
Jag har under en period testat lite olika Selle Italia modeller.
Både "Flite Gel Flow"och "Thoork Gel Flow" har testats, men passade inte riktigt sadelstolpen eller ändalykten. Men den här blir nog bra. Sadeln är dessutom lite lättare än min tidigare, vilket innebär att cykeln nu väger precis under 7600g.
Och det är ju bra att byta sadel i tid, för man skulle ju aldrig skylta med såna här problem, om man nångång skulle få dom problemen. Själv är jag inte ens i farozonen, och har inte känt några konstigheter alls. Speciell inte sen stockholm -göteborg i somras. Har inte känt nåt alls sen dess, inget alls.

Månadens öl - Valeir

Ett gott öl
skall inte bara ha en god smak i munnen. Ett gott öl har även en historia bakom sig, som gör att hjärnan också får sitt, när gommen njuter av själva ölsmaken. Så är min filosofi, och om du som läsare inte tycker så, kan du sluta läsa den här recensionen redan nu.
Bryggeriet Contreras är beläget i Gavere söder om Gent i Belgien. Man kan säga att bryggeriet tog sin nuvarande form 1920, men fanns som bryggeri redan 1818.
År 1453, slogs enligt historierna, en knekt vid namn Valeir, i slaget om Gavere.
I juni 2004, lanserade så bryggeriet "Valeir", som förstås är uppkallad efter knekten som säkerligen i historierna om Gavere, hade en framträdande och avgörande roll. Det är väl så legendar skapas över tiden?
Valeir importeras av Belgodeli, ett litet importföretag med rötter i Belgien, och försmak för kvalitet framför kvantitet.
( Sånt gillar jag )

Nu till själva drycken!
Valeir är en "blond" öl. Jag brukar föredra det ordet före ljus fast det är samma sak. Lite grumligare kanske än exempelvis Leffe blonde.

Serveras mellan 5 och 8 grader, och självklart i rätt typ av glas för smaken och känslans skull. ( man dricker öl med både gom, syn och sinne )
När man häller upp Valeir, fylls glaset upp av ett vitt mjukt skum. En mjuk doft av sommar, med toner av enbär är det första man tänker på, och faktiskt också en ton av lite fläder tyckte jag mig känna.
Första klunken är behaglig. Och det är nog så jag bäst skulle vilja benämna den. Lite mindre "blommig" än Affligem, lite mindre "jästig"än ex. Leffe Blonde. Behaglig helt enkelt. Och god.
Valeir har en fin beska, som sitter kvar en stund, utan att ge den där "torra" eftersmaken, som en del öl ger.


När dricker man då Valeir?
Valeir är en ganska allround öl. Jag dricker den gärna som den är, sittandes på terrassen hemma, eller framför TV:n. till en dålig film. ( Dricker den just nu när jag skriver det här )
Har inte testat den till mat ännu, men är lite nyfiken på hur den skulle ta sig till en pasta med kyckling, eller nåt annat med kyckling, eftersom jag tror att den passar bäst till en lite lättare maträtt.
Så var det där här med var man köper den.
Valeir finns inte på systembolaget ännu. Systembolaget har väl så fullt upp med att trycka ut billigt billigt smaklöst öl, att många pärlor verkar gå dom förbi.
Faktum är att Valeir inte ens finns i systembolagets beställningssortiment, ännu.
Alltså finns då fölande alternativ om man som jag, vill kunna njuta av en Valeir.

1. Man går till systembolaget, och lämnar in en fullständig blankett för privatimport. Det minsta man kan beställa, är en låda, vilket i alla fall räcker en vecka eller två, beroende på hur många grannar och vänner man vill bjuda på en god öl. Systembolaget får jobba lite, ( har man monopol år 2007 så ska man få jobba ), men ger dig ett totalpris baserat på det pris dom fått från importören.
2. Man besöker Lilla Barkarby, och startar upp kvällen med en Valeir, följt av en till, innan man beställer mat. ( pröva deras tortellini, ackompanjerat av en Ename Dubbel, eller en röd chimay ). Lilla Barkarby är ett av få ställen som idag säljer Valeir.
3. Man gör besök i Skälby, där "cykelmannen" ( jag alltså ) bor, tar med sig en egen favoritöl ( ni vet att Kung etc inte är öl ), så byter vi helt enkelt, och får samtidigt en liten stund att prata öl, cykel eller vad somhelst med varandra. Jag har Valeir i kylen :-)

Månadens öl enligt cykelmannen är således Valeir. ett öl som jag innerligt hoppas kan få möjligheten att breda ut sig lite mer. Det är nämligen ett öl som passar oss svenskar ganska bra eftersom det är av typen ljus, och inte fullt så "krävande" som många andra belgiska favoriter.
Valeir får ett populärt tjeckiskt öl att smaka mediokert, och får en svensk lager att smaka, Ja, ni vet vad.
Välkommen förbi på en Valeir :-)

Gammal och singel i förorten

Det hade kunnat vara titeln på en berättelse om en man ( eller kvinna ), som i medelåldern blir singel. Sånt händer ju oss människor, men nu handlar det inte om det.
Jag har en Schwinn PDG 50 anno 1992. En riktigt gammal trotjänare alltså. Den använder jag ungefär 1 gång om året - max.
Fin ram, Tange rör, byggd i Japan, Shimano DX komponenter, Rock shox Duke SL gaffel som knappt är använd, sen jag bytte ut original gaffel mot den för 2 år sen. Original gaffeln var Manitous allra första dämpade gaffel, ( som i sig är en oduglig raritet).
Hade funderat ett tag på om man skulle kunna göra nåt spännande med den cykeln, och bestämde mig med hjälp av sonen Oliver 10 år, för att göra en singelspeedare av den.


Egentligen är jag inte tillräckligt ball för att köra single-speed och dessutom gillar jag cyklar med många växlar. Så varför då bygga en singel speed? Tja, det är väl som husvagns-semestrar: dumt att uttala sig negativt om innan man har testat det. ( jag har inte testat husvagn heller )
Så här blev det:
Sonen har en Dirt bike med vridreglage. Hans ena reglage har pajat, och nu var det dags att fundera på vilka nya som borde skaffas.
Kom på att jag bytte reglage på den gamla hojen så sent som för nåt år sedan, och det var ju 7-delat precis som sonens nu pajade vridreglage.
Det kanske nu läget hade infunnit sig för att avveckla växlar på hojen helt, och låta Oliver få ta hand om dom växelreglagen?

Nu skulle det demonteras och byggas om.
Införskaffade kedjespännare, singlespeedkit med distansringar och ett 16 tänders drev samt 5 korta klingbultar. Sen var det bara att börja demonteringen. Av med klingor, bort med växlar, väck med vajrar, hej då kasett, skruva bort reglage, kapa kedja, montera kedjespännare, på med 16 drevet och distanser, justera kedjelinje, pumpa däcken och till sist ut och testa.
Det var en magisk första tur på singelspeeden, och på en gång kände jag att det är det här som är grejen. Jag kände mig också lite tuff eftersom jag sett så många tuffa killar på singlespeed, och gärna vill vara lite som dom.
Nej, tyvärr så stämmer inte det där riktigt. Det kändes nog just då bara som om cykeln var lite lättare, och saknade växlar. Jag kände mig faktiskt inte särskilt tuff heller. Inte tuffare än när jag fräser fram på en 20 växlad carbon räser eller studsar omkring i skogen på min Giant anthem och frenetiskt letar rätt växel.
Men på nåt sätt gillade jag det lite ändå, bara trampa och styra har ju sin charm också. Kan kanske vara nåt för mig att träna teknik med, eftersom jag är en sopa i skogen rent tekniskt.
Och sen har ju faktiskt min gamla trotjänare fått ett nytt liv. Precis som jag skulle man kunna säga, men med skillnaden att han numera är gammal och singel, medans jag bara är gammal :-o

Länge leve kejsaren!

Den 24 februari år 1500, föddes Charles V. Han var kung över spanien och Neapel, hertig och greve i en mängd olika länder.
Bryggeriet Het Anker i Mechelen, mest kända för Gouden Carolus, tappar varje år den 24 februari, sin "Cuvée van de keizer" för att hylla honom.
I år hade systembolaget tagit in ett parti som tillfällig nyhet i Augusti, vilket självklart fick mig att försöka hinna få tag på några flaskor innan dom tar slut. Svårt att veta vilken efterfrågan det är på den här typen av öl eftersom både smaken, styrkan och priset skiljer sig en del från både storsäljarna Norrlands guld och Kung. Jag köpte 2 flaskor på regeringsgatans systembolag, som för det mesta har ganska mycket på hyllan av tillfälliga nyheterna. För grejen med just den här tappningen, är ju att när den är slut, så görs inga fler. Nästa tappning är nästa år den 24 februari.

Det kan tyckas att en flaska öl har en smärtgräns prismässigt på runt 15 kronor om man frågar runt. Det verkar också som volym är prioritet framför kvalitet och smak, eftersom man hittar burköl på systembolaget för 9:-, vilka jag egentligen kanske inte skall uttala mig om, eftersom jag tycker dom smakar skit, och egentligen påminner mer om kiss än öl. Men smaken är ju delad som tur är.

Nåväl. En 75 cl flaska cuvée van de keizer kostar 106:-. ( Det får man 10 st äckliga burköl för, som säkert leder till en hemsk fylla med ännu hemskare bakfylleångest som säkert måste dämpas med flottig pizza ).

Det festliga med en Cuvée, är ju att den precis som ett bra vin, vinner på lagring. Det kan man inte säga om en lager på burk som skall förbrukas inom ett par månader - max.

Man köper en cuvée för att dricka den senare, inte på en gång eller kanske inte ens samma år.

Gouden Carolus Cuvée van der keizer som tappades i år, bör drickas före den 29/9 2017, vilket innebär att jag har 10 år på mig att hitta ett lämpligt tillfälle att avnjuta den.

Recensioner av de tidigare tappningarna har varit bra, varav en skrev att "Rochefort 10 kändes lite tamare och enklare efter den här upplevelsen". Det är ingen after-bike öl med andra ord.

Så hur den smakar kan jag faktiskt inte säga något om just nu, eftersom jag inte lär öppna nån av flaskorna i år. Men tanken är kanske att öppna en flaska nästa år, spara den andra, och även försöka komma över 2008 år tappning, om jag gillar 2007:ans karaktär.

Jag är varken för eller emot monarki, och vet inte så mycket om hur befolkningen överlag i idag ser på Charles V i flandern med omnejd. Men en sak skiljer sig från Belgien och Sverige:

Dom hyllar en kejsare med ett öl som kostar över 100:-, som kan lagras i 10 år och säkert smakar gudomligt.

I Sverige har vi ett öl som heter "Kung", som man bör halsa i sig ur burken direkt vid kylskåpet samma dag du köpt den, och den smakar kiss. Det kanske är bryggeriets sätt att tala om att dom är emot monarki :-o

Jag hoppas själv på att nästa år få stämma in i hyllningarna till Charles V, åtminstone vad gäller Cuvéen som nu finns i mitt vin/ölskåp.

Länge leve kejsaren!

55 mil smärtande glädje

Att åka bil till Göteborg är långt och tråkigt. Att cykla på lite mindre vägar till Göteborg är ännu längre, och verkar vid första tanken nästan orimligt ogörligt. Men det har gjort förr, och dom som gjort det förr gör om det. De som gör det är helt vanliga människor som gillar att färdas framåt med hjälp av sina egna ben.
Jag bestämde mig för den här utmaningen för nån månad sen, och lyckades övertala min goda cykelvän och kollega Oliver Valdes att bli parkamrat.
Det var med viss oro jag anlände till starplatsen, eftersom jag haft problem med magen hela veckan till följd av nåt jag ätit, men framförallt för att mitt högra knä återigen börjar ömma betänkligt under veckan.
Starten gick klockan 08:00 vid Preem stationen på norr mälarstrand i stockholm.

Första etappmålet var Järna utanför södertälje, och fram dit hade alla hållit ihop. Dom som hade väldigt bråttom, stack direkt vidare därifrån. Jag och Oliver trummade på med ett annat gäng, och kände oss för till lunch och kontrollplatsen i Stavsjö. Därifrån bestämde vi oss för att köra i par, och inte med någon annan grupp.

Vägarna slingrade sig mjukt och fint fram genom ett för dagen soligt sverige.

Om man tror att den här delen av landet är platt, så blir man nog besviken eftersom det är ganska rikligt med mindre backar hela tiden.

Efter Stavsjö flöt det på ganska bra ner mot Mjölby där vi fikade på statoil och åt korv med bröd. Vi satt där ensamma en stund innan vi styrde vidare mot Jönköping.

Den här delen av etappen är inte kul. Väg

32, är inte guds gåva till oss cyklister och tråkigare väg får man leta länge efter. Det kändes som om varje kilometer kändes som en mil. När vi till slut kom in på mindre vägar och natten började titta fram, fick vi nya krafter. Det är en skön känsla att färdas genom mörka och tysta små samhällen, där man passerar ko hagar och bondgårdar om vartannat. I Jönköping väntade mat och vila. Vi tog det lugnt, och sov till och med en halvtimme var c:a i bakluckan på servicebilarna. Sen var det dags igen.

Småland är kuperat. Dom här delarna av småland som vi nu cyklade i hade backar som heter duga. Den här etappen är den som var jobbigast, och det av fler anledningar. Långa backar i mörkret följdes av tröttheten som infinner sig när morgonkylan och morgonljuset tittar fram. Dessutom finns det inget stopp på vägen. Inte tillstymmelse till vattenpåfyllning eller nattöppna mackar.

Färden till Borås var en konstant kamp för att hålla sig vaken, och mitt högra knä smärtade vid varje tramptag. Jag hade klarat mig ganska bra från skavsår hela dagen, men nu var dom på gång, och då är det inte skoskav jag tänker på. Skylten kan vara ledtråd nog..........
I Borås rullade vi in på Statoil för att fylla på vårt bränsle, som där fick bli korv, kaffe, bulle och coca-cola.

Vi tog varsin "powernap" på marken utanför i 5 minuter, sen rullade vi vidare. Högra knät var nu ett skämt.

Det finns ett par rejäla backar mellan Borås och göteborg, som faktiskt kändes ganska sköna just då av nån märklig anledning. Men dom sista milen in till Göteborg var jobbigare än väntat. Mestadels berodde det på mitt högra knä, som gjorde att jag inte kunde trycka på ordentligt, och självklart för att man också blir trött av smärta.

Vi rullade in i målet på Hisingen klockan 10:15. Då hade vi cyklat i 26 timmar och 15 minuter.

I klubblokalen som användes som målplats, fanns det dricka och lite mat. Jag hällde snabbt och resolut i mig 2 st öl. Det var kanske inte riktigt "Nypan öl", men just då var dom himmelskt goda ändå, fast det var danska ful-imports öl.

Bussresan hem var en enda lång sömn, med undantag för ett stopp i Mjölby där en korv med mos slank ner.

Och när vi anlände hemma stod familjen och väntade. Härligt att se fru och barn stå där och ta emot.

Nu nån dag efteråt, börjar man summera den här utmaningen.

Svårt att säga innan vad man ska förvänta sig, och för mig som aldrig cyklat längre än 22 mil förut, var det svårt att veta var den egna gränsen går. Jag har ju "inte ens cyklat vättern", något som dom flesta har gjort både 1 och 5000 gånger, så hur 55 mil skulle kännas, hade jag ingen föraning om alls.

När jag tänker tillbaka på alla dom milen vi la under våra hjul på dom 26 timmarna, så minns jag att jag var glad varenda tramptag, även fast jag var trött i skallen och hade djävulskt ont i knät.

Benen har känts bra hela resan och rygg, armar och axlar likaså.

Jag är ofta glad när jag cyklar, eftersom cyklingen gör mig glad. Att färdas framåt med hjälp av bara sina egna ben är härligt. När man färdas från en punkt till en annan, på vägar man aldrig tidigare färdats på, och dessutom på en distans som de flesta anser vara sjukt lång, växer den härliga känslan.

Jag är övertygad om att de flesta klarar av det här, om man bara gör det av rätt anledning, och inte för att bevisa för nån annan än sig själva att man kan göra det. Det är långt, det är jobbigt, men det är framförallt en euforisk känsla att rulla i mål efter 55 mils cykling och säga till sig själv: Jag klarade det!

Jag har haft god hjälp av Johan, som kommit med bra tips, och inspirerat mig till den här turen, och självklart god hjälp av min fantastiska Man Machine, som lyfter mig för varje tramptag.

Stort tack till Oliver för bra sällskap under resan, - vi kör bra ihop. Stort tack till Jan C och hans firma Norvelo som arrangerat allt detta på ett fantastiskt sätt.

Mitt största tack går till min fru, min älskade fru som låter mig hålla på med det här, och stöttar mig i allt. Och alla mina barn, som finns i huvet hela tiden vid varje tramptag.

Och självklart kommer jag cykla nästa år igen. Men den gången tar jag hellre bara 55 mil glädje med hela knän ;-)

En god samarit med gelémage

Sista veckan före Stockholm-Göteborg.
När jag hade cyklat hem igår i ett som vanligt furiöst tempo, kom jag på den briljanta idéen att ta ut räsern på en 8 milsrunda runt Bålsta.
Mat är en lyx jag inte kan unna mig när jag har bråttom, men kanske att glas vatten.
Varmt och skönt fast med lite motvind kom jag nabbt fram till toppen av dalkarlsbacken på väg mot Kungsängen. På toppen möter jag en cyklist på väg från kungsängen som leder sin cykel i handen, och har hjälmen på styret. Luktar haveri lång väg. Frågar om han behöver reservdelar, men då svarar han "Nej, det är lugnt, jag har trasiga slangar" ?!?
Killen bryter på Polska/ ryska, och har en fin Bianchi Carbon hoj och full Bianchi mundering. Han ska till Kalhäll. Därifrån är det c:a 7 kilometer.........
Hallå, ta en slang av mig då säger jag. "Nej det är lugnt, jag har inga pengar på mig", får jag till svar. Det är en härlig kväll med sol och värme för en gångs skull. Folk brukar säga att jag är en snäll människa, och uppfattas nog som givmild. Däremot är jag ingen idiot. Men en slang kan jag nog avvara, och nästa gång är det kanske jag som står där med trasiga slangar och väntar på en god samarit.
Cyklar vidare i motvinden, och njuter av hur tankarna far omkring i huvudet. Vinkar glatt till shellmacken i Bålsta, som alltid har varma kanelbullar och gott kaffe. Här ska det cyklas, inte fikas.
På hemvägen har jag vinden från sidan och hungern börjar göra sig påmind. Nu börjar nog bränslet ta slut. Det är när jag passerat toppen på dalkarlsbacken jag bestämmer mig för att ta en "energi gel". Klockan har nu passerat 21.
Jag har tidigare testat energi gele med alltid samma resultat. Man blir lite piggare, men hela magen pajar och blir mysko i flera dar nästan. Det var ju skitsmart att jag testade det nu och inte nästa helg. Väl hemma försöker jag fixa nåt att käka. Klockan är nu 22:15. Kroppen är inte så pigg på mat, och jag börjar nästan må illa. Energi gele är djävulens påfund, och inget som funkar för mig. Dom energi gels jag har kvar hemma, ska jag bränna på bål tillsammans med ett par gamla värdelösa Continental Twister däck.
I skälby sitter jag i soffan och mår halvpyton och orkar inte ens få i mig en öl. I kallhäll sitter nog samtidigt en cyklist som bryter på polska, och garvar åt den där snubben som bjöd bort en slang "free of charge". Fan ta honom om han dricker öl samtidigt.

En svart skönhet i helfigur!

Det här med design och känsla för skönhet, är ju oerhört olika i olika länder.

Till exempel kan man inte beskylla italienare för att göra dom bästa bilarna, men dom är oftast sååååå snygga.
Dom tyska bilarna, är oftast ett under av ingenjörskonst, och i mina ögon lika tråkiga om dom är bra. Det kanske är så enkelt att konstnärer och ingenjörer inte jobbar mot samma mål, och därför levererar så olika resultat. Steve Jobs som grundade Apple, fyllde tydligen medvetet företaget med männsikor som mer var kulturelle än vetenskapliga. På nåt sätt märks det även idag.
På Cinelli har man lagt en stor del av prioriteten på design, och till och med namngivningen av de olika cykelmodellerna och tillbehören. En cykelsom anpassats för tjejer är exempelvis uppkallad efter en Jimi Hendrix låt- Little Wing. Jag gillar sånt. Jag gillar när design, hjärta och känsla får bestämma lika mycket som de tekniska egenskaperna och prestandan på slutprodukten.Jag gillar min Cinelli Man Machine. Den är snygg, svart, snabb och namngiven efter Kraftverks album med samma namn.

Jag njuter av varje tramptag på den, och efter bytet till SRAM, så längtar jag faktiskt efter att få växla upp eller ner. Den är ganska lätt, men kan lättas mer om jag vill. Men det ska jag nog inte. 7,6 kilo är helt OK och cykeln är så oerhört mycket bättre än vad jag nånsin kommer att bli.

Ska man då fundera över varför man unnar sig pylar som en del säger "är för bra"? Behöver en konstälskare försvara att han köper en svindyr tavla som han fysiskt inte kan betrakta på ett annat sätt än mig som tycker hötorgskonst är snyggt? Nej. Behöver en HIFI fantast som gillar skitmusik och har två öron preci som jag, försvara att han köper högtalarkabel som kostar 1000 kronor metern? Nej. Så vid närmare eftertanke, så kommer det säkert att hamna ett par fläskit snygga och lätta sexiga hjul på min Man Machine så småningom :-o

Stockholm-göteborg: May the force be with me

Jag bestämde mig ganska nyligen för att utmana mig själv. Man kan cykla på många olika sätt, och drivkrafterna som gör att man gillar att cykla, är ju olika för oss alla. En del gillar att cykla i skogen, andra föredrar asfalt. Många gillar soliga turer medans andra föredrar regn och rusk. Många cyklar uteslutande på somrarna medans en del cyklar året runt.
För att ta reda på hur det känns att cykla riktigt långt, har jag nu anmält mig till Stockholm-Göteborg som går av stapeln den 21 uli 2007.
Jag kommer att cykla i par med min jobbarkompis Oliver Valdez, som också var med på mallis, och cyklat med oss på vinterrundor och nattrundor. Oliver har cyklat ett par Mälaren runt och även Jotunheimen och fixar det här.
Det känns som den perfekta parkamraten för mig eftersom han är stark, envis och gansk prestigelös.
Det är lång att cykla till Göteborg. Det är till och med långt att åka bil dit och dom resorna brukar kännas mer som transport än äventyr.
Den här resan bli annorlunda. Oh yes. Den här resan blir det resan som är målet, och inte slutdestinationen.
Givevtvis funderar jag nu på hur jag kommer klara det här. Är jag tillräckligt stark? Håller kroppen ihop? Hur funkar skallen när man cyklat 20 timmar och har ett par timmar kvar? Vad ska jag packa, hur ska jag äta dagarna innan osv.
En sak som jag redan nu inser, är att Cinelli Man Machine, inte kommer göra mig besviken. Den känns för varje runda jag kör den, som ett stort lyft för min cykling, då den både är kvick och komfortabel. Jag har bytt lite delar på cykeln också. Vikten ligger nu på c: 7,6 vilket är mer än godkänt. Och med komponentgruppen som nu sitter på, kan jag faktiskt vara säker på i alla fall en sak: "The Force will be with me"

Ge mig en omgång till!

En stor skillnad mellan att vara stamgäst och att vara en i mängden när man besöker en krog, kan ju vara att man på stamkrogen inte behöver be om ännu en öl, eftersom krögaren känner på sig när man vill ha påfyllning, och heter krögaren Hanna, så vet han också vad man vill ha.

Jag känner mig lite grann som stamgäst på Lilla barkarby och besöker den lilla krogen med jämna mellanrum.

En god kollega hade berättat att han i sin tura hde en vän, som importerade öl från belgien, dock i liten skala. Efter lite mailutväxling med Lars på Belgodeli fick jag reda på att just Lilla barkarby faktiskt precis hade tagit in deras sortiment.
Hanna blev lite förvånad i måndags, när jag vid det månatliga besöket avböjde den sedvanliga törstsläckaren Belpils, och istället sa att jag skulle testa öl från Belgodeli!
Han undrade förstås hur jag kände till att han hade dom hemma, eftersom han inte gått ut med det ännu.

Nåväl. Jag hann testa av Valeir blond, Ename dubbel, Ename trippel och Ichtegem Grand Cru

Valeir Blonde

Det här var en trevlig bekant, med lite flädertoner. Passar ganska bra en sommareftermiddag. Gillar man en blond belgisk öl, ( Leffe, Maredsous 6 etc ), så gillar man Valeir. Min granne som var med ville absolut försöka få reda på hur man beställer en låda via systembolaget.

Mitt betyg blir 4 av 5

Ename dubbel

Var enligt mitt tycke helt okej, utan att sticka ut. Här finns nog många som tänker Westmalle dubbel som en sorts standard för en dubbel, och tänker man så, blir Ename dubbel lite tam. Mitt betyg blir 3 av 5

Ename Trippel.

Känns och smakar som en trippel. Här blir man inte besviken, om man lärt sig uppskatta westmalle trippel, vit chimay eller holländska Latrappe. Passar utmärkt som en avslutare, eller som den näst sista om man tänkt avsluta med en Blå Chimay eller rochefort etc.

Mitt betyg 4 av 5

Ichtegem Grand Cru.

Den här fick jag som en avslutning på kvällen. Kanske skulle haft den mellan Ename dubbel och trippeln, för att neutralisera lite. Efter att ha funderat lite efter de första 2 klunkarna, börjar man gilla dryckens karaktär lite annorlunda smak. Det är inte så ofta man dricker en Gueze i Sverige, och många som gör det, har nog svårt att placera den. Den här däremot var efter ett tag riktigt angenäm och visst känner man att den lagrats på fat. Den ska jag tveklöst hålla utkik efter när den tillfälligt kommer in på systembolaget i höst.

Mitt betyg 4 av 5 ( på gränsen till 4,5 av 5 )

Till nästa vecka ska jag på återbesök. Ge mig en omgång till!

17,5 mil - med regn tunnlar och skratt.

Klockan 07:10 drog klockradion igång. Vanligtvis så studsar man upp ur sängen med ett skratt när dcykling står på schemat. Men kvällen innan hade jag tillbringat hos Johan, där vi smakat av både nya bekanta och gamla favoriter från Belgien.
Huvet och magen ville väl allt annat än att cykla. Somna om hade funkat väldigt bra eftersom jag kom i säng vid halvtvå på natten.
Nåväl. Klockan 8 hörde jag det bekanta trippande at ett par Look Keo klossar på trallen utanför dörren. Vi drog iväg lite sen, och var väl lite osäkra på hur vädret skulle bli. Man kan säga att regnet hängde i luften.
Framme i Täby väntade Ari Ivonen på oss inne på Shell macken. Nu hade det börjat regna på riktigt, vilket gjorde valet lätt. Självklart ska vi cykla till Rimbo!
Det var ett riktigt skönt sommarregn, och eftersom värmen var okej, så blev man inte kall heller. När vi satt och käkade lunch i Rimbo, så slutade det att regna. Solen tittade fram även om det såg lite oroligt ut fortfarande och turen var med oss. Solen trängde fram mer och mer, och nåt mer regn fick vi inte.
Smävägran hem från Rimbo, slingrade sig fint fram mellan åkermark och kulliga skogsdungar. Det var nog bland de finaste vägarna jag cyklat på sen mallisresan.
Vi rundade av med en kaffe på Shell macken när vi var åter i Täby. Hemresan skulle ju bli en enkel resa, och hade det varit så, hade historien tagit slut här.
Täby kommun börjar säkert nånstans, och slutar säkert nånstans också. Frågan är bara var. Och frågan är hur ihelsike 2 st helläckra snubbar som vi, helt plöstligt är totalt desoriernterade?! Vi irrade helt plötligt omkring i Enebybergs villaområden, i tron om att vi skulle landa i Sollentuna oavsett vägval :-o
Tiden gick och oavsett vilka vägar vi tog, så blev vi bara mer och mer förbryllade. Till slut hade vi börjat få kläm på läget, och åkte en bit parallellt med den ej invigda motorvägen mellan Sollentuna och Täby. Eftersom vi redan var försenade och solen sken, var vi tvungna att testa den. Vi var också tvungan att lyfta hojarna över ett par meterhäga betongavspärrningar, och självklrt tvungna att cykal ner i den vägtunnel som inte hade grindar. Tunnlarna öppnar väl om ett år vilket innebär att det står både byggmaskiner och ligger en del bråte i tunneln. Självklart var det mörkt också, annars hade vi inte åkt in där........
Det tog väl c:a 100 meter, sen smällde framdäcket som ett pistolskott! PANG!
Jag hade troligtvis kört på nån metallstång eller plåtbit eftersom det var en reva genom framdäcket. Silvertejp och ny slang, ett par feta skratt och sen var vi iväg igen. Men inte genom tunneln.
Väl hemma kändes det milt sagt skönt, även om jag pga en biltur inte kunde knäppa den där välförtjänta ölen. Vi hade skrapat ihop 17,5 mil totalt och fått en sån där kalasrunda man kan leva länge på. Och suget efter asfalt och slingriga vägar bara ökar och ökar och ökar.