Lördagen den 8 maj 2010, bjöd på ett väder där man verkligen fick vattendroppar på huvet.
Det var dags för en 40 mils brevet. Kanske den svåraste distansen av alla breveter, och för en gröngöling som jag, vet man inte vad som väntar. Uppladdningen hade väl inte varit optimal, med mycket jobb, mycket stress och för lite sömn dagarna före. En släng av illamående, huvudvärk, ledvärk och feberkänning gjorde att jag tvekade till start så sent som en kvart innan jag åkte hemifrån på morgonen.
Start vid 06,15 i Tumba där ett 30 tal morgonpigga cyklister samlats för att förenas i ett långt lidande.
Regnet hänger i luften, men bestämmer sig för att bara hänga. Efter c:a 10 mil bestämmer sig himlen för att inte hålla igen längre. Och så var det resten av dagen mer eller mindre. Den här breveten skulle ta oss från Tumba, via Sillekrog, färja över bråviken, Söderköping, Rejmyre, Hälleforsnäs, Gnesta och åter Tumba.
Ganska snabbt splittrades det upp i fältet. I första gruppen jobbade vi på ganska bra, även om det som vanligt blev lite tokigt i backarna och kurvorna i vanlig ordning.På det hela kändes det ganska bra, åtminstone i 22 mil. Sen bestämde sig benen för att helt plötsligt tappa tryck och kraft - igen :-(
Så nu befann man sig i ett mellanläger, där förstagruppen försvann framför mig, och jag själv hittade ett eget tempo. Ibland gör nån sketen kilometer lägre tempo en stor skillnad.
Väl i Rejmyre, hade förstagruppen precis anlänt när jag kom fram, och det var lunchdags.
Klungan väl samlad efter Rejmyre på väg mot Hälleforsnäs. Mellan dom metropolerna slår jag av på tempot igen, och kör själv till Hälleforsnäs.
Därifrån körde jag i sällskap med "Evo" och "Superape", eller Stelios och Kaj, som dom heter i sina pass. Vi höll ihop hela vägen in till Tumba, där vi var eniga om att det nog var vettigt att försöka hålla ihop under såna förhållanden. Blött, kallt och jobbigt, är nog de tre orden jag vill beskriva den här rundan med. I särklass den jobbigaste rundan jag varit med om, och faktiskt så slitigt för psyket, att jag på allvar funderade en del på om jag verkligen vill fortsätta med att försöka cykla långt. Italiens 160 mil i augusti, känns oerhört långt borta för mig just nu. Har jag tagit mig vatten över huvudet? Är jag tillräckligt sugen på det här? Vad behöver jag korrigera för att det ska kännas bättre?
Det finns en del att fundera över just nu, men jag tar en vecka i taget och känner efter. Kanske att suget kommer tillbaka, och att kroppen börjar svara bättre.
Som en liten bonuskaramell, bjuder jag på den här snutten, där KBCK:s PR ansvarige kortfattat berättar om situationen.
8 kommentarer:
På de här distanserna gäller det att hitta sitt eget tempo och inte köra tills man kroknar. Sänk ambitionerna lite.
Italien får du klura på. Jag tror du fixar den. Tänk bara på vinbuffén när vi har kommit i mål.
/J
Johan är inne på två viktiga saker: eget tempo respektive vinbuffé. Oavsett om man skulle föredra en Chemaybuffé eller inte så är det helt avgörande att se framåt när det svider, till det sköna som väntar efter fullbordat arbete. Klart att du du tycker det här är roligt, fåniga väder är inget att bry sig om när man är hemma igen. Väl där finns bara perfekt väder och många många mil.
Regnade det? Det har du väl i så fall redan glömt nu?
Sånna där rundor sliter.
Du kan få köra lite Lövsta med mig annars. :)
Konstigt det här med psyekt, men man glömmer fort.
Jag är faktiskt redan sugen på nästa runda :-)
För jag tror också att det kommer vara fint väder en hel dag och natt, nångång i år. Alla rundor hitills i år har ju varit med regn eller blåst, eller både och.
Och 2 veckor på mallis i början av juli, kommer nog slipa formen åt rätt håll.
Men Patrik, klart vi ska rulla i Lövsta skogarna också. Lite varmare först bara, sen kan du får kränka mig ordentligt.
/N
Cykling går från det lättaste lätta, bästa - till det hårdste hårda, värsta. Det är denna kontrast vi cyklister älskar.
Det är klart fascinerande hur snabbt man glömmer elände och minns det bra. Jag är också redan sugen igen.
Skicka en kommentar