Heaven and Hell i 60 mil

Tisdagen den 18 maj 2010, fick jag besked att min far hade avlidit. Cancern hade till sist skördat ännu ett offer.
Jag tänker inte skriva så mycket mer om det, men helt klart är att ett sådant besked gör att man tappar fokus men också får ändra om sina planer.Jag hade inga planer på att cykla långt nu i helgen, men kände att det säkert kunde vara en bra terapi att sitta av en helg i cykelsadeln istället för att gå hemma med alla tankar.
Lördag morgon ringer klockradion 03:40. Packar snabbt in cykel och packning i bilen, för att ta mig till Västerås där starten för 60-milaren är belägen.En liten klunga på hela sju cyklister har bestämt sig för att köra den här 60 milaren. Peter, Jonas N, Nils ( Schture ), Vic, Jonas Larsson, Erik och jag själv. 06:00 rullar vi iväg på vägar som är blöta av ett morgonregn. Milen tickar på och vi stämplar både i Skinnskatteberg och Kopparberg utan missöden. Bergslagen är verkligen vackert, och vädret bestämmer sig för att bli riktigt bra. Vi har både sol, värme och vindstilla. Det här är cykling när det är som bäst.Lunch avklaras i Karlskoga, där det i vanlig ordning bara går att få tag i pizza.
Med knorrande pizzamagar, rullar vi vidare mot degerfors, laxå och askersund.
Mellan Askersund och Borensberg slingrar sig vägen fram genom trolska skogar och små gårdar som kantar vägen emellanåt. Det doftar sommar. Det är ett sverige när det är som bäst, och en lisa för själen.Vi hade redan före start bestämt oss några stycken för att sova några timmar i Norrköping.Jag och Nils hade ett simpelt rum på ett riktigt simpelt bed & breakfast hotell, och Jonas och Vic på ett annat. Erik hade inget hotell alls, men hade tur och fick ett rum bredvid vårt. Peter och Jonas N körde vidare för att ta sig igenom loppet över natten-morgonen.Att kränga av sig kläderna efter 43 mil, och lägga huvudet på kudden är en rätt skön känsla.
Jag somnade rätt snabbt. Nils sa dan efter att det tog 10 sekunder :-)Att vakna till ljudet av regndroppar är ibland rätt så skönt. När man har sovit 5 timmar och ska cykla 18 mil, är det ljudet inte lika välkommet.Men på nåt sätt tar man sig upp, iväg och framåt. Milen rullade fram betydligt saktare idag och hungern började göra sig påmind eftersom vi inte hade ätit frukost ännu. Men vid stavsjö fick vi anledning att njuta desto mer, då vi resolut smällde i oss bacon, ägg och potatis på vägkrogen.Två koppar kaffe och sen iväg. Det flöt på rätt bra och vi var ganska överens om att det kunde bli en bra dag i sadeln. Det är lite duggregn periodvis, men det känns nästan som om det kan vända och bli varmt och soligt. Himlen ser rätt bra ut bakom oss.Välkommen till Flen, - här vänder det.

Det är nu regnet helt plötsligt vräker ner med sådan kraft att vi i panik slänger oss in i en busskur.Det är efter Flen som det börjar blåsa motvind, kantvind och allt utom medvind. Det blåser så hårt att man börjar bli kall, och det går inte att cykla sig varm i den blåsten heller.
Det här är cykling när det är som sämst :-(Man får helt enkelt bara rulla på utan att använda för mycket energi. Det är ingen idé att försöka ta ut sig för hårt i kampen mot vinden.
Till sist tar sig vår lilla klunga i mål. Nöjda och glada över att ha avverkat den här 60 milaren, och nöjda med att vi samtliga har klarat en hel brevet serie före maj månads utgång. Nu kan man ta resten av breveterna som man känner och utan tvång.
Väl hemma var det inga problem att somna i soffan.
Eftersom jag efter den senaste 40 milaren var lite tveksam till det här med långcykling, var den här rundan värd mycket. För den innehöll allt som cykling kan innehålla, med tonvikt på det positiva. Jag fick tillbaka suget på cykling igen och är redan nyfiken på nästa runda.
Tack allihopa för en bra runda tillsammans. Tack pappa. Du fanns också med hela resan.