55 mil smärtande glädje

Att åka bil till Göteborg är långt och tråkigt. Att cykla på lite mindre vägar till Göteborg är ännu längre, och verkar vid första tanken nästan orimligt ogörligt. Men det har gjort förr, och dom som gjort det förr gör om det. De som gör det är helt vanliga människor som gillar att färdas framåt med hjälp av sina egna ben.
Jag bestämde mig för den här utmaningen för nån månad sen, och lyckades övertala min goda cykelvän och kollega Oliver Valdes att bli parkamrat.
Det var med viss oro jag anlände till starplatsen, eftersom jag haft problem med magen hela veckan till följd av nåt jag ätit, men framförallt för att mitt högra knä återigen börjar ömma betänkligt under veckan.
Starten gick klockan 08:00 vid Preem stationen på norr mälarstrand i stockholm.

Första etappmålet var Järna utanför södertälje, och fram dit hade alla hållit ihop. Dom som hade väldigt bråttom, stack direkt vidare därifrån. Jag och Oliver trummade på med ett annat gäng, och kände oss för till lunch och kontrollplatsen i Stavsjö. Därifrån bestämde vi oss för att köra i par, och inte med någon annan grupp.

Vägarna slingrade sig mjukt och fint fram genom ett för dagen soligt sverige.

Om man tror att den här delen av landet är platt, så blir man nog besviken eftersom det är ganska rikligt med mindre backar hela tiden.

Efter Stavsjö flöt det på ganska bra ner mot Mjölby där vi fikade på statoil och åt korv med bröd. Vi satt där ensamma en stund innan vi styrde vidare mot Jönköping.

Den här delen av etappen är inte kul. Väg

32, är inte guds gåva till oss cyklister och tråkigare väg får man leta länge efter. Det kändes som om varje kilometer kändes som en mil. När vi till slut kom in på mindre vägar och natten började titta fram, fick vi nya krafter. Det är en skön känsla att färdas genom mörka och tysta små samhällen, där man passerar ko hagar och bondgårdar om vartannat. I Jönköping väntade mat och vila. Vi tog det lugnt, och sov till och med en halvtimme var c:a i bakluckan på servicebilarna. Sen var det dags igen.

Småland är kuperat. Dom här delarna av småland som vi nu cyklade i hade backar som heter duga. Den här etappen är den som var jobbigast, och det av fler anledningar. Långa backar i mörkret följdes av tröttheten som infinner sig när morgonkylan och morgonljuset tittar fram. Dessutom finns det inget stopp på vägen. Inte tillstymmelse till vattenpåfyllning eller nattöppna mackar.

Färden till Borås var en konstant kamp för att hålla sig vaken, och mitt högra knä smärtade vid varje tramptag. Jag hade klarat mig ganska bra från skavsår hela dagen, men nu var dom på gång, och då är det inte skoskav jag tänker på. Skylten kan vara ledtråd nog..........
I Borås rullade vi in på Statoil för att fylla på vårt bränsle, som där fick bli korv, kaffe, bulle och coca-cola.

Vi tog varsin "powernap" på marken utanför i 5 minuter, sen rullade vi vidare. Högra knät var nu ett skämt.

Det finns ett par rejäla backar mellan Borås och göteborg, som faktiskt kändes ganska sköna just då av nån märklig anledning. Men dom sista milen in till Göteborg var jobbigare än väntat. Mestadels berodde det på mitt högra knä, som gjorde att jag inte kunde trycka på ordentligt, och självklart för att man också blir trött av smärta.

Vi rullade in i målet på Hisingen klockan 10:15. Då hade vi cyklat i 26 timmar och 15 minuter.

I klubblokalen som användes som målplats, fanns det dricka och lite mat. Jag hällde snabbt och resolut i mig 2 st öl. Det var kanske inte riktigt "Nypan öl", men just då var dom himmelskt goda ändå, fast det var danska ful-imports öl.

Bussresan hem var en enda lång sömn, med undantag för ett stopp i Mjölby där en korv med mos slank ner.

Och när vi anlände hemma stod familjen och väntade. Härligt att se fru och barn stå där och ta emot.

Nu nån dag efteråt, börjar man summera den här utmaningen.

Svårt att säga innan vad man ska förvänta sig, och för mig som aldrig cyklat längre än 22 mil förut, var det svårt att veta var den egna gränsen går. Jag har ju "inte ens cyklat vättern", något som dom flesta har gjort både 1 och 5000 gånger, så hur 55 mil skulle kännas, hade jag ingen föraning om alls.

När jag tänker tillbaka på alla dom milen vi la under våra hjul på dom 26 timmarna, så minns jag att jag var glad varenda tramptag, även fast jag var trött i skallen och hade djävulskt ont i knät.

Benen har känts bra hela resan och rygg, armar och axlar likaså.

Jag är ofta glad när jag cyklar, eftersom cyklingen gör mig glad. Att färdas framåt med hjälp av bara sina egna ben är härligt. När man färdas från en punkt till en annan, på vägar man aldrig tidigare färdats på, och dessutom på en distans som de flesta anser vara sjukt lång, växer den härliga känslan.

Jag är övertygad om att de flesta klarar av det här, om man bara gör det av rätt anledning, och inte för att bevisa för nån annan än sig själva att man kan göra det. Det är långt, det är jobbigt, men det är framförallt en euforisk känsla att rulla i mål efter 55 mils cykling och säga till sig själv: Jag klarade det!

Jag har haft god hjälp av Johan, som kommit med bra tips, och inspirerat mig till den här turen, och självklart god hjälp av min fantastiska Man Machine, som lyfter mig för varje tramptag.

Stort tack till Oliver för bra sällskap under resan, - vi kör bra ihop. Stort tack till Jan C och hans firma Norvelo som arrangerat allt detta på ett fantastiskt sätt.

Mitt största tack går till min fru, min älskade fru som låter mig hålla på med det här, och stöttar mig i allt. Och alla mina barn, som finns i huvet hela tiden vid varje tramptag.

Och självklart kommer jag cykla nästa år igen. Men den gången tar jag hellre bara 55 mil glädje med hela knän ;-)

En god samarit med gelémage

Sista veckan före Stockholm-Göteborg.
När jag hade cyklat hem igår i ett som vanligt furiöst tempo, kom jag på den briljanta idéen att ta ut räsern på en 8 milsrunda runt Bålsta.
Mat är en lyx jag inte kan unna mig när jag har bråttom, men kanske att glas vatten.
Varmt och skönt fast med lite motvind kom jag nabbt fram till toppen av dalkarlsbacken på väg mot Kungsängen. På toppen möter jag en cyklist på väg från kungsängen som leder sin cykel i handen, och har hjälmen på styret. Luktar haveri lång väg. Frågar om han behöver reservdelar, men då svarar han "Nej, det är lugnt, jag har trasiga slangar" ?!?
Killen bryter på Polska/ ryska, och har en fin Bianchi Carbon hoj och full Bianchi mundering. Han ska till Kalhäll. Därifrån är det c:a 7 kilometer.........
Hallå, ta en slang av mig då säger jag. "Nej det är lugnt, jag har inga pengar på mig", får jag till svar. Det är en härlig kväll med sol och värme för en gångs skull. Folk brukar säga att jag är en snäll människa, och uppfattas nog som givmild. Däremot är jag ingen idiot. Men en slang kan jag nog avvara, och nästa gång är det kanske jag som står där med trasiga slangar och väntar på en god samarit.
Cyklar vidare i motvinden, och njuter av hur tankarna far omkring i huvudet. Vinkar glatt till shellmacken i Bålsta, som alltid har varma kanelbullar och gott kaffe. Här ska det cyklas, inte fikas.
På hemvägen har jag vinden från sidan och hungern börjar göra sig påmind. Nu börjar nog bränslet ta slut. Det är när jag passerat toppen på dalkarlsbacken jag bestämmer mig för att ta en "energi gel". Klockan har nu passerat 21.
Jag har tidigare testat energi gele med alltid samma resultat. Man blir lite piggare, men hela magen pajar och blir mysko i flera dar nästan. Det var ju skitsmart att jag testade det nu och inte nästa helg. Väl hemma försöker jag fixa nåt att käka. Klockan är nu 22:15. Kroppen är inte så pigg på mat, och jag börjar nästan må illa. Energi gele är djävulens påfund, och inget som funkar för mig. Dom energi gels jag har kvar hemma, ska jag bränna på bål tillsammans med ett par gamla värdelösa Continental Twister däck.
I skälby sitter jag i soffan och mår halvpyton och orkar inte ens få i mig en öl. I kallhäll sitter nog samtidigt en cyklist som bryter på polska, och garvar åt den där snubben som bjöd bort en slang "free of charge". Fan ta honom om han dricker öl samtidigt.

En svart skönhet i helfigur!

Det här med design och känsla för skönhet, är ju oerhört olika i olika länder.

Till exempel kan man inte beskylla italienare för att göra dom bästa bilarna, men dom är oftast sååååå snygga.
Dom tyska bilarna, är oftast ett under av ingenjörskonst, och i mina ögon lika tråkiga om dom är bra. Det kanske är så enkelt att konstnärer och ingenjörer inte jobbar mot samma mål, och därför levererar så olika resultat. Steve Jobs som grundade Apple, fyllde tydligen medvetet företaget med männsikor som mer var kulturelle än vetenskapliga. På nåt sätt märks det även idag.
På Cinelli har man lagt en stor del av prioriteten på design, och till och med namngivningen av de olika cykelmodellerna och tillbehören. En cykelsom anpassats för tjejer är exempelvis uppkallad efter en Jimi Hendrix låt- Little Wing. Jag gillar sånt. Jag gillar när design, hjärta och känsla får bestämma lika mycket som de tekniska egenskaperna och prestandan på slutprodukten.Jag gillar min Cinelli Man Machine. Den är snygg, svart, snabb och namngiven efter Kraftverks album med samma namn.

Jag njuter av varje tramptag på den, och efter bytet till SRAM, så längtar jag faktiskt efter att få växla upp eller ner. Den är ganska lätt, men kan lättas mer om jag vill. Men det ska jag nog inte. 7,6 kilo är helt OK och cykeln är så oerhört mycket bättre än vad jag nånsin kommer att bli.

Ska man då fundera över varför man unnar sig pylar som en del säger "är för bra"? Behöver en konstälskare försvara att han köper en svindyr tavla som han fysiskt inte kan betrakta på ett annat sätt än mig som tycker hötorgskonst är snyggt? Nej. Behöver en HIFI fantast som gillar skitmusik och har två öron preci som jag, försvara att han köper högtalarkabel som kostar 1000 kronor metern? Nej. Så vid närmare eftertanke, så kommer det säkert att hamna ett par fläskit snygga och lätta sexiga hjul på min Man Machine så småningom :-o

Stockholm-göteborg: May the force be with me

Jag bestämde mig ganska nyligen för att utmana mig själv. Man kan cykla på många olika sätt, och drivkrafterna som gör att man gillar att cykla, är ju olika för oss alla. En del gillar att cykla i skogen, andra föredrar asfalt. Många gillar soliga turer medans andra föredrar regn och rusk. Många cyklar uteslutande på somrarna medans en del cyklar året runt.
För att ta reda på hur det känns att cykla riktigt långt, har jag nu anmält mig till Stockholm-Göteborg som går av stapeln den 21 uli 2007.
Jag kommer att cykla i par med min jobbarkompis Oliver Valdez, som också var med på mallis, och cyklat med oss på vinterrundor och nattrundor. Oliver har cyklat ett par Mälaren runt och även Jotunheimen och fixar det här.
Det känns som den perfekta parkamraten för mig eftersom han är stark, envis och gansk prestigelös.
Det är lång att cykla till Göteborg. Det är till och med långt att åka bil dit och dom resorna brukar kännas mer som transport än äventyr.
Den här resan bli annorlunda. Oh yes. Den här resan blir det resan som är målet, och inte slutdestinationen.
Givevtvis funderar jag nu på hur jag kommer klara det här. Är jag tillräckligt stark? Håller kroppen ihop? Hur funkar skallen när man cyklat 20 timmar och har ett par timmar kvar? Vad ska jag packa, hur ska jag äta dagarna innan osv.
En sak som jag redan nu inser, är att Cinelli Man Machine, inte kommer göra mig besviken. Den känns för varje runda jag kör den, som ett stort lyft för min cykling, då den både är kvick och komfortabel. Jag har bytt lite delar på cykeln också. Vikten ligger nu på c: 7,6 vilket är mer än godkänt. Och med komponentgruppen som nu sitter på, kan jag faktiskt vara säker på i alla fall en sak: "The Force will be with me"

Ge mig en omgång till!

En stor skillnad mellan att vara stamgäst och att vara en i mängden när man besöker en krog, kan ju vara att man på stamkrogen inte behöver be om ännu en öl, eftersom krögaren känner på sig när man vill ha påfyllning, och heter krögaren Hanna, så vet han också vad man vill ha.

Jag känner mig lite grann som stamgäst på Lilla barkarby och besöker den lilla krogen med jämna mellanrum.

En god kollega hade berättat att han i sin tura hde en vän, som importerade öl från belgien, dock i liten skala. Efter lite mailutväxling med Lars på Belgodeli fick jag reda på att just Lilla barkarby faktiskt precis hade tagit in deras sortiment.
Hanna blev lite förvånad i måndags, när jag vid det månatliga besöket avböjde den sedvanliga törstsläckaren Belpils, och istället sa att jag skulle testa öl från Belgodeli!
Han undrade förstås hur jag kände till att han hade dom hemma, eftersom han inte gått ut med det ännu.

Nåväl. Jag hann testa av Valeir blond, Ename dubbel, Ename trippel och Ichtegem Grand Cru

Valeir Blonde

Det här var en trevlig bekant, med lite flädertoner. Passar ganska bra en sommareftermiddag. Gillar man en blond belgisk öl, ( Leffe, Maredsous 6 etc ), så gillar man Valeir. Min granne som var med ville absolut försöka få reda på hur man beställer en låda via systembolaget.

Mitt betyg blir 4 av 5

Ename dubbel

Var enligt mitt tycke helt okej, utan att sticka ut. Här finns nog många som tänker Westmalle dubbel som en sorts standard för en dubbel, och tänker man så, blir Ename dubbel lite tam. Mitt betyg blir 3 av 5

Ename Trippel.

Känns och smakar som en trippel. Här blir man inte besviken, om man lärt sig uppskatta westmalle trippel, vit chimay eller holländska Latrappe. Passar utmärkt som en avslutare, eller som den näst sista om man tänkt avsluta med en Blå Chimay eller rochefort etc.

Mitt betyg 4 av 5

Ichtegem Grand Cru.

Den här fick jag som en avslutning på kvällen. Kanske skulle haft den mellan Ename dubbel och trippeln, för att neutralisera lite. Efter att ha funderat lite efter de första 2 klunkarna, börjar man gilla dryckens karaktär lite annorlunda smak. Det är inte så ofta man dricker en Gueze i Sverige, och många som gör det, har nog svårt att placera den. Den här däremot var efter ett tag riktigt angenäm och visst känner man att den lagrats på fat. Den ska jag tveklöst hålla utkik efter när den tillfälligt kommer in på systembolaget i höst.

Mitt betyg 4 av 5 ( på gränsen till 4,5 av 5 )

Till nästa vecka ska jag på återbesök. Ge mig en omgång till!

17,5 mil - med regn tunnlar och skratt.

Klockan 07:10 drog klockradion igång. Vanligtvis så studsar man upp ur sängen med ett skratt när dcykling står på schemat. Men kvällen innan hade jag tillbringat hos Johan, där vi smakat av både nya bekanta och gamla favoriter från Belgien.
Huvet och magen ville väl allt annat än att cykla. Somna om hade funkat väldigt bra eftersom jag kom i säng vid halvtvå på natten.
Nåväl. Klockan 8 hörde jag det bekanta trippande at ett par Look Keo klossar på trallen utanför dörren. Vi drog iväg lite sen, och var väl lite osäkra på hur vädret skulle bli. Man kan säga att regnet hängde i luften.
Framme i Täby väntade Ari Ivonen på oss inne på Shell macken. Nu hade det börjat regna på riktigt, vilket gjorde valet lätt. Självklart ska vi cykla till Rimbo!
Det var ett riktigt skönt sommarregn, och eftersom värmen var okej, så blev man inte kall heller. När vi satt och käkade lunch i Rimbo, så slutade det att regna. Solen tittade fram även om det såg lite oroligt ut fortfarande och turen var med oss. Solen trängde fram mer och mer, och nåt mer regn fick vi inte.
Smävägran hem från Rimbo, slingrade sig fint fram mellan åkermark och kulliga skogsdungar. Det var nog bland de finaste vägarna jag cyklat på sen mallisresan.
Vi rundade av med en kaffe på Shell macken när vi var åter i Täby. Hemresan skulle ju bli en enkel resa, och hade det varit så, hade historien tagit slut här.
Täby kommun börjar säkert nånstans, och slutar säkert nånstans också. Frågan är bara var. Och frågan är hur ihelsike 2 st helläckra snubbar som vi, helt plöstligt är totalt desoriernterade?! Vi irrade helt plötligt omkring i Enebybergs villaområden, i tron om att vi skulle landa i Sollentuna oavsett vägval :-o
Tiden gick och oavsett vilka vägar vi tog, så blev vi bara mer och mer förbryllade. Till slut hade vi börjat få kläm på läget, och åkte en bit parallellt med den ej invigda motorvägen mellan Sollentuna och Täby. Eftersom vi redan var försenade och solen sken, var vi tvungna att testa den. Vi var också tvungan att lyfta hojarna över ett par meterhäga betongavspärrningar, och självklrt tvungna att cykal ner i den vägtunnel som inte hade grindar. Tunnlarna öppnar väl om ett år vilket innebär att det står både byggmaskiner och ligger en del bråte i tunneln. Självklart var det mörkt också, annars hade vi inte åkt in där........
Det tog väl c:a 100 meter, sen smällde framdäcket som ett pistolskott! PANG!
Jag hade troligtvis kört på nån metallstång eller plåtbit eftersom det var en reva genom framdäcket. Silvertejp och ny slang, ett par feta skratt och sen var vi iväg igen. Men inte genom tunneln.
Väl hemma kändes det milt sagt skönt, även om jag pga en biltur inte kunde knäppa den där välförtjänta ölen. Vi hade skrapat ihop 17,5 mil totalt och fått en sån där kalasrunda man kan leva länge på. Och suget efter asfalt och slingriga vägar bara ökar och ökar och ökar.

Men andan i halsen och knark som tröst

Det var en sån där härlig morgon, en sån där som man inte riktigt vet hur man skall placera vädermässigt. Skulle det blir regn? skulle det bli storm? skulle det bli sommar?

Johan var som vanligt både pigg, punktlig och så där läcker som bara vi västerortsgrabbar kan vara.

På agendan stod det Sigtuna med fika på tant brun. Mulligt värre. Och muligt värre var också det faktum att vi på ditvägen hade så pass bra fart för att vara en söndagsmorgon, att vi fick hoppa det, eftersom dom inte öppnar förräns 10:00.

Det blev en klassisk Statoil fika istället, vilket också är helt OK.

Nu till ämnet. Dagens väder var bland det äckligaste jag nånsin haft äran att andas in. Det kändes om jag andades genom ett sugrör. Svårt att få luft, och andnödd hela tiden. Benen orkar, men får man fokusera för mycket på att andas, så blir allt en del lidande. Jag vet inte om det är inbilning, men med åren har jag fått svårare med andning på vår och sommar. Hursomhelst så var det skitjobbigt att andas. Som en extra bonus fick jag punka också.

På hemvägen fick jag en invit som jag inte kunde tacka nej till, då Johan bjöd med mig på att dela lite knark med honom.

Knark III, är en dansk "imperial stout", som smakade som en stout. Lite kaffe, lite choklad, lite tjära osv. Jag är ingen stout expert, men kan väl påstå att den ialla fall har ett namn som får oss svenskar att haja till lite extra.

Så dagen blev ganska bra. Morroncykling är bland det bästa som finns, andnöd är bland det sämsta som finns, och all knark är inte av ondo.

Nu är jag styv och bara väntar.....

Från mjuk och eländig, från tung och gungig, till stel och fin, lätt och styv.
Hemkommen från en underbar helg i Paris, fick ( tog ) jag tid till att montera på den nya stela gaffeln på Avanti Hammern. Den gamla gaffeln vägde in på 2,3 kilo!!!!! Den nya vägde c:a 900 gram :-)

Jag börjar banne mig gilla den hojen mer och mer. Känns som en riktigt bra "cykla till jobbet cykel" just nu. Riktigt bra. Nu väntar jag bara på premiärturen med spänning. Jag är inte lika styv som gaffeln, men ganska spänd av förväntan........

Uppdatering 2007-06-19
Grymmeligrym och snabbelisnabb!
Jag kan lugnt påstå att det här var bland de bästa uppgraderingar ( fast många kanske skulle se det som en nedgradering ? ) jag gjort. Vive la pendlarcykel!

Jag börjar bli stel och styv - Projekt 1

Det låter nästan som titeln på en riktigt dålig film, som skulle kunna handla om en 40-åring i nån sorts kris. Skull kunna handlat om Viagra kanske? Eller en berättelse om hur gamla gubben Nyströms kropp hamnat i otakt. Men det handlar inte om nåt av det.

Jag råkade ut för ett I-landsproblem nyligen. Vevlagret på min CX-pendlare hade skurit , ( ISIS - Say no more ), vilket innebar att jag fick tänka om lite gällande cykelval för att ta mig till jobbet. Jag ville inte cykla räser, det är för lyxigt, så valet föll på min Avanti Hammer. Avantin köpte jag hösten 2005 för att börja cykla liter mer MTB. Våren 2006 köpte jag dock min Giant Anthem2, så Avantin har mest fått agera vinterpendlare.

När det väl var dags att börja klä på sig på morgonen, kom jag på att det vore grymt med slicksen på. Schwalbe Jimmy 2.0 i all ära, men på asfalt till jobbet funkar nog Conti super contact 1,3 bättre. På med däcken och iväg.

På hemvägen kom jag på mig själv med att faktiskt tycka om hojen en del. Det flöt på riktigt bra, och väl hemma insåg jag att det med tanke på CX:en s haveri, skulle bli Avantin ett tag framöver.

Johan har vid nåt tillfälle lånta Avantin som "fyllehoj" ( fråga honom gärna hur det kom sig :-), och sen snackade vi en del om bra vintercyklar, och sunkiga billiga framgafflar. Dvs dämpade gafflar som bara gungar och har sig.

Nu ska Avantin få ett nytt liv. Lite styvare än förut. lite stelare men också lite kvickare och användas lite oftare än förut. Fick tag på en billig stel gaffel med fästen för både V-broms och skivbroms. Den ska monteras snarast och efter det kommer Avantin att vara precis som sin ägare. dvs lite stel och styv, men också lite mera snygg, och snabb :-o

Mini recension av Cinellin och livet

Äntligen har jag lyckats frigöra tid!
Jag knyckte 2 timmar i lördags, och hela förmiddagen idag till att köra in Cinellin.
Så här kommer en "mini recension".
Jämfört med min gamla Cannondale Alu ram, så märker jag ett par saker som skiljer siog markant.
1. Cinellin dämpar vibrationer mer effektivt
2. Cinellin svarar bättre i backar, känns kvickare
3. Cinellin känns något stabilare nerför
4. Cinellin är svartare :-o
Men det skiljer ju 7 år mellan dom, och nån utveckling har väl hänt på 7 år.
Körde idag en 10 mils runda på svartsjölandet, där det blåste friskt mellan varven. Ganska skönt ändå, även om jag inte kände mig superstark direkt. Helt okej, men ingen "superman feeling", vilket ju i min ålder inte inträffar så ofta trots allt.
Imorron är det måndag. Det känns helt okej den här gången, eftersom helgen varit god mot mig. Life is good!

Solen skiner, vilken skithelg!

Har inte cyklat en meter på hela helgen.
Jag kommer att gå til måndag med en oerhört stor känsla av otillfredsställelse över den här skithelgen. Jag har lövsta runt hörnet, järva fältet på behörigt avstånd, asfalt i alla väderstreck, cykelcrossar, carbonräsers, heldämpade XC svetto hojar och hardtails. Och trots det, inte en meter. Jag har varit kors och tvärs, och ingenstans.
Förste man som på jobbet imorgon vågar fråga "hur helgen varit", kommer få en svart blick till mötes. Trevlig helg - in your dreams :-(

Förresten så ska det regna imorron.

Svart, sober och fin - Cinelli Man Machine

Efter nattcyklingen fredag till lördag, hade jag tänkt unna mig att sova till klockan 11:00.

Det gick inget vidare, eftersom kroppen är inställd på max 10:00.

Eftersom jag hade fått endast 2 timmars sömn i kroppen, var skallen vaken, men kroppen ganska trött. Nåväl, morgonkaffet smakade fint, och nu tänkte jag skrida till verket. Cinellin skulle en gång för alla ta steget ut ur bubbelplasten, för att bli en cykel istället för bara en ram. Jag var ju ensam hemma, och då kan man sprida ut sig som man vill och därför hade jag monterat upp mekstativet i vardagrummet. Sakta skred jag till verket, och började med att montera av vevlagret på Cannondalen. Med onsdagens resultat i bakhuvudet, bultade hjärtat lite snabbare än vanligt när jag sakta sakta började skruva in höger vevlagerskål. Jag vet fortfarande inte om det hela tog 10 sekunder eller 30, men däremot kände jag att mitt leende växte för varje varv som lagret letade sig in i gängorna. Man kan säga att det satt som en smäck!

Resten av monteringen kändes som en lång och kontrollerad njutning. Vanligtvis brukar man ju stressa fram resultatet när nåt nytt ska monteras. Den här gången var jag för trött för det, vilket kanske var bra. Allt gick som smort och i rätt ordning hela tiden. Till och med momentet att kapa ett styrrör i karbon, vilket man inte gör varje dag, kändes som ett rent rutinuppdrag.

Det var en oerhört skön känsla att till sist se cykeln klar, samtidigt som jag med 2 timmars sömn i kroppen var lite för trött för att vara euforisk.

Jag hade inte ens tänkt testa den samma dag, men ett samtal från Patrik med löfte om en öl, ändrade på dom planerna. Men fortfarande trött, och med vanliga kläder på, hade jag fullt fokus på att hålla mig vaken, snarare än att känna efter hur cykeln kändes.

På söndagen fick jag chans att testa den en halvtimme. Och vad säger man? Den är svart, sober snygg och känns väldigt snabb! Cinelli Man Machine!

Värsta språket?

Mina barn har som alla andra lagt sig till med ordet "fett", när dom ska beskriva något som är extraordinärt. Jag brukar säga till dom att dom får böta 1 SEK varje gång dom säger det, men Olle 5 år som är minst i familjen, säger det ibland ändå, för han har ju inte ens nån veckopeng ännu :-o
Jag har funderat lite över var alla "felaktiga" ord kommer ifrån, och vet nu att dom kommer ifrån Tensta Centrum.
Idag var jag fotbollsfarsa, och passade innan matchen på att besöka mina gamla kvarter i Tensta Centrum för att se om det var sig likt eller olikt.
Det som var likt var den gråa nyansen, och de röda fasaderna på husen vid centrum. Men centrumet ver numera överbyggt med tak, för att vara som alla andra förortscentrum som panikartat försöker behålla åtminstone dom boende runt centrumen som periodvis trogna besökare, i stenhård konkurrens med alla fräcka dygnet runt öppna gallerior.
I centrum såg jag utanför "Tensta Möbler", ett ställ utanför butiken med det här klippet:
Om jag inte missminner mig helt, så heter det åtminstone på svenska Välkommen, och inte Velkommen?
Så nu vet jag var alla tokiga ord kommer ifrån. Tensta möbler.
Och förresten, 80 riksdaler för en dörrmatta med norsk hälsning är ju rena klippet! Borde kanske ha slagit till på en?

Nattcykling - nästa stora grej?

Johan som är en milt sagt påhittig människa, började vid ett tillfälle snacka om att han ville cykla på natten. Det lät så totalt självklart, att vi bestämde oss för att lägga ut en inbjudan till detta på "Happy"
http://happymtb.org/forum/read.php/1/60458
På eftermiddagen samma dag, försökte jag sova ett par timmar, vilket inte är så lätt när man dels inte är van att sova klockan 17:30, och definitivt inte när man känner att man är tvungen till det.
Jag fick väl nån timmes sömn, och nån timmes vila ialla fall.
Vi började resan med en samling på Lilla Barkarby. En öl och en pizza kan ju funka före start.
Sen drog vi iväg vid 22:00. Första hejaropen kom på södermalm där dom inte verkade ha sett cyklister i trikå förr. Festligt värre. Det var också ganska festligt att vi missade första fikastoppet med 3 minuter. Shell i Södertälje stänger 0:00, och vi var där 0:03.
Vidare mot Strängnäs. Lite duggregn som aldrig blev nåt riktigt regn. Mörka vägar och bra fart hela vägen. Det är både läckert och lite läskigt att cykla i klunga i mörker. Men kroppen kompenserar det genom att vara på helspänn hela tiden känns det som. Och därför känner man inte riktigt av tröttheten då heller.
Strängnäs har inte mycket att erbjuda till 10 st trikåklädda cyklister mitt i natten. Inget förutom några som skek åt oss, troligtvis av ren rädsla eftersom dom kanske upplevde oss som "aliens".
Till sist kom vi till Enköping, även kallad sveriges närmaste stad. Det är också en av sveriges mest stängda städer, och hade således inget nattöppet på den sidan av stan där vi kom in.
Nästa anhalt Bålsta. Nu började det bli ljust på riktigt, och som en trevlig bonus hade vi också en del motvind. Eller så var det bara koffeinbristen som spelade oss ett spratt.
Bålsta är inte bara stockholms yttersta förort. Bålsta har också sveriges just den natten bästa Shellmack, som givetvis var öppen för oss! Kaffe med tilltugg har väl sällan smakat så bra. Dom lokala tonåringarna som tydligen har lite lösare regler vad gäller tider man skall vara hemma, än vad jag har för mina tonåringar, drack coca cola istället för kaffe till sina Chorizo med räksallad klockan fem på morgonen. Dom tyckte nog också att det var konstigt med trikåklädda gubbar. Nu började det vara riktigt ljust, och än man i Bålsta, så är man nästan hemma. Ett par mysiga backar skulle först klaras av, och kvart i sju bromsade vi in framför McDonalds i Barkarby för att käka frukost. Vi fick vänta utanför där en kvart innan dom öppnade, men morgonen var på sitt bästa humör så det var bara skönt att stå ute i morgonsolen en stund. När frukosten var på plats hade det börjat sömnklia ganska rejält i kroppen, och efter att ha hojat hem sista biten med Johan, stöp jag i säng för 2 timmars sömn.

En sån runda gör jag gärna om igen, och när sommarnätterna kommer, så lär vi göra om det igen. Ett av syftena med nattcyklingen, var att helt enklet testa hur kroppen klarar av att cykla den tid på dygnet då man vanligtvis sover, och hur man fungerar dygnet efter. Cyklingen på natten går jättebra. Det är dygnet efteråt som blir jobbigt.
Nattcykling är helt klart ett alternativ som den här årstiden passar ganska bra emellanåt. Kanske ingen jättegrej, men ett litet äventyr i det stora livet :-)

Dagen efter skruvade jag färdigt min nya hoj. Det kommer i ett annat inlägg.

Vad vore livet utan en antiklimax afton då och då?

Det var en sån där härlig vårvecka, när helgen liksom börjar redan på onsdan, tack vare helgdag på torsdan, och klämdag på fredan.

Det skulle mekas italiensk carbonram på onsdag kvällen. Checklistan kunde bockas av:

1. Alla delar hemma - yes

2. Alla verktyg hemma-yes

3. Käk fixat-yes

4. Polare hembjudna-yes

5. Öl i kylen-yes

Med andra ord så var allt klart och klappat för en tokfestlig kväll, med en tokklar målbild- en riktigt styggt snygg Cinelli Man Machine svart, rött och silver.

Maten slank ner i gott sällskap av ett italiensk rosévin. Pastasallad med mycket godsaker i, är både lätt att köka, och tacksam mat eftersom man kan snacka ganska mycket när man äter. Bra snackmat helt enkelt. Italiensk blev det även till maten i form av hembakt Ciabatta. Det fanns till och med några kalla ljusa italienska öl i kylen. Man kan säga att det var italiensk tema kvällen till ära.

Eefter maten var det så dags att börja skruva, men först tar man en öl. sen börjar man skruva. Men innan man börja skruva, ska man klämma på prylarna en stund, och sen tar man en ny öl.

Eftersom det går ganska snabbt egentligen, att flytta över delar från en ram till en annan, så kan man ju ta det lite lugnt.

Patrik sitter i soffan och tjatar om öl, medans Johan med van hand börjar skruva ur mitt Stronglight de luxe ISIS vevlager. Det är då jag känner mig nöjd att jag valde det lite bättre vevlagret när det nyligen införskaffades.

Jag står med vevlager delarna i mina händer, och börjar mysa. Nu börjar bygget på riktigt.

När hjärtat stannar till, blir man oftast lite stel, och får en kroppstemperatur som är svårdefinierad. Jag vet inte om man blir kall, eller varm.

Jag blev nog både och när jag påbörjade monteringen av vevlagret, och inser när det tar stopp efter 1,5 varv, att det är något som inte stämmer.

Sakta börjar minnesbilder från tonåren komma tillbaka, minnen från den tid då fyrkantsaxlar och Campagnolo regerade räservärlden. Minnen från väldigt korta men ack så viktiga frågor när man då beställde nån del til cykeln - Fransk, engelsk eller italiensk gänga? eller varför passar inte eländet?

Det var var bara till att plocka ihop originalhojen igen, eftersom natturen skulle gå av stapeln på fredags natten.

Dagen efter fick jag hjälp av Ola på Pedalogerna ( Tack och bock ), som brotchade ur lite krafs som tydligen satt kvar i gängorna. Det var engelsk gänga.

Man lär sig nåt nytt varje gång man gör nåt. Och jag lärde mig att tackla en antiklimax kväll.

Jag saknar ett erbjudande?

Jag brukar tömma brevlådan när jag kommer hem på dagarna. En bra dag, är den nästan tom, kanske ett vykort eller en cykeltidning eller nåt annat skoj. En dålig dag ligger där 3 st räkningar. En normal dag ligger där 20 st erbjudanden från alla företag som finns i västerort. Och det finns en del.
Alla säljer samma skit. Det är lågpris kyckling och billig tonfisk, som varvas med billiga collegetröjor och utemöbler som är så helrätta i år, att dom definitivt är totalt ute om ett år igen.
Jag saknar ett erbjudande om tid.
Kan någon sälja mig tid. Det går en vecka och en helg som bara flyger förbi, och där jag konsumerar allt mellan himmer och jord, och gör allt mellan himmer och jord förutom att cykla. ( bortsett från cyklingen till och från jobbet varje dag, som iof inte går av för hackor )
Jag vill ha tid. Jag vill ha mer tid att cykla, mer tid att leka med mina barn. Mer tid att cykla med Oliver i skogen, Fanny på cykelvägarna och ner tid åt att gå bakom Olles cykel.
Mer tid att sitta och snacka med tonåringarna i hemmet och mer tid att skratta och hångla med min vackra fru.
Varför kan ingen ge mig ett erbjudande om mer tid till ett bra pris?

Pyspunka?

Jag har fått pyspunka.

Det händer väl alla ibland, och troligtsvis dom som cyklar oftare än dom som inte cyklar.

Men den här pyspunkan har inte satt sig på däck och slang. det är jag som har fått pyspunka.

Luften har sakta sipprat ur mig, vilket kan bero på många saker. Kanske beror det på att jag under tidiga våren har gjort så mycket roligt, ( mallis resan, Paris-roubaix mm ), eller så är det bara våren och åren som tar ut sin rätt.

Jag vet inte om "punkalappar" fungerar för den här sortens punkteringar, men en sak som jag ska testa är en kall öl .

Det brukar funka mot det mesta :-o

En oerhört lyckad dag!

Efter en hel del planerande av mig och Johan, så var dte äntligen dags för dagen D, dvs dagen då vi skull inta Lilla Barkarby och kika på Paris-Roubaix.
Intresset var stort, ja nästan för stort, då ett 70 tal hade föranmält sig, och det finns c:a 50 platser :-o
Vi började med en ovanligt happy ride. Den i förhand rekade turen innehöll både grusvägar och lite stigar. Hög fart på asfalt och spontana spurter i varenda backe. precis som det ska vara med andra ord. Vet inte hur många vi var, men det kändes som 22-26 st totalt.
Vädret visade sig från sin bästa sida, och kunde för årstiden inte vara bättre. Vi prickade in helt rätt dag.
Tillställningen på Lilla Barkarby, var milt sagt lyckad. Sven-Åke Nilsson som gästade oss, berättade om sin karriär och livet som professionell innan tävlingen drog igång. Makalöst vilken karriär han haft. Dom resultaten är för många en dröm att bara komma i närheten av. När han berättade lite om hur det var att köra tillsammans med Eddy Mercxk, och när han berättade om sina träningspass, ökade definitivt respekten ännu mer. Här satt framför oss ett stycke svenskt stål.
Med 22 grader i skuggan, och kall öl i tappkranarna, var det faktiskt roligare att bara umgås med alla övern en kall öl, än att titta på själva loppet.
Det var som sagt en oerhört lyckad dag, som förhoppningsvis kan vara en början på nåt återkommande evenemang. Jag funderade sen en stund på varför man vill engagera sig i såna här events eftersom det inte finns nån som helst ekonomisk vinning i det. Inte ens en gratis Bel-pils. Men om uppskattningen är belöningen, så känner nog både Johan och jag oss rätt så rika vid det här laget trots allt.

Stuart O´Grady vann förresten loppet, men vi kände oss också som vinnare den dagen :-)

Åter till verkligheten

Borta bra men hemma bäst brukar man säga. Men ibland gör man resor, eller äventyr i livet, där det utrycket låter vänta på sig en stund när man väl har landat i verkligheten.

Den sedan länge planerade mallisresan, stod för dörren, och frågorna var många i skallen före resan.

Hur skulle cykeln funka? Hur skulle det vara att cykla i bergen? skulle knäna hålla? Redan den första turen som vi tog direkt när vi hade anlänt, gav mersmak. Dom nya hjulen kändes snabba. Det nya compactvepartiet verkade funka superbra i kombination med min relativt höga kadens.

Dag 2 var det dags för dom första serpentinvägarna. Det var en otrolig känsla när man insåg att man faktiskt skulle cykla uppför backar man aldrig tagit sig an tidigare. Redan efter en kort stund, kunde man höja tempot, och hitta sin egen takt. Den känslan var euforisk. efter toppen var dert nerförsåkning, ( rätt logiskt va ? ), som verkligen fick smilbanden att dra sig uppåt.

Vid återsamlingen vid första fiket nedanför backen, var det ett enda stort garv. Jag och Johan kollade på varandra och bara garvade. Och så fortsatte faktiskt hela veckan.

( Jag skrattade till och med för mig själv, när jag solokörde från Palma i ett ihällande regn).

Och cykeln funkade.

Det var en höjdare att cykla i bergen. ( Jag kunde ha kört på ännu mer tror jag) .

Och knäna höll ihop, fast jag trodde dom tagit tvärslut på torsdagskvällen.

Tack Johan och Patrik, för att det inta bara stannade vid snack i höstas. Tack alla andra som gjorde den resan till en av de bästa veckorna i mitt liv!

Imorse när jag tittade ut, hade snön lagt sig på fönsterblecket. snacka om att kraschlanda i verkligheten :-0

Triss i trubbel

Ibland fasar man för vissa dagar. Det kan vara julafton, påskafton, långfredag, eller liknande helgdagar. det kan också för många vara de traditionella firmafesterna, eller mellandagsrean.

Jag fasar ibland för de dagar då systembolaget på sin hemsida, visar nyheter i sortimentet.

Fasan ligger i att dom ofta tar hem eett på tok för litet antal till ett på tok för litet antal butiker.

Det är på gränsen diskriminering.

Vid kvällens titt på systembolagets hemsida, blev jag först glad och nästan skrek till! Sen byttes den känslan till en obehaglig, kall, och olustig känsla.

Den 2 april har dom enligt sidan säljstart på Brooklyn Brown ale.

Glädjen kommer sig av att det är en ohyggligt smarrig ale. Det olustiga ligger i att dom verkar få in endast 24 flaskor till liljeholmen?
Till min gädje kommer även aprils tillfälliga nyheter att innefatta två andra favoriter:La Trappe: en holländsk Trapist. Lite jästig, brödig och aningen sötare i smaken än ex. Chimay. Men god.

Chimay vit: den ljusaste av Chimayerna. Bra som "inkörsport" om man gillar ljusare öl, men vill dricka nåt riktigt :-O

April blir en jobbig månad. Av trippla skäl.