Tankens resa - 100 mil cykel

Det kanske är nånstans mellan Hjo och Gullspång eller mellan Kristinehamn och Lesjöfors som tankarna kommer tätare och blir mer analyserande. Dom där tankarna som inte bara bygger på instinkt utan innehåller både förnuft, känsla och logik. Funderingar över varför jag sitter i cykelsadeln och sliter ont, ondare än jag trott att jag skulle göra blandas med nån sorts idé om att jag ändå har nåt att bevisa för mig själv.
En anmälan till 1001 Miglia italia finns med mitt namn på. Det är Europas tuffaste randonnelopp. Varför är jag anmäld dit egentligen?

Örebros 100 milare är ett randonnelopp som inte bara är det längsta lopp i Sverige jag anmält mig till utan också det enda lopp jag brutit vilket jag gjorde 2010 med en kropp som var helt i obalans.
I år var det tänkt att jag både skulle revanschera mig för detta men också se var formen befann sig och om mitt knä håller ihop. Man kör det här loppet som en tre dagars tur med sovplatser på vandrarhem, både kvällsmat och frukost samt gemensam start på varje dagsetapp. Som ett rejält träningsläger kan man säga och där etapperna är 35, 31 respektive 34 mil långa. Som vanligt ypperligt arrangerade av Örebrocyklisterna med Börje och Magnus som båda två förtjänar ett par guldstjärnor.

Dag1, 357 km
Torsdagen den 12 juli startar vi 7 stycken från Örebro och tar via blandat slingriga småvägar och gamla länsvägar sikte på första stoppet i Hjo. Det flyter på ganska bra och när det börjar spöregna är vi ändå vid gott mod. Nån timme senare försvinner modet när Fredrik får ett ekerhaveri. Inte av den vanliga sorten eftersom han har hjul med special ekrar ( Mavic Ksyrium ), som man inte lagar på plats och som dessutom vid ekerbrott har en tendens att bli väldigt skeva pga den höga ekerspänningen. vi tar oss hjälpligt in till Hjo, käkar lunch och får tag på Magnus som anländer med ett reservhjul. När vi rullar igenom Töreboda knyter jag näven lite extra eftersom det var där jag kastade in handduken 2010. Och nånstans mellan Töreboda och Gullspång tackar en av oss sju för sig och bestämmer sig för att hålla ett lägre tempo än oss övriga. Han körde därefter själv både dag två och tre. 
Vi övriga susar på och kan periodvis uppskatta småvägarna mellan Töreboda och Gullspång innan stämpling på macken i Gullspång.
Vägen därefter är väl bland det tråkigaste jag varit med om och framförallt mellan Kristinehamn och Lesjöfors kan man hålla sig för skratt. Jag funderar rätt mycket på om det verkligen är så kul det här och slår själv av på takten in mot Filipstad och sista sträckan upp till Lesjöfors där jag stämplar in 10 minuter efter tätkvartetten. En stund efteråt dyker en till upp och sen den sista nån timme senare.

Lesjöfors erbjuder oss vandrarhemmet "Esperantogården", vilket jag fortfarande funderar på om det var en illusion eller nån sorts konst installation. Vi fick en liten lektion av föreståndaren i hur man kan läka onda kroppsdelar och jag funderar fortfarande över varför det inte fanns några katter runt vandrarhemmet?
Somnar in och känne rmig nöjd med att det här är sista gången jag cyklar långt. Bara två dagars långcykling kvar någonsin.

Konst eller konstigt?

Om ni vill boka rum där. Även "Jurtelfon" vilket kanske är Esperanto för Jourtelefon?

Dag 2, 310 km

Efter några timmars sömn och en frukost som övervakades av vandrarhemmets föreståndare gav vi oss iväg med sikt på Vansbro. Lite stela ben såklart men efter ett tag så rullade det på ganska bra ändå och just den vägen var lite fin på en del ställen. I backarna fick jag lida för min dåliga form och dom extrakilon jag samlat på mig under året/åren.

Stämpling och kaffe i Vansbro innan vi siktade in oss på Falun där Hans i sällskapet, som bor i Borlänge guidade oss på lite annorlunda vägar ut till Staberg där en magnifik lunchbuffe intogs. Vi satt där rätt länge innan vi till slut kom på att det kanske var läge att rulla vidare mot Hedemora. Under tiden vi satt och åt hade det regnat en del vilket gjorde vägarna blöta nästan hela vägen in till Hedemora där vi fyllde på vatten och fortsatte mot Norberg som bara passerades innan vi stämplade i Fagersta. Vägen från Norberg mot Fagersta började med en backe som måste varit hur lång som helst och i kombination med vajerräcke på 2-1 väg inte kändes speciellt upphetsande. Stämpling i Fagersta och avslutning med en ganska fin väg upp till Sala och nu kände man att det nog fanns ett slut på även den här dagen.

Den här dagen bjöd på den kortaste etappen och vandrarhemmet i Sala var som en oas inbäddad i grönska med ett härligt lugn.

Gemensam middag med paj och sallad som avslutades med tårta för att fira Geir som fyllde år.

Somnade ganska gott och var nöjd med att det "bara" skulle avverkas 337 km sista dagen och nöjd med att jag efter lördagen aldrig mer skulle cykla långt.

En för alla, alla för en.

Staberg trädgård. Lunchbuffe för uppklädda familjer och svettiga randonnörer.

Dag 3, 337 km

Sofielunds vandrarhem bjöd en frukost och stämning som var mycket trevlig. Jag hade lätt kunnat tillbringa en timme till där och kommer nog försöka ta med mig familjen dit nästa gång.

Han i sällskapet som körde själv bad om att få starta lite tidigare än oss andra och gav sig iväg tjugo minuter före oss. Vi trodde att vi skulle komma ikapp honom i Strängnäs, men eftersom det var motvind så var vi ifatt honom efter 28 km.

Den vägen var faktiskt inte så tråkig som jag först hade förväntat mig. Kör ju ofta den sträckan till kontoret i Borlänge och har då tänkt att det inte går att cykla där, men det funkade rätt OK, kanske för att det inte var nån trafik alls så tidigt på morgonen.

Vägen mellan Strängnäs och Enköping kan man utantill och den har ibland fått mig att överväga knyppling istället för cykling. Tänk vilken skillnad det var att cykla motsatta hållet! Vädret var fint och det var som att köra en helt ny sträcka hela vägen fram till Strängnäs där vi både stämplade och fikade en stund.

Sen bar det vidare mot Katrineholm för lunch på McDonalds där vi hade sällskap av troligtvis 35% av alla Katrineholms barnfamiljer. Men besöker man det stället vid lunchtid en lördag i semestertid får man nog räkna med det +ANNAT

Efter lunchstoppet var det "bara" 12 mil till nästa kontroll. Det är normalt sett bara en lite längre träningsrunda får man intala sig samtidigt som man försöker förtränga att man har ont överallt.

Jag tror att vindguden hade ett vakande öga och förbarmade sig över oss då vi hade medvind en stor del av den sträckan mellan Katrinholm och Lindesberg som var den näst sista stämplingen.

Ett par djupa andetag innan vi tog sikte på Nora där den sista stämpeln skulle införskaffas.

Det går tungt uppför backen och luften går att skära med smörkniv.

Benen rör sig knappt framåt och det gör ont precis överallt. Det enda som får mig att vilja trampa är vetskapen om att det inte är långt kvar till Örebro efter sista stämplingen. Efter det här ska jag aldrig mer cykla långt. Italien ska jag ju inte åka till iallafall, det bestämde jag mig redan för den första dagen.

En lång, rak och brant nerförsbacke strax före Nora är jag glad att passera nerför och inte uppför då jag nog fått gå uppför den backen från andra hållet. Sista stämplingen i Nora och vetskapen om att jag aldrig mer ska cykla ett randonnelopp känns bra.

Ska bli kul att hitta på nåt annat att pyssla med och jag funderar över om jag ska köpa en gitarr eller börja snickra på fritiden istället tänker jag medan Fredrik tar oss ut på småvägar ut ur Nora.

Vi har i stort sett klarat oss från regn hela dagen vilket vi nu får äta upp med besked då det 14 km från Örebro börjar regna på riktigt. Det är ett rejält regn men med skaplig temperatur ute och så nära målet fortsätter vi utan att ta på oss regnjackor och dundrar på rätt så fort den sista biten innan vi slutligen når klubblokalen där vi blir emotttagna av Börje och Magnus.

Det känns skönt och inte minst känns det skönt att ta en dusch, få på sig varma, vanliga kläder, få sig en kopp kaffe och några smörgåsar.

Hemresan går bra med ett stopp för dagens andra Mcdonalds besök och vi försöker hålla chauffören vid liv och gott mod hela vägen hem genom mörker och regn.

Men hinner tänka en hel del under 100 mil i sadeln och det är väl en träning i sig det också.

Jag kan summera att jag är i sämre form än tidigare år, väger lite för mycket, oroar mig lite för mycket, får slita för mycket i backarna, att det finns leder som börjar göra ont helt plötsligt och som på PBP aldrig var nåt problem. Det här loppet var jobbigare för mig än PBP men kanske nyttigare just därför.

Tänker lite på att jag fixade det den här gången men också på det fina arbete som Örebrocyklisterna gör och då framförallt Börje och Magnus som lägger ner så mycket tid och energi för att få till bra arrangemang och en fin service för oss som cyklar. 

Jag blir lite rörd när jag tänker på det engagemanget och riktar ett speciellt tack till er bägge.

Ett stort tack såklart till Johan, Ari, Geir, Fredrik, Hans och Jari för sällskapet på vägarna.

Så här några dagar i efterhand och när man fått lite distans till rundan så kanske jag ändå fortsätter med cykling och italien resan är väl inte helt borträknad ännu.

Trevlig sommar i hängmattan vänner och kamrater.

Nu tar jag semester ett tag.