torsdag, september 08, 2011

Livet efter PBP

Så börjar livet efter PBP att sakta men säkert komma igång igen.
Efter så många års fundering över hur ett lopp på 120 mil skulle vara och en hel del planering av både kropp, huvud och utrustning under året så infinner sig naturligt en viss tomhet efteråt.
Resan hem från Frankrike gick bra och mycket tack vare mina medresenärers förmåga att ta långa körpass i bilen och det dröjde väl ända till skåne/småland innan det var min tur att köra.
Givetvis stannade vi till på Dranken Geers på hemvägen, och fyllde upp bilen med kvalitetsdrycker. Alla vägar går inte via Gent, men i vår värld är det otänkbart att man inte tar den vägen.
 
Sen jag kom hem har jag knappt rört cykeln. Har väl cyklat 4 mil på sin höjd men känner ingen panik över det just nu. Ska försöka ta tag i det så fort jag vet om jag kan ställa cykel och byta om på nåt fungerande sätt på nya jobbet. Ska nog också ge min skogscykel lite tid nu när löven börjar falla i skogarna runt Lövsta och på Järva. Kanske kunde crossen få slita lite också?
Kroppen mår rätt så bra också även om jag har lite domningar i höger stortå, höger lilltå, vänster lillfinger och lite problem med högra tummen som krånglat från och till sen en vurpa för över två år sedan.
Men på det hela är det rätt bra och de små skavankerna är ett väldigt lågt pris för den upplevelse och kick jag fick av att köra PBP.
 
Nya jobbet är än så länge lite förvirrande, vilket alla jobb är till en början. Får trösta mig med att många verkar förvirrade trots ett antal år på företaget.
Att vara nyanställd är inte lätt för en som inte varit det på 11 år. Med tiden kommer det att ge sig och säkert bli väldigt bra.
 
Det känns som om livet är så här. Det känns rätt bra J
 
 
 

3 kommentarer:

Johan Mölleborn sa...

Känner också en konstig tomhet efter PBP. Så har jag inte kännt tidigare. Men vi kommer snart tillbaks till det vanliga och börjar planera för ett grymt 2012.

Ikväll dricker vi allt till rätta.

Gunnar Ohlanders sa...

PBP kan ge upphov till PTSD.
Men som tur är går det över med tiden :)
Min cykling efter hemkomsten har begränsat sig till jobbpendling och skogsturer med vovven.
Känns bra så.

Anonym sa...

Du har ju iaf trevliga arbetskamrater.