Paris-Brest-Paris 2011

Det är tidig eftermiddag onsdagen den 24/8 2011 och jag befinner mig på nån väg nånstans i Frankrike sittandes på cykeln. Jag kämpar för att hålla emot tårarna. Inte så där jättemycket, men jag måste ändå anstränga mig lite för att det inte ska bryta igenom.
Det är inte för att det gör ont eller för att jag är ledsen, utan för att jag nu är så nära att nå det mål jag satte upp för fyra år sedan att bara en olycka eller rejält tekniskt haveri kan stoppa mig.
Jag har cyklat i c:a 120 mil sen söndag eftermiddag, sovit några timmar och har nu bara slutspurten in till Paris kvar. Det bubblar i mig av den känslan som infinner sig när man lyckas med något eller när man når ett högt uppsatt mål. Och vetskapen om att polarna väntar i målområdet är värmande. De sista två milen är bland de finaste i mitt liv och jag tänker på min familj, mina vänner och jag tänker att livet är bra.

Men det började lite tidigare, egentligen redan 2007 när några av cykelkompisarna skulle köra Paris-Brest-Paris, ett cykellopp på ofattbara 120 mil. Jag tyckte då att det verkade helt galet men också ett mål jag kunde sätta för mig själv långt fram eftersom det loppet bara går vart fjärde år. Således kunde jag bestämma mig för att ge mig på det 2011.
Paris-Brest-Paris är i särklass det största cykelloppet gällande organisation och deltagare för långdistanscyklister och ska man köra något, så är det detta lopp som gäller. Det finns dom som är längre, men inget som är i närheten av den storlek och därtill organisation som PBP innebär. I år var det över 5000 anmälda och säkerligen över 1500 frivilliga som jobbar längs banan som funktionärer mm.

Resan ner och på plats
Torsdagen den 18/8 packade vi hyrbussen med cyklar och sex glada laxar för att tillsammans bila ner till Paris. Det var förutom undertecknad även, Johan, Vic, Tille, Toni och Calle som vinkades av från Barkarby av Mattel, som tyvärr inte fick tiden att räcka till för PBP i år.
Resan ner flöt på bra och med hjälp av fruns GPS var det enkelt att hitta hela vägen till vårt hotell där Jonas väntade på plats.
Nere på plats hade vi nån dag över för att registrera oss, kolla över cyklarna, äta Cous-cous och hårt grillat kött för att paja magen lite före start och även en cykeltur genom slottsparken kring Versailles.

Cykel med packning, lampor mm = redo

Starten

I år fanns det ett antal olika starttider att välja mellan och som rookie jag är hade jag valt samma som övriga gänget, dvs klockan 16.00 med en maxtid på 80 timmar. Mer normalt för en förstagångsåkare kanske annars är att man väljer en starttid där maxtiden är 90 timmar.
Vi stod säkert två timmar i stekande sol innan vi kom iväg på de bitvis avstängda vägarna på väg ut från Guyancort. Värmen hade nog tagit hårt redan för start då det efter ett tag låg cyklister i dikena längs vägen, som ett resultat av den höga farten och höga värmen. Jag insåg ganska snabbt att det gällde att hålla sig kall, och då menar jag framförallt mentalt. Ska man cykla 120 mil är det dumt att hamna i panik i början. En sak som många drabbas av är vattenbrist, som då kompenseras av att man tar emot vatten från slangar längs vägarna där befolkningen går man ur huse för att klappa händerna och erbjuda vatteb. Det är dock inte riktigt samma drickbara vatten som är vana vid då det innehåller mycket klor. Detta sätter sina spår då man lätt blir dålig i magen av det vattnet. Jag kommer känna av det dåliga vattnet i några dagar och säkert fäller det några redan den första dagen.
Jag hade som plan att cykla med Jonas så långt vi kände att det funkade bra men när jag efter några mil inte såg till honom, bestämde jag mig för att köra mitt eget lopp tills han eventuellt kom ikapp.

Redo för start

 Tille väntar på start

 "Goa gubbarna från Götet"

 En del av de som ska iväg 16.00

 Johan är laddad som vanligt

Nu är det nära

Loppet
Den första etappen är c:a 14 mil och jag kör den tillsammans med varierande grupper och tycker det känns rätt bra när jag kommer upp till Mortagne där man kan äta lite och fylla på vätska. Väntar en stund för att se om Jonas dyker upp och träffar samtidigt några andra svenskar. Är på väg att cykel iväg därifrån när Rejmert dyker upp och undrar om vi kan hålla sällskap en bit. Vi sätter fart mot Villaines-La-Juhel och det flyter på riktigt bra. När vi stämplat där och käkat en bit morsar vi på Tommy Heinemark innan vi sätter vidare fart.
Nån kilometer efter att vi rullat iväg kommer Tommy ikapp oss och tillsammans bildar vi en trio som håller ihop större delen av loppet. Tommy är en rutinerad åkare som kör för tredje gången. Rejmert kör för andra gången men bröt 2007. Jag känner mig stark men väldigt lugn och fokuserad. Tänker inte på att det är 120 mil utan försöker se det som enstaka etapper. Natten flyter på bra och vi har tur med vädret som inte ger oss varken regn eller motvind. Inga problem med utrustning, cykel eller med kroppen heller, utöver lite knasig mage pga det klorade vattnet som jag nu håller mig långt borta ifrån.
Milen försvinner bakom oss och kontrollerna erbjuder mat och lite kort vila. Vi snackar ihop oss om strategin och bestämmer oss för att försöka ta oss till Brest för att sova några timmar där. Det känns som ett rimligt mål och även om värmen på dagen och backarna efter Loudeac är jobbiga känns det som vi kan klara oss till Brest före midnatt. Jag får också reda på att både Jonas och Vic varit tvungna att bryta vid 22 mil med magproblem.
Mellan Carhaix och Brest börjar regnet falla. Vi är nu en större grupp vilken jag väljer att släppa efter ett tag för att hålla mitt absolut egna tempo uppför. Är för först gången lite sliten men inte värre än att jag känner att jag kommer klara mig till Brest. Efter en del småstopp längs vägen för att bråka med GPS:en, anländer jag till Brest i tid och stämplar in 23.00 och möter Rejmert och Tommy som anlände dit några minuter före mig.
Vi äter lite och försöker hitta nån plats att sova på. Sovsalen är helt fullbokad och vi får hålla tillgodo med en "frigolit madrass" på golvet i den stora cykelhallen. Vi är blöta, lite kalla och att försöka sig på att få en kvalitetssömn i den miljön är rätt hopplöst.

Cykelsalen/sovsalen i Brest. Vi sov längs ena väggen.....

Men vi får nån timmes sömn ändå innan vi bestämmer oss för att peta i oss lite kaffe och ge oss tillbaka i natten. Nu har det slutat regna och temperaturen känns rätt bra. Det är förvisso väldigt fuktig luft ute och efter ett tag är det uppför i 15 km. Det tar på krafterna och med den lilla sömn vi fått tvingas vi till lite småstopp emellanåt för att samla krafterna. På det hela känns det dock bra och när vi rullar in i Carhaix strax före åtta på morgonen är vi ganska pigga. Strategin blir att försöka cykla hela dagen och ta ett sovstopp när vi har 22 mil kvar.
För befolkningen som bor längs banan där PBP passerar är det en fest som inträffar vart fjärde år och dom går man ur huse för att applådera oss som passerar. Att cykla igenom en liten by mitt i natten och få applåder av människor som samlats på det lilla torget ger extra krafter. Ofta står det ett bord längs vägen där barn står och bjuder på frukt, kakor och kaffe. Vi stannar till ibland och tänker att det säkert är lika stort för dom att vi passerar som det är stort för oss att cykla det här loppet.

Tummen upp för PBP. Bilden är nog från Fougeres.

Målgång

Nattcyklingen är inga problem för kroppen, men nu börjar mina ögon bli trötta av allt mörkerseende. Jag bestämmer mig för att hålla mig till min ursprungliga plan och tar ett sovstopp på några timmar i Villaines-La-Juhel. Tommy och Rejmert är pigga och väljer att fortsätta i natten. Får en madrass och filt i sovsalen och beställer väckning till 05.00 men har svårt att komma till ro eftersom jag är förbaskat pinknödig :-o

Sover ändå lite till och från några timmar men bestämmer mig vid 04.30 för att cykla vidare. I dag ska jag bara rulla imål.

Jag kommer ganska snabbt in i ett tempo som känns bra och har nu ingen oro över huruvida det ska gå vägen eller ej. Tvärtom känns det ganska bra och riktigt skönt att vara ute på cykeln. Det funkar bra att cykla själv även om det kräver mer av psyket för att man verkligen ska cykla hela vägen till kontrollerna. Rädslan för att det ska bli för behagligt att vila en stund i gräset gör att jag hela tiden trampar mig framåt mot nästa kontroll. Det är en behaglig morgon att vakna upp med bra temperatur och vinden lätt i ryggen känns det som.

Väl vid kontrollen i Mortagne bestämmer jag mig för en tio minuters vila. Sätter telefonens timer på 10 minuter, lägger huvudet på bordet och telefonen bredvid. När telefonen ringer efter 10 minuter ställer jag mig upp, går ut till cykeln och cyklar iväg.

Nu är det bara en kontroll kvar innan de sista 64 km in till målet och när jag når kontrollen i Dreux 12.39 unnar jag mig att sitta och njuta en stund, även om jag egentligen bara vill iväg och komma till målet. Men det är en skön känsla att sitta där en stund innan jag bestämmer mig för att nu rulla hem det här äventyret.

Under de sista milen hem växer känslorna i mig. Jag har under loppet haft mina tankar på familjen och känt deras stöd. Jag har funderat på de senaste årens periodvis jobbiga perioder med både sviktande hälsa och avhopp från jobb. Jag känner mig nu väldigt glad över att jag är nära att lyckas med det mål jag satte upp för fyra år sedan och kanske mest för det sätt jag genomfört det. Jag har cyklat PBP med glädje och kommer avsluta det med känsla av stolthet och ödmjukhet.

Två mil före mål får jag ett textmeddelande av Johan. Dom väntar vid målet och jag har svårt att hålla tillbaka tårarna när jag inser att dom är lika glada över att jag är på väg att klara det som jag själv är. 

Vänskap värmer och det här gänget har en given plats i min livshistoria.

När jag rullar in mot målet hör jag vrålet från KBCK klacken som inte går att ta miste på och jag rullar över mattan där tiden registreras med en sluttid på 71 timmar 37 minuter.

Maxtiden var 80 timmar och jag är mer än nöjd. Jag har nått bägge mina mål varav ett var att cykla till Brest utan vila och det andra att klara loppet under maxtiden.

Innan jag hinner slutstämpla får jag en Duvel i handen av Jonas och omkramad av hela gänget.

Välkomnad i mål

Tack

Man får svårt att genomföra ett sånt här lopp utan bra stöd av vänner och familj.

Tack till Jonas för årets brevetserie. Synd att vi inte kunde köra "finalen" ihop, men nästa gång.

Tack till Vic, Tille, Johan, Calle och Toni för en riktigt bra resa tillsammans och mottagandet vid mål +ANNAT
Tack Tommy och Rejmert för bra sällskap under nästan hela loppet

Det största tacket riktar jag till min fantastiska fru och mina underbara barn.

Jag har er i tankarna hela tiden och när man är trött, befinner sig på en cykel mitt i natten någonstans i Frankrike är ni ljuset som lyser upp mitt sinne. Jag blir glad när jag tänker på er och då går det så lätt.

Nu börjar ett nytt liv på sätt och vis, eftersom jag nu både har klarat av det mål jag satte upp för fyra år sedan men också börjar mitt nya jobb denna vecka.

Men redan nu har jag satt upp ett mål om fyra år. Då står jag på startlinjen igen för att då köra Paris-Brest-Paris 2015.

Au revoir!

Några av bilderna är lånade av Victor Karlin.