Stockholm -Göteborg 2008 non stop ->Gött mos!

Förra året cyklade jag långt, riktigt långt för första gången i mitt liv, då jag genomförde Stockholm -göteborg, tillsammans med Oliver och ett par ömmande knän.

Fick då lite mersmak på det här med långcykling och har väl fortfarande inte riktigt släppt känslan som jag då hade när vi tyst susade fram genom sommarnatten på smala däck.

I år hade jag först bestämt mig för att köra loppet igen, men var ganska osäker ett tag eftersom aviseringen och anmälan kom ganska nära inpå. Man vill ju liksom planera sånt här både för familjen och för sig själv. Hade också varit lite less på cykling ett tag, eller kanske mest less på att jag cyklat ganska få långrundor under våren. Till och med helgpassen på 8-10 mil hade ställts in den senaste perioden.

Nåväl. Jag bestämde mig för att köra, och trodde till och med i min iver att jag skull kunna köra på ganska fort.

Det var ett 20 tal förväntansfulla cyklister som dök upp till start, varav en stor del var förstagångsåkare. Faktum är att det nog var några fler förstagångsåkare än återvändare.

Johan var givetvis taggad till max, och hade utlovat hög fart och skrattfest. Min tanke var att jag skulle köra på med den gruppen, där siktet var inställt på 20 timmar.

Det gick bra till Stavsjö. Belgisk klunga på 15 man som körde på bra fram till Stavsjö där första matkontrollen var.

Pastasallad är ganska gott och ger bra energi sägs det. Fullkornspasta ska vara ännu bättre. Allt är bra med pastasallad på fullkorn, förutom det faktum att det tar ganska lång tid att smälta.

Führer Johan skrek plötsligt till: 20 sekunder kvar!

Tryckte in den sista tuggan i munnen och upp på cykeln. Det har varit motvind till och från, vilket också har tagit på krafterna.
I Norrköping märker jag att jag inte har pasta i benen, utan i halsen. Det är jag inte ensam om, då Patrik, Karlsson och Kristian har krampkänningar. Jag bestämmer mig för att slå av, och vi bildar en naturlig grupp när Patrik punkterar. Först är jag besviken på mig själv av nån anledning, men inser att jag antingen inte är i den bästa formen, eller att jag helt enkelt inte är kapabel till dom farterna på dom sträckorna. Men det känns rätt bra ändå, och jag har inga problem med kramper eller kroppen överhuvudtaget. Tempot är behagligt.

Vid ett vattenstopp ansluter Aron, som släppte vid Stavsjö. Han är glad att kunna ta sällskap med vår grupp, och vi får ytterligare en som kan hjälpa till med farthållningen.

Motvinden sliter, och gruppen vacklar periodvis. Stoppen kommer oftare, och blir längre än tänkt. I mjölby tar moset slut på Statoil, så det blir korv med bröd för mig. Själv känner jag mig ändå förvånansvärt fräsch, och plöjer vinden utanför Mjölby i ganska långa förningar. Patrik som fått smaka på krampsmärta och periodvis vacklat, biter ihop och får tillbaka krafterna. Han har vid Gränna cyklat längre än nånsin tidigare och jag ser på honom att han kommer fixa det här. När man ser polare växa, så blir man glad.

Vi anländer till Huskvarna, byter kläder, äter lite och fyller på vår klunga med ytterligare 2 st cyklister innan vi ger oss av ut i natten.

Med starkt lysande Dinotte lampor, borrar vi oss mjukt genom den tysta småländska sommarnatten. Vi stannar till på nattöppna Shell macken, petar i oss lite kaffe innan vi fortsätter mot Borås.

Den här sträckan är jobbigast på det här loppet av flera anledningar.

1. Det är bitvis ganska kuperat

2. Det är den längsta delsträckan

3. Man är trött

4. Det är mörkt

5. Det finns ingenstans längs vägen att fylla på vatten etc

Den enda som kan göra det värre, är väl egentligen ett regn.

Givetvis kommer regnet efter några mil. Ett regn som följer oss in till Borås. Väl framme i Borås stämplar vi korten på Statoil, och där får jag mitt mos. Moset smakar inget vidare och jag vill egentligen bara upp och iväg. Men vi blir kvar ganska länge, då många är kalla, trötta och inte så sugna på att ge sig ut i regnet.

Till slut ger vi oss av, och avverkar trötta men beslutsamma de sista 7,5 milen in till Göteborg. Jag upplever den här sträckan som klart mer hanterbar i år än förra året trots regnet. Kanske beror det på att man är mentalt förberedd på backarn i Bollebygd, eller hetl enkelt på att vi är flera som delar på jobbet än förra året.

Vi rullar trötta men glada in i målet där en snabb dusch följs av 2 lika snabba Maredsous 6 or.

Man lär sig når för varje dag, och jag tror att många lärde sig mycket om sig själva det här loppet. Att man klarar av mer än man tror, att man är starkare tillsammans och att långcykling är en härlig mix av smärta och njutning.

Jag lärde mig en del saker själv. Att man ska ta ett sånt här lopp som det kommer. Orkar man inte dundra på, så får man slå av på tempot och må bra istället. Jag lärde mig också att Staoils mos inte alls är "gött" när det väl finns.

Jag lärde mig att sova sittande på ett överfyllt tåg på hemresan, i en bistrovagn där luftkonditioneringen var trasig och tåget överfyllt av hemvändande hårdrock kids från Metal town festivalen i göteborg. Att ölen på pizza hut är otjänligt att dricka och att man kanske ska stretcha lite fter ett dygn i sadeln.

Nästa år ska jag köra fort. Men om det inte går, så gör jag som i år, fast utan mos :-)