Energitrampet eller skittrampet?

Ibland gör man saker för första gången. Det kan vara saker man borde gjort för länge sen, men av olika anledningar aldrig gjort.

Att cykla motionslopp kan vara en sån sak, och var fram till den 31/5 något jag faktiskt aldrig gjort, trots att jag cyklat ganska många år nu. Jag har väl egentligen skyllt det på att "det inte är min grej", som om man kan veta att nåt inte är ens grej innan man prövat. ( Puckat som fan egentligen ). Och ju äldre man blir, desto svårare blir det att pröva nya grejer. Just därför bestämde jag mig för att köra Energitrampet den 31/5 2008. Man är ju inte äldre än man gör sig och eftersom äldsta dottern tog studenten dan innan, var det kanske dags för gammelgubben att göra nåt nytt och spännande :-)

Johan, Vic, Martin och Micke Söderkisen skulle också köra vilket underlättade beslutet. Men dom killarna är lite mer vana med motionslopp.

Runt 7 på morgonen i väntan på att Johan skulle dyka upp med bilen , stod jag på parkeringen med rejsfärdig Cinelli med stenhårt pumpade däck. FSA hjulen skulle testas på allvar. Solens strålar värmde upp kroppen och jag kände mig glatt nyfiken på den här dagen.

Efter att vi hämtat upp Vic, så bar det av raka vägen till Västerås, där anmälan strulade en del, eftersom vi efteranmälde oss. Egentligen fanns det inga platser kvar, men till sist så ordnade dom till det ändå. 123 km skulle det cyklas, och i startfållan morsades det en del på några man stött på förut. 5 minuter före starten drog eliten iväg eftersom den här tävlingen ingår i deras landsvägscup. När startskottet går, drar hela fältet med c:a 800 personer iväg, och man får snabbt försöka hitta sin väg upp i klungan där tempot är jämnare. Om man dessutom vill vara med och köra på riktigt, ska man nog försöka hänga i tänkte jag och lägger mig ganska högt upp i klungan, runt 50-60 personer är före mig gissar jag.

Det går fort. Det går faktiskt riktigt fort, men jag har inga som helst problem att hänga med. Till och med att jag tycker det går ganska lätt och gläds över att benen känns pigga och fina, vilket dom inte gjort den senaste tiden.

Cykelklungor på mindre vägar, och mötande hästtransporter är som skapta för att trassla till det, ska jag bli varse om efter 3-4 mil. Då går ett antal cyklister framför mig ner i diket och bromsar upp hela klungan. Jag får stanna upp helt och ser huvudklungan försvinna bort.

Upp på cykeln, i pedalerna och jakten börjar. Jagar på ensam en bra stund innan jag väntar in ett gäng som kommer bakom. Känner mig fortfarande stark, och försöker få med dom i ett högre tempo med snabba förningar, vilket inte verkar vara deras melodi. Dom verkar så nöjda med att jag kör på. FSA hjulen fräser fram, och bär mjukt och fint fram Cinellin på kurviga soldränkta vägar där folk på sina ställen gått ur husen för att med kaffetermos i solstol heja på oss cyklande tokstollar. Allt går så lätt, och jag bara kör på. Och oerfaren som man är, så kör man på lite för hårt och för länge och inser först när det är försent, att man har misstagit sig på krafterna.

Värmen, felaktig sportdryck och min oförmåga att äta samtidigt som jag cyklar innebär att krafterna sinar mot slutet. Jag stannar till och med en mil före mål och fyller flaskorna vid den sista vätske kontrollen. Alla andra kontroller har man dundrat förbi.

Precis före mål ansluter jag en större grupp som jag korsar mållinjen med. Tiden blir 3 tim 36 minuter, vilket är nästan 20 minuter efter den huvudklunga som kom in först. Den klungan får roligt nog smaka på Johans klipp, när han vinner klungspurten. Han är som en blandning av björn, räv och vessla. Stark, slug och kvick. Och dessutom kör han för KBCK. Grymt Amigo Johan, och grattis igen. Jag bugar, niger och lyfter på hatten.

När den efterföljande pastabuffén har letat sig ner, och vi är på väg hem, så börjar jag summera tävlingen. Hade jag kunnat köra ikapp klungan? Tänk om jag inte hade hamnat bakom stoppet? Tänk om? Undrar om? Är det skittrampet? Men så här i efterhand kanske jag istället ska ställa mig frågan "Tänk om jag inte ens hade ställt upp i det där loppet"!

Jag är ganska nöjd trots allt. Och fan vet om det har nåt med namnet på loppet att göra, men sen jag kom hem från Västerås, så är suget tillbaka, och kroppen full av energi.

Nästa år drar jag inte en meter i onödan. Då ska jag ligga lugnt och fint i klungan, käka powerbar och vänta. Sen sticker jag 3 km före målet :-)