En oerhört lyckad dag!

Efter en hel del planerande av mig och Johan, så var dte äntligen dags för dagen D, dvs dagen då vi skull inta Lilla Barkarby och kika på Paris-Roubaix.
Intresset var stort, ja nästan för stort, då ett 70 tal hade föranmält sig, och det finns c:a 50 platser :-o
Vi började med en ovanligt happy ride. Den i förhand rekade turen innehöll både grusvägar och lite stigar. Hög fart på asfalt och spontana spurter i varenda backe. precis som det ska vara med andra ord. Vet inte hur många vi var, men det kändes som 22-26 st totalt.
Vädret visade sig från sin bästa sida, och kunde för årstiden inte vara bättre. Vi prickade in helt rätt dag.
Tillställningen på Lilla Barkarby, var milt sagt lyckad. Sven-Åke Nilsson som gästade oss, berättade om sin karriär och livet som professionell innan tävlingen drog igång. Makalöst vilken karriär han haft. Dom resultaten är för många en dröm att bara komma i närheten av. När han berättade lite om hur det var att köra tillsammans med Eddy Mercxk, och när han berättade om sina träningspass, ökade definitivt respekten ännu mer. Här satt framför oss ett stycke svenskt stål.
Med 22 grader i skuggan, och kall öl i tappkranarna, var det faktiskt roligare att bara umgås med alla övern en kall öl, än att titta på själva loppet.
Det var som sagt en oerhört lyckad dag, som förhoppningsvis kan vara en början på nåt återkommande evenemang. Jag funderade sen en stund på varför man vill engagera sig i såna här events eftersom det inte finns nån som helst ekonomisk vinning i det. Inte ens en gratis Bel-pils. Men om uppskattningen är belöningen, så känner nog både Johan och jag oss rätt så rika vid det här laget trots allt.

Stuart O´Grady vann förresten loppet, men vi kände oss också som vinnare den dagen :-)

Åter till verkligheten

Borta bra men hemma bäst brukar man säga. Men ibland gör man resor, eller äventyr i livet, där det utrycket låter vänta på sig en stund när man väl har landat i verkligheten.

Den sedan länge planerade mallisresan, stod för dörren, och frågorna var många i skallen före resan.

Hur skulle cykeln funka? Hur skulle det vara att cykla i bergen? skulle knäna hålla? Redan den första turen som vi tog direkt när vi hade anlänt, gav mersmak. Dom nya hjulen kändes snabba. Det nya compactvepartiet verkade funka superbra i kombination med min relativt höga kadens.

Dag 2 var det dags för dom första serpentinvägarna. Det var en otrolig känsla när man insåg att man faktiskt skulle cykla uppför backar man aldrig tagit sig an tidigare. Redan efter en kort stund, kunde man höja tempot, och hitta sin egen takt. Den känslan var euforisk. efter toppen var dert nerförsåkning, ( rätt logiskt va ? ), som verkligen fick smilbanden att dra sig uppåt.

Vid återsamlingen vid första fiket nedanför backen, var det ett enda stort garv. Jag och Johan kollade på varandra och bara garvade. Och så fortsatte faktiskt hela veckan.

( Jag skrattade till och med för mig själv, när jag solokörde från Palma i ett ihällande regn).

Och cykeln funkade.

Det var en höjdare att cykla i bergen. ( Jag kunde ha kört på ännu mer tror jag) .

Och knäna höll ihop, fast jag trodde dom tagit tvärslut på torsdagskvällen.

Tack Johan och Patrik, för att det inta bara stannade vid snack i höstas. Tack alla andra som gjorde den resan till en av de bästa veckorna i mitt liv!

Imorse när jag tittade ut, hade snön lagt sig på fönsterblecket. snacka om att kraschlanda i verkligheten :-0