Om någon hade frågat mig för ett halvår sedan vad jag ska göra i mitten av augusti, så hade jag sagt att jag skulle var i Frankrike och cykla 120 mil tillsammans med 6000 andra världsmedborgare.
Paris -Brest -Paris är världens största cykellopp för alla oss som tycker om att sträcka på benen under lite längre sträckor och vart fjärde år har man möjlighet att kvalificera sig till detta äventyr. Jag körde det loppet 2011 och har sen dess haft 2015 i tankarna för att köra det igen eftersom det gav en sån kick att genomföra det och inte minst den härliga känslan man får av att först sätta ett mål, bygga upp för det, klara av delmål och sen klara av själva slutmålet.
Så året startade med kvalificeringar till loppet med att ganska enkelt avverka dom två första av totalt fyra kvallopp och med sikte på att köra dom två sista och sen anmäla mig.
Sen under våren händer det nåt i skallen och som att trycka på en knapp rinner lusten till långcykling ur mig och jag börjar ifrågasätta varför jag ska cykla långt på dyrbar fritid osv. Kanske en blandning av ålderskris, upplevd tidsbrist, vacklande motivation, jobbsituation +ANNAT.
Jag avstår dom sista kvalloppen och bestämmer mig därmed för att inte cykla Paris-Brest-Paris 2015 som jag har tänkt ända sen 2011.
Just nu vet jag inte exakt varför jag då tog det beslutet men det var väl en massa olika saker “mitt i livet” just då som kokade ner till det beslutet. Och även om man inte bör gräma sig över beslut man tagit, så kommer jag säkert under helgen fundera över hur det hade varit att återigen vara en av dom där 6000 cyklisterna som under max 90 timmar upplever bland det största man kan göra som långcyklare.
Men jag får ju möjlighet att vara med på samfällighetsföreningens kräftskiva ikväll istället.
Paris -Brest -Paris är världens största cykellopp för alla oss som tycker om att sträcka på benen under lite längre sträckor och vart fjärde år har man möjlighet att kvalificera sig till detta äventyr. Jag körde det loppet 2011 och har sen dess haft 2015 i tankarna för att köra det igen eftersom det gav en sån kick att genomföra det och inte minst den härliga känslan man får av att först sätta ett mål, bygga upp för det, klara av delmål och sen klara av själva slutmålet.
Så året startade med kvalificeringar till loppet med att ganska enkelt avverka dom två första av totalt fyra kvallopp och med sikte på att köra dom två sista och sen anmäla mig.
Sen under våren händer det nåt i skallen och som att trycka på en knapp rinner lusten till långcykling ur mig och jag börjar ifrågasätta varför jag ska cykla långt på dyrbar fritid osv. Kanske en blandning av ålderskris, upplevd tidsbrist, vacklande motivation, jobbsituation +ANNAT.
Jag avstår dom sista kvalloppen och bestämmer mig därmed för att inte cykla Paris-Brest-Paris 2015 som jag har tänkt ända sen 2011.
Just nu vet jag inte exakt varför jag då tog det beslutet men det var väl en massa olika saker “mitt i livet” just då som kokade ner till det beslutet. Och även om man inte bör gräma sig över beslut man tagit, så kommer jag säkert under helgen fundera över hur det hade varit att återigen vara en av dom där 6000 cyklisterna som under max 90 timmar upplever bland det största man kan göra som långcyklare.
Men jag får ju möjlighet att vara med på samfällighetsföreningens kräftskiva ikväll istället.
2 kommentarer:
Det där som hände i din skalle under våren - det hände i min skalle redan sommaren 2012. Men argumenten var desamma. Sedan dess har en hel del förändrats och jag hade inga ambitioner att köra PBP i år. Men visst finns det en längtan.
Jag får skämmas lite, borde inte tillåtit dig att komma undan när du skippa 40 och 60-milarna.
Skicka en kommentar