The road ahead

Så här års bjuder dagarna verkligen inte in till att ge sig ut på cykeln direkt på mornarna, om man inte måste. Det är skillnad om man måste ta sig till jobbet ( oj vad jag saknar cykelpendlingen ), och därför måste ge sig ut i mörkret, kylan, halkan och blåsten.
Gårdagen var dock lite mer inbjudande, åtminstone efter en stund på morgonen då solen faktiskt började titta fram på allvar. Och SMHI hade nog lovat rätt fint väder.
Så det vara bara att svida om och ge sig iväg.
Hade tänkt mig en lättare runda på c:a två timmar, eftersom jag hade en del pyssel hemma att ta hand om eftersom det samtidigt var kära fruns födelsedag igår.
Lite småkallt var det, isiga vägar, grus till förbannelse, en vind som låg på en del men också soligt.
Så om jag summerar detta, blir det tungtrampat, lite försiktig cykling, lite ruggigt emellanåt men också väldigt fint.
Tog vägen ut mot Ängsjö friluftsgård där jag vände om.
Ut dit är det smal väg, men knappt några bilar alls så här års. Tillbakavägen gick via Kalhäll, jakobsberg, Viksjö osv.

Man funderar en hel del när man cyklar. Det gjorde jag även när jag cykelpendlade. Och nu funderar jag nog ännu mer när jag cyklar.
Den här bilden från gårdagen får symbolisera livets väg just nu.
Smal, lite krokig, lite bister, lutar uppför, halvtaskigt underlag och ingen aning om vad som finns bakom kröken.

Fast det är inte hela bilden, och det är väl tur att vi människor kan se i fler dimensioner.
För om man stannar upp längs vägen ibland, tar ett par andetag och vrider blicken åt sidorna så kan det se annorlunda ut. Kanske är den smala grusiga uppförsbacken inte där?
Kanske är det bara ett fält med oanade möjligheter?

Vägen framför är nog vad man gör den till. Det tar nog bara ett tag innan man själv inser det.