tisdag, juli 24, 2007

55 mil smärtande glädje

Att åka bil till Göteborg är långt och tråkigt. Att cykla på lite mindre vägar till Göteborg är ännu längre, och verkar vid första tanken nästan orimligt ogörligt. Men det har gjort förr, och dom som gjort det förr gör om det. De som gör det är helt vanliga människor som gillar att färdas framåt med hjälp av sina egna ben.
Jag bestämde mig för den här utmaningen för nån månad sen, och lyckades övertala min goda cykelvän och kollega Oliver Valdes att bli parkamrat.
Det var med viss oro jag anlände till starplatsen, eftersom jag haft problem med magen hela veckan till följd av nåt jag ätit, men framförallt för att mitt högra knä återigen börjar ömma betänkligt under veckan.
Starten gick klockan 08:00 vid Preem stationen på norr mälarstrand i stockholm.

Första etappmålet var Järna utanför södertälje, och fram dit hade alla hållit ihop. Dom som hade väldigt bråttom, stack direkt vidare därifrån. Jag och Oliver trummade på med ett annat gäng, och kände oss för till lunch och kontrollplatsen i Stavsjö. Därifrån bestämde vi oss för att köra i par, och inte med någon annan grupp.
Vägarna slingrade sig mjukt och fint fram genom ett för dagen soligt sverige.
Om man tror att den här delen av landet är platt, så blir man nog besviken eftersom det är ganska rikligt med mindre backar hela tiden.
Efter Stavsjö flöt det på ganska bra ner mot Mjölby där vi fikade på statoil och åt korv med bröd. Vi satt där ensamma en stund innan vi styrde vidare mot Jönköping.
Den här delen av etappen är inte kul. Väg
32, är inte guds gåva till oss cyklister och tråkigare väg får man leta länge efter. Det kändes som om varje kilometer kändes som en mil. När vi till slut kom in på mindre vägar och natten började titta fram, fick vi nya krafter. Det är en skön känsla att färdas genom mörka och tysta små samhällen, där man passerar ko hagar och bondgårdar om vartannat. I Jönköping väntade mat och vila. Vi tog det lugnt, och sov till och med en halvtimme var c:a i bakluckan på servicebilarna. Sen var det dags igen.
Småland är kuperat. Dom här delarna av småland som vi nu cyklade i hade backar som heter duga. Den här etappen är den som var jobbigast, och det av fler anledningar. Långa backar i mörkret följdes av tröttheten som infinner sig när morgonkylan och morgonljuset tittar fram. Dessutom finns det inget stopp på vägen. Inte tillstymmelse till vattenpåfyllning eller nattöppna mackar.
Färden till Borås var en konstant kamp för att hålla sig vaken, och mitt högra knä smärtade vid varje tramptag. Jag hade klarat mig ganska bra från skavsår hela dagen, men nu var dom på gång, och då är det inte skoskav jag tänker på. Skylten kan vara ledtråd nog..........
I Borås rullade vi in på Statoil för att fylla på vårt bränsle, som där fick bli korv, kaffe, bulle och coca-cola.
Vi tog varsin "powernap" på marken utanför i 5 minuter, sen rullade vi vidare. Högra knät var nu ett skämt.
Det finns ett par rejäla backar mellan Borås och göteborg, som faktiskt kändes ganska sköna just då av nån märklig anledning. Men dom sista milen in till Göteborg var jobbigare än väntat. Mestadels berodde det på mitt högra knä, som gjorde att jag inte kunde trycka på ordentligt, och självklart för att man också blir trött av smärta.
Vi rullade in i målet på Hisingen klockan 10:15. Då hade vi cyklat i 26 timmar och 15 minuter.
I klubblokalen som användes som målplats, fanns det dricka och lite mat. Jag hällde snabbt och resolut i mig 2 st öl. Det var kanske inte riktigt "Nypan öl", men just då var dom himmelskt goda ändå, fast det var danska ful-imports öl.
Bussresan hem var en enda lång sömn, med undantag för ett stopp i Mjölby där en korv med mos slank ner.
Och när vi anlände hemma stod familjen och väntade. Härligt att se fru och barn stå där och ta emot.
Nu nån dag efteråt, börjar man summera den här utmaningen.
Svårt att säga innan vad man ska förvänta sig, och för mig som aldrig cyklat längre än 22 mil förut, var det svårt att veta var den egna gränsen går. Jag har ju "inte ens cyklat vättern", något som dom flesta har gjort både 1 och 5000 gånger, så hur 55 mil skulle kännas, hade jag ingen föraning om alls.
När jag tänker tillbaka på alla dom milen vi la under våra hjul på dom 26 timmarna, så minns jag att jag var glad varenda tramptag, även fast jag var trött i skallen och hade djävulskt ont i knät.
Benen har känts bra hela resan och rygg, armar och axlar likaså.
Jag är ofta glad när jag cyklar, eftersom cyklingen gör mig glad. Att färdas framåt med hjälp av bara sina egna ben är härligt. När man färdas från en punkt till en annan, på vägar man aldrig tidigare färdats på, och dessutom på en distans som de flesta anser vara sjukt lång, växer den härliga känslan.
Jag är övertygad om att de flesta klarar av det här, om man bara gör det av rätt anledning, och inte för att bevisa för nån annan än sig själva att man kan göra det. Det är långt, det är jobbigt, men det är framförallt en euforisk känsla att rulla i mål efter 55 mils cykling och säga till sig själv: Jag klarade det!
Jag har haft god hjälp av Johan, som kommit med bra tips, och inspirerat mig till den här turen, och självklart god hjälp av min fantastiska Man Machine, som lyfter mig för varje tramptag.
Stort tack till Oliver för bra sällskap under resan, - vi kör bra ihop. Stort tack till Jan C och hans firma Norvelo som arrangerat allt detta på ett fantastiskt sätt.
Mitt största tack går till min fru, min älskade fru som låter mig hålla på med det här, och stöttar mig i allt. Och alla mina barn, som finns i huvet hela tiden vid varje tramptag.
Och självklart kommer jag cykla nästa år igen. Men den gången tar jag hellre bara 55 mil glädje med hela knän ;-)

10 kommentarer:

Anonym sa...

Snyggt jobbat Anders! Kul att det gick bra trots knät!

Där ser Du, det är inte alltid själva ölet som är det viktiga, det är tillfället som gör "den" många gånger.

Nypan sa...

Det är nästan konstigt att det gick med det knät. Men har man kul, så glömmer man en del av smärtan, som flickan sa.
Det hade varit ännu bättre att fira målgången med Maredsous 6 eller en Grimbergen blond.

Anonym sa...

Det är inte så konstigt att Du fixade det. Du skrev det faktiskt själv, det hänger på pannbenet.

Johan Andersson sa...

Du e fan grum Anders! Ta dig några belgian blue ikväll, det har du banimej förtjänat

Johan Mölleborn sa...

Svingrumt cyklat Anders. Det är skönt att ditt pannben har bättre kvalitet än ditt knä. :)
/J

Patrik Skolling Möller sa...

Härligt skrivet. Jag har inget fel på knäna men kanske något tunnare pannpen. Fast det skall jag tjocka till tills nästa år. Det skall jag bannemig.

//Skogling

Markus F sa...

Skitkul. Om någon kan få den där tävlingen att gå 1) FRÅN Göteborg och 2) på grusvägar så är jag med nästa år.

Tobbe Arnesson sa...

Kalas! Fett med respekt och grattis! Hoppas knät ordnar till sig för dig. Nästa år får du se till att avsluta turen på Delirium Tremens eller ta med egen målgångsöl!

Anonym sa...

Bra jobbat. Och tack för öltipsen. Bra öl och cykling verkar vara gemensamma nämnare för många, även för mig.

Christian sa...

Anders!

Har du någon karta över turen ner till GBG? Ska själv göra en liknande grej.

Ser du detta, kontakta mig på christian.hagglund@gmail.com

Med vänlig hälsning!