cykelmannen aka Nypan 2011

Ingenting är gratis

2012-02-12T19:36:00.000+01:00

Ofta kör man samma rundor på vintern som på sommaren. Det går liksom på rutin och man vet i förväg hur lång rundan bli och därför också hur lång tid man ska förhandla om hemma.
Idag var det dags för ett pass på runt tre timmar och jag trodde att en runda ut mot Bro och tillbaka via I1 skulle passa ganska bra. Tanken var att köra lugnt, lugnt och sakta. Ingen hets utan bara rulla fint i tre timmar c:a.
Laglydig som jag är körde jag på cykelbanorna där dom fanns och sladdade friskt runt i snömoset. Till sist valde jag vägen då det mellan Kungsängen och Bro bara var löjligt att sladda omkring på cykelbanan, när vägen bredvid var i princip fri från både snö och bilar.
Men oavsett om det var asfalt eller snömos så fick man trampa sig framåt idag. Man fick ingenting gratis, vilket man inte får så här års. Det är en tung kropp på en tung cykel med trögrullade dubbdäck,
Säkert bra träning och det kändes trots allt rätt bra. Om det beror på att det var promenadfart på tempot eller om styrketräningen börjar ge resultat får jag väl fundera på.
Vädret var på topp och jag hann precis hem tills mörkret tog över.
Som en liten bonus bjuder jag på lite snömos som jag samlade på mig längs vägen. Den kan jag bjuda på - gratis.

Mittemellan

2012-02-07T11:02:00.001+01:00

Kom på mig själv att jag nu inte har cykelpendlat till jobbet på en månad.

Vet inte vad jag ska skylla på om jag ens ska skylla på något annat än att jag inte haft lust.

Fast egentligen har jag ju det förutom att jag liksom kommit ur rutinen att packa ner kläder i ryggsäcken och klä på mig cykelkläder hemma. Lusten att sitta ned vid köksbordet i vanliga kläder och kopp kaffe är just nu starkare än cykelsuget på morgonen.

Men när jag tagit bilen till infartsparkeringen och bänkat mig bland snörvlande och apatiska medmänniskor på tunnelbanan ångrar jag alltid att jag inte tog cykeln.

Å andra sidan försöker jag köra av mina trainerpass och har hitta en vad jag tror ganska bra lust till dom passen. Lite verklighetscykling på helger och kvällar får också plats i livet.

Imorse tankad jag på SL kortet för ytterligare en period och får väl straffa mig själv med trainer ikväll eller en riktig cykeltur ikväll.

Good enough?

2012-01-29T20:59:00.000+01:00

Att göra tillräckligt bra är ibland gott nog.
Sovmorgon till nio och ingen gruppcykling planerad. Egentligen ingenting planerat utöver att kära frun på lördagen hade föreslagit att jag borde ta mig en sväng på söndagen.
Ute var det sol och 6 minusgrader. Fint men kallt. Had evarit skönt med en vinterpromenad i skogen eller bara ligga i soffan och mysa sig igenom förmiddagen med en kanna kaffe + ANNAT.
Vet nog inte varifrån krafterna kom, men helt plötsligt var jag ombytt och klar för nån sorts cykling. Upp på vintercrossen med dubbdäck och rulla iväg mot den vanliga gamla rundan över Bålsta hade jag tänkt.
Underlaget som mötte mig idag var antingen trögrullad asfalt ( ja, det låter märkligt men det kändes lite segt ), eller snöklädd tvättbräda. Som grädde på moset hade jag inte tjongat i mig nån större frukost men har ju lite depåer att knapra av.
Vid Bro ändrade jag riktning mot den vanliga och tog väg 269 från Bro mot korsningen mot Tjusta.
Sen var det gamla vanliga vägen hem över I1. Kanske ingen episk runda på något sätt, men ibland är det ju så när man bara tar sig i kragen och gör det man ska. Ingen långcykling att tala om eftersom jag bara skrapade ihop 72 km, som kändes längre (det gör det så här års), men "Good enough".

Ordning på siffrorna

2012-01-26T16:59:00.002+01:00

”Visa dina värden” är ganska populära uppmaningar mellan cyklister. Det ska jämföras watt, puls, vikt på kropp och cykel vilket givetvis hör till ämnet då dessa värden är högst vitala för utförandet.

Själv är jag lite blygsam med de värdena eftersom dom inte imponerar på någon alls inklusive mig själv.

Idag var det dags för det årliga besöket hos doktorn. För ett år sedan var mitt blodtryck så högt att man fick gnugga sig i ögonen för att begripa det och de övriga värdena var som en resultat av detta inte heller speciellt bra. Vilopulsen var hög och kroppen fick slita vid belastning.

Jag hade lämnat blodprover +ANNAT i veckan innan och min doktor började besöket med att glatt konstatera att dom värdena såg riktigt bra ut.

Fortsatte med att konstatera att blodtrycket numer är normalt och att även vilopulsen har gått ner ganska många slag.

Man får ta allt i rätt ordning och för mig har givetvis dom värdena varit viktigare än watt och vikt på kropp och cykel.

Nu när det är ordning på dom siffrorna kan jag med tillförsikt ta hand om det övriga också.

Året börjar bra och då har det knappt startat än J

Söndag =snödag

2012-01-23T10:34:00.001+01:00

Efter den senaste tidens förkylnings KAOS hade så äntligen kroppen sakta börjat återgå mot ett något bättre läge.

Fortfarande trött och svag men inte värre än att det skulle kunna cyklas en myspysrunda på söndagen.

Jag hade tänkt mig en ganska kort sväng på c:a 5 mil som jag brukar smälla av med crossen, lite blandad terräng men mestadels grusvägar och skogsstigar.

På lördagskvällen började snön att falla ner och på söndagsmorgonen satte det fart igen. Insåg att det inte skulle bli nån lek att sladda runt på vägarna och helst hade jag nog velat somna om i soffan framför morgon TV eller nåt sånt men som arrangör av rundan fanns inget annat än att genomföra. Några meddelanden om avhopp droppade in men jag rullade ner till Welcome Hotell i Barkarby och mötte där upp Johan, Mattel och Tille.

Sen bar det iväg. Och det gick inte fort men det var tungtrampat på oplogade grusvägar och den planerade rundan kortades av en del då jag misstänkte att skrattfesten skulle komma av sig om vi hade fortsatt ut mot Ängsjö.

Som planerat siktade vi in oss mot fika på cefeet vid Bögs gård där Johan vann frossarpriset som man erhåller om man tar både räkmacka och morotskaka.

Till skillnad från Tille som nöjde sig med en slät kopp kaffe. Han har märkliga idéer ibland och jag tror han läser för många bloggar om kost och träning.

Hem över Akalla, Hjulsta, Lunda och sen var liksom söndagen nästan till ända.

Jag hade en vision om hur cyklingen skulle vara på söndagen och det blev väl inte riktigt så kan man påstå. Fördelen är väl att man har kvar den visionen till nästa gång och då ska jag också ta räkmackan, eller bara den släta kaffekoppen.

Upp och ner

2012-01-15T12:19:00.000+01:00

Besökte sjukgymnasten på Sport & Rehab i fredags för sista gången, eftersom jag nu kan påstå att det är på väg åt rätt håll med högra knät.
Det beror säkert på kombinationen av ny träning på gymmet där benmusklerna ska stärkas och det faktum att jag cyklat "lättare" och mindre än förut.
Single-speed till jobbet och försökt ta det i lugn takt på helgerna på uterundorna har slitit mindre på knät.
Under veckan som gått har jag inte cyklat en meter ute och såg fram emot söndagsturen på 7-9 mil.
Feberkänning i kroppen och en hals som förvarnar om en eventuell kommande brakförkylning fick mig att kasta in handduken. Så det blev varmt te istället och kanske en promenad i bästa fall.
Det är lätt att få lite panik när man inte får den cykeltid man har sett framför sig. Men hellre att det är lite upp och ner nu i januari än till våren när det är på riktigt liksom.

White trash

2012-01-12T10:36:00.001+01:00

Jag kanske inte riktigt passar in till 100% i normen för vad i Wikipedia förklaras som White trash. Jag saknar bland annat tatuering.

Just nu är jag dock vit, innebärande att jag har en vit period. Inte en droppe vin och inte ens en lättöl på snart två veckor.

Varför då kan man fråga sig när rapporter om den vita periodens effekter börjar poppa fram?

För att bryta ett mönster, för att försöka kapa några hekton på gubbkroppen, för att bli lite piggare och kanske helt enkelt för att man inte har plånboken överfylld så här års J

Ska försöka hålla ut i två månader med reservation för en öl vid väl valt tillfälle. Wish me luck!

Tillbaka och framåt 2011-2012

2011-12-30T21:36:00.000+01:00

Med en stor portion ödmjukhet inför vad livet gett och vad livet ger, vill jag sätta pränt, om än elektroniskt, på tankar om året som gått och det kommande året.
Året 2011 kommer jag minnas resten av mitt liv av flera anledningar. Visst minns man åren som gått rent generellt, men vissa år har kanske haft större variation på topparna och dalarna och sätter därför en djupare prägel på den tryckplåt som mot slutet av livet kan kallas "min livshistoria".

Året 2011 börjar för min del med att jag för första gången i mitt liv inte går till jobbet som jag alltid gjort. Av olika anledningar och drastiska egna beslut har jag kastat in handduken och har ett år på mig att hitta nåt nytt sätt att försörja mig. Kalas tänker många som inte varit i den situationen. Kanske trodde jag också att det skulle ge mig tid till att ställa om siktet, bli friskare i kroppen och kanske ge mig tid att cykla lite på dagarna.
Det blev inte så och kalaset uteblev kan jag lugnt påstå. säkert nån nytta med allt i livet men jag hade nog mina funderingar på om det verkligen stämde.
Det blev en svinkall vinter där man inte kunde cykla en mil utan att frysa skinnet av sig. En vinter där det kunde gå dagar av grubblande kring livets innehåll och tomhet. En vinter där jag också kände av att kroppen åldrats och inte var lika pigg som tidigare. En vinter som jag aldrig mer vill ha tillbaka.

Breveter - kvalificering till PBP
Våren kom så småningom och med det började också Brevetloppen som skulle avverkas. Detta eftersom det stora målet för 2011 var Paris-Brest-Paris.
Det började med en miserabel debut på Tumbas 20 milare där jag fick dubbelpunka efter fyra mil. Däcken och slangarna klarade sig fint, det var i låren punkorna satte sig.
Men jag harvade igenom eländet även om jag under en period var fast besluten om att både bryta, skippa Paris-Brest-Paris satsningen och sälja av cyklarna.
Slickade såren i en vecka och bestämde mig för att ge det en chans till. Täbys 20 milare fick avgöra hur det skulle bli och med motvinden rakt i nyllet men med bättre ben var känslan tillbaka såpass att jag började se fram emot resterande lopp.
Klämde av 30 milaren från Täby, 40 milaren från Tumba och en 60 milare från Sundsvall och kunde före juni månads början känna en viss lättnad över att kvalificeringen var klar för att göra sin slutanmälan till PBP. Nu var det bara att börja träna.........

Med undantag från de tjugo sista milen på 60 milaren, flöt det på ganska bra även om det tornade upp sig ett litet men mörkt moln på himlen, eller snarare mellan vaden och låret- höger knä.

En magnetröntgen som visade på en bakercysta och "generellt slitage" fick mig inte att avstå från en annan av årets höjdpunkter vilket var resan till Mallorca tillsammans med Jonas och Tille.

En resa som var kalas på alla sätt och vis. Bra cykling, bra sällskap och alltid med en afterbike med god kvalitet.

Läs mer om mallisresan här

Sommar och sol innebar en del roliga cykelturer och cykeln fick hänga med på semestern. Men även cykeln fick sig lite semester och jag började lata till mig.

Hur skulle jag klara PBP? Hur skulle det gå med jobb? Hur skulle det går för mig här i livet? Frågorna och funderingarna snurrade runt i skallen emellanåt och det var en stor lättnad när jag fick besked om ny anställning med början den 1:a september.
Det blev också tillfälle till några extrarundor före PBP med två stycken kalasbra tjugomilare som förberedelse. Bra sällskap och tur med både väder och vind bägge gångerna.

PBP Så var det äntligen dags för avfärd. Lite nervös såklart, men på det stora hela kändes det väldigt bra. Jag hade en plan för hur jag skulle genomföra loppet och lyckades med det rakt av. Visst var det jobbigt att cykla, 120 mil på cykel är inte som att knalla ner till ICA och handla mjölk, men jag hade en positiv känsla i kroppen hela loppet som nästan fortfarande sitter i. Läs mer om mitt PBP här

Baksmällan Inte så oväntat kom så baksmällan efter PBP. Givetvis var det en rejäl afterbike direkt efter loppet, men den värsta baksmällan är den tomhet som infinner sig när man genomfört något som man förberett sig så länge inför. Man landar i vardagen helt enkelt.
Och även om det för mig innebar ett nytt jobb direkt efter PBP, så infinner sig vardagskänslan igen ganska snabbt igen. Vill också minnas en oktoberfest med klubben som dock inte kan kategoriseras som vardagskänsla.

Som sagt och skrivet var 2011 ett år att minnas för allt vad det gett oavsett om det inneburit glädje eller grummel.
Man lär sig nåt för var dag som går och på ett helt år lär man sig jättemycket. Det jag lärt mig i år är att det mesta går, att man kan komma igen, att man har ett värde även när man inte känner det själv.
Samtidigt har jag blivit mer försiktig inför livets bräckligheter och är inte lika självsäker längre, om jag nu var det innan. Kanske har det med åldern att göra, kanske är det spegeln jag ser mig i som fått en annan vinkel.
Jag bär med mig det till nästa år och ser framåt. Har nya spännande mål och ett spännande liv att ta hand om.

Tack alla som vart med på resan i år, både resor, breveter, cykelrundor och alla andra sammankomster oavsett anledning.
Ska bli kul att ta hand om framtiden med er :-)

Mest tack till kära frun och alla mina barn.
Ni står alltid högst på listan och ni finns alltid hos mig i tanke och hjärta.

Gott nytt år!

Kort och gott

2011-12-28T20:11:00.000+01:00

I väntan på min årsberättelse får ni en kort resumé av gårdagens kort och gott runda.
Eftersom jag hade tagit en semesterdag kunde jag precis som resten av familjen sova lite längre.
Sen kunde jag unna mig en cykeltur på strax över två timmar.
Precis som för nån vecka sen ( eller nåt sånt, tiden går fort på äldre dar.... ), blev det svängen via Lövsta, Hummelmora, Görveln, Kalhäll, Ängsjö och hem över Järvafältet.
Det där är en ganska bra runda om man vill köra lite grusvägar och stigar där man får ta i lite för att komma upp.
( kan bero på egna vikten förstås )

49 km smågrisig cykelrunda är inget att skriva noveller om, men det var precis som rubriken kort och gott.

Isigt & grisigt

2011-12-12T15:41:00.002+01:00

Så här års får man vara glad om man kommer ut på en cykeltur längre än till och från jobbet.

Man har ju inte bara en miljon saker att pyssla med nu före jul. Man kan med viss rätt knorra lite över vädret som kan vara alltifrån regn till snöstorm och i år har decembervädret

Innehållt både regn och isbildning.

Det var lördag morgon och minsann fanns det en lucka på några timmar för att komma ut en stund. Hade kunnat välja räser med skärmar eller dubbdäckad cross med skärmar. Givetvis valde jag istället crossen utan skärmar för att få den där härligt brunprickiga looken på kläder och cykel och det tog ingen längre stund innan jag fått den där härliga blicken med bruna lerfräknar i nyllet.

Benen var tunga som stockar, vilket säkert är en effekt av träningen på gymmet dan innan eller helt enkelt min höga ålder. Kanske en combo?

Siktade in mig på att köra den vanliga rundan över Lövsta, Hummelmora, Görveln, Kalhäll, Stäket och hem över Järva. Väl vid Kalhäll ändrade jag mig och fortsatte trippen ut mot Ängsjö med ett minne från ett par år tillbaka då jag där hittade lite roliga stigar och traktorvägar. Med nån plusgrad, sur vind och mörkgrå himmel var det optimalt att vara ute på cykeln. Och stigarna vid Ängsjö gjorde mig inte besviken – men skapligt skitig.

Ut på järva där helt plötsligt långa isgator mötte mig med ett leende. Fick fälla ut benen ett par gånger och rulla igenom dom eller försöka hitta en grässträng bredvid vägen där jag kunde fortsätta fram.

Skrattade gott när jag kom hem och det enda som lät högre än skrattet var nog den gnisslande kedjan.

Man kan gott säga att växlingarna inte satt som en smäck under sista delen av rundan, då allt var igenkletat av sand, lera, grus +ANNAT!

Inte nån längre runda att rapportera om, men hellre två timmar på crossen än ingen timme alls.

Isigt sa Bill

Och grisigt sa Bull

Det går framåt- tror jag?

2011-12-09T11:02:00.000+01:00

Den stora snackisen ute på stan verkar just nu vara mitt knä.

Och nu i juletider är det kanske bättre att gemena man börjar fundera på julklappar, julpyssel och vilken öl man ska dricka än att fundera över mitt knä.

Därför kommer här en liten rapport över hur det går och hur det står till med farbror.

Cykling- Cyklar nästan varje dag till jobbet på min single-speed, två mil i vardera riktning och nu med dubbdäck. Det innebär att jag inte kan trampa för tungt och istället jobba med kadensen. Bättre för knäna just nu känns det som men jag tappar lite kraft som får byggas upp utanför cykeln.

Försöker cykla en sväng på helgerna också men utan att anstränga knät för mycket. Därför blir det mesta ensamcykling just nu eftersom jag måste tänka mig lite extra för när det gäller belastningen.

Träning- Försöker nu ta mig ner till gymmet två eller tre dagar i veckan för att träna upp benmusklerna enligt det program jag fått av sjukgymnasten.

Jag tror faktiskt att det börjar ge lite resultat. Än är det för tidigt att säga något definitivit, men känslan är att det sakta blir bättre.

Med lite envishet och tålmodighet kanske det blir bra till våren.

Renovering pågår

2011-11-26T22:45:00.000+01:00

Och om ni funderar över bling-bling hjulen på single.speed hojen, så är dom numera ersatta av ett par andra hjul.
För övrigt är det renoveringarnas årstid just nu.
Förutom lite fix i hemmet med element och sovrum som ska fixas, piffas och ordnas till, så är det ett par renoveringsprojekt på gubben själv som är aktuella.
Högerknä har ju knasat senaste året och en bakercysta är konstaterad. Det är också konstaterat att knäleden svullnar upp väldigt lätt samt att vänster ben blivit starkare än höger för att kompensera det onda.
Går hos sjukgymnast ( Sport & Rehab ), och får program med övningar som ska göra höger ben och knä på bättre humör. Innebär också att jag ska skynda långsamt och inte köra på för hårt.
Tur att man inte ska vara snabbast på vintern. Jag tror på ett positivt utfall och att 2012 är ett bättre år för knät.
Högerhanden fick sig en smäll för några år sedan vid ett fall.
Det där går nog över har jag tänkt sen dess och försökt ignorera sanningen som säger att det inte blivit bättre utan periodvis sämre.
Vet inte vad som hände inuti handen den där dagen för några år sedan, men nu har jag röntgat eländet för att åtminstone få nån sorts besked om det går att ordna eller ej.

Så om ni tycker jag har ett slappt handslag när jag hälsar så beror det inte på att jag är en fisk utan helt enkelt på att jag inte har nåt tryck i tummen :-)

Skickar med en bonusbild från en helt vanlig runda på järvafältet för nån vecka sedan. Life is great.

Tillfällig bling-bling

2011-11-12T13:28:00.000+01:00

Allting har ett slut och det innefattar även fälgar och nav.
Har man dessutom kört året runt med ett hjulpar, så kommer förr eller senare den dagen då man obönhörligen måste ta adjö av ett nav som inte är räddningsbart och en fälg som är så nedsliten att all bromsning kan vara början på ett äventyr.
Min singel-speed hoj var från början ett hopplock av gamla prylar där jag från början visste att just bakhjulet sjöng på sista refrängen. Och nu när den går som pendlar hoj 4 mil om dagen går det sista slitaget rätt fort.
Har beställt ett nytt hjulpar hos Alviks cykel. Tänkte först ett par flip-flop fixed/singlespeed men ändrade mig och bestämde mig för ett par helt vanliga systemhjul som jag vet fungerat bra på en av dom andra hojarna.
Några dagars leveranstid och under tiden får ett par bling-bling hjul fungera tillfälligt.
Stilpoliser kan ha synpunkter på orange-babyblått-rött-svart. Jag bjuder på det.

Bilden är tagen 11-11-11 klockan 11.11
Av alla mina cyklar så fick det värsta härket vara med på den historiska bilden.

En sista kyss?

2011-11-05T19:49:00.000+01:00

Ibland försöker vi som människor hålla ut i den längsta. Och precis som vi försöker pressa ur det sista ur vindunken och filmjölksförpackningarna, försöker också årstiderna ibland att härda ut in i det sista.
I år har hösten varit lång. Hösten har härdat ut och överlevt nån enstaka köldknäpp och vi har funderat över hur länge det kan fortgå.
Vaknade trött och eländig med en förhoppning om nåt SMS med bön om inställd runda.
Så blev det inte utan jag fick vacker bege mig ner till Crackville för den sedvanliga ritualen med att hälsa på vovve, Viktor med alla funderingar och söta Lisa medans 123:ans vice VD letade pulsband och kläder mm. innan vi kom iväg med siktet som vanligt inställt på Bålsta

Vi skriver 4 november och jag och Johan bestämde oss för att ta finräserhojarna ännu en gång. Kanske sista gången för i år?
Och det kändes som om hösten idag höll emot den stundande vintern för att vi skulle få en sista runda på finhojarna innan dessa byts ut mot dubbdäckade tunga eländen med stänksärmar vars topprör är draperade i vintersnor.

Själva rundan var inget att skryta om. Jag var trött i kroppen, trött i huvet och håller igen rätt mycket så fort mitt högra knä börjar gny. Att cykla långrundor ingår egentligen INTE i mitt rehabprogram, men skadar inte heller om jag gör det kontrollerat. Vi fortsatte idag vi en lite förlängs sväng och körde via varpsund och I1.
Väl hemma kunde jag summera 98 km cykling i ett slötempo, vilket inte är långt och snabbt men bättre än inget alls. Och även om jag kände att jag idag fick slita för varenda meter, så var det värt det. Om inte annat så var jag skyldig den här hösten att göra det nu när den höll ut för oss med en sista ansträngning.
Tack Johan för ännu en bra runda. Det har blivit några i år och även om året inte är slut nu, så kan man nog konstatera att det än så länge varit mer än bra.
Idag fick vi oss en sista kyss av hösten 2011 tror jag. Tack.

En växel i två mil

2011-10-26T11:36:00.000+02:00

Det är många som hört av sig och undrat över hur det går med pendlingen, om jag kommit igång igen, vilken väg jag tar och vilken av alla cyklar jag tar.
Tänkte stilla er oro med lite fakta kring min pendling.
Jag har kommit igång med pendlingen och försöker cykla 2-4 dagar i veckan. Det finns duschmöjligheter på jobbet i form av en duschkabin på en av toaletterna. Kanske inte riktigt samma fina standard som jag hade på förra jobbet men bättre än inget alls.
Jag cyklar samma väg som jag gjort de senaste åren vilket innebär att jag cyklar förbi gamla jobbet innan jag vänder tillbaka vid Klara mälarstrand för att komma in på den gata som leder ner i garaget på jobbet.
Det blir nästan exakt två mil från dörr till garageport vilket är helt OK. Lite för kort sträcka men bättre än inget alls.
Jag har de senaste åren pendlat med min Cannondale Cyclocross i princip året runt. För nån vecka sen bytte jag växelwires och höljen för att optimera växlingen och nu sitter växlingarna som en smäck vilket de inte gjort de senaste året. För att fira det har jag bara använt min single-speed On-One Il Pompino till och från jobbet. en växel räcker rätt bra i två mil även om det är lite för lätt trampat på platten. Men det här är för att mitt högra knä ska få vila lite.
Nu behöver ni inte fundera längre över min pendling men jag återkommer med en utförlig rapport när jag bytt till röda brosmklossar på cykeln.

En helt vanlig hösthelg

2011-10-16T16:03:00.001+02:00

Klockan ríngde 07:06 i lördags morse och jag ångrade direkt att jag hade planerat att cykla med Johan. Vi skulle förvisso träffas först runt nio så jag bestämde mig för att ligga kvar en timme.
Klockan 08:30 kommer ett ynkligt SMS där Johan vill flytta fram det till 10.00 och jag fick ytterligare tid till att inte göra nånting alls, vilket är förbaskat skönt en lördagsmorgon.
Efter lite fipplande med smågrejer och en del fippel med att få Johan att få fram kläder, cyklar och sig själv kom vi till sist iväg.
Jag hade förberett mig extra väl inför dagen genom att på fredagen besöka sjukgymnasten som ska hjälpa mig med mitt högra knä.
På den träffen hade jag fått stifta bekantskap med diverse tortyrmaskiner vars syfte på nåt sätt ska stärka musklerna runt knäna.
Ja, jag hade träningsvärk deluxe i bägge benen och insåg att jag skulle få slå på dieselaggregatet redan från start.
Vi satte styrning mot Bro men valde att fortsätta mot Bålsa och ta backen över draget och hem över I1.
Hösten har nu kommit på riktigt och trots att det bara var runt fyra-fem grader, kändes det periodvis lite varmare. Mycket snack som vanligt, men med skillnaden att man så här års inte hör ett smack med pannband/mössa över öronen. Eller så är det helt enkelt åldern som börjar ta ut sin rätt gällande hörseln.

"Look mama, no hands!"

Det blev väl inte världens längsta runda, men 77 km är som jag brukar säga bättre än inget alls även om en längre runda säkert hade varit bättre för benen.

Efter rundan var det hem och en snabbdusch för att sen hoppa in i bilen med söta frun för att titta på danstävling i Åkeshovshallen. Både C,B och A klass visade upp sina färdigheter i alla ålderklasser.

Riktigt kul att se det på nära håll och roligt att se en del bekanta ansikten från dansskolan där vi gick förut. Måste nog ta tag idet där igen, även om vi inte får den tränare vi trivdes bäst med.

Idag söndag, har jag tillbringat lite verkstadstid med min gamla trotjänare cykelcross hojen.

Skärmarna sitter på inför hösten/vintern ( dom åkte aldrig av i år ) och nu har den äntligen efter många års fuskande, fått både nya växelwires och höljen.

Växlingarna sitter som en smäck just nu och jag kan knappt bärga mig inför att få köra en runda på den.

Den kommer väl får agera pendlarhoj så småningom, även om jag just nu tycker det räcker med single-speed hojen för dom två milen till jobbet.

Det viktigaste kanske ändå är att jag idag gjorde en höstsoppa med rotfrukter + ANNAT som jag nu ska smaka på.

Hoppas ni själva haft en lika bra helg som jag.

Sakta börjar han vakna till liv

2011-10-11T12:09:00.001+02:00

Det var en rejäl cykelbaksmälla jag åkte på efter Paris-Brest-Paris.

Och jag var inte ensam om det heller.

Många i sällskapet har tagit det lugnt nu efteråt, med undantag för dom som helt plötsligt fått för sig att bli tävlingscyklister och fara runt på cykelcross tävlingar runt om i landet. Själv har jag väl cyklat nån enstaka runda på helgerna och knappt det.

Till mitt försvar så har jag börjat jobba igen och tillbringat den första månaden med att fara runt för att försöka lära mig vad jobbet går ut på och hur tjänsterna fungerar.

Sen har jag också velat vila mitt högerknä som ju under året har trilskats lite. Har av ortopedläkare fått konstaterat att den ”Bakercysta” jag har i knät, inte är boven till det onda. Har också fått remiss till sjukgymnast och nu börjat besöka Sport&Rehabkliniken för att få hjälp med att kanske bygga upp muskler runt knät för att avlasta eller flytta belastningen.

Jag har ju hela vintern på mig att få lite ordning på mitt knä och behöver inte ha bråttom.

För att fira det lite extra, så gjorde jag idag cykel pendlings premiär till nya jobbet. Och för att inte stressa valde jag att köra min babyblå On-one Il Pompino single-speed idag.

Fin morgon med lite kyla i luften och med en väldigt illa planerad morgon hemma så kom jag väg väldigt sent.

Men det var det värt och ett i sammanhanget lågt pris för att börja vakna till liv igen.

Hur har ni det själva på hösten?

Livet efter PBP #2

2011-09-21T20:52:00.000+02:00

Det tar emot, men det går.

Att komma igång med rutiner för cykling skulle få ta en månad efter PBP hade jag tänkt mig och jag håller nästan på det.
Fuskade lite i söndags med att köra MTB i två timmar och kompletterade det fusket med att cykla två timmar i måndags kväll med Johan som verkar vara inne i samma fas.
Har beställt och fått hem ett par nya löparskor som ligger så fint och prydligt i sin kartong att jag knappt vill packa upp dom. Men det ska jag göra vilken dag som helst och då försöka komma in i lite löpartakter igen som ett effektivt komplement till cyklingen så här års.
Annars då undrar ni?
Hur är det med ditt knä och hur går det på jobbet + ANNAT?
Jo tack, träffade idag en ortoped som rekommenderade mig vidare till sjukgymnast med inriktning på "sportknän". Känns bra att det inte är nåt som behöver justeras mekaniskt/opereras.
Börjar sakta komma in i rutinerna men måste erkänna att jag under 8 månader tappat lite skärpa och fokus. Det kommer nog tillbaka i takt med att jag mer förstår processerna och kan komma in i jobbet. Man vill ju kunna allt på en gång, men börjar inse att det får ta sin tid.
Mycket resor till vårt huvudkontor i Borlänge har det varit nu i början som tyvärr tar tid och energi.

Just nu körs cykel VM i Köpenhamn.
Håller tummarna för Emma Johansson på lördag, och är övertygad om att herrarnas lopp på söndag kan bli en spännande och öppen historia.
Veckan därefter börjar jag cykla till jobbat igen tror jag. Undrar om jag vinner?

Livet efter PBP

2011-09-08T10:04:00.001+02:00

Så börjar livet efter PBP att sakta men säkert komma igång igen.

Efter så många års fundering över hur ett lopp på 120 mil skulle vara och en hel del planering av både kropp, huvud och utrustning under året så infinner sig naturligt en viss tomhet efteråt.

Resan hem från Frankrike gick bra och mycket tack vare mina medresenärers förmåga att ta långa körpass i bilen och det dröjde väl ända till skåne/småland innan det var min tur att köra.

Givetvis stannade vi till på Dranken Geers på hemvägen, och fyllde upp bilen med kvalitetsdrycker. Alla vägar går inte via Gent, men i vår värld är det otänkbart att man inte tar den vägen.

Sen jag kom hem har jag knappt rört cykeln. Har väl cyklat 4 mil på sin höjd men känner ingen panik över det just nu. Ska försöka ta tag i det så fort jag vet om jag kan ställa cykel och byta om på nåt fungerande sätt på nya jobbet. Ska nog också ge min skogscykel lite tid nu när löven börjar falla i skogarna runt Lövsta och på Järva. Kanske kunde crossen få slita lite också?

Kroppen mår rätt så bra också även om jag har lite domningar i höger stortå, höger lilltå, vänster lillfinger och lite problem med högra tummen som krånglat från och till sen en vurpa för över två år sedan.

Men på det hela är det rätt bra och de små skavankerna är ett väldigt lågt pris för den upplevelse och kick jag fick av att köra PBP.

Nya jobbet är än så länge lite förvirrande, vilket alla jobb är till en början. Får trösta mig med att många verkar förvirrade trots ett antal år på företaget.

Att vara nyanställd är inte lätt för en som inte varit det på 11 år. Med tiden kommer det att ge sig och säkert bli väldigt bra.

Det känns som om livet är så här. Det känns rätt bra J

Paris-Brest-Paris 2011

2011-08-29T10:52:00.006+02:00

Det är tidig eftermiddag onsdagen den 24/8 2011 och jag befinner mig på nån väg nånstans i Frankrike sittandes på cykeln. Jag kämpar för att hålla emot tårarna. Inte så där jättemycket, men jag måste ändå anstränga mig lite för att det inte ska bryta igenom.
Det är inte för att det gör ont eller för att jag är ledsen, utan för att jag nu är så nära att nå det mål jag satte upp för fyra år sedan att bara en olycka eller rejält tekniskt haveri kan stoppa mig.
Jag har cyklat i c:a 120 mil sen söndag eftermiddag, sovit några timmar och har nu bara slutspurten in till Paris kvar. Det bubblar i mig av den känslan som infinner sig när man lyckas med något eller när man når ett högt uppsatt mål. Och vetskapen om att polarna väntar i målområdet är värmande. De sista två milen är bland de finaste i mitt liv och jag tänker på min familj, mina vänner och jag tänker att livet är bra.

Men det började lite tidigare, egentligen redan 2007 när några av cykelkompisarna skulle köra Paris-Brest-Paris, ett cykellopp på ofattbara 120 mil. Jag tyckte då att det verkade helt galet men också ett mål jag kunde sätta för mig själv långt fram eftersom det loppet bara går vart fjärde år. Således kunde jag bestämma mig för att ge mig på det 2011.
Paris-Brest-Paris är i särklass det största cykelloppet gällande organisation och deltagare för långdistanscyklister och ska man köra något, så är det detta lopp som gäller. Det finns dom som är längre, men inget som är i närheten av den storlek och därtill organisation som PBP innebär. I år var det över 5000 anmälda och säkerligen över 1500 frivilliga som jobbar längs banan som funktionärer mm.

Resan ner och på plats
Torsdagen den 18/8 packade vi hyrbussen med cyklar och sex glada laxar för att tillsammans bila ner till Paris. Det var förutom undertecknad även, Johan, Vic, Tille, Toni och Calle som vinkades av från Barkarby av Mattel, som tyvärr inte fick tiden att räcka till för PBP i år.
Resan ner flöt på bra och med hjälp av fruns GPS var det enkelt att hitta hela vägen till vårt hotell där Jonas väntade på plats.
Nere på plats hade vi nån dag över för att registrera oss, kolla över cyklarna, äta Cous-cous och hårt grillat kött för att paja magen lite före start och även en cykeltur genom slottsparken kring Versailles.

Cykel med packning, lampor mm = redo

Starten

I år fanns det ett antal olika starttider att välja mellan och som rookie jag är hade jag valt samma som övriga gänget, dvs klockan 16.00 med en maxtid på 80 timmar. Mer normalt för en förstagångsåkare kanske annars är att man väljer en starttid där maxtiden är 90 timmar.
Vi stod säkert två timmar i stekande sol innan vi kom iväg på de bitvis avstängda vägarna på väg ut från Guyancort. Värmen hade nog tagit hårt redan för start då det efter ett tag låg cyklister i dikena längs vägen, som ett resultat av den höga farten och höga värmen. Jag insåg ganska snabbt att det gällde att hålla sig kall, och då menar jag framförallt mentalt. Ska man cykla 120 mil är det dumt att hamna i panik i början. En sak som många drabbas av är vattenbrist, som då kompenseras av att man tar emot vatten från slangar längs vägarna där befolkningen går man ur huse för att klappa händerna och erbjuda vatteb. Det är dock inte riktigt samma drickbara vatten som är vana vid då det innehåller mycket klor. Detta sätter sina spår då man lätt blir dålig i magen av det vattnet. Jag kommer känna av det dåliga vattnet i några dagar och säkert fäller det några redan den första dagen.
Jag hade som plan att cykla med Jonas så långt vi kände att det funkade bra men när jag efter några mil inte såg till honom, bestämde jag mig för att köra mitt eget lopp tills han eventuellt kom ikapp.

Redo för start

Tille väntar på start

"Goa gubbarna från Götet"

En del av de som ska iväg 16.00

Johan är laddad som vanligt

Nu är det nära

Loppet
Den första etappen är c:a 14 mil och jag kör den tillsammans med varierande grupper och tycker det känns rätt bra när jag kommer upp till Mortagne där man kan äta lite och fylla på vätska. Väntar en stund för att se om Jonas dyker upp och träffar samtidigt några andra svenskar. Är på väg att cykel iväg därifrån när Rejmert dyker upp och undrar om vi kan hålla sällskap en bit. Vi sätter fart mot Villaines-La-Juhel och det flyter på riktigt bra. När vi stämplat där och käkat en bit morsar vi på Tommy Heinemark innan vi sätter vidare fart.
Nån kilometer efter att vi rullat iväg kommer Tommy ikapp oss och tillsammans bildar vi en trio som håller ihop större delen av loppet. Tommy är en rutinerad åkare som kör för tredje gången. Rejmert kör för andra gången men bröt 2007. Jag känner mig stark men väldigt lugn och fokuserad. Tänker inte på att det är 120 mil utan försöker se det som enstaka etapper. Natten flyter på bra och vi har tur med vädret som inte ger oss varken regn eller motvind. Inga problem med utrustning, cykel eller med kroppen heller, utöver lite knasig mage pga det klorade vattnet som jag nu håller mig långt borta ifrån.
Milen försvinner bakom oss och kontrollerna erbjuder mat och lite kort vila. Vi snackar ihop oss om strategin och bestämmer oss för att försöka ta oss till Brest för att sova några timmar där. Det känns som ett rimligt mål och även om värmen på dagen och backarna efter Loudeac är jobbiga känns det som vi kan klara oss till Brest före midnatt. Jag får också reda på att både Jonas och Vic varit tvungna att bryta vid 22 mil med magproblem.
Mellan Carhaix och Brest börjar regnet falla. Vi är nu en större grupp vilken jag väljer att släppa efter ett tag för att hålla mitt absolut egna tempo uppför. Är för först gången lite sliten men inte värre än att jag känner att jag kommer klara mig till Brest. Efter en del småstopp längs vägen för att bråka med GPS:en, anländer jag till Brest i tid och stämplar in 23.00 och möter Rejmert och Tommy som anlände dit några minuter före mig.
Vi äter lite och försöker hitta nån plats att sova på. Sovsalen är helt fullbokad och vi får hålla tillgodo med en "frigolit madrass" på golvet i den stora cykelhallen. Vi är blöta, lite kalla och att försöka sig på att få en kvalitetssömn i den miljön är rätt hopplöst.

Cykelsalen/sovsalen i Brest. Vi sov längs ena väggen.....

Men vi får nån timmes sömn ändå innan vi bestämmer oss för att peta i oss lite kaffe och ge oss tillbaka i natten. Nu har det slutat regna och temperaturen känns rätt bra. Det är förvisso väldigt fuktig luft ute och efter ett tag är det uppför i 15 km. Det tar på krafterna och med den lilla sömn vi fått tvingas vi till lite småstopp emellanåt för att samla krafterna. På det hela känns det dock bra och när vi rullar in i Carhaix strax före åtta på morgonen är vi ganska pigga. Strategin blir att försöka cykla hela dagen och ta ett sovstopp när vi har 22 mil kvar.
För befolkningen som bor längs banan där PBP passerar är det en fest som inträffar vart fjärde år och dom går man ur huse för att applådera oss som passerar. Att cykla igenom en liten by mitt i natten och få applåder av människor som samlats på det lilla torget ger extra krafter. Ofta står det ett bord längs vägen där barn står och bjuder på frukt, kakor och kaffe. Vi stannar till ibland och tänker att det säkert är lika stort för dom att vi passerar som det är stort för oss att cykla det här loppet.

Tummen upp för PBP. Bilden är nog från Fougeres.

Målgång

Nattcyklingen är inga problem för kroppen, men nu börjar mina ögon bli trötta av allt mörkerseende. Jag bestämmer mig för att hålla mig till min ursprungliga plan och tar ett sovstopp på några timmar i Villaines-La-Juhel. Tommy och Rejmert är pigga och väljer att fortsätta i natten. Får en madrass och filt i sovsalen och beställer väckning till 05.00 men har svårt att komma till ro eftersom jag är förbaskat pinknödig :-o

Sover ändå lite till och från några timmar men bestämmer mig vid 04.30 för att cykla vidare. I dag ska jag bara rulla imål.

Jag kommer ganska snabbt in i ett tempo som känns bra och har nu ingen oro över huruvida det ska gå vägen eller ej. Tvärtom känns det ganska bra och riktigt skönt att vara ute på cykeln. Det funkar bra att cykla själv även om det kräver mer av psyket för att man verkligen ska cykla hela vägen till kontrollerna. Rädslan för att det ska bli för behagligt att vila en stund i gräset gör att jag hela tiden trampar mig framåt mot nästa kontroll. Det är en behaglig morgon att vakna upp med bra temperatur och vinden lätt i ryggen känns det som.

Väl vid kontrollen i Mortagne bestämmer jag mig för en tio minuters vila. Sätter telefonens timer på 10 minuter, lägger huvudet på bordet och telefonen bredvid. När telefonen ringer efter 10 minuter ställer jag mig upp, går ut till cykeln och cyklar iväg.

Nu är det bara en kontroll kvar innan de sista 64 km in till målet och när jag når kontrollen i Dreux 12.39 unnar jag mig att sitta och njuta en stund, även om jag egentligen bara vill iväg och komma till målet. Men det är en skön känsla att sitta där en stund innan jag bestämmer mig för att nu rulla hem det här äventyret.

Under de sista milen hem växer känslorna i mig. Jag har under loppet haft mina tankar på familjen och känt deras stöd. Jag har funderat på de senaste årens periodvis jobbiga perioder med både sviktande hälsa och avhopp från jobb. Jag känner mig nu väldigt glad över att jag är nära att lyckas med det mål jag satte upp för fyra år sedan och kanske mest för det sätt jag genomfört det. Jag har cyklat PBP med glädje och kommer avsluta det med känsla av stolthet och ödmjukhet.

Två mil före mål får jag ett textmeddelande av Johan. Dom väntar vid målet och jag har svårt att hålla tillbaka tårarna när jag inser att dom är lika glada över att jag är på väg att klara det som jag själv är.

Vänskap värmer och det här gänget har en given plats i min livshistoria.

När jag rullar in mot målet hör jag vrålet från KBCK klacken som inte går att ta miste på och jag rullar över mattan där tiden registreras med en sluttid på 71 timmar 37 minuter.

Maxtiden var 80 timmar och jag är mer än nöjd. Jag har nått bägge mina mål varav ett var att cykla till Brest utan vila och det andra att klara loppet under maxtiden.

Innan jag hinner slutstämpla får jag en Duvel i handen av Jonas och omkramad av hela gänget.

Välkomnad i mål

Tack

Man får svårt att genomföra ett sånt här lopp utan bra stöd av vänner och familj.

Tack till Jonas för årets brevetserie. Synd att vi inte kunde köra "finalen" ihop, men nästa gång.

Tack till Vic, Tille, Johan, Calle och Toni för en riktigt bra resa tillsammans och mottagandet vid mål +ANNAT
Tack Tommy och Rejmert för bra sällskap under nästan hela loppet

Det största tacket riktar jag till min fantastiska fru och mina underbara barn.

Jag har er i tankarna hela tiden och när man är trött, befinner sig på en cykel mitt i natten någonstans i Frankrike är ni ljuset som lyser upp mitt sinne. Jag blir glad när jag tänker på er och då går det så lätt.

Nu börjar ett nytt liv på sätt och vis, eftersom jag nu både har klarat av det mål jag satte upp för fyra år sedan men också börjar mitt nya jobb denna vecka.

Men redan nu har jag satt upp ett mål om fyra år. Då står jag på startlinjen igen för att då köra Paris-Brest-Paris 2015.

Au revoir!

Några av bilderna är lånade av Victor Karlin.

Mot Paris och sen 120 mil på cykeln

2011-08-18T16:03:00.006+02:00

Ikväll är vi sex stycken som packar in oss själva och cyklarna i stor bil och sätter kurs mot Paris.

På söndag eftermiddag startar vi cykelloppet Paris-Brest-Paris, en nätt liten sträcka på 60 mil i vardera riktning.

Det blir 120 mil sammanlagt och vi kanske inte gör kosackdansen direkt efter målgång.

I år får man tydligen ett chip som registrerar när man passerar de olika kontrollerna. Är man nyfiken på var deltagarna befinner sig, eller eg.befunnit sig så kan man följa detta här: http://www.paris-brest-paris.org

Mitt "Frame number" är 1511

Här är en lista över kontrollerna vi kommer passera.

1 Saint-Quentin-en-Yvelines - Mortagne-au-Perche 140 km.

2 Mortagne-au-Perche - Villaines-la-Juhel 82 km.

3 Villaines-la-Juhel - Fougères 89 km.

4 Fougères - Tinténiac 54 km
5 Tinténiac - Loudéac 85 km.

6 Loudéac - Carhaix 76 km.
7 Carhaix - Brest 93 km.

8 Brest - Carhaix 85 km.

9 Carhaix - Loudéac 79 km.
10 Loudéac - Tinténiac 85 km.

11 Tinténiac - Fougères 54 km.
12 Fougères - Villaines-la-Juhel 88 km.

13 Villaines-la-Juhel - Mortagne-au-Perche 81 km.

14 Mortagne-au-Perche - Dreux 75 km.

15 Dreux - Saint-Quentin-en-Yvelines 65 km.

Ni får gärna hålla tumarna för att det går bra för alla 5225 cyklister varav 117 från Sverige och att vädret blir till vår fördel åtminstone nån stund under loppet.

Med både längtan och spänd förväntan

2011-08-16T09:17:00.000+02:00

Efter ett i stort sett ganska miserabelt år ser det nu ganska ljust ut i slutet av tunneln.
Efter att ha funderat en hel del över vad jag ska bli när jag blir stor, insåg jag i början av sommaren att jag är vad jag är. Då gick det lite lättare att börja leta efter jobb och fick efter ett tag napp som till sist resulterade i en anställning med början den 1/9.
Det känns oerhört lättande och jag kommer inte sakna att gå hemma och fundera. Jag längtar efter att få sätta mig på bussen och pendeltåget som alla andra, läsa en tidning, lyssna på musik och bara få vara en vanlig arbetande människa igen.

Har tillbringat den senaste tiden med att försöka cykla en del ( wow! ), varav de två senatse helgerna har bjudit på finfina 20 milsrundor i gott sällskap men även ett skapligt antal kvällsrundor med varierat sällskap.
Jag är också i skrivande stund lite pirrig inför Paris Brest Paris som jag startar nu på söndag klockan 16.00
120 mil är långt och jag hoppas både kropp och knopp håller. Hoppas också på drägliga väderförhållanden även om man får ta det som det kommer.
Det har hursomhelst alla förutsättningar att bli en rolig resa ner. Vi är sex stycken som bilar ner, Jag, Johan, Calle, Victor, Christian och Toni. På plats möter vi upp Jonas som flyger ner. Vi bör vara på plats under fredag kväll och har lördagen på oss för att ladda upp, vila ut och bli ännu mer nervösa.
Om början och mitten av året har varit knepiga att ta sig igenom så har augusti och resten av året stora förutsättningar för att bli toppen.

Bilden har inte ett smack med texten att göra. Det är Hektor och Johan på nån väg när vi körde en 20 milare för nån vecka sen.

I fäders spår!

2011-08-01T23:01:00.000+02:00

Tillbringade några dagar på landet, vilket i detta fall innebär en liten stuga vid en liten sjö, i Närkes skogarna på gränsen till Värmland.

Finfina cykelvägar och hojen packades ner i bilen. Det skulle cyklas varje dag såklart. Det är åtminstone ursprungstanken innan man åker, som fort anpassas till verkligheten som ett sommartorp innebär i form av trädgårdsröjning +ANNAT.

Eftersom jag drabbats av latmasken i sommar, tog det nån dag innan jag fick till nån sorts runda iallafall.

Start vid Hemsjöstrand. Där är mamma född och uppväxt.

Ner mot Laxå och vidare till Askersund.

Över Vretstorp och förbi Tegelbruket Stickninge. Där bor min mamma nuförtiden. Strax innan man passerar mammas hus ligger Trystorps slott som har en ganska intressant historia där Kurt Haijby i högsta grad förekommer.

Man passerar sedan Tångeråsa där min morfars föräldrar ligger begravda vid Tångeråsa kyrka.

När man svänger ut på väg 204 igen vid kvistbro så har man Kvistbro kyrka på vänster sida. Där ligger min mormors mor och far begravda.

Några kilometer från kvistbro rullar jag igenom Mullhyttan där jag som barn tillbringade somrarna hos min mormor och morfar som då bodde där. Dom ligger begravda vid Mullhyttans kyrka som ligger längs vägen.

Tillbaka till torpet vid hemsjöstrand efter 111 km.

Det var en runda i fäders spår visade det sig vilket inte alls var meningen när jag satte mig i sadeln.

Och inte blev det så mycket cykling under dagarna vid stugan, men hellre en runda än ingen alls.

God sommar!

Rundan enligt Garmin

Semester från allt?

2011-07-17T22:56:00.001+02:00

Tillbringar en tid med familjen i Göteborg- Askim.
Cykeln är med men oftast dåligt väder gör inga cykelturer som planerat. Dom som blir av känns bra men för korta. I år finns inte heller Eurosport i stugan. Får leva utan Tour De France i år. Är detta semester på riktigt kanske? Tar ett till glas vin och drömmer mig tillbaka till mallis i år och PBP i augusti.
Glad sommar.

Kort rapport från trötter om tankar och rötter

2011-07-06T09:28:00.000+02:00

Sommaren är här.
Ungarna går inte på fritids, pappan i huset jobbar inte.
Sommar i hela huset innebär att många sover tills lunchen är klar. Pappan borde ha stigit upp med solen och cyklat lång långt långt varje morgon, men han dricker istället sitt morgonkaffe med sötaste frun innan hon går till jobbet.
Sen pillar han sig i naveln och skruvar sig över hur livet ska bli när han blir stor och hur dagen ska bli när ungarna har vaknat.
Han cyklar inte långt. Han cyklar sällan men kort nuförtiden. Och när han cyklar så cyklar han nästan hellre en sväng i skogen. Han trodde att han skulle ha tid till att cykla långt nuförtiden men det blir inte så. Han trodde att det inte skulle vara kul att cykla i skogen längre men han trodde fel. Han tycker det är ganska kul att fräsa omkring över rötter och stenar samtidigt som tankarna på en osäker framtid försvinner i takt med att varje sten och rot som ska passeras måste beräknas.
Ibland tar han en öl på kvällen och funderar över livet och jobb. Han funderar lite över den cysta han har i sitt högra knä och som gör sig påmind när han cyklar, den cystan som ska diskuteras i höst huruvida den ska opereras bort eller ej. Sen funderar han lite över Paris-Brest-Paris som han ska cykla i augusti.
När han tänker på det äventyret så försvinner på nåt konstigt sätt oron över framtiden och ersätts av en bra känsla om det äventyr och upplevelse som det kommer innebära.
Nu ska han ta semester trots att han inte jobbar.
God sommar alla läsare och vänner.

En söndag i juni

2011-06-27T08:58:00.001+02:00

Söndagsmorgonen hann nästan bli förmiddag innan vi kom iväg på den från början tänkta tidiga söndagsturen.
Rullade ner till Johan och morsade på hans morgonpigga busfrön. Lisa grinade inte när hon såg mig som hon gjorde sist. Bra tecken.
Vi satte fart i riktning mot Bålsta och kunde ganska snabbt konstatera att det både var en ganska sur vind samt att det inte gick att andas normalt i den tjocka, klibbiga förmiddags luften. Sommartecken.
Vi var inte tuffare en sån morgon att vi kapade av den tänkta 12 milsrundan till att bli 7 mil istället eftersom vi inte kom iväg så tidigt som vi hade tänkt och ingen av oss kände oss superpigga.
Det blev ändå en rätt bra runda med intervaller och jag fick spö i varenda backe av en deffad snubbe som nyligen cyklat VR snabbt som få.
Ja tack var mitt snabba svar på frågan om jag kunde tänka mig ett glas rosé vin på Johans altan som afterbike och som ett tecken på bra timing kom regnet två minuter efter att vi hade satt oss under markisen på hans baksida.
Lisa gjorde oss sällskap och visade med tydlighet att mina skor var bättre än Pappa Johans att brottas med.
Tack för rundan, kränkningarna och afterbiken Johan.
Tack för god match Lisa önskar min cykelsko.

PBP 2011 - äntligen?

2011-06-17T08:31:00.000+02:00

Det tog en 20 milare, en 30 milare, en 40 milare och en 60 milare för att ens få registrera sig för Paris-Brest-Paris 2011.
Ett par musklick blott så var men sen slutligen anmäld, registrerad, betald och klar för att ta mig an de 120 milen från Paris till Brest och tillbaka igen i augusti tillsammans med säkert 6000 andra cyklister.
Det är ju det här jag haft i åtanke de senaste åren och det känns både inspirerande, spännande men också ganska nervöst. Hur ska det gå? Kommer man orka? När blir man koko i skallen? Hur håller man ihop det hela? Hur lägger jag bäst upp loppet?
Men sammanlagt känns det mer OK än nervöst just nu. Sommaren innebär möjligtvis lite slappa på stranden och bryggan vid stugan men också en del pass för att bibehålla långcyklar känslan i kroppen. Kommer försöka förbereda mig med ytterligare en 60 milare och förhoppningsvis en 100 milare i slutet av juni.
Har väl också några franska ord och meningar jag behöver träna in för att klara mig i efter loppet: Une bière s'il vous plaît

Var det så här roligt?

2011-06-08T09:53:00.000+02:00

Jag kan inte minnas att det var så roligt att trampa runt i skogen, men det kan beror på att jag glömt bort hur det kändes, eller att det inte var så roligt.
Det kan också vara så enkelt att det precis som allt här i livet ibland är mer eller mindre roligt.
Jag stack ut en sväng på min nyligen uppgraderade Giant Anthem, som med ny ( bättre begagnad ) gaffel och nya däck ( Continental Race King ) blivit en betydligt roligare cykel att smälla om kring inne i skogen med. Lövstaskogarna är ju en bra startplats som man kan köra igenom och fortsätta via Hummelmora för att vända vid Görveln eller kalhäll. Man kan också förlänga rundan ut över Järvafältet vilket jag gjort några gånger. Jag trampade genom Lövstaskogen och fortsatte mot Görveln. Lite fundersam över om jag hade valt rätt stig eftersom jag inte kände igen mig då jag inte cyklat där på två år säkert. Men stigen var snabb, rolig, småknixig och kvällen var underbar så jag fortsatte trampa. Och till min glädje kom jag fram precis där jag önskade :-)
Fortsatte ut på Järvafältet där det mest var grsuväg blandat med lite stigar. Dammigt, men roligt.
Det blev nästan precis fyra mil vilket inte är så mycket att hänga i julgranen, men bättre det än inget alls. Och hellre två timmar rolig cykling än två timmar tråkig ickecykling.
Jag kan nog tänka mig att jag kör den här sträckan igen snart. Vilken dag som helst :-)

Enligt Garmin:

Slug som en räv

2011-06-01T20:58:00.000+02:00

Förra året cyklade jag med min Giant Anthem en gång. Vill minnas att det blev en runda i Lövstaskogarna vid åtminstone nåt tillfälle 2010.
I år har jag cyklat två gånger redan med följande succe:
- Första gången körde jag helt fel och kom inte ihåg spåren. Fick vända om efter ett tag och skamset trampa hemåt igen.
- Andra gången drog jag in vänstra benet i en buske/litet träd och skrapade upp ett rejält märke på låret.
Vid bägge tillfällena har jag förbannat min sunkiga framgaffel som vid jämförelse med andra gafflar jag testat, inte är helt optimal för min skogscykling. ( eller så är det tvärtom )
Men med lite förnyad blodad tand för skogscykling i hemmaskogarna bestämde jag mig för att börja leta begagnad ny gaffel och kanske byta däck.
Det blev napp direkt och jag kom över en FOX 32 F80 RL 2008 för ett bra pris. Det var bara att slå till och på nån dag var gaffeln hemma. Patrik var inte sen att hjälpa till med monteringen - Tack för hjälpen broder :-)
Har också lirkat på ett par nya snabba däck som säkert kommer får mig att fullkomligt flyga fram i skogen tills buskarna tar emot mig.
Det blir säkert ett par rundor till i år. Med nya däck och FOX gaffeln känner jag mig redan snabbare och nästan lite smartare. Eller kanske slug som en räv?

( bilden helt ogenerat snodd från Patrik-Skolling-Möller )

60 milaren - Epilog

2011-05-27T10:29:00.000+02:00

Sen jag kom hem från helgens 60 milare har jag tagit det ganska lugnt med cyklingen.
Det dagliga cykelsuget kommer av sig för några dagar efter dom långrundorna och det känns rätt skönt just nu att brevetserien är avklarad.
Nu återstår egentligen bara att träna inför PBP :-)
Som ett litet minne från 60 milaren, har jag också en "Abscess" lite illa placerad som gör att cykling är allt annat än njutbart i sittande position.
Hungrig hela tiden de första dagarna efteråt men annars rätt ok.
För att stilla den värsta cykelhungern som började komma tillbaka efter några dagar, tog jag ut den heldämpade skogshojen på en tur i Lövsta skogarna för en timmes skumpande över stenar och rötter, mellan granar och buskar.
Tack vare ett kedjesläpp deluxe, trampade jag helt plötsligt luft, tappade balansen och krafsade plötsligt omkring inne i en buske/litet träd.
Som ett litet minne från den turen, har jag nu kompletterat min "Abscess" med ett par snygga skrapsår längs vänster lår.
Summering: Cykling ger minnen oavsett längd.

60 mil med backar och motvind

2011-05-23T15:33:00.000+02:00

Då kan man återigen titulera sig "Super randonneur", för vad nu det är värt.
Finalen i årets serie blev då 60 milaren med start i Sundsvall där man efter att ha rundat storsjön återvänder till Sundsvall.
Jonas plockade upp mig på eftermiddagen och vi satte kurs mot Sundsvall där vi skulle möta upp Magnus och sova en natt på vandrarhem. Starten gick klockan sex på morgonen, och i vanlig ordning sov jag rätt dåligt. Vid starten samlades resten av gruppen som den här gången var rekordstor för att vara 60 milaren från Sundsvall. Vi var åtta stycken startande istället för tre om dom varit tidigare. Av dom åtta var vi fem från Stockholm......
Första tio milen flöt på även om jag tycket det var segt. Trött, lite illamående och inte på nåt vidare humör. Men så är det ofta innan man kommer igång. Stämpling efter tio mil, en kopp kaffe från en halvtaskig kaffeautomat på Statoil i Bispgården. Nästa stopp blev i Stugun, där det lokala fiket erbjöd smörgås till kaffet.
Vidare mot Östersund där man startar ett varv runt storsjön.
Jag och Jonas hade redan innan bestämt oss för att ta ett par timmars riktig sömn i österund efter dryga 40 mil. Av den anlednuingen rullade vi själva in dom sista tre milen till Östersund för att där snoka upp stället vi skulle bo på, fixa lite kök inför natten som vi kunde ställa in på rummet innan vi fortsatte runt storsjön. Resten av gänget cyklade direkt mot Krokom.
Det tog rätt lång tid för oss att komma igång på varvet runt storsjön och det är en rätt rejäl tur runt sjön som säkert förenklas om man man stanna till och proviantera längs vägen. Det är rätt öde runt sjön, och i de små byar vi rullade igenom var allt stängt.
Vägarna gick upp och ner, upp och ner samt upp och ner. Vred man på huvudet kunde vi se snöklädda fjäll torna upp sig i fjärran. Sent omsider stapplade vi in i Östersund där vi knaprade i oss några chips, en klunk öl och slocknade några timmar.
Upp och hoppa med morgontuppen och rulla vidare mot Sundsvall. Som en fin morgonbonus startar man med an rejäl backe ut från stan som fick mig att vakna till och jag kände mig för en kort stund ganska stark.
Det var nu jag hoppades att SMHI skulle haft fel i sin prognos för söndagen gällande motvinden. Tyvärr hade dom helt rätt i sin prognos. Det var också nu jag hoppades på att dom små byarna skulle ha kommit på ideén med att ha öppet dygnet runt på sina bensinmackar, affärer och ev. cafeér. Tyvärr hade dom inte kommit på den tanken. Jag kände mig nu allt annat än stark.
Vi slet oss sakta fram i motvinden och kunde först efter c:a 10 mil få nåt att äta och möjlighet att fylla på flaskorna. Mosbricka på Statoil som man med säkerhet vet bara kommer rinna rakt igenom kroppen.
Så fortsatte vårt slit på väg mot Sundsvall backe upp och backe ner osv. Som en sur bonus hade vi i princip en konstant motvind som periodvis tvingade oss att trampa i nerförsbackarna.
Det var lätt att hålla sig för skratt och när vi väl slutstämplade i Sundsvall kändes det nästan värt besväret.
Under såna här rundor kommer det en del negativa tankar. Tankar om att lägga av med cykling, tankar om att inte ens ta sig ner till Paris och tankar om att börja samla på frimärken istället.
Men när man väl fått lite distans till det och känner hur kroppen ändå läker ihop förvånansvärt snabbt känner man sig lite stolt över sig själv. Frimärks samlande kan nog också vara tröttsamt.
Tack Jonas för sedvanligt gott sällskap under den här rundan, och även dom andra vi gjort ihop i år. Nu är vi klara för PBP, nu kan i börja träna på riktigt ;-)

Lite bonusbilder från rundan.

Vy från Frösön.

Lokala anslagstavlan i Stugun. Säljes: Randonörgubbe 50:-

Vy över storsjön med fjäll i fjärran.

Stängt stängt och åter stängt.

Upp och ner, upp och ner.

Ett varv runt en sjö

2011-05-20T11:06:00.000+02:00

I juni månad kommer flera tusen cyklister att trampa ett varv runt en sjö när dom kör 30 mil runt Vättern när dom kör motionsloppet ( ?) Vätternrundan.
Det har jag också gjort, men fann ingen riktig tjusning i det och kommer inte cykla Vätternrundan i år heller utan cyklar hellre breveter som också är ett krav om man har för avsikt att cykla Paris-Brest-Paris som går av stapeln i augusti i år.
Hitills i år har jag cyklat igenom två stycken 20 mils breveter, en 30 mils brevet och en 40 mils brevet.
Nu är det dags att ta hand om upploppet i kvalificeringsserien inför Paris-Brest-Paris, och cykla det slutliga 60 milaren. Förra året gjorde jag det från Västerås, med tankarna på min pappa som gick bort samma vecka förra året.
I år ska jag trampa dom 60 milen runt en sjö då vi väljer att köra det loppet med start i Sundsvall. Efter start siktar man helt enkelt in sig på Östersund, tar ett varv runt storsjön för att slutligen rulla ner mot Sundsvall igen.
Har förutom den första 20 milaren haft gott sällskap av Jonas på samtliga breveter och kommer plåga honom med min närvaro även på 60 milaren.
Hoppas på bra väder och en god tur.

Jag vänder i närmaste stad

2011-05-12T08:41:00.000+02:00

På Mallorca kommer byarna och städerna ganska tätt efter varandra. I Sverige är det inte riktigt så.
Tänkte ta reda på om Enköping verkligen är Sveriges närmaste stad och satte kursen mot väster.
Jag har en granne som jobbar i Enköping och han åker till jobbet på en tid som de flesta stockholmare inte klarar av om dom bor i västerort och jobbar inne i stan. Det tar tydligen 45 minuter med bil till Enköping och aldrig råkar man ut för bilköer heller.
Fem miljoner svenskar kan ta sig till Enköping inom 45 minuter, ändå är det ingen jävel som vill dit #JonasGardell
Nåväl, kom iväg rätt sent och visste att vädret skulle bli soligt, varmt och kanske lite blåsigt periodvis. Hade från början siktat in mig på att ta henvägen via Skokloster för att dryga ut rundan ytterligare.
Milen rullade på och vinden var på vissa sträckor snett i ryggen. Det betyder att man får det jobbigt hem :-)
Inne i Enköping tänkte jag leva stort och kosta på mig en kaffe men ångrade mig och tänkte att macken i Skolsta kanske skulle ge mig den optimala känslan av att vara en ensam cyklist längs en numera lågt trafikerad riksväg.
Världen är liten och Enköping är inget undantag. På väg ut ser jag två filurer som står och fotograferar en skulptur föreställande en skiftnyckel nära en av infarterna till staden. Visst är det min granne!
Jag bromsar in och morsar på honom varav han ser något förvånad ut. Han tycker jag är lite för långt hemifrån på cykel och hans kollega tycker genast att han också borde kunna cykla till jobbet.
Fortsätter mot Skolsta och unnar mig själv vattenpåfyllning en banan och en cola. Värmen och solen börjar ta på krafterna och avsaknaden av riktig mat i kombination med motvind och kantvind hem får mig att tänka om gällande Skokloster. Tunnpannkaka skulle nog många säga, men jag får väl ta den extra rundan nästa gång.
Skrapade ihop 14,3 mil vilket kanske inte är superlångt, men bättre än inget alls. Och jag valde ju trots allt den närmaste staden......

Välkommen.......

Varför krångla till namn på restauranger.

Rundan enligt Garmin

Mallorca 2011 återblick

2011-05-09T10:52:00.001+02:00

Ännu en resa till Mallorca är avklarad och huvudet fullt av intryck från veckan som passerat. Så mycket intryck att det är svårt att skriva ner detaljerat.
Ön erbjuder verkligen det mesta man som cyklist önskar i form av bra vägar, varierande terräng och framförallt möjligheten till bra cykelväder även om det ibland kan vara lynnigt så här års. Vi klarade oss från dåligt väder och hela veckan var i princip en propagandavecka för cykling på Mallorca.
Vi var blott tre stycken som kom iväg i år, men desto lättare att enas om vägval och planera dagarna.

Lite kort om veckans turer:
Dag 1.
Efter att ha packat upp cyklarna rullade vi bort mot Port Pollenca och tillbaka. Det var ju redan eftermiddag och vi hade bara som avsikt att testa hojarna och se om Tille klarade av att inte köpa nåt från den tillfälliga Rapha shopen i Port Pollenca. Hojarna funkade och Tille höll sig från att handla, vilket han märkligt nog fortsatte med under hela veckan.
Enligt Garmin

Dag 2.
Jonas visade vägen till Betlem med fina slingriga vägar. Kaffestopp i Petra på hemvägen.
Enligt Garmin

Dag 3.
Det hade utlovats regn och vi ville att Tille skulle få en dag i Palma. Det ville vi också och Jonas ledde oss med van hand till bra fik och tapasbarer. Ingen cykling med en promenad genom Palma som på eftermiddagen kändes som ett bergspass. Regnet uteblev.

Dag 4.
Nu var det läge att besöka Cap Formentor och ta sig tillbaka via Llluc, Selva, Binisalem och Muro.
En sån dag bjuder verkligen på det mesta. Slingriga vägar ut till Cap Formentor, ganska lång uppförsåkning upp till Lluc, svindlande nerförsåkning till Selva och härlig cykling till Binisalem och hem.
Enligt Garmin

Dag 5.
Dags att ta sig an hela kusten.
Om man vill börja dagen med lång plattåkning cyklar mn från Alcudia till Andratx. Vi valde turistvarianten och köpte in oss och våra cyklar på bussen som den schweiziska cykelturistfirman Max Hürzeler kör med avsläpp i Port Andratx. Därefter följer man kusten på slingriga vägar med ögonbedövande utsikt över havet och klättringar som svider i benen. Ner via Deia, Soller och upp via Puig Mayor. Hem via Lluc och Pollenca.
Enligt Garmin

Dag 6.
Mitt höger knä har trasslat en del i vinter och vår. Det har fungerat att cykla ändå men dag 5 hade satt sig lite mer än önskat i knät vilket jag kände redan dagen innan. Lite osäker på om det skulle bli bättre eller sämre valde jag att vända om efter två mil när vi tog ett kaffestopp i Petra.
Enligt Garmin

Dag 7.
Vi avslutar veckan med att ta oss på fantastiska vägar bort till Santa Maria och upp till Orient via Bunyola.
En lunch i Selva på vår lilla pärla där vi får två rätter, tårta, vin, bröd, oliver och vatten för 8 euro.
Man kan ha det sämra än så konstaterar vi innan vi rullar över motorvägen och via Búger och Sa pobla tar oss an både movinden och tyska grupper hem till hotellet.
Enligt Garmin

Lite bilder från veckan

Afterbike de luxe.

Jonas och Tille firar en bra resa. ( före avgång )

Nånstans längs kusten

På väg till Santa Maria

Utan rondellhund

Lätt fika i Santa Maria...

Bääää

Stars and watercarriers. Med Don Simon på väg till Lluc

Killar med god smak. Min är den med Sram grupp, Time pedaler och Romin sadel.....

Ja, det är jobbigt att cykla uppför och samtidigt ta ett fånigt kort av sig själv.

Tille är glad och nöjd.

Tille vill krama hela världen

Cortado my friend

Setback de luxe

Nånstans?

Nånstans längs kusten

Tille på stenen, leker bergsget

Det har varit ett sant nöje att dela veckan med Jonas och Christian. Tack grabbar för en kalasvecka!

Mallorca 2011

2011-04-29T07:38:00.000+02:00

"Imorgon drar jag till mallis och cyklar en vecka med några polare "
Smaka på orden, låt dom sjunka in. Låt dom rulla på tungan en stund eller spotta ut dom om det pga avundsjuka inte smakar bra. Men imorgon drar jag faktiskt till mallis och cyklar en vecka.
I år bor vi i Alcudia med både backar, kuperad terräng och plattåkning i närheten och efter förra sommarens resa dit, finns det några favoriter som nu ska bli extra kul att köra igen, fast den här gången i gott sällskap.
Jag tar kanske med mig två uppsättningar hjul i år, bara för att jag kan och för att jag vill :-)
Passade på att lätta hojen lite genom att kapa ner sadelstolpen som ända från början varit överdrivet lång. Och vips sparade jag hela 18 gram!!!

18 gram är 18 gram.

Min bästa kompis nästa vecka

Det hänger en cykel under.

Har dom fungerande interntuppkoppling på hotellet, kanske jag uppdaterar bloggen emellanåt.
Hasta luego!

Långt på långfredagen

2011-04-23T13:42:00.001+02:00

När klockradion drog igång, snooza jag den två gånger och försökte febrilt komma på ursäkter för att slippa gå upp. Jag hade inte sovit speciellt många timmar och inte heller med kvalitet. Därför skruvade jag lite extra på mig eftersom klockan var 04:10 och 40 mils rundan från Tumba stod på schemat.
Med förra årets miserabla runda fortfarande i minnet, hade jag spanat in väderprognoser varje timme det senatse dygnet ( nja, inte riktigt så illa men nästan ).
Nåväl, jag fick väl iväg mig själv till sist och anlände till Tumba utan problem där "the usual suspects" redan var på plats. Nuförtiden samlas både snabbcyklare, medelsnabbcyklare och dom som tar det i sin egen takt. Ganska bra, för då finns det oftast klungor som passar alla.
Först delen ner till Sillekrog gick i ett tempo som var rejält uppskruvat. Snabba cyklister och gynnsamma väderförhållanden avverkade milen ganska raskt.
På väg mot Nyköping sprack det av naturligt i två grupper och det var rätt skönt att slå av lite på takten, eller egentligen mer att slå av på det lite ryckiga tempot som ofta uppstår om det är för ojämn blandning i en lite för stor klunga inledningsvis på dom här loppen. Men 40 mil är ändå för långt för att dö efter 20 mil :-)
Vi rullade på i ett rätt bra men också behagligt tempo ner till färjeläget där man tar vägverkets färja över bråviken.
Den snabbare klungan hade väntat en liten stund på färjan och vi rullade av samtidigt, innan det efter ett tag sprack av naturligt i två grupper.
Ner i Söderköping var det kontroll, och påfyllning av vatten, macka och banan. Första gruppen stack iväg när vi kom dit, och vi plockade med oss dom som inte längre ville köra på gränsen.
Sen flöt det på skapligt till Rejmyre även om vi bitvis fick smaka motvindens bittra smak i nyllet. Skönt dock att slå sig ner en stund, käka en överprisad, dålig pyttipanna och vila en stund innan det fortsatte mot Hälleforsnäs. Vid Rejmyre har man passerat halva sträckan, och det är då det börjar kännas lite mer i kroppen. Men till skillnad från förra året, var vädergudarna med oss hela dagen och vi bjöds på vackra lanskapsvyer i vårskrud. Såna här dagar är cykling som bäst.
Sista biten in från Hälleforsnäs via Gnesta gick i snacktempo, då vi bestämde oss för att hålla ihop och vänta in dom som för dagen kände sig lite tomma på krafter eller illamående mm.
Det där är nåt nytt vi har börjat med, som faktiskt känns rätt så bra. Ibland är det större att bevisa nån sorts lojalitet/vänskap än att bevisa för sig själv att man kan cykla på en viss tid.
Kan med facit i hand säga att det var den bästa 40 milaren jag kört. Det var också den andra jag kört :-)
Men framför allt har det känts ganska bra dom senaste tre breveterna och efter den här ska det bli skönt att få vila ett tag inför 60 milaren som kommer nån gång i slutet av maj eller början av juni.

Lite bilder från rundan som bonus till mina läsare:

Röda små stugor kantrar slingrande vägar. Om en månad är det löv i träden.

Jonas gör sig redo för att lämna Söderköping.

Kolla den ryggen. Bilisterna på vägfärjan fick njuta av alla läckra gubbs, med KBCK som grädde på moset.

Vägarna slingra sig genom landskapet. Och det går verkligen upp och ner hela tiden.

Mannen som gav stilfulla high-tech randonnörer ett ansikte: Tille.
(undrar vad Tom Boonen skulle sagt om att det nu sitter packväska och prylar på hans ev. gamla reservram )

Och rundan enligt Garmin:

30 milaren från Täby -Vi mötte våren i roslagen!

2011-04-17T15:42:00.000+02:00

Det låter som en fin början på det här inlägget.
Sov illa hela natten och vaknade nog 8 gånger med magknip eller för att det var för varmt. När jag masde mig upp i ottan, var jag nog lite stressad över hur den dåliga sömnen skulle påverka dagens cykling, 30 mil från Täby.
Klockan 07.00 gick starten och sedvanligt skulle det gå på ganska snabbt från början eftersom breveter numera blivit en kombination av lopp för oss som inte vill cykla livet ur oss och kränkarpass för de som cyklar som om det gällde livet.
Hade bestämt mig för att försöka hitta ett bra tempo för dagen, och tyckte det flöt på ganska bra till Furusund där första stämplingen är. En banan och en coca-cola fick bli nån sorts försenad frukost.
Jag och Jonas fick därifrån sällskap av klubbkamraterna Vic och Tille och kunde bjuda roslagen på den vackra synen av ett litet men unisont tåg med KBCK cyklister, iförda den stiliga klubbtröjan. Nästa anhalt Grisslehamn där en youghurt och bulle fick bli nån sorts lunch.
Från Grisslehamn mot Gimo är vägen så trist att det gör ont att ens skriva om eländet.
Då några hade bättre dagar än andra i sadeln, bestämde vi oss för att hålls ihop i nån ny sorts klubb-anda.
Från Grisslehamn och hem, var det mest motvind och mindre rolig väg men för att bättra på vår-känslan något satte vi oss en stund i solen vid sista stämplingen och knaprade på en smörgås, som fick bli nån sorts mittimellan fika.
Rullade in i Täby med ben som periodvis var pigga och periodvis var trötta. Jämfört med förra året var det dock en bättre runda. Idag känns kroppen lite mör men också lite sugen på nästa lopp.
Bonusbilden: Snygga grabbar i snygg klubbdress. Snyggt väder och livet på en pinne (eller staket ) i Grisslehamn.

Med knickers och snickers i Skokloster

2011-04-15T08:55:00.000+02:00

Igår fick jag den briljanta ideén att jag borde cykla en sväng.
Vädret skvallrade om att våren var på väg på riktigt nu och det hade varslats om ganska bra värme mitt på dagen-eftermiddagen.
Hade gått upp redan klockan 5 för att baka klart ett Levain bröd, kompletterat med lite ärenden på förmiddagen och kom väl inte iväg förräns runt 12 på dagen, med magen full av ingenting.
Åtminstone inget speciellt sen frukosten vid 8 tiden. Dagen till ära blev det knickers, långärmad tröja, klubbvästen och snygga solbrillorna. Tåhättor på dojorna och en vindjacka i ryggfickan strax bredvid en snickers. Fyllde en flaska med vatten och den andra med high5 4-1 och siktade in mig på Bålsta och rullade iväg på min finaste finräser ( jag har bara en finräser ).
Lite motvind på vägen ut och lite kyligare än jag trott men helt OK och jag hade nog tänkt rätt med både klädval och runda. Tyckte att jag borde köra lite längre än den vanliga rundan och förlängde den via Skokloster för att den skulle ge runt 11-12 mil.

Hela rundan kändes rätt bra, och det var rätt skönt att klämma i sig en macka och lite youghurt innan jag slumrade till 10 minuter i solen på altanen.
Märkligt var att rundan landade på 111 km. Lätt att komma ihåg och lite mer än en trededel av rundan nu på lördag som kommer.

Blow me away!

2011-04-11T09:31:00.000+02:00

Egentligen hade jag i år bara tänkt köra en 20 milare, en 30 milare, en 40 milare och en 60 milare före PBP.
Men årspremiären förra helgen gav inte riktigt mersmak även om den artade sig mot slutet, vilket fick mig att fundera på ett ändå köra 20 milaren från Täby nu i helgen.
Jonas skulle också köra, och det skulle säkert liva upp stämningen om det dök upp ytterligare någon från KBCK:s gubbsektion tänkte jag medans jag mailade in min startanmälan.
Utekväll med gamla kollegor kvällen innan var kanske inte den optimala uppladdningen även om jag tog det ganska lugnt och avvek relativt tidigt. Sov rätt dåligt som jag alltid gör när jag ska upp tidigt och var på morgonen rätt så trött och väldigt osugen på att cykla. Men allt var förberett och klart och dagen till ära skulle jag ta finräsern. Det var bara svida om, hoppa in i bilen och ta sig till starten.
Kan väl ha varit ett trettiotal som startade och de första milen flöt på ganska bra. Rundan med start i Täby tar sen vägen via Rimbo, Hallstavik och Uppsala innan man tar sig ner mot Täby igen.
SMHI hade lovat två saker som dom höll den här gången. Det ena var uppehåll, det andra var rejält med vind. Speciellt det sistnämnda löftet höll dom med råge.
Vissa partier var det promenadtakt när vindbyarna pressade ner farten till 14-16 km/h på platten. Det enda man kan göra då är att bara skratta, ta det lugnt och försöka hitta ett tempo som fungerar.
Gott sällskap av Jonas, Sören och Pernilla Permatz, samt några till vars namn jag inte la på minnet.
Kände mig rätt pigg hela rundan, och var betydligt piggare i benen än helgen innan. Det fina med en runda är att man för det mesta kommer få både med och motvind och det blåser. På hemvägen fick vi medvind eller som sämst sida-med. Skrattfest de luxe hela vägen från Uppsala och vi kunde bomba på ganska bra i det fina vädret. Såna här rundor behöver man för att orka ta sig an dom längre rundorna. Bra väder, bra utrustning, bra sällskap och hyfsade ben. Längtar redan till nästa brevet som blir 30 milaren från Tumba eller Täby.

För att piffa upp inlägget, bjuder jag på några stiliga bilder från rundan.

Pimpad toalett på macken i Hallstavik. Ibland behövs det trippla wunderbaum.

Jonas har precis skrattat sig uppför "betongbacken" mellan Uppsala och Märsta.

Ångloket Permatz i ryggen.

Tack för gott sällskap och en kalasdag på hojen.

Årspremiärer

2011-04-04T10:01:00.000+02:00

Våren låter vänta på sig i år men datumen ramlar på i fortsatt tempo ändå med premiärer för både det ena och det andra oavsett väder.
Tempopremiär.
För nåt år sen bestämde jag mig för att testa att köra ett kort tempolopp nån gång och då framförallt nåt av loppen i "SMACK" serien. Lopp från en mil och uppåt med lite eftersnack över en kaffekopp.
Premiär således i onsdags, med viss mersmak. Så här års är benen tunga och mina knän hade lite ont vilket innebar att jag inte ville trycka i för mycket så jag valde att ta det ganska lugnt.
Jag och Jonas representerade KBCK och tyckte nog båda att det var ganska skoj. Jag tycket nog det var roligare eftersom jag var snabbast av oss två, ( även om vi inte var raketsnabba nån av oss ).
Roligt var det och mersmak gav det. Får jag tid så kör jag på onsdag igen.

Brevetpremiär
Säsongspremär för brevetserien, och då med Tumbas första 20 milare.
SMHI hade lovat skapligt väder, men levererade inte riktigt det utan istället ett par plusgrader och duggregn. Motvind första delen gjorde sitt för att hålla nere humöret.
Det var c:a 50 stycken som rullade iväg från Tumba och jag hade redan innan bestämt mig för att ta det i lugnt tempo idag. Har ingen bra kraft i kroppen och har nog inte varit i så dålig cykelform så här års sen jag började cykla. Där ser man vad utebliven pendling kan innebära.
Nåväl. Efter att ha rullat dom första 3-4 milen i en liten grupp, fick jag dubbelpunka i låren. Det blev bara tungt och jag släppte några meter som snabbt blev ointagbart.
Började efter ett tag fundera på vilken "köp-och-sälj" sajt som snabbast skulle hjälpa mig att bli av med mina cyklar och prylar och var inställd på att inte cykla nåt mer. Tänkte ett tag vända om och bara ta mig hem.
Vid Torö mötte jag gruppen jag släppt, som inte hade tänkt sig annat än att ta det i ett värdigt tempo resten av dagen. Vi rullade vidare mot Sorunda, Mörkö och Vagnhärad där vi stannade och käkade.
Lite frusna, hungriga och slitna av motvinden var det skönt att sitta ner en stund.
Kanske var det nån makt däruppe som såg mina mörka tankar, för efter Vagnhärad blev det lätt medvind, lite varmare och till och med att solen tittade fram mellan molntäcket emellanåt.
Vi rullade hem rundan värdigt och snyggt, höll ihop hela vägen och väntade in dom som sladdade i backar eller fick tillfälliga punkteringar i benen.
Efter målgången kändes det betydligt bättre och dagen efter var man sugen på nästa brevet igen.
Lite mer träning, lite mer sol, lite mer värme så ska nog balansen i både livet och cyklingen ordna till sig :-)

Välkommen tillbaka Nypan!

2011-03-26T19:02:00.000+01:00

Välkommen tillbaka tycker ni kanske, när ni nu ser att jag börjar skriva lite i bloggen igen.
Jag har inte läst Dalai Lamas bok färdigt ännu, men den senaste tiden har ändå gett mig lite nya tankar och strukturer :-)

För nån månad sen var det lite deppigare, när det var kallt, osäkert och långtråkigt i omställningen mellan jobb. Och det är nog helt naturligt att man deppar ihop lite då. Speciellt eftersom min idé om att kunna cykla på dagarna fullkomligt pulvriserades av sjukdomar, drivis, snöstormar och allt möjligt. Utöver det så hade jag en hel del funderingar och frågeställningar kring jobbsituationen som jag var tvungen att räta ut och släppa. Det betyder inte att jag har rätat ut frågetecknen kring framtiden, men att jag accepterar den nuvarande osäkerheten.
Jag kommer inte skriva ett smack om mina trainerpass, pulsvärden eller wattsiffror. Sånt får ni fortfarande läsa om på andra ställen, det här är ingen träningsblogg.
Jag kommer försöka att skriva om tre ämnen.
1. Cykling. Om cykelturer jag gjort och kommer göra och cykelprylar jag vill ha eller skaffat :-)
2. Jobb. Varför inte nyttja bloggen som marknadsplats?
3. Livet. Om allt annat som ryms i livet.

Cykling
Årets mål är Paris-Brest-Paris. För att komma dit, måste jag givetvis kvalificera mig med att köra de obligatoriska loppen, men också hålla mig hel och glad.

Jobb
Jag tar det här omställningsåret som just ett år för att ställa om mig. Vet inte just nu vad jag vill göra, men kommer börja nosa på marknaden under senvåren/sommaren igen. Det finns nog en massa företag därute som bara väntar på att jag ska bli tillgänglig.

Livet
Det låter stort och är större. Störst av allt är livet. Och det rymmer så mycket med underbar fru, fantastiska barn, goda vänner och tusen saker en livsnjutare som jag kan ta del av.

Ska bli lite kul att skriva av mig ibland igen. Hoppas ni inte har tagit för stor skada i er saknad av mig :-)

/N

Renovering pågår

2011-02-17T10:29:00.006+01:00

"Jag ska sluta blogga", var tanken som flög i mig igår. Kanske blir det så, kanske blir det bara ett uppehåll.
Mitt första blogginlägg skrev jag redan i september 2005, och har i perioder tycket det varit kul att skriva av mig lite.
Men tiderna förändras och det går periodvis stiltje i skrivandet. Jag har också funderat en del på vad eller vem bloggen finns till för. Är det nån som egentligen är intresserad av vad jag skriver?
Jag hade från början en idé om att skriva om min cykling, och kanske en del om öl vilket jag försökt hålla mig till genom åren, även om ölrecensionerna stannat av en del just nu. Och cykelbloggar finns det rätt många just nu, och varför skulle det vara mer intressant att läsa om min cykling än om andras?
Är det nån som egentligen bryr sig om om jag cyklat en kort eller lång tur?
Vad spelar det för roll om jag bytt från 25 till 28 mm däck på en skitig cykel?
Är det intressant att veta vilken puls eller effekt jag hade på ett trainerpass i källaren och om jag cyklade naken eller med kläder?
Vem bryr sig egentligen förutom jag. Och jag vet ju liksom om det utan att behöva blogga om det.
Det finns en miljon bloggar därute som är mer intressanta än min med lika många människor bakom bloggarna som är mer intressanta, smartare, snabbare, starkare ( kanske inte snyggare ), osv. än vad jag är.
Jag är också inne i en period då jag försöker bryta mönster och beteenden, om än i små portioner och med korta steg. Försöker att hitta en balans i både kropp och knopp, där fysiska aktiviteter ska samsas med mental förflyttning åt rätt håll. ( Boken på bilden är högst symbolisk, dollartecknet också. )
Så därför kommer jag att under en period att stanna upp med skrivandet på bloggen utan att bestämma om och när jag tar upp det igen. Med detta inte sagt att det tar slut, bara att jag under min "renovering" ligger lågt med massa onödiga texter på bloggen.
Tack för att ni läst bloggen under åren :-)

/Nypan

The daily blowjob

2011-02-09T15:25:00.004+01:00

Kanske börjar en dagbok med dom orden. Kanske för en filmskådis som försörjer sig på att spela in filmer med icke tveksam handling.
Själv är jag ju omställd, avställd, avräknad och uträknad. Ingen filmkarriär här inte.
Dagen började med nu nästan sedvanlig promenad på nästan en timme efter jag följt med Olle och Fanny till skolan.
SMHI hade lovat fint väder, vilket kändes rätt tveksamt ända fram till mitt på dagen nästan. Men då tyckte jag nog att det vore bra att cykla av mig lite tristess.
Siktade in mig på Ängsjö och fick redan på en gång smaka på den sura nordanvinden, som dagen till ära var snett emot. Dagen till ära hade också gårdagens miserabla underlag frusit under natten. Så nu var det inte längre gris-slask utan istället frusen gris-slask.
Lätta växlar och bara försöka hålla sig på hjulen var det som gällde periodvis.
Gnällgubbe tänker du nu. Var det inte nåt som var bra då?
Jo, det var soligt större delen av rundan. Och det var nästan så jag hade önskat att jag istället hade varit ute på en promenad, för att då kunna sätta mig bakom nån husknut och njuta av solen i nyllet. Våren kanske kommer i år också, även om det inte är dags än.
Blev så glad av solen att jag bjuder på den här lilla filmen från Ängsjö.

Varför ta den lätta vägen?

2011-02-08T16:49:00.004+01:00

Varför ska man ta den lätta vägen när det finns en vedervärdig väg parallellt?
Varför välja låg friktion när man kan välja tungt och jobbigt?
Varför välj an väg där balansen är god och stabil, när man kan välja en där man glider lika mycket åt sidorna som man kommer framåt?

Det här kunde ha varit frågor om livet, men eftersom jag inte är nån djuping just nu ( :-o ), så handlar det om nåt så trivialt eller viktigt som en cykelrunda i solsken.
Efter att ha följt med Fanny och Olle till skolan, tog jag en långpromenad. eller åtminstone en promenad i 54 minuter. Vädret var allt annat än roligt, med blötsnö och moddiga vägar.
Hade nog siktat in mig på att gå hem och stirra in i väggen eller nåt sånt. Trampa trainer hade också varit ett alternativ förstås.
Men när jag nästan var hemma, började jag fundera på om vädret inte var på väg att bli riktigt fint? Solen var nog på väg fram, även om det blåste rätt duktigt.
Bestämde mig för att komplettera promenaden med lite verklighetscykling. Ingen långsväng, men ändå en sväng. Idag hade jag dessutom sällskap av en ny kompis. Han heter Garmin och ska hjälpa mig att hitta rätt här i livet hoppas jag. Återkommer med en presentation lite längre fram. Men idag skulle jag bestämma rundan, inte Garmin.
Siktade in mig på att först runda Viksjö och sen kanske fortsätta ut mot Ängsjö.
Skrattfesten kom av sig rätt tidigt kan man säga. Redan på dom närmaste gatorna hemma insåg jag att det inte bara var fint väder utan att det också var nåt man skulle kunna kalla för "äckelmodd".
Periodvis var väglaget det sämsta tänkbara och bjöd på finfint motstånd tillsammans med motvinden. Det var så tungtrampat på en del ställen att det var styrfart som gällde.
Bestämde mig rätt fort för att skippa Ängsjö eftersom jag hade en tid att passa på eftermiddagen och kapade ner rundan avsevärt.
Vägarna var på en del ställen asfaltsrena. Cykelbanorna som går bredvid var raka motsatsen och eftersom jag är laglydig, bestämde jag mig för att motstå frestelsen att cykla på vägarna. Det blev cykelbanorna där de fanns. Det får inte vara för lätt. Hur skulle livet vara då?
Ingen långtur direkt men däremot mer att likna vid ett styrketräningspass på en timme och fyrtio minuter.
Nästa gång ska jag ta den lätta vägen. Får se om det är samma sak som den rätta vägen.

En dag i taget

2011-01-31T15:13:00.003+01:00

Så har januari månad avverkats.
Rundade av den med en solorunda förbi Bålsta med smak av både motvind, medvind, asfalt och nåt som likande snöbeklädd tvättbräda. Skrapade ihop strax under 8 mil i ett lugnt tempo.
Skulle ljuga om jag sa att det varit en bra månad. Det har varit piss.
Har saknat jobbet, och saknat känslan av att man gör nånting vettigt på dagarna. När det är svinkallt, snöar och blåser är det liksom inte jättelätt att skutta upp, sätta sig på hojen och cykla omkring ute en hel dag. Hoppas februari månad ger tillfälle till fler dagar när det är uthärdligt att tillbringa hela eller halva dagar i sadeln. Så småningom är det också dags att börja fundera på vad det ska bli av livet rent jobbmässigt. Men det får bli en fundering lite senare.
Positivt är ju att blodtrycket är OK. Mindre positivt är min misstanke om att min njursten inte är ute. Ska ändå till sjukhuset nästa vecka för lite andra prover och kolla en cysta på njuren. Vore ju kanske bra om man samtidigt kunde få möjlighet att röntga igen?

The road ahead

2011-01-20T08:09:00.010+01:00

Så här års bjuder dagarna verkligen inte in till att ge sig ut på cykeln direkt på mornarna, om man inte måste. Det är skillnad om man måste ta sig till jobbet ( oj vad jag saknar cykelpendlingen ), och därför måste ge sig ut i mörkret, kylan, halkan och blåsten.
Gårdagen var dock lite mer inbjudande, åtminstone efter en stund på morgonen då solen faktiskt började titta fram på allvar. Och SMHI hade nog lovat rätt fint väder.
Så det vara bara att svida om och ge sig iväg.
Hade tänkt mig en lättare runda på c:a två timmar, eftersom jag hade en del pyssel hemma att ta hand om eftersom det samtidigt var kära fruns födelsedag igår.
Lite småkallt var det, isiga vägar, grus till förbannelse, en vind som låg på en del men också soligt.
Så om jag summerar detta, blir det tungtrampat, lite försiktig cykling, lite ruggigt emellanåt men också väldigt fint.
Tog vägen ut mot Ängsjö friluftsgård där jag vände om.
Ut dit är det smal väg, men knappt några bilar alls så här års. Tillbakavägen gick via Kalhäll, jakobsberg, Viksjö osv.

Man funderar en hel del när man cyklar. Det gjorde jag även när jag cykelpendlade. Och nu funderar jag nog ännu mer när jag cyklar.
Den här bilden från gårdagen får symbolisera livets väg just nu.
Smal, lite krokig, lite bister, lutar uppför, halvtaskigt underlag och ingen aning om vad som finns bakom kröken.

Fast det är inte hela bilden, och det är väl tur att vi människor kan se i fler dimensioner.
För om man stannar upp längs vägen ibland, tar ett par andetag och vrider blicken åt sidorna så kan det se annorlunda ut. Kanske är den smala grusiga uppförsbacken inte där?
Kanske är det bara ett fält med oanade möjligheter?

Vägen framför är nog vad man gör den till. Det tar nog bara ett tag innan man själv inser det.

Tvättbrädes cykling med honungssmak

2011-01-13T14:59:00.010+01:00

Dagliga rutinen med att cykla på förmiddagen började med lite funderingar på vägval.
Med de senaste dagarnas snöfall, temperaturskillnader, försiktiga plogbilar och en massa saltande som gör allting moddigt var jag lite osäker på vilken väg som skulle kunna fungera för cykling idag.
Kom på att en runda via Upplands väsby som jag ibland cyklar på sommarkvällar kunde få duga och gav mig iväg på Avantin.
Vägarna fram till Stäket var över förväntan innan jag skuttade upp på Rotebroleden.
Nu i efterhand inser jag att man inte hade vintercyklister i åtanke när man gjorde den vägen. Jag inser också nu att dom som plogar den vägen, antingen hatar cyklister fullkomligt eller bara vill att vi ska vara lite rädda.
På somrarna är det en rätt så bred väggren som man cyklar, nästan två i bredd på vissa ställen.
Den väggrenen är inte plogad på vintern. Rotebroleden har en hel del tung trafik.
På rotebroleden kör det en del bilar som är livrädda för att hålla ut, och därför måste tuta på cyklister i tron att dom kanske försvinner, eller skuttar ner i diket bara för att dom tutar.
Den tunga trafiken är föredömliga, och saktar ner samt håller ut. Det är privatbilarna som är värst, tätt följda av budbilar. ( som säkert hatar cyklister eftersom cykelbuden tagit en del av deras falukorv ).
Mälarleden som går från Rotebro/stäketleden till Upplands väsby var dagens höjdare. Smal, isig tvättbräda med tung trafik bjöd upp till skrattfest de luxe.

Vilka vyer!

Från Upplands väsby var det en blandning av dåliga lokalgator, ännu sämre cykelvägar och en del skapliga vägar hem.
Nu till dagens lilla tips: Så här års fryser ju vattnet på en gång i flaskorna. Lösningen är ju givetvis att fylla dom med uppkokat vatten som blandas med lite kallt vatten. Det hinner svalna tills man behöver dricka det. Förvaring av flaskan sker i ryggfickan för att det inte ska frysa till för fort.
Det visste ni säkert redan. Men nu till dagens riktiga tips:
I vattnet rör man ner lite honung som förgyller varje drickspaus och ger lite extra energi åt kropp och själ.
Min största förebild här på jorden ( mamma alltså ), har det senaste året blivit bi-odlare med följden av att hon nu producerar egen honung.
En rejäl sked av den honungen ner i vattenflaskan och ett leende sprider sig över nyllet vid varje klunk ur flaskan :-)

Inget går upp mot mammas hemslungade honung

Nu har man kommit in i rutinerna lite grann. Men imorgon funderar jag på att vila från utomhuscyklingen. Kanske ett trainerpass och en promenad på ett par timmar kan fungera som substitut?

Snö snö snö

2011-01-12T18:02:00.004+01:00

Nytt liv nya rutiner va? Cykla varje dag va? Inte vika ner sig va?
Givetvis så skulle Kung Bore försöka sätta käppar i hjulen, genom att vräka ner mer snö idag.
Men jag hade nog bestämt mig för att ge den en chans ändå även om jag drog ut på det tills det var gott och väl tidig förmiddag, nästan lunch.
På med cykelkläder och rulla ut Avantin, som är den enda av alla mina cyklar som fungerar att ta sig fram en sån här dag. Och det var knappt att ens det gick.
Redan efter 20 minuter insåg jag att det inte skulle bli en lek idag och ändrade därför rutten en bit från den tänkta.

Snötäckta vägar - fint på bild trist att cykla på

Med ett underlag som pendlade mellan att vara löst, isigt, skakigt och spårigt, var det mer att likna vid en brottningsmatch än ett cykelpass. Men jag höll på min nya rutin ändå :-)
Nöjde mig med 70 minuters cykling idag, och funderar redan nu på vad morgondagen kan erbjuda.

Dagens sällskap på "vägarna"

Ny vardag nya rutiner

2011-01-11T20:03:00.006+01:00

Måste ju börja året med nya rutiner, eftersom jag inte har ett vanligt arbete att tänka på just nu.
Och för att skingra tankarna, är cykling bra men tidskrävande. Men tid har jag just nu, och tankarna måste få luftas något.
Har därför bestämt mig för att cykla så mycket det går, med start på morgonen eller förmiddagen. Idag hade jag först tänkt mig att cykla 1,5 timme, och sen vända för att totalt ge en tre timmars tur. Satte kurs mot Bro och Bålsta, med förhoppning om att vägarna skulle vara cykelbara. nog med tanke på den senaste tidens växelvisa töande och kyla.
Bitvis riktigt dåligt underlag fick dubbdäcken att göra riktig nytta även när man körde försiktigt. Det var på vissa ställen så skakigt att jag fick passa mig så att löständerna inte ramlade ur.
Framme vid Bro-Bålsta golfklubb, ändrade jag mig och siktade in mig på Håbo-tibble, för att där ta vägen ner mot Bålsta. Lite trafik och vinden snett i ryggen. Vände ner mot Bålsta och fick istället vinden snett emot mig. Det festliga med vinter och kyla, är ju att det blir snorkallt när det är 1-2 minusgrader med blåst. Kunde hålla mig för skratt emellanåt.
Från Bålsta rullade det i sakta lunk genom Bro, kungsängen och sen hem. Tanken var ju mest att det skulle ge ett längre pass gällande tiden. Distansen och intensitet spelar mindre roll vid utomhuscykling på vintern.
Har faktiskt inte kollat exakta distansen för dagen, men 3 timmar och 38 minuter var dagens pass. Känns som ganska bra rutin, och jag kan nog tänka mig att tillbringa en del vardagar så här under en period. Så imorgon är det väl dags igen :-)

Det nya lätta livet!

2011-01-10T08:17:00.003+01:00

Idag är det måndag igen. En helt vanlig måndag när många går till arbetet för första gången efter långledighet över julen. Många som trängs i bilköer, på tunnelbanan och säkert en del som slirar omkring på cykelbanorna.
För mig är det en lite annorlunda måndag, eftersom det är den första riktiga vardagen i mitt nya liv där jag inte har ett arbete att gå till. Det känns lite läskigt till en början, men kommer nog att sätta sig efter ett tag. Småglinen har studiedag idag, så dom är hemma också. Det innebär att jag inte kan rulla ut på ett distanspass idag som jag tänkte tillbringa dagarna med. Men det kommer fler dagar.
Lånade en våg av Patrik häromdagen för att väga in racer hojen. Och även om det finns en del saker som är tunga i livet, är det skönt att det också finns en del saker i livet som är ganska lätta just nu :-)

2010 - tack och hej, never again.

2011-01-05T13:19:00.002+01:00

Vissa år kan man inte få tillbaka. Det är nog tur det.
För mig så vill jag härmed utnämna 2010 till det i särklass sämsta året jag upplevt på så många år, att jag knappt vet om jag haft nåt sämre.
Eller så är det så enkelt att jag minns den senare delen mer än den första?
Började året bra, och cyklade igenom en brevetserie med dubbla 30 milare redan före maj månads utgång. Det gick väl bra även om jag ibland blev trött på ett sätt som kändes lite märkligt.
I slutet av maj gick min pappa bort, efter att ha besegrats av cancer.
Under sommaren kände jag återigen att jag blir trött när jag cyklar, och att hjärtat får slita mer än tidigare. Ställer upp i en 100 milare, men får bryta rätt fort då jag känner mig helt slut med både huvudvärk och trasslig mage som lök på laxen.
Ställer in mitt deltagande i 1001Miglia Italia, som varit målet med hela året, då jag känner att jag inte har kroppen med mig.
Byter tjänst under hösten, och får ett blodtryck så högt att det är skrämmande.
Antagligen är det blodtrycket som spökat hela året, men som under hösten eskalerade till extrema nivåer. Sjukskriven med ny medicinering för att få ner trycket till nivåer som inte är skadliga.
I december får jag uppleva hur det känns att få akut njurstensanfall. Ambulans till sjukhus och morfin så jag inte svimmar av smärta. Tillbringar en natt på sjukhus.
När jag kommer tillbaka från sjukhuset har jag fått nog av allt.
Bestämmer mig för att anta ett erbjudande från jobbet och gå in i "omställning", vilket ekonomiskt innebär att jag har ett år på mig att hitta ett nytt jobb.
Tillbringar första dagarna i januari 2011, med att återigen besöka sjukhuset, då känningar i hjärt/lung trakt inte känns för mysiga.
Det visar inga prov på defekter tack och lov, utan är mer en effekt av ny medicinering för blodtryck och njursten samt givetvis framkallat av en stor oro inför en osäker framtid.

Jag skulle vilja påstå att det var ett regnigt 2010, om regn är motsatsen till sol.
Man brukar förvisso säga att "efter regn kommer sol".
Men det är aldrig nån som sagt hur länge det kommer regna :-(

Nästa inlägg på den här just nu gnälliga bloggen, får vara positiv eller inte vara alls.

Tack för kaffet 2010 - fuck you!

Osäkerheten är det enda som är säkert

2010-12-22T08:45:00.005+01:00

De senaste 10 åren har jag haft det ganska bra jobbmässigt, med för det mesta bra arbetsuppgifter på ett mellanstort företag, som utvecklats väldigt mycket under de åren. Uppskattad av arbetskamrater och ledning, bra förmåner, spännande produkter och på det hela en bra arbetsplats.
Man vore ju rätt korkad om man slutar på ett sånt företag och speciellt om man inte har ett nytt arbete som väntar.
I våras fick jag välja på en ny tjänst eller att bli arbetsbefriad då den gamla tjänsten upphörde. Jag valde den nya tjänsten och började med den i september.
Det blev inte så bra. Det passade inte mig alls och den senaste tiden ohälsa var nog helt kopplad till arbetsbytet. Mitt höga blodtryck hänger tveklöst ihop med arbetssituationen, eller kanske mer specifikt i hur jag själv ser på mitt arbete.

I fredags jobbade jag min sista dag.
Kommer tillbringa det närmaste halvåret med att komma ner i varv och kanske lära mig att inse att osäkerheten är det enda som är säkert här i livet. Men varje gång nåt gammalt tar slut så börjar något nytt.
Det andra halvåret siktar jag på att komma ut i arbetslivet igen.
Ett nytt liv väntar på mig därute. Vet inte vad, vet inte när men det känns OK. ( inte ännu men snart )

Under Pressure

2010-11-29T21:35:00.002+01:00

Jag har sen i våras känt av att kroppen inte riktigt vill lika mycket som tidigare. Kan bero på att jag blir äldre, men i somras började jag fundera på om inte blodtrycket ökat för mycket. Käkar ju medicin mot det sen några år tillbaka.
Om ett normvärde är 130/80, så brukar man säga att 140/90 är att betrakta som högt. Däremot kanske man inte känner av det.
Jag genomförde för två veckor sedan en mätning under 24 timmar, för att se hur blodtrycket ser ut över ett dygn.
Blodtrycket var inte så högt som jag trodde. Det var högre ändå :-(
Med så höga som 213/124 är det inte roligt längre. Och då känns det i kroppen att det är nåt som inte lirar riktigt.
Nu är det ny medicinering och akut få ner det till en nivå där kroppen fungerar igen.
Nästa år ska jag vara bättre än nånsin. Då ökar jag trycket, fast inte blodtrycket.

Jag och min k**, #2

2010-11-21T09:29:00.009+01:00

Under oktober månad, och i början av november, var det många som hörde av sig med frågor om den. Frågor som ställs med både nyfikenhet och försiktighet.
Hur känns den? Hur stor är den? Hur mycket väger den?
Och jag har försökt svara så gott det går på dom frågorna men kan här till nöje för mina läsare svara på några av dom, samt visa lite nya bilder på härligheten.

Den känns bra. Inte lika bekväm som min Roubaix SL2, men betydligt bättre geometri för mig än min förra "reservcykel".
Bra med stänkskärmar, och numera försedd med 25 mm däck för lite bättre komfort och lägre rullmotstånd ( om man ska tro tester )
Storlek 54 cm, vikten däremot har jag ingen aning om. Men den är inte svinlätt med skärmar och grejer. Fast vikten spelar mindre roll på en sån cykel.
Har sen premiärturen bytt hjulen till ett par Mavic CXP33 med Ultegra nav som jag hade hängandes i källaren. Mer komfort än Mavic Ksyrium Elite hjulen som jag initialt hade på.
Även styret är bytt från ett rejsigt carbonstyre till ett aluminium styre. Bromsarna byttes efter nån dag till ett par nya, eftersom dom begagnade jag först monterade på, inte var long reach eller speciellt dugliga för bromsning.

Trivs bra i busken.

Taiwanesiskt handjobb?

Ultegra snabbkoppling

Helfigursporträtt

Sen bilderna togs har tyvärr vädret hindrat mig från att cykla mer på den i år. Nu är det crosscykel med eller utan växlar som gäller. Nästa inlägg blir säkert om nåt så fascinerande som oväxlade cyklar med dubbdäck.

En tur med två gubbar i tre timmar

2010-11-06T20:14:00.003+01:00

Hade bestämt mig för en tre timmars cykeltur idag och Mollebjörn hade bestämt sig för samma sak. En tur med två gubbar i tre timmar stod således på dagens agenda. ( fast Johan är inte gubbe än egentligen. Han bara låtsas vara det )
Klockan 10.00 stod jag utanför hans radhusport, och kunde notera att dagen troligtvis skulle vara myggfri. Lite kallt om näbben men troligtvis soligt och fint.
Så här års finns det ingen anledning att bomba på i tre timmar så snacktempo passade oss båda ganska bra. ( och fredagens två timmars danspass satt kvar lite granna i benen )
Rullade behagligt ut mot Bålsta och vidare över "draget", Håbo-tibble, kungsängen och hem. Löste nog inte världen alla problem under snackrundan, men säkert några egna som det brukar bli.
En enkel afterbike hos Johan där jag sen länge haft en Double bastard på kylning som fick ackompanjemang av några knäckemackor.
När jag svängde in på lokalgatan hemma, la jag en sån rejäl brakskit att en villaägare som pysslade i sin trädgård ryckte till av ljudet.

Tack Johan för god tur.
( Och tack för att jag fick sno bilden fast jag inte frågade dig först )

Tillbakablick 2010 #1

2010-11-04T11:37:00.004+01:00

Förra veckan var det "Randonné avslutning" med medaljutdelning och information om nästa års breveter mm.

När man kört alla ordinarie distanser, ( 20, 30, 40 och 60 mil ), har man berättigande till Super randonörd medaljen också.

Eftersom jag i år körde en hel serie och med en extra 30 milare, hade jag beställt medaljer för dessa.

Och på nåt sätt känns det lite fint att titta på dom. Och när man tittar på dom kan man samtidigt fundera lite över vad som olika loppen innehöll i form av upplevelser, väder och vänner.

Det här året blev inte vad jag hade tänkt mig. Men jag tar nya tag inför 2011 och har i alla fall medaljerna som nån sorts bevis på att jag cyklat i år, om jag nu skulle förtränga det.

En hösthelg i Bayern

2010-10-26T14:05:00.027+02:00

Vi brukar försöka få till en resa per år, ner till södra tyskland, där vi har bekanta.
I år fick vi till den resan i mitten av oktober, vilket vädermässigt kan vara en chansning. Nåväl, vädret är vad det är och det finns mycket att se ändå i bayern.

Fredag morgon ut till Arlanda och flyg direkt till München med Norwegian air. Har inte flugit med dom tidigare men tyckte både pris, service och punktlighet var riktigt bra. Det var nog inte sista gången vi valde dom.
Väl nere i Landshut skulle vi på Thaimassage. Naturligtvis eftersom man är i södra tyskland.

Mimmi hade bokat en "tandem massage", vilket innebar att både jag och Kate fick massage samtidigt, på massagebänkar bredvid varandra. Passande nog hade dom thailändsk lugn musik i bakgrunden, istället för traditionell tysk umpa-umpa eller techno. Rätt skönt faktiskt och jag kan tänka mig att göra om det. Fredagskvällen bestod av middag hemma hos våra bekanta, nån god öl och diskussioner om både samhälls strukturer och politik.

Lördag morgon var det dags att packa väskorna och bege sig iväg. Vi skulle ta en flodbåt på Donau med avgång från Kelheim och med destination Weltenburg Kloster som inte bara är ett kloster, utan också rymmer enligt dom själva världens äldsta klosterbryggeri.
När vi väl skulle köa till flodbåten, förklarade Holger att trängning i köer inte är illa menat i tyskland. Man bara gör så. Och eftersom det var riktigt mycket folk det dåliga vädret till trots, tog vi fram tysken i oss. Vi fick ett ganska bra bord på båten tack vara våra nyvunna kunskaper medans många andra fick stå.
Det slank ner en liten weissbier medans båten sakta gled fram på Donau.

Väl framme på klostret hann vi gå runt en stund innan jag, Holger och Jan (Holgers son ), gick med på den guidade visningen av klosterbryggeriet, vilken leddes av bryggeriets förre bryggmästare som nu verkade vara en glad pensionär. Skoltyskan kom väl lite till nytta även om jag inte minns att vi i grundskolans tyska fick lära oss en massa ord som handlar om ölbryggning.

Nuförtiden har man förlagt den större delen av bryggandet till bryggerier utanför klostret, varav det stora ligger i Regensburg.
Men man brygger fortfarande en del öl på klostret, varav deras mörka Barock-Dunkel är en riktigt god mörk lager.

Av Weltenburgs olika sorter, är vi i Sverige begränsade till deras oktoberöl. Synd när det finns så många fler som dessutom är väldigt goda.

Provsmakning av några av bryggeriets olika sorter. F.d bryggmästaren som ledde guidningen, klarade också av att leka bartender.

Efter Weltenburg var det dags att bege sig till övernattningsstället för natten.
Klart vi skull bo på slott! Det finns rätt många slott i Bayern, och det var bokat rum på Schloss Eggersberg. Ett slott från mitten av 1600 talet som man når genom att på smala vägar ta sig igenom Riedenburg.

Tre rum och badrum var vårt rum för natten . Varje rum var stort som ett normalstort hotellrum. Det kändes som att på bo på ett slott...

Kvällen avslutade med att äta i slottets restaurang. Menyn var ganska liten men det som serverades smakade riktigt bra.
Söndagen började med slottsfrukost vilket innebar traditionell tysk frukost, fast på ett hotell. No more, no less.
Därefter tog vi oss till nästa slott, Falkenhof schloss rosenburg, som låg endast några kilometer från där vi hade bott över natten.
Falkenhof har rovfåglar visas upp under uppvisningar. Allt ifrån pilgrimsfalkar till gamar. Rätt fascinerande och lite festligt att en av gamarna sjappade. Men det var tydligen inte första gången. Dom brukar hitta rätt på honom nere i byn efter några timmar.
Därefter tog vi oss ner till Riedenburg för riktig fika med apfelstrudel. Sånt hör till en söndag i södra tyskland.

Flodbåt som stannar till i Riedenburg

Lite vyer över Donau

Måndag var det dags att resa hem igen och trots det mindre roliga vädret var det en resa som bjöd på många fina minnen.
Tack Mimmi och Holger för den fint planerade helgen, gästfriheten och det goda sällskapet.

Jag och min k..

2010-10-13T23:24:00.005+02:00

Så småningom kommer det ett mer utförligt "reportage" om en ny kompis till mig.
Men först lite kort bakgrund. Jag tänkte så här:
- Om man har en reserv räserhoj som är lite för stor och som man inte använder, gör om den.
- Skaffa en ram som du kan använda när du inte vill använda din fina hoj
- Gärna med fästen för riktiga skärmar
- Vänd blicken mot landet där regn är mer en regel än undantag - UK

Jag siktade in mig på en Kinesis Racelite TK2, från Kinesis UK. Bra pris, vettig geometri, fästen för skärmar och en jäkligt rekorderlig logga.

Återkommer senare med rapport om hur den färdiga cykeln blev.

God (H)jul i stugan!

2010-09-30T20:21:00.004+02:00

Fick för mig att jag behövde ett par lätta och läckra carbonhjul.
För är det nånting man inte kan få för mycket av, så är det ju hjul ( jul ).
Och mitt recept på den julstämningen lyder enligt nedan:
- Skaffa ett par skapliga carbonfälgar på e-bay ( 38 mm )
- Få tag på ett par skapligt lätta nav, gärna i kaxigt röd färg ( Planet-X )
- Greja fram nipplar i rätt längd
- Etablera kontakt med någon som är kompetent med att bygga hjulen, och som dessutom kan skaffa fram ekrar i rätt längd

Med fälgar, nav och nipplar tog jag mig ut till hjultomten själv, dvs Gurra Alm i Bålsta.
Han kan bygga hjul, och han bygger dom bra. Dessutom är han skoj att snacka med eftersom han har koll på både vad som händer på utrustningsfronten och på tävlingssidan.

Nån vecka senare var det klart för avhämtning.
Vikten landade på 1177 gram för paret. Hemma i källaren hade jag en uppsättning Tufo 215 grams däck, som var i princip oanvända. På med dom, och vips har man skaffat ett ganska lätt hjulpar.
Har kört en kort testrunda och höll på att skratta mig harmynt. Som ett barn på (h)julafton.

Il pompino i ny skepnad

2010-09-24T07:56:00.005+02:00

En av mina cyklar påminner inte om dom andra.
Den har rakt styre, rullbromsar, tjock sadel, platta pedaler, är snyggt baby-blå och dessutom har den 7 växlar i baknavet.
Det är min On-One Il Pompino. Brukar ha den när jag cyklar till affären, eller cyklar med ungarna i området hemma. Och till det funkar den utmärkt. Men ramen är lite för snygg för att inte användas till fler saker kan jag tycka. Dessutom väger bara bakhjulet som en hel cykel.
Under en period har jag funderat på att göra om den till en Single-speed cross istället.
Efter att ha rotat runt en del i källaren, kunde jag konstatera att jag hade det mesta hemma bland all bråte. Ett par cantileverbromsar beställdes från Planet-X. Ett par bromshandtag fanns på hyllan hos hovleverantören ( Alviks cykel ), och till sist fick jag tag på lite småprylar för kabelstopp. Sen var det bara att sätta igång.

Before
After
Hjulen är mina gamla hjul från crossen. Baknavet är på väg att ge upp, men det håller nog ett tag till trots allt. Vevpartiet är ett Miche från min gamla italienska stålracer. Utväxlingen 42-16 till en början.
Vad ska jag ha den till? Ja, det har jag inte kommit på riktigt ännu. Men jag tänker att det kan vara en ganska underhållsfri cykel till jobbet och kanske en rolig cykel att sladda runt på järvafältets grusvägar med. Tiden ( som man oftast saknar ), får utvisa.

Ensam på landet

2010-09-18T21:40:00.008+02:00

Resten av klubben, skulle cykla på andra sidan stan idag. Ialla fall dom som skulle cykla idag.
Men eftersom tiden inte räcker till för allt, fick jag prioritera cykling på hemmaplan.
Regnet hängde verkligen i luften när jag stack iväg, och jag funderade på om jag hade klätt mig ordentligt. Det är inte sommartemperatur i luften längre, men jag hade ändå petat ner en liten reservjacka i ryggfickan. För att se lite lagom seriös ut, tog jag CK Distanströjan som passar män i min ålder. Dessutom är den i år jäkligt snygg :-)
Hade bestämt mig för att antingen vända ute på skälbyvägen, eftersom jag egentligen var rätt osugen på att cykla, eller fortsätta och vända vid Skokloster. Jag lyckade passera skälbyvägen utan att vända, och hade väl inget val än att fortsätta mot Skokloster.
Milen flöt på och regnet höll sig undan, även om molnen emellanåt såg mer än snälla ut.
Hade nog trott att jag skulle möta en och annan cyklist. Inte en kotte ute idag. Det var så dött på vägarna att jag för en stund misstänkte att de döda djur jag såg ligga vid vägkanterna hade avlidit av ren tristess.
När man kommer ut en bit på vägarna, så byts verkligen vyerna ut och det känns som om an är på landet. Vägen ut till Skokloster är verkligen fin.
Och precis som på landet, så finns det lite hus utspridda, där det säkert bor människor.Precis som på landet.
På hemvägen valde jag att ta vägen över I1, vilket jag nästan alltid gör. Nu kom regnet.
Ett regn som till en början bara var lite duggregn, men som snart övergick i ett riktigt korrekt regn. Sånt där som man har på landet.
På med nödjackan, skratta och le och fortsätta trampa. Vid Kungsängen hade det i princip slutat regna, och den sista biten hem var det nästan så att jag torkade upp lite. Konstaterade att jag hade skrapat ihop 11,4 mil, vilket inte är så mycket att skryta med, men bättre än inget alls.
Körde hela rundan på en flaska High5 4:1, och en vattenflaska som blev orörd. Hade en energikaka i fickan, men den fick fint ligga kvar. Väl hemma var det rätt skönt med en varm dusch och en macka. Det kan man unna sig efter en ensam dag på landet.

En milstolpe!

2010-09-07T11:42:00.001+02:00

En av livets alla händelser, som jag tror kan kallas för milstolpar i livet, är när man börjar att gå.
Jag tror också att nästan samma euforiska känsla infann sig hos de flesta som helt plötsligt cyklar på egen hand, utan stödhjul eller en stackars förälder som springer bakom cykeln och håller i pakethållare,
I vår familj har alla lärt sig cyklat före skolåldern, och vissa cyklar ganska mycket.
Däremot har Olle som nu fyller 8 år, inte riktigt varit bästa vän med cykling. Han är väl den av oss hemma som är tänkaren, och filosofen utan större behov av att vara fysiskt aktiv hela tiden. Men man är ju olika och tur är väl det.

Olle cyklar nu utan pinne på pakethållaren och utan föräldrar som springer bakom cykeln.
Igår kväll tog hela familjen ( de som inte flyttat hemifrån eller gör lumpen ), en gemensam cykeltur för första gången. Alla på sina cyklar, och ingen som sprang bredvid. Sannerligen en milstolpe för Olle och för oss alla.

Ingen mer hjälpstång som nu säljes J

Rött är sött - höst är här

2010-08-25T23:10:00.003+02:00

Hösten kommer, som ett tåg.
Allt i livet är bluff och båg.
Minnen från förr, då kroppen var stark
Gammal och grå, sitter på bänken i en park
Tar ett andetag och hostar till
Det rycker i kroppen, kan inte vara still
Tankar om våren, som kommer på sikt
Skriver en onödigt skitkonstig dikt.

Kan också berätta att rött är sött.
Runt dom här karamellerna ska 38 mm carbon snurra i vår.
Hösten är här :-)

Ett tungt beslut

2010-08-12T09:38:00.002+02:00

Jag startade det här året med ett spännande mål i sikte. Målet var att cykla 1001 miglia italia, ett cykellopp i italien där man ska cykla 160 mil på max 135 timmar.Då det egentliga målet är Paris-Brest-Paris 2011 som är 120 mil, tyckte jag det här kunde vara ett bra tillfälle att testa sig själv.
Året har därför från början varit ganska fokuserad på att genomföra en hel brevetserie som innefattar en vardera av 20, 30, 40 samt 60 mils lopp. Dom var avverkade före juni månads start, och jag hade också klämt in en extra 30 milare.
För att säkerställa att kroppen var med, startade jag en 100 milare i början av juli. Det var väl där ungefär jag märker att kroppen inte är med som den bör och jag bröt efter c:a 18 mil.
Och efter det har det inte känts som det ska, vilket jag starkt misstänker hänger ihop med det höga blodtryck jag medicineras för sen rätt många år tillbaka.
Hjärtat får jobba mer än det ska och jag cyklar med en konstant huvudvärk. I år har jag dessutom haft ännu svårare med andningen på sommaren vilket inte gynnar cyklingen direkt. Cykling ska vara jobbigt, men också njutbart och jag tror på allvar att kroppen bör vara i gott skick när man cyklar långt.

Efter en hel del funderande bestämde jag mig i lördags morse under en ensam 9 mils runda, för att inte åka ner till italien. Den tanken har väl snurrat i huvudet ett tag, men viktiga beslut tar ett tag innan dom får mogna och falla ut i rätt riktning. Italienresan har jag sett fram emot hela året, och med det gänget som ska åka ( Johan, Jonas, Tillman, Vic, Schture, Calle, Ari, Magnus, Kalle, Bengt mfl mfl ), hade man varit i bra sällskap i fin miljö. Jag kommer givetvis att sura ett tag över beslutet, men eftersom jag kanske blir klokare och mer glömsk med åren klingar det nog av så småningom.
Nu väntar uppföljning och kanske ny medicinering, och en höst med helt vanlig avslappad cykling istället för lång cykling flera dagar i sträck. ( Hör av er för fikarundor med mycket skitsnack :-)

Målet är fortfarande Paris-Brest-Paris 2011, och till dess är jag på topp igen.

Double blowjobs....

2010-08-01T22:05:00.006+02:00

Med alla i familjen utflugna över helgen och ingen större lust att måla staket eller pyssla med annat som egentligen borde prioriteras, stod cykling på agendan för lördagen.
Även på söndagen skulle det visa sig.

Lördagens blowjob
Patrik rullar förbi strax efter 9 lördagmorgonen. Egentligen hade jag en idé om att cykla lilla mälarvarvet solo, men övertalades att slå följe med Patrik, Danne, Johan och Åsa på en tur upp mot roslagen nånstans.
Vi mötte upp dom tre i sollentuna, och föreslog att Åsa skulle guida oss på en ev hennes favoritvägar upp till Rimbo.
SMHi Hade lovat vind, och det löftet höll dom. Upp till Rimbo gick det ganska snabbt och det rullade på fint i vinden som var på vår sida upp dit. Givetvis rycktes det på en massa skyltar som vanligt, där man nuförtiden är rätt stekt. Har tappat klippet helt :-(
Fin fika i Rimbo, och en annan väg tillbaka.
Nu var vinden inte riktigt på vår sida, utan lät oss periodvis jobba på en del. Jag tyckte det var jobbigt och ganska tungt att cykla. Ungefär som det har känts hela året mellan varven.
Nåväl, vi skrapade ihop c:a 15 mil och det är väl bättre än inget alls?

Tack och bock för sällskapet Patrik, Danne, Johan och Åsa.

Söndagens blowjob
Efter att ha sovit både gott och länge, masade jag mig upp och bestämde mig för en lång frukost med kaffe, rostad macka och DN på balkongen.
Ett SMS från Mollebjörn ändrade på det. Jag hade i ett vagt ögonblick dagen innan sagt att jag kunde hänga med på en runda på söndagen.
Ner till Johan där jag fick chans att kliva ur garderoben, innan vi satte kurs mot Bålsta.
SMHI hade lovat fortsatt vind, vilket även idag var ett löfte dom lyckades hålla.
Vi passerade Bro-Bålsta och Sofielunds GK, och med vinden i snett i ryggen hann jag se att det stod 57 km/h på cykeldatorn innan vi slog av på takten.
För en gångs skull tog vi en fika idag, då jag tyckte lite synd om mig själv och som vanligt var lite seg. Det blev en banan och nån sorts vitamindricka på statoil. Så det var snabbt avklarat.
Upp mot rondellen och upp över "draget" och vidare över I1 området. Här möttes vi av herr vind. Herr motvind så det heter duga, var visst det korrekta namnet. Nu gick det inte lika fort, och hastigheten låg ibland runt 24-25 km/h.
Vi rullade hem lite fint och avslutade med en cola och ostmacka på Johans altan.
Jag tyckte det var jobbigt idag också. Det kanske är jobbigt att cykla, och ännu jobbigare i motvind?
Nåväl, det blev 8 mil ungefär, vilket är bättre än inget alls.
Under bägge dagarna har jag funderat lite över cyklingen utan att bli så mycket klokare.
Det är ingen njutning att cykla just nu. Men det kanske kommer tillbaka. Kanske svaret blåser i vinden?
Nu tar jag semester i en vecka och cyklar inte en meter. Ska ner till Göteborg där familjen är och bara rå om dom. Ska bli skönt att släppa tankarna på cykel och jobb i några dagar.

Omstart?

2010-07-25T11:26:00.006+02:00

Ibland får man nog tänka om, och kanske göra en omstart.
Eftersom målet i år, är att genomföra 1001Miglia italia, i augusti, var planeringen för året inriktad på att cykla mycket. En hel brevetserie inklusive en 100 milare, kompletterad med två veckor på mallis där jag skulle kunna cykla berg varannan dag var planen.
Våren flöt på ganska bra, och breveterna avverkades i raskt takt. En 20 milare, två 30 milare, en 40 milare och en 60 milare var avverkade före maj månads slut.
Strax före mallorca började jag känna en del problem med andningen i samband med hård cykling. Har de senaste åren haft svårt att andas ordentligt vid viss lufttemperatur på våren och sommaren. Troligtvis helt vanlig ansträngnings astma, vilket jag bör utreda vid tillfälle.
På mallis fick jag anledning att fundera en del på cykling, berg och värme. Den kombinationen lär man få smaka på i italien i augusti, och det var allt annat än lätt att ta sig an den kombinationen.
Väl hemma skulle jag köra Örebros 100 milare.
Dagarna före start, kände jag mig rätt dassig i kroppen och knoppen. Kände mig rätt risig på morgonen när starten gick. Klev av i Töreboda efter c:a 18 mil eftersom jag då insåg att det inte skulle bli annat än en pina att köra lite mer än 30 mil om dan i 3 dagar med den kroppen. Ont i huvudet och en mage som var upp och nedvänd.
Hem till stockholm och en vända till landet.
Hade sen tänkt köra västerås 60 milare med Johan, men mådde räv dagen innan. Den blev också inställd.
Nu regnar det ute, och imorgon börjar jag jobba igen.
Nu ska jag starta om kroppen och knoppen. Känns skönt.

Stekt på Mallorca

2010-07-11T12:45:00.004+02:00

En kompromiss som heter duga blev det i år, när frun tyckte att Mallorca i två veckor skulle vara en passande början på semestern.
"Du kan cykla, jag och ungarna badar på dagarna".
De andra gångerna jag åkte ner dit för att cykla, har det varit på våren, och då med boende i Palma Nova. Våren är perfekta årstiden för att cykla på mallis, då det är lagom varmt och blommigt.
Nåväl, vi skulle nu bo på Sunwing Resort i Alcudia, vilket också borgar för bra cykling och mer än väl med bad för familjen.
Cykeln skulle med även om man kan hyra där nere. Men med egen cykel där i två veckor, kan man cykla varannan dag, eller varje. Lite som man känner för det och vad vädret tillåter.
Med sedvanlig tur så kom cykeln ner dagen efter. Så dom första två dagarna innebar mest bad och semester.
Redan under dom dagarna förstod jag att det skulle bli varmt som i en bakugn att cykla på dagarna.
Men det var bara till att ge sig ut för att hitta lite nya vägar med Alcudia som utgång.

Första cykeldagen.
Siktade jag in mig på Cala Rajada. Mestadels platt, men med några backar varav en var riktigt lång. Värmen var på gränsen till obehaglig. Rätt bra runda trots allt, och lagom för att känna sig för lite. I Can Picafort bromsade jag in framför Max Hürzeler som både säljer cykeltillbehör och hyr ut cyklar ( dom har en hel drös med depåer på Mallis ), och köpte en ny cykelkarta för att få lite ideér till vägar under veckorna.

Andra cykeldagen.
Hade hört talas om det jättefina torget i Petra, där alla cyklister sitter och fikar på våren när alla samlas därnere. Var såklart intresserad av att själv ta reda på hur fint det egentligen var.
Säkert jättetrevligt på våren och i sällskap med en massa andra cyklister. Så här års var det mest ödsligt och tomt. Totalt utan charm och varmt som i en bakugn. I petra uppfanns nog labyrinten, för jag höll på att inte hitta ur den stan.

Tredje cykeldagen.
Fick för mig att Binisalem var värt ett besök, och tyckte att jag då kunde vända om vid cykelaffären La Gomila, som vi brukar besöka när vi är där på vårarna. Tog vägen via Pollenca för att se hur dom vägarna var.
Butiken stod kvar, men var ombyggd och saknade dom där fina fynden vi alltid kunnat göra tidigare. Sortimentet av kepsar var mindre än tidigare, och jag rullade tillbaka via Inca, där jag köpte på mig mer vatten och dricka. Värmen var olidlig.
Nu blev det några vilodagar eftersom vi hade bokat hyrbil, och ville se lite mer av ön.

Fjärde cykeldagen.
Bor man i alcudia, ska man cykla ut till Cap Formentor. Det är dåliga vägar, smala vägar, serpentiner upp och ner och en obetalbar känsla när man kommer längst ut till fyren och endast kan komma tilbaka genom att ta samma väg. Självklart ska man ta den turen när det är smällvarmt ute, sådär så man knappt kan andas. ( Det gjorde jag )

Femte cykeldagen
Även om Cap formentor är backar och slitigt, så var det dags att spänna ut magen lite extra och bege sig upp i bergen.
Siktade in mig på Lluc, och tog vägen via Port Pollenca och Pollenca. Det är en ganska styv klättring upp till Lluc. Det tar en stund kan man säga och det tar inte så lite extra på krafterna att göra den turen när solen steker på som värst. Det finns inte mycket till skugga om man tar den vägen upp, och vägen är ingen mullig klättring med serpentinsvängar. Jag hade kört om en styv kille på en cannondale strax innan backen började. Efter 35 minuter när jag saktar in lite, så flåsar han ikapp mig och fullkomligt sprutar av svett. Swedish right? frågar han, och visst hade han sett den lilla sverigeflaggan på klubbtröjan :-)
You were hard to catch man! säger han sen, och vi kör tillsammans upp till Llluc, där han ska vidare mot Inca. Han var där i tre veckor med sin tjej, som läste böcker på dagarna när han cyklade. Efter Llluc tog jag vägen ner mot Inca, och vidare hem.
Vägen ner till Inca från Lluc, är tvärtemot den jag cyklade upp. Fin asfalt och en väg som slingrar sig ner i dalen med träd längs sidorna. Den vägen ska man ta upp, och den andra ner tror jag.
Men jag var inte här för att mysa.

Sjätte cykeldagen.
Bestämde mig för att det var lika bra att plåga mig en gång till i värmen upp mot Lluc.
Den här gången fortsatte jag mot Sa Calobra pass där jag stannade till för att köpa mer vatten och en coca-cola. Skrev jag att det var varmt? Det var det.
Var inte ett dugg sugen på Sa Calobra stigningen i den värmen, och körde samma väg tillbaka som jag hade kört upp. Att köra backen ner mot Pollenca, var riktigt fint. Långa svepande kurvor som man kan ta i hög fart.

Sjunde cykeldagen.
Dags för sista cykelrundan för den här resan, och jag bestämde mig för att återigen köra upp mot Sa Calobra pass, men sen fortsätta upp mot toppen av Puig Maior via baksidan.
Vatten och cola i Sa Calobra pass, och sen upp för"piggen".
Vidare ner mot Soller, och sen upp för Sollerpasset där jag stannade till för vatten, cola och en muffins. Det dallrade i luften av värmen och det engelska paret som verkar driva det lilla cafeét vid Sollerpasset, tyckte det var bra dagar att hålla sig inomhus.

Efter Sollerpasset och den härliga utförskörningen, bestämde jag mig för att det var lika bra att ta vägen via Orient.
Fin väg och säkert helmysig på våren, när man inte kokar av värmen. Höll på att bonka rejält och insåg att jag snabbt måste få i mig nåt att äta. I Orient räddades jag av en macka, några oliver, en cola och en vatten på restaurangen som ligger precis bredvid vägen.
Efter Orient var det i princip bara att rulla hem mot Alcudia igen, via småvägar över Büger och Sa Pobla. Givetvis vart det fortsatt stekhett och som en extra bonus blåste det rak motvind i fejset de sista milen.
Väl hemma var det rätt skönt att duscha av sig och få i sig en macka, apelsin juice och en kall öl.

Summering

Jag cyklade själva varje runda, vilket är helt OK, men rätt trist jämfört med att cykla i goda vänners lag.
Varje runda var mellan 8 och 15 mil, vilket är lite i kortaste laget, men rätt OK med tanke på att det var en familjesemester jag var på.
Det var varmt som i en bakugn varje dag, vilket gör cykling jobbigare generellt, och ännu mer när man kör i backar och berg.
Alcudia är en bra ort att bo på för cyklister. Där finns ett bra utbud av det mesta och bra vägar för plattåkning och berg.
1001miglia italia, kommer bli svinjobbigt. Är fortfarande på gränsen mentalt till om jag klarar det.

Nu fortsätter ledigheten ett tag till, innan nästa prövning, som är 100 milaren från Örebro med start den 15 juli. Då får jag möjligheten att se hur jag klarar flera dagars lång cykling. Förhoppningsvis blir det svinvarmt :-)

Fin dag med andnöd och stockkänning

2010-06-20T09:59:00.006+02:00

Jag hade från början planerat att köra 100 milaren från västerås den här helgen. Men för att inte slå dubbla knutar på mig själv, avstod jag från det, och fick mer tid för att jobba, umgås med familjen, och till och med klämma in en skaplig dag på cykeln.
Start från Welcome hotel klockan 10:00. Skönt att sova lite och inte stressa ihjäl sig.
Jag, Mollebjörn och Danne ( k.i.k *), stod för klungan denna dag.Tanken var från början att runda skokloster. Men Danne var mer inne på att vi skulle låta dom små gårdarna i Roslagen få se våra fina KBCK tröjor, denna härliga dag.Vad skulle dom minnas mest från den 19 juni 2010? Att vår kronprinsessa gifte sig, eller att tre stiliga KBCK:are besökte deras hoods?
Temperaturen var lagom till en början, och på gränsen till att man behövde armvärmarna som jag medvetet drog av mig precis innan jag stack hemifrån.Tempot var som väntat ganska högt efter ett tag och jag inser vid upplands väsby att jag nog måste ta tag i det där med att kontakta läkare för att kolla om jag har andningsbesvär pga allergi, eller om det helt enkelt är ansträngningsastma.Det är en fördel om man kan andas ordentligt utan att det känns som man sväljer gröt. Men nu ska jag ta tag i det och se till att jag kan få testa luftrörsvidgande medicin för att se om det hjälper.
Nåväl. Vägarna slingrade sig fram genom ett vackert roslagen, och vi siktade in oss på att passera Kårsta, för att sedan improvisera.

Danne och Mollebjörn spurtar på nån skylt, nånstans längs nån väg nånstans i roslagen.

Vi vände strax efter Kårsta, och Danne bönade och bad om kaffestopp. Han gillar att cykla fort, men är också en hejare på att fika.
I Kårsta hittade vi den lokala pärlan Kårsta Del Sol, som jag inte besökt för sista gången tror jag.
Trevlig personal bra meny och ett perfekt ställe att stanna till på.Efter Kårsta tog vi vägen via Närtuna, och såg till att Danne fick stock. Se så glad han är.

Och en riktigt bra cykeltur ska ju avslutas med en riktigt bra afterbike.
Jag hade dagen innan levererat en 75 cl Piraat blonde, till 123:an, där en afterbike var utlovad.
Värden grillade på några korvar som smakade prima, och Piraten rövade snabbt bort allt förstånd som fanns kvar.
Allting under uppsikt av 123:ans vakthund/kamphund.

Tack grabbar för en bra dag. Synd ( tur kanske ), att jag inte kunde vara med längre på afterbiken. På kvällen somnade jag i soffan framför TV:n.
Life is great :-)

Heaven and Hell i 60 mil

2010-05-24T21:57:00.009+02:00

Tisdagen den 18 maj 2010, fick jag besked att min far hade avlidit. Cancern hade till sist skördat ännu ett offer.
Jag tänker inte skriva så mycket mer om det, men helt klart är att ett sådant besked gör att man tappar fokus men också får ändra om sina planer.Jag hade inga planer på att cykla långt nu i helgen, men kände att det säkert kunde vara en bra terapi att sitta av en helg i cykelsadeln istället för att gå hemma med alla tankar.
Lördag morgon ringer klockradion 03:40. Packar snabbt in cykel och packning i bilen, för att ta mig till Västerås där starten för 60-milaren är belägen.En liten klunga på hela sju cyklister har bestämt sig för att köra den här 60 milaren. Peter, Jonas N, Nils ( Schture ), Vic, Jonas Larsson, Erik och jag själv. 06:00 rullar vi iväg på vägar som är blöta av ett morgonregn. Milen tickar på och vi stämplar både i Skinnskatteberg och Kopparberg utan missöden. Bergslagen är verkligen vackert, och vädret bestämmer sig för att bli riktigt bra. Vi har både sol, värme och vindstilla. Det här är cykling när det är som bäst.Lunch avklaras i Karlskoga, där det i vanlig ordning bara går att få tag i pizza.
Med knorrande pizzamagar, rullar vi vidare mot degerfors, laxå och askersund.
Mellan Askersund och Borensberg slingrar sig vägen fram genom trolska skogar och små gårdar som kantar vägen emellanåt. Det doftar sommar. Det är ett sverige när det är som bäst, och en lisa för själen.Vi hade redan före start bestämt oss några stycken för att sova några timmar i Norrköping.Jag och Nils hade ett simpelt rum på ett riktigt simpelt bed & breakfast hotell, och Jonas och Vic på ett annat. Erik hade inget hotell alls, men hade tur och fick ett rum bredvid vårt. Peter och Jonas N körde vidare för att ta sig igenom loppet över natten-morgonen.Att kränga av sig kläderna efter 43 mil, och lägga huvudet på kudden är en rätt skön känsla.
Jag somnade rätt snabbt. Nils sa dan efter att det tog 10 sekunder :-)Att vakna till ljudet av regndroppar är ibland rätt så skönt. När man har sovit 5 timmar och ska cykla 18 mil, är det ljudet inte lika välkommet.Men på nåt sätt tar man sig upp, iväg och framåt. Milen rullade fram betydligt saktare idag och hungern började göra sig påmind eftersom vi inte hade ätit frukost ännu. Men vid stavsjö fick vi anledning att njuta desto mer, då vi resolut smällde i oss bacon, ägg och potatis på vägkrogen.Två koppar kaffe och sen iväg. Det flöt på rätt bra och vi var ganska överens om att det kunde bli en bra dag i sadeln. Det är lite duggregn periodvis, men det känns nästan som om det kan vända och bli varmt och soligt. Himlen ser rätt bra ut bakom oss.Välkommen till Flen, - här vänder det.

Det är nu regnet helt plötsligt vräker ner med sådan kraft att vi i panik slänger oss in i en busskur.Det är efter Flen som det börjar blåsa motvind, kantvind och allt utom medvind. Det blåser så hårt att man börjar bli kall, och det går inte att cykla sig varm i den blåsten heller.
Det här är cykling när det är som sämst :-(Man får helt enkelt bara rulla på utan att använda för mycket energi. Det är ingen idé att försöka ta ut sig för hårt i kampen mot vinden.
Till sist tar sig vår lilla klunga i mål. Nöjda och glada över att ha avverkat den här 60 milaren, och nöjda med att vi samtliga har klarat en hel brevet serie före maj månads utgång. Nu kan man ta resten av breveterna som man känner och utan tvång.
Väl hemma var det inga problem att somna i soffan.
Eftersom jag efter den senaste 40 milaren var lite tveksam till det här med långcykling, var den här rundan värd mycket. För den innehöll allt som cykling kan innehålla, med tonvikt på det positiva. Jag fick tillbaka suget på cykling igen och är redan nyfiken på nästa runda.
Tack allihopa för en bra runda tillsammans. Tack pappa. Du fanns också med hela resan.

En helg i lugn takt

2010-05-14T22:22:00.005+02:00

Det blir en helg i lugn takt, med minimalt med cykling.
Hade såklart vilja köra 40 milaren på lördag också, men är hemma hela helgen då frun är i Tyskland och besöker Mimmi. Körde förvisso en 9 mils runda med Mollebjörn igår, men det får väl räknas som nån sorts "mjuka-upp-lederna" tur.
Sitter just nu och sippar på En Leffe Radieuse, som kom med från resan till paradiset i höstas. Funkar bra en lördagskväll, när Olle 8 år sitter och hejar på Indiana Jones på TV:n.
I rätt glas givetvis. Har ju annars varit med om rätt hemska händelser med just Leffe glas.
Som en paradox till fruns glada resa till Mimmi i Tyskland, är syrran på väg ner till vår far i Tyskland, som nog inte har långt kvar att leva. Sist jag pratade med honom, för två veckor sedan, lät det inte nåt vidare. I går hade han blivit riktigt dålig, såpass att syrran bestämde sig för att åka ner till honom.
Hoppas hon hann fram.

Visioner

2010-05-11T10:41:00.004+02:00

Visioner är bra att ha. Och man tar fram dom för att gå på skiten igen liksom.
Efter helgens 40-milare var jag rätt tveksam till det här med långcykling. Eller egentliga var det inte efter, utan snarare under helgens långcykling. Kan bero på flera saker, men säkert är att en trött kropp, regn och kyla hjälpte till att sänka motivationen en del.
Man glömmer fort. Och man blir stärkt av motgångar och några enkla ryggklappar.
Så nu är jag lika sugen som innan, eller egentligen ännu mer sugen :-)

Vatten över huvudet?

2010-05-09T18:27:00.009+02:00

Ni minns säkert den gamla godingen "Raindrop keep falling on my head"?
Lördagen den 8 maj 2010, bjöd på ett väder där man verkligen fick vattendroppar på huvet.
Det var dags för en 40 mils brevet. Kanske den svåraste distansen av alla breveter, och för en gröngöling som jag, vet man inte vad som väntar. Uppladdningen hade väl inte varit optimal, med mycket jobb, mycket stress och för lite sömn dagarna före. En släng av illamående, huvudvärk, ledvärk och feberkänning gjorde att jag tvekade till start så sent som en kvart innan jag åkte hemifrån på morgonen.
Start vid 06,15 i Tumba där ett 30 tal morgonpigga cyklister samlats för att förenas i ett långt lidande.
Regnet hänger i luften, men bestämmer sig för att bara hänga. Efter c:a 10 mil bestämmer sig himlen för att inte hålla igen längre. Och så var det resten av dagen mer eller mindre. Den här breveten skulle ta oss från Tumba, via Sillekrog, färja över bråviken, Söderköping, Rejmyre, Hälleforsnäs, Gnesta och åter Tumba.Ganska snabbt splittrades det upp i fältet. I första gruppen jobbade vi på ganska bra, även om det som vanligt blev lite tokigt i backarna och kurvorna i vanlig ordning.
På det hela kändes det ganska bra, åtminstone i 22 mil. Sen bestämde sig benen för att helt plötsligt tappa tryck och kraft - igen :-(
Så nu befann man sig i ett mellanläger, där förstagruppen försvann framför mig, och jag själv hittade ett eget tempo. Ibland gör nån sketen kilometer lägre tempo en stor skillnad.
Väl i Rejmyre, hade förstagruppen precis anlänt när jag kom fram, och det var lunchdags.
Klungan väl samlad efter Rejmyre på väg mot Hälleforsnäs. Mellan dom metropolerna slår jag av på tempot igen, och kör själv till Hälleforsnäs.
Därifrån körde jag i sällskap med "Evo" och "Superape", eller Stelios och Kaj, som dom heter i sina pass. Vi höll ihop hela vägen in till Tumba, där vi var eniga om att det nog var vettigt att försöka hålla ihop under såna förhållanden. Blött, kallt och jobbigt, är nog de tre orden jag vill beskriva den här rundan med. I särklass den jobbigaste rundan jag varit med om, och faktiskt så slitigt för psyket, att jag på allvar funderade en del på om jag verkligen vill fortsätta med att försöka cykla långt. Italiens 160 mil i augusti, känns oerhört långt borta för mig just nu. Har jag tagit mig vatten över huvudet? Är jag tillräckligt sugen på det här? Vad behöver jag korrigera för att det ska kännas bättre?
Det finns en del att fundera över just nu, men jag tar en vecka i taget och känner efter. Kanske att suget kommer tillbaka, och att kroppen börjar svara bättre.
Som en liten bonuskaramell, bjuder jag på den här snutten, där KBCK:s PR ansvarige kortfattat berättar om situationen.

Upp och ner i 30 mil

2010-05-02T10:02:00.004+02:00

Så hade det dragit ihop sig till ännu en 30-milare, denna gång med start från Täby.
Något mindre antal än den från Tumba, och också en del nya ansikten. KBCK ställde upp med en skaplig delegation, men hade också en del frånfall pga trilskande väckarklockor, stökiga magar mm.
Denna 30 milare tar oss upp till Grisslehamn på bitvis slingriga fina vägar. Vägen tillbaka går över Gimo och stora delar av hemvägen kan väl knappast kallas slingriga.
Full fart från start, då kantvinden hjälpte till att hålla upp farten riktigt bra.
Benen var precis som på 30 milaren inte riktigt med hela tiden. Eller så är dom inte bättre än så? Kan bero på mycket, men den bristfälliga riktiga träningen sista tiden spelar säkert in.
Nåväl. Efter en helt onödig hamburgarlunch i Grisslehamn, möttes vi av den sura kantvinden snett framifrån. Man kan väl påstå att det inte gick lika fort längre, och vår c:a 12 man starka klunga fick till en belgisk kedja som jag tror blev räddningen för många i vinden ner mot Almung där sista kontrollen var.
Nån mil efter Almungen tackade jag för kaffet och bestämde mig för att slå av lite på tempot och trampa själv de sista 6 milen i den sura mot/kantvinden. Det fanns en klunga bakom mig, och ytterligare en bakom dom osv. Men jag tyckte det var bättre träning att trampa själv. Fick ta en del tid till navigering eftersom jag aldrig lyckas få cykeldatorer att funka tydligen.
( köpte en ny några dagar innan. Den la av efter 10 mil ). Humöret var väl inte på topp, och jag funderade på om det här verkligen är så kul att hålla på med? Men man glömmer ju snabbt som tur är. Så man är ju snart sugen på skiten igen :-)
Det var en 30 milare som både var upp och ner, både gällande själva kartrutten och motivationseffekten.

Tack alla för gott sällskap. Gäller även mig själv de sista milen till Täby.

KBCK Tåget

2010-04-27T17:02:00.003+02:00

Sitter just nu på tåget på väg ner till Göteborg.
Ska jobba på kontoret där i två dagar, och samtidigt besöka kära syster. I och med detta så blir det ingen cykling på 3 dagar.
Kanske är det en optimal upppladdning inför lördagens 30-milare, eller så är det inte det. Det lär visa sig. Kanske att jag trampar till och från jobbet på fredag. En helt vanlig pendling vore skönt som uppladdning.
Det som vore väldigt skoj på riktigt, skulle vara om vi får till en härlig sammansvetsad grupp, med KBCK gänget, som likt ett snyggt blått tåg borrar sig fram genom roslagen.
Vi är ju tillräckligt många som ska köra, och om alla bestämmer sig för att vi ska köra tillsammans, så kan det bli skojsigt värre.
KBCK tåget på 1:a maj. Ej att förväxla med de övriga 1:a maj tågen.

Propagandacykling

2010-04-25T11:02:00.002+02:00

Lördagen bjöd på en kort liten cykeltur med Mollebjörn, Mattel och Solnajohan.
Mötte upp vid brommaplan, och sen ut på torra vägar ut mot Färingsö, kungsberga osv.
Motvind ut, kantvind från sidan hem. Kändes knappt att man cyklat 9,5 mil när man kom hem.
Så egentligen har jag inte cyklat den här helgen.
Mollebjörn brukar propagera för att man har filmklipp på sin blogg. Jag följer hans råd den här gången.

Var är vår vår?

2010-04-22T15:22:00.001+02:00

Hade trott att våren skulle anlända nu. När det snart är maj månad.
Men tji fick man visst L
Senaste dagarna har bjudit på blåst, regn och i bästa fall ett par plusgrader.
Det är inte sådant väder som kallar fram vårkänslor. Det är inte sådant väder som får mig att plocka fram vårcykelkläder.
Det är inte sådant väder som får mig att ge mig ut på kvällarna efter jobbet för att knäppa ett par snabba mil.
( Ska man se nån fördel med vädret, så är det väl att man får mer tid över till att sitta i soffan och dricka öl )

Nåväl. Våren kommer snart har jag hört. Om nån vecka är det dags för ytterligare en 30-milare.

Oooh! What a blowjob!

2010-04-18T17:53:00.011+02:00

Dags att cykla årets första 30-milare.
Mollebjörnen plockade upp mig i "klubb bilen" vid 06:45, och sen bar det av till Tumba, där starten var förlagd precis som vid 20 milaren för nån månad sen.
Det hade surrats en del om vädret i veckan innan, vilket är naturligt så här års. Och det hade surrats om klädval, och medvind hem osv. Det hade däremot inte surrats ett smack om nån motvind på utvägen.
Först är man starkt, sen är man sämst. Så är det här i livet, och så var det igår. Eller stark vetefan, men jag tog nån förning på en mil rätt tidigt, och det kändes rätt OK. Kände väl att det här skulle bli bra. Men tji fick man. Vi hade stämplat första, och kört 1-2 mil, när jag börjar bli lite illamående, kraftlös och småhängig och släpper av lite på takten för att försöka slå följe med nån grupp som håller ett för mig mer passande tempo för dagen.
Detta visar vara ett riktigt genidrag, då jag får sällskap av Järvsö killarna Gunnar och Lasse.
Trevligare sällskap får man leta efter, och jag hoppas jag får chans att cykla med dom igen nån gång.
Vi kommer efter ett tag ikapp Fredrik och Kent, som också släppt förstaklungan.
Efter lite felkörning på lite över en mil tror jag, fick vi chans att fundera över vårt val av lördagsnöje, då motvinden plågade skiten ur oss skoningslöst. Det hade varit en del motvind redan från start, men det här var nåt att berätta för kommande barnabarn om.
Att tugga styrlinda blev liksom verklighet. Att stå upp och trampa, med lillklingan i, blev realitet.
Sakta masade sig kilometrarna fram, tills vi kom till Oskarshäll, ovanför bråviken.
Kaffe, coca-cola, mjölk och en köttbullemacka gjorde livet värt att leva igen.
Efter stoppet vänder vi och följer bråvviken. Nu är livet inte bara värt att leva. Nu är livet som bäst, med en väg som slingrar sig fram längs vattnet, och kantvind/medvind i ryggen.
Vi hade fått sällskap av ytterligare en kille, Per, som åkte med oss i princip hela vägen hem sen.När väl vinden hade vänt, så rullade milen på lite lättare. Men det märktes att allt slit i motvinden hade tagit på krafterna. Vi kalkylerade lite på huruvida vilken av turerna med färjan vi skulle hinna med, men bestämde oss för att slå av lite, och ta det lugnt i Vagnhärad. En i sällskapet var lite krokig, och vi hade egentligen ingen brådska.
Vi väntade en stund på färjan, och hade precis rullat på, när det dök upp ett gäng som hade flåkört för att komma med samma färja, vilket dom gjorde. Kapten på färjan var så snäll att han väntade in ytterligare en kvartett som annars hade missat den med en minut.
Efter färjan var det bara full gas in till Tumba, där en snabb korv med bröd och en coca-cola slank ner. Det var lördagsmiddagen, innan jag och Johan styrde kosan hem till den västra ( bästa ) sidan av stan. Lite eftersnack i bilen, om klungsammahållning, anpassad fart mm. Det lät nästan som om jag hade haft den bättre dagen trots allt. Fart är inte allt. Det ska vara OK att cykla också.
När vi kört i 10 minuter kom regnet, som vi hade sluppit hela dagen. Men jag antar att vädergudarna inte ville ge oss både motvind och regn samtidigt. Men det kommer väl under 40-milaren istället :-)

Tack alla för gott sällskap.

Edit: Väl hemma satt en S.t Feullien rätt bra.

Rött är sött

2010-04-10T17:58:00.004+02:00

Baknavet på alltiallocykeln, pendlarcrossen, slaskvädersbrevethojen etc, började på 20- milsbreveten för några veckor sen att låta en del och knorra lite mer än vanligt.
Det är Cannondales egna nav, ( innebär att det inte går att få tag på lager till det längre ), som suttit på sen jag köpte hojen för 7 år sen. Hjulen är omfälgade två gånger under den perioden, men nu började nog navet ge upp.
Efter lite tips från hovleverantören, var det bara att bestämma sig.
Det blev ett par Shimano WH-RS20. Shimano gör en hel del bra grejer. Och vissa saker gör dom nästan lite för bra för prislappen känns det som. Aeroekrar, skaplig vikt, fin finish och ett bra pris.

Som en bonus var nipplarna röda, vilket ju är både sött, snyggt och passar en färgstark kille som mig.

På långfredagen ska vi lida

2010-04-02T16:01:00.007+02:00

Långfredag innebar ledigt från jobbet, och dags för cykling. Väderguden hade för en gångs skull gett oss lite sol, några plusgrader och på det hela en dag med lite föraningar om att våren nog är här nu.
Mollebjörn hade bjudit in till "Kränkarrunda", vilket innebär att man kör en bana på 8 km i lugn takt, vänder om och kör dyngan ur sig tillbaka. Det handlar om att kränka sig själv. Ingen vinner, men om man tar i ordentligt så har man förlorat - kränkt sig själv.
Har inte prövat det förut eftersom jag är så gammal. Men idag var det dags.
Tog den gamla trotjänaren eftersom jag har finräsern på trainern just nu.
Själva cyklingen är det inte så mycket att säga om. Man dundrar på så gott det går, och får slita ont i motvinden som det var idag. Motvinden gjorde att klungan oftast höll ihop då det är omöjligt för nån att komma loss själv.
Lyckades nog kränka mig själv nån gång och känner att det saknas en del fart i gubb-benen. Men det spelar mindre roll, eftersom man gör det här för att det är kul. Riktigt bra gäng som dök upp, och kul med den inställning alla bär med sig på den här typen av cykling. Man ger benet, och garvar åt sig själv.
Det snyggaste var nog vi i KBCK gänget, som dagen till ära hade draperat oss så fint i klubb kläderna. Kul att vi samlades för att cykla tillsammans också, och inte bara dricka öl ;-)
( Fast att man cyklar utesluter ju inte att man avslutar med en Duvel. Bjorre och Kitzblitz fyller på alkoholhalten i kropparna efter rundan )

KBCK samlade efter lite lidande på själva långfredagen.
( Sorry Mats. Du står längst till höger )

Glad påsk och tack alla för en fartfylld runda!

( Nästa gång tar jag finräser med snabbhjulen :-)

Johan, jackan var bra!

2010-03-28T19:45:00.010+02:00

Premiär för årets första brevet. Hade från början tänkt att det skulle bli premiär redan i slutet av februari, men drog mig ur då jag inte var sugen på vintercykling.
Men nu var det äntligen dags för årets första 20-milare.
Johan plockade upp mig i klubb-bilen, innan vi hämtade upp Ari. Sen bar det av mot Tumba där starten gick.
Johan: Nypan, jackan ser snabb ut! Hur känns den?
Johan och Toni var som vanligt jätteglada.
Och sällskapet som skulle starta var tydligen rekordstort. Strax över 50 personer hade skrivit in sig för start.
Rundan skulle ta oss ut på Torö, och sen stämplingar i Vagnhärad, Gnesta och slutligen Tumba.
Det sattes från början upp ett rätt skapligt tempo, och lite ryckigt blev det nog på grund av skillnaden i däckval. Det var allt från dubbdäck till 23 mm på räsercyklar som hade startat, och själv hade jag den tunga crossen med 28 mm däck. Bra träning :-)
En annan liten detalj som gör skillnad, är kuperingen på banan. Det här var backigt. Det här var det backigaste jag kört i sverige på en 20 milsrunda.
Johan: Nypan! Jackan ser bra ut. Hur verkar den?
När jag och Toni svängde av i Sorunda för att käka lunch, ( vi hade bestämt oss för det innan ), så började vi efter ett tag inse att resten av KBCK måste haft nåt haveri eftersom dom inte dök upp. Ringde upp johan och fick bekräftat att Ari hade punkat två gånger. Så vi vände om och cyklade tillbaka nån mil för att möta upp dom.
Johan: Nypan! Hur känns jackan?
Lugn lunch i sorunda, hamburgertallrik som man kunde varit utan, 3 cl jäger och en cola.
Det hade räckt med en jäger och colan.
Sen rullade vi vidare till färjeläget nånstans, som skulle ta oss över en bit vatten nånstans, till andra sidan nånstans.
Det tog typ 3 minuter.
Toni, Vic, Tille, Ari, Johan. Dom ser ju nästan ut som snubbarna Dressman filmerna.
Stämpling i Vagnhärad och sen vidare till Gnesta.
Johan: Nypan! Hur är jackan?
Tyvärr hann vi inte se så mycket av Gnesta, men det kändes på nåt sätt att det var lönehelg även i Gnesta. Vi får helt enkelt ta reda på det under en sommartripp på dom här vägarna.
Nånstans mellan Gnesta och Södertälje fick jag frågan av Johan: Nypan! Hur känns jackan?
Milen rullade på och vips var vi framme i Tumba igen. Nånstans mellan Gnesta och Tumba hade ett gäng masajer dykt upp från tomma intet, och kastat spjut genom benen på några av oss. Nån stackare ( ingen nämnd, men vi kan kalla honom Tillman ), sa också att han hade tappat lungorna nånstans längs vägen.
Men lite gnäll hör till. Det är en del av cyklingen ;-)Tille ger tomma blicken och funderar över tappade lungor.
Tillbaka på mackan i Tumba, blev det lite kaffe och lite snack innan vi tog bilen hem, och avslutade furstligt med att höra Johans bil låsa sig själv mitt på min parkering, med bilnycklarna i bilen.
Summering: Väldigt fin bana. Bland de finaste sträckningarna jag kört. Jag lyfter på hatten till Henrik och Åsa som rekat banan och stod för arrangemanget.
Bra sällskap. Att cykla med KBCK gänget är världsklass, alltid.
Bra väder. Att det regnar och är piss så här års får man ju räkna med. Men det var skönt att slippa dubbdäck.
Och slutligen: Johan, jackan var bra. Den var jävligt bra.

På gränsen

2010-03-14T20:34:00.004+01:00

Idag var det bestämt att jag skulle jobba. Jobba på riktigt alltså, i och med att det projekt jag jobbat med i två år, nu skulle driftsättas.
Vaknade vid fyra på morgonen och hade svårt att somna om. Vid sexrycket stod en 7 åring och glodde lite på mig, eftersom Olle gärna ville gå ner och leka, eller nåt annat än att sova.
Själv satte jag mig på trainern och lät kroppen vakna upp med ett 40 minuters pass.
I med frukost, skjutsa 19 åriga sonen som tränar handbollsgrabbar till den match hans skulle coacha.
Sen in till jobbet.
Testa testa testa. Testa lite till. En kebabtallrik på det, trots att jag vet att jag mår tjyvens i 36 timmar efteråt, och sen jobba mera. Skriva information, maila, tänka, formulera mm.
Snabb titt på klockan, in i bilen och möta frun vid dansskolan-
Jive i högt tempo följt av quick step och några nya cha-cha steg.
In i bilen hämta 19 åringen som åkte och jobbade direkt efter matchen han coachade.
Hem och fixa lunchlåda till morgondagen. I med en Ipren.
Ett par glas vatten, och nu skriver jag den här onödiga klagosången.
Jag behöver en öl ikväll. På riktigt alltså.

En föraning om våren?

2010-03-06T21:49:00.006+01:00

Vintern håller oss cyklister i ett onödigt hårt grepp den här vintern.
Men kanske kanske att det är på väg att släppa lite? Började dagen med att skotta undan en liten yta på altanen, där jag kunde sitta i solen och dricka kaffe. Det är ett vårtecken va?
Hade tänkt trampa trainer under eftermiddagen, men var tvungen att ge mig ut på vägarna eftersom jag misstänkte att solens värme idag faktiskt börjat smälta bort is och snölagret på vägarna.
Planen blev plötsligt att trampa 30 minuter bort, och sen vända, för att sen sätta mig på trainern för ett 4x4 pass.Fram med crossen, ( det var pyspunka på Winterwarriorn ), på med för tunna kläder och för tunna handskar och sen iväg.
Skön känsla att känna asfalt under däcken, även om det är dubbade vinterdäck som knattrar mot vägbanan :-)
Det blev runt en timme uppvärmning utomhus som tänkt.
Verkligheten kom ikapp mig när jag kom hem vilket inneabar att trainerpasset byttes ut mot matlagning till hungriga barn :-)
Jag tror våren är på väg. Vad tror du?

En farbror sätts på prov

2010-02-26T12:18:00.007+01:00

Fick höra att i princip hela ledningsgruppen för "Big & small kosttillskott" skulle ta sig ner till Göteborg för att genomföra ett uppföljningstets på Aktivitus. Eftersom jag är en nyfiken själv, som dessutom börjat intressera mig lite mer för kvalitativ träning, tyckte jag det kunde vara vettigt att följa med ner.

Som en bonus såg jag att man nuförtiden kan använda friskvårdsbidraget som jag har via företaget där jag jobbar, ( och som jag ej brukar använda till något alls) till tester av det här slaget. Försäljningschefen på Big & small, hämtade upp mig i sin tjänstebil, och sen bar det av till nästa anhalt, där Ekonomi chefen hämtades upp. Sen låg milen framför oss. Att bila till Göteborg är nog jobbigare än att cykla dit.

Själva testet är inte så mycket att orda om, men som en enkel förklaring går det ut på att du cyklar dig in i väggen på en Monark Ergometercykel, samtidigt som din puls, mjölksyra och belastning ( effekt ) mäts.

Med de värden man får fram, kan sen Aktivitus ta fram ett träningsprogram åt dig baserat på dina värden och ambitioner. Man kan också göra testet utan träningsprogrammet. Men det verkar lika smart som att gå till en dietist utan att få med sig några kostråd.
Nåväl. Jag trampade på efter att grabbarna från Big & Small gjort sitt bästa för att kränka ergometercykeln. Det slutar alltid med att man själv blir kränkt. Alltid.
Själva resultatet blir ju vad det blir, och är första gången framförallt något man kan utgå ifrån, och baserat träningen på. När man sen följer träningsprogrammet och följer upp vid nästa test, kan man se om man har gjort nån förbättring.
Hur gick det då?
Jodå. Jag gav mig lite för lätt på slutet, vilket inte gör nån större skillnad på resultatet. Men jag får vara nöjd med resultatet som påstår att jag för min ålder är Excellent. Och med lite vinterövervikt att släpa på, kan resultatet bli bättre med lite mer strukturerad träning under året. Ska bli kul att följa upp efter ett år med mycket planerad cykling.
Har lite funderingar på att börja kalla mig XLNT Nypan, men jag avvaktar nog med det, och myser istället lite över en excellent fredag med en Hoegaarden.
Skål!

The road ahead

2010-02-17T19:55:00.005+01:00

Just nu känns den här bilden ganska långt borta. Men det kanske är i just såna stunder man ska plocka fram sina inre favoritbilder, för att orka igenom den här årstiden. Om man gillar att cykla så pass mycket att det blivit en stor del av ens liv och person, är den här vintern ett extra hårt straff. Vanliga vintrar har vi mest slask, och kanske kyla i nån vecka. Den här vintern bjuder på snö, snö, snö, kyla, kyla, kyla och snömodd. Glömde jag nämna att cykelbanorna består av av isiga spår?
Men våren kommer väl så småningom. Den brukar göra det.
I år blir det förhoppningsvis ett antal "Brevetlopp". ( läs mer om skillnaderna på klubbkompisen Mollebjörns eminenta blogg )
Har siktet inställt på att köra mellan sex och åtta stycken brevetlopp. Sen blir det två veckor på mallis med familjen, och cykeln få följa med.
Sommaren avslutas i italien där jag ska ge mig på "1001 miglia", ett lopp som antingen kommer få mig att vilja cykla mer, eller mindre ( typ aldrig mer :-)
Så vägen ligger rätt utstakad framför mig, kan man säga, även om den just nu är svår att identifiera under snö och istäcket.
Hur ser din väg ut i år?

Omväxlande söndag

2010-02-07T21:57:00.004+01:00

Äntligen söndag brukar man känna ibland.
Hade tänkt mig ett distanspass på cykel, antingen ute eller på trainer. Men det blir inte alltid som man tänkt sig.
Istället fick jag för mig att vi borde dammsuga, våttorka golv på 3 våningsplan och slänga massa skräp på soptippen. Det kan också vara förlösande på nåt konstigt sätt. OCh fan vet om inte dte behövdes mer än ett pass på cykeln.
Nåväl, på dagens schema stod också dans :-)
Idag fick vi smaka grunderna på Foxtrot och Cha-Cha. Det här är danser som både ser oerhört läckra att se på när duktiga dansare framför dom, och också kittlande att försöka sig på.
För att ge er en lite känsla för rytmerna i dom danserna, kan ju dom här två helt skilda musikstyckena passa bra.
Blunda, lyssna och njut. Tänk er att ni virvlar fram i en foxtrot till den här låten.

Tänk er nu att ni lite snabbare virvlar fram till den här låten i en Cha-Cha

Nåväl. Det var det om dansen. Nästa vecka ska det slipas mera på dom enkla grunder vi lärt oss. Det finns hot om Tango också :-)

Men det blev ändå¨ett trainerpass på kvällen.
Blunda, lyssna och tänk er att ni sitter i en källare full med cyklar och annan bråte.
Pulsen känns OK, benen känns OK, du svettas en del trots att fläkten är igång nån meter framför dig.

Fattas bara att man rundar av den här dagen med en kall öl :-)

Dancing fetto- Happy feets

2010-01-31T22:15:00.005+01:00

Visst hade ni rätt några av er.

Fettokisssen har börjat dansa, på riktigt! Eller riktigt och riktigt. Försök till dans i alla fall.

Jag och kära frun har ju snackat om det i nåt år, men inte kommit för oss. Men när nu Fanny skulle byta dansskola visade det sig att det fanns en kurs som skulle passa oss, i anslutning till hennes tid. Så nu är dom kommande veckornas söndagskvällar ganska bestämda gällande sysselsättning. Det är dans helt enkelt. Grunderna i s.k 10-dans, med både vals, samba, rumba, tango, osv. Allt sånt som man gärna vill kunna bemästra men helt enkelt inte kunna.

Idag fick vi lära oss grunderna i vals och samba. Och det var fan i mig bland det roligaste jag gjort på bra länge. I sommar blir det snabbkurs för cykelgubbarna när vi stannar och fikar på nån sketen bensinmack på långrundorna :-)

Kompletterande träning

2010-01-24T22:08:00.003+01:00

Nu jävlar ska här tränas!
Men ingen fjollig cykelträning, trainerpass eller fåniga bortkastade timmar på nåt svettigt gym.
Från och med slutet av januari ska jag i 10 veckors tid få svettas ordentligt.
Det här ska bli skojigt, och säkert jobbigare än jag tror.
Förhoppningsvis krockar det inte med cykelträning/breveter. Men det är mer en kompletterande träning, i den mån jag kallar det träning. Nyfiken?

På slingriga snöiga stigar

2010-01-16T15:29:00.007+01:00

Det verkar skita sig fullkomligt för min del med långrundor den här vintern. Första Oetzi rundan var "fel" datum för mig. Och idag den 16/1, var egentligen "rätt" datum, men eftersom kära frun fyller år om 3 dagar och vill firas idag, blev det också "fel" datum.
Men med minnet färskt, och suget kvar efter pannlampsturen i Lövstaskogarna tidigare i veckan, lyckades jag frigöra några timmar för att se hur stigarna var på dagtid.
Till skillnad från på natten, så möter man en hel del hundägare, som dessutom har hundarna lösa. Dom flesta har bra ordning på jyckarna, men en del ska liksom fram och skälla och härja.
Körde igenom Lövstaskogarna, genom hummelmora och vidare mot bruket. Vände strax före bruket och hittade några stigar tillbaka som visserligen inte var i lika fins skick som dom i Lövstaskogarna, men dugligt cykelbara.
Börjar nästan bli en ovana att cykla omkring i skogen. Var ska det här sluta?

Dagens bonusbild visar tecken på att någon annan i klubben hade kört där före mig, men troligtvis blivit avbruten i arbetet :-o

Schyssta kurvor är det nya svarta

2010-01-15T17:12:00.005+01:00

Att lägga ut sina pulskurvor på sina bloggar, är det nya svarta.
Speciellt när man har kört trainer, som också är det nya riktigt svarta svarta.
Bloggat har jag gjort några år nu, och trampat trainer har jag också gjort några år. Kört med pulsklocka har jag gjort i inte riktigt ett år, men börjar nu använda den vid varje trainerpass.
Och vips så börjar man lägga ut sina pulskurvor när man kört trainer på sin blogg.
Men det blir nog ingen vana tror jag. Det är säkert roligare att följa andras pulskurvor med större intresse än min, eftersom jag inte har några uttalade ambitioner om att vara snabb eller uthållig. Eftermiddagens pass var ett s.k 4x4 pass, som man klarar av på 50 minuter.
Kvällens aktivitet består förhoppningsvis av att få i mig några veteöl.
Undrar om jag ska ta dom i intervall också?

Intensiv onsdagslycka i Lövsta

2010-01-13T22:17:00.003+01:00

Bilden är snodd från Mollebjörns blogg- rakt av utan att fråga- Sorry och tack :-)

Nåt jag inte gjort på flera år, är att cykla skog på vintern. Kan bero på att det knappt varit vinter de senaste åren, men säkert av andra anledningar också. Jag har inte cyklat på min Giant Anthem sen förra sommaren, dvs sen 2008 :-o
Ikväll var det dags för en runda med stommen i KBCK, dvs Johan & Patrik.
På med Dinotten på den gamla gamla fula hjälmen, och sen ner och möta upp utanför Johan. Sen var det rätt in i Lövstaskogarna och fullt blås.
Det märks ganska snabbt att man inte har cyklat skog på länge, då både teknik, balans och kvickhet liksom inte finns där överhuvudtaget. Ungefär halvvägs hade jag mysigt ont i högerknät, som kanske beror på kylan. Har fått det senaste veckan även vid pendling. Fick trampe en stund på lätta lätta växlar. Nog om ringrostighet och krämpor. Stigarna var kalasfina, snabba och mysiga som rackarns att fräsa omkring på. Och periodvis hittade man faktiskt nånting som går att likna vid "flyt". Det var roligt som fan, och det här var nåt jag gör om så snart som möjligt igen. Tack Patrik och Johan för en kalasrunda!

Förresten: Min kameramobil suger hästpung. Nästa investering lär bli en ny mobil med bra kamera, eller en grym kamera.

/N

Dubbla pass, och en sväng på stan

2010-01-08T23:35:00.005+01:00

Ibland har man tack och lov nollkoll på läget.
Trodde för nån månad sen att minsta barnen började skolan på måndag och inte idag ( fredag den 8/1 ), vilket dom faktiskt gjorde.
Så dom gick till skolan imorse. Frun hade också tagit ledigt idag, så vi bestämde oss för en sväng på stan.
Men en bra ledig dag börjar man med att cykla. Och är det svinkallt ute, kan man köra trainer i en timme och lite till. Morgonen startade därför med ett pass 2 x 20 på tyngsta motståndet och låg kadens. I lurarna rullar mestadels In Flames. Life is good :-)
Snabb dusch, svepa en recovery med mjölk och banan, sen in till stan.
Vi ställde bilen, och tog t-banan in till S:t Eriksplan, en snabb Espreesso på Mellqvists kaffebar på rörstrandsgatan, och därefter en promenad till Roslagsgatan.
Lunch På Nero, och sen promenad längs sveavägen in mot stan. Snabb Espresso vid slöjdgatan, och sen promenad in till Gamla stan. Vände på klackarna och sen tillbaka till Hötorgshallen för inköp av korvar, ostar och vin. Här är det oftast Österqvists delikatesser som blir det primära stoppet. Så även idag.
Tillbaka med t-banan, men ett stopp vid Alvik för kort visit på "The best local bike shop there is", Alviks Cykel, för inköp av Polar Ir-USB "dongel"
(Markus såg lite väl slank ut, så jag stack till han några korvar från saluhallen )
Hem och hämta barnen i skolan.
Körde sen ett andra trainerpass eftersom jag inte blev riktigt mätt på morgonens.
Den här gången blev det ett 4x4 intervallpass. Men jag vågar påstå att dagens stadspromenad satt bra i benen. Ganska segt, men skönt att avsluta veckan med ett sånt pass.
Behöver jag säga att jag avslutade kvällen med en öl?

Och idag var jag värd det :-)

2010- Grapefrukt och intervaller

2010-01-04T20:47:00.003+01:00

Välkommen 2010!
Året som ska bli bättre än alla andra år jag levt, men inte i närheten så bra som 2011.
Nja, det där kanske inte stämmer om jag ska vara helt ärlig. Men jag ska försöka att göra det så bra som det bara går.
Jag öppnar upp året med att ändra på vissa dåligheter jag lätt drar på mig under hösten och julperioden. Så nu har jag kastat alla snackspåsar, alla godispåsar och lagt alla ölflaskor långt ner i källaren.
Äter en grapefrukt när jag blir sugen på nåt, och festar lite på en wasa sport knäckemacka.
Jag kör trainer med intervallpass som förhoppningsvis ger det där lilla extra när utomhuscyklingen ( pendling och malande på vintervägar räknas inte ) sätter igång.
Vintern håller just nu Stockholm i ett hårt grepp, vilket är ganska ovanligt. Så kallt att jag överväger att knappt cykla till jobbet när det är för kallt. knäna gav nästan upp idag, och nånstans måste man dra gränsen för vad som är vettigt och vad som är osunt.
Men grapefrukt fortsätter jag med. Det var ju till och med riktigt gott!
( undrar vilken öl som skulle passa till det )
/N

God jul med kort summering

2009-12-24T11:16:00.003+01:00

Cykelmannen önskar alla läsare en riktigt god jul.
Det hör till god sed att man ska summera hela året så här i slutet av året. Men det är en vecka kvar, så jag väntar nog med både årssummeringen och planerna för nästa år.
Om jag tittar i den lilla backspegeln, så ser jag december 2009. Jag ser en skitmånad som försvann med förkylning och diverse sjukdomar. Jag ser en månad där jobbet fullkomligen åt upp all energi. Jag ser en månad där jag cyklat mindre än på många år.
Som tur är tar den månaden snart slut. Jag gillar inte december 2009.
Men idag är det jul, och jag ska om 5 minuter ge mig av på den årliga timslånga promenaden till svärföräldrarna där resten av familjen redan är, för att fira julafton.
God jul på er alla och ha en bra julhelg.

/N

Sveriges närmaste stad

2009-12-06T11:52:00.006+01:00

Enköping kallas i folkmun för Sveriges närmaste stad. Själv har jag aldrig reflekterat så mycket över det när man passerat staden med bil eller på cykel.
Enköping är en stad jag aldrig stannar i då den ligger ganska nära Stockholm.
Igår var det dags för säsongspremiär av Oetzi:s på cykel. I år kunde jag inte vara med, eftersom jag prioriterade lite andra sysslor före cykling. Jag kunde åtminstone inte vara med från början, då rundan startar 08:00.
Men eftersom cykelguden tänkte på mig, så fick jag möjlighet att sticka iväg hemifrån efter lunch. Kom på att jag kunde cykla iväg och möta Oetzi gänget vid Bålsta nånstans.
Jag trampade på och passerade Bålsta och tänkte att dom säkert skulle dyka upp runt nästa hörn. Kilometrarna tickade på, och farten var rätt hög och benen var rätt pigga. Vädret var perfekt med nån plusgrad och lite duggregn. Enda smolket i bägaren var väl det där skavsåret femton centimeter nedanför naveln, som gjorde ont så inihelvete.
Jag hann precis komma in i Enköping när jag mötte gänget. Större än nånsin förr tror jag.
Kommer ihåg första året, då var vi runt 10 personer tror jag. Nu var det över 25 personer. Oetzi håller på att bli etablerat på riktigt.
Sen var det fin klungkörning hela vägen till Bålsta, där det på sedvanligt vis skulle köras på nån skylt som inte finns. Det innebär en långspurt in mot macken, på nån kilometer :-)
Fika på shell i Bålsta, där även Gurra G höll oss sällskap. Lite snack om nästa års cyklar och prylar, då han är mekaniker åt Team Cykelcity och alltid är kul att snacka med.
Jag hade egentligen inte tänkt köra på skyltarna, då det inte känns riktigt "fair" eftersom jag inte varit med från början av rundan. Men vid några tillfällen kunde jag inte hålla mig, och dessutom var det rätt många med i klungan som körde rena räserhojar och 23 mm däck.
Vek av vid kalhäll eftersom jag inte hade tid för afterbiken på LB.
Det blev ingen långrunda, men ändå en lite tur på 13,2 mil. Bättre det än inget alls. Och på 13,2 mil kan man få ett skavsår att gå över från nåt som gör ont, till nåt som inte känns längre. ( förräns man duschar, och skriker när vattnet river till på hud som saknar skinn )
Och faktiskt kommer man till en annan stad på en sån runda. Sveriges närmaste stad till och med.
Nu ska jag klippa till nya bitar av "Duoderm extra thin", och se hur dom passar in 15 ecntimeter nedanför naveln.
Tack alla för trevligt sällskap under gårdagens ( för mig lite kortare ) runda.

Kallt, rått, skitigt och härligt!

2009-11-29T17:17:00.005+01:00

Jag vet att ni gärna vill läsa om resan till belgien. Men det får vänta ett tag.
Tids nog ska jag summera den resan i mitt inre, och sen i mån av ork, skriva några rader om det.
Idag var det en sån där härlig dag, som infinner sig mellan höst och vinter.
Det innebär att luften är rå, kall, fuktig och att det är vindstilla.
Tog en långpromenad med äldsta dottern runt Riddersvik på förmiddagen och insåg att det var en perfekt dag att hinna med både och.
De senaste helgerna har jag inte cyklat alls, då jag fått för mig att jag måste cykla 12 mil eller inga mil alls. Men veckorna ger ju ändå 4 mil om dan, men det räknas liksom inte.
Nåväl, på med kläder, fram med crossen och iväg. Styrde ut mot järvafältet via Görveln och Kalhäll. Det är nåt speciellt att fräsa fram på blöta grusvägar, och gå på attack i backarna. Det är en skön känsla att frysa lite om tår och fingrar samtidigt som den fuktiga luften sakta skapar dagg på hjälmkanten, som emellanåt faller ner framför ögonen.
Så fort man stannar blir man kall. Det enda som gäller är att konstant variera tempot. Håll ögonen på vägen och lite framför. Tryck på och kör så fort du kan när du hittar flytet på en fuktig men snabb grusväg. Det är livet när det är som bäst.Vägarna är tomma på människor, sånär som på nån häst, och enstaka par som promenerar.
Hade man inte vetat att bilden är från Järvafältet, nordvästra Stockholm, så hade det lika gärna kunnat vara från en grusväg i Närke i närheten av landstället där min mors släkt kommer ifrån.

Händerna på styret och in i dimman. (Ja, ringklocka är rätt bra i befolkade delar av landet )
Nu ska jag nog se vad kylen kan locka med i ölväg. Trevlig kväll!

En weekend i cykalmannens tecken

2009-11-22T22:02:00.002+01:00

Pust!
Orkar knappt skriva nåt alls, och kommer inte göra det heller.
Men i veckan ska jag försöka samla ork nog för att skildra vår tripp till Gavere, åtminstone lite grann.
Men ikväll är en kväll efter en riktig skithelg och ingen kväll för bloggande.

Gokväll tillsvidare.
/N

Gavere here we come!

2009-10-31T20:56:00.003+01:00

Redan i somras började jag och Johan snacka om att ta en helgresa ner till belgien för att köpa öl, kolla på nån crosstävling och bara ha det lite ball över en helg.
Sånt där stannar ofta vid en tanke eftersom man har så mycket annat för sig här i livet. Och att få loss en helg hemifrån kräver både planering och en förstående fru/sambo.
Men den här gången gick vi vidare med planerna, och komer den 13 november att packa en hyrbuss med 8 coola KBCK:are och styra kosan ner mot Gent.
Vi bor en natt i Gent., köper på oss fin-öl, partajar en kväll i Gent och drar på söndagen ner till Gavere för att kolla in Superprestige crossen.
Vi är redo för Gavere, är Gavere redo för KBCK? :-)

Det är på hösten det händer

2009-10-12T21:40:00.009+02:00

Javisst tänker ni nu. Det är på hösten som Cykelmannen får dåligt samvete för att hans blogg inte uppdateras dagligen med massa blaj. Men det där stämmer inte riktigt. Det som stämmer är att jag den senaste tiden inte haft så mycket tid att blogga, då livet varit fullt av en massa aktiviteter.
- Som att jobba varje dag, med ett projekt som fullkomligen suger all kraft ur knoppen ( fast roligt )
- Som att finnas till för alla hemma som behöver lite stöd, hjälp och sånt som pappor är till för
- Som att fylla halvnittio
- Som att vara hösttrött som alla andra.

Men det som händer på hösten är att jag brukar ta en liten paus från cyklingen. Jag pendlar förvisso varje dag mina 40 km, och försöker hinna med en tur på helgen också. Men jag tar inte så allvarligt på det att jag inte kan skippa helgrundorna för att istället ligga på soffan och fisa.
Det som också händer på hösten, är att den härliga trainersäsongen startar upp.
Att sätta sig en timme med intervaller, eller två timmar med lite kombinerad träning på trainern och bra musik i lurarna är bland det "bästaste" som finns.
Att intervallträning dessutom verkar vara bra träning, gör ju inte saken sämre. Många kör sin trainer i förrådet, sovrummet eller nånstans där dom helt enkelt kan få dispens för resten av familjen att hålla på med sina inomhusrundor.
Själv har jag inte det problemet, eftersom vårt källarförråd är så stort att det utan problem fungerar för detta.
Runtomkring mig, har jag dessutom en massa inspirerande prylar att glo på mellan intervallerna.
På bilden ser ni förutom världens bästa cykel, min Specialized Roubaix S-works SL2 2009, lite cyklar på väggen bakom. Det hänger en tempohoj i taket. I hyllan står det kartonger med en och annan ölflaska med betoning på annan. Man kan väl säga att det på det stora hela är ett drömrum för Cykelmannen. För dom med känsla för ordning och reda samt estetik, ( Hallå där Skogling & Källis ), är det nog mer att likna vid en mardröm.
Välkommen kära höst!

På slingriga vägar

2009-09-20T10:52:00.005+02:00

Och med underrubriken "med jävligt trötta ben".

Men vi börjar i rätt ände.
Eftersom jag inte hade möjlighet att tillbringa hele helgen med att cykla, pga barnkalas med mera, bestämde jag mig för att åtminstone cykla med gänget som skulle cykla upp till Gävle för årets "Smash volleyboll" turnering, till Rimbo. Sen kunde jag vända där och hoja hem igen, för att komma tillbaka i god tid för inhandling av mat mm.
Klockan kvart över fem masade jag mig upp, och åt sakta en skål müsli. Sakta klädde jag på mig innan jag kvart över sex snabbt cyklade ner till Barkarby där alla skull mötas.
Magnus Hektor och Mollebjörn var redan där. Magnus dreglade lite över min Roubaix hoj innan resten av gänget anslöt vid halvsju rycket.
Det var Vic, Kitzblitz, Mattel och Tillman. Markus och Danne skulle haka på längs vägen vid stäket, och Schture skull ansluta vid Rimbo.
Vägen upp till Rimbo via Kårsta går via slingriga vägar, som kantas av hagar med hästar, röda stugor, hagar med kossor och en och annan kyrka från 1100 talet. Det går upp och ner mest hela tiden på dom smala vägarna. Ganska tomt på bilar och perfekt för cykling.
Morgontimmarna bjöd oss på lätt vind från sidan, och en dimma som inte riktigt ville släååa igenom solens värmande sken. Det var lite kallt om fingrarna och tårna. Humöret var dock på topp, och framme i Rimbo skulle det fikas en stund, innan resten skulle fortsätta upp mot Gävle, och jag själv skulle vända tillbaka.
Vinkade av gänget som skulle vidare, och som nu hade fått sällskap av Schture, och vända näsan hemåt. Vinden hade inte vänt ett enda dugg, vilket innebar att det kändes som motvind hela vägen hem.
Eftersom jag varit ganska trött i kroppen den senaste månaden, och inte har något vidare "klipp" i benen just nu, var det lite trögt hela vägen hem. Kände mig rätt tung i benen när jag klev av cykeln efter strax under 14 mil som dagen totalt innebar.
Men hellre 14 mil än inga mil alls, även om benen nog hade klarat sig bra utan en enda mil.

En rolig grej som hände i Rimbo.
På fiket satt enn lokalt sällskap och drack lördagskoppen när vi stolpade in.
En kvinna frågar mig : Är ni Fredrikshovare?
Nej svarar jag, vi är KBCK:are. Kvinnan funderar kort och säger att hon inte hört talas om det, och frågar vad det betyder. I det ögonblicket ser jag att det på hennes tröja är reklam för cykelresor till italien, och svarar bara att det är en bokstavskombination, innan jag snabbt stegar fram till kassan för att beställa kaffet. Hoppas kvinnan hittar till klubb bloggen :-o

Orval. Enkel men fin

2009-09-09T22:42:00.002+02:00

Orval är en trapistöl man lätt glömmer bort.
Det kan bero på att dom håller en om möjligt lägre profil sina Trapistkollegor, eller att dom bara har en enda sort, i en storlek. Varför krångla till det?
Jag hade nästan glömt bort Orval när Johan helt bryskt påminde om dess förträfflighet.
Och den är riktigt god. Betydligt snällare alkoholmässigt än de övriga trapistölen och med en smak som jag tror passar många.
Passar bra en sån där kväll när man bara ska ta en öl. ( som ikväll alltså :-)
Skål!